Sverigedemokratisk flyktingpolitik

PrästkrageDu blev torterad, säger du
Finns de som lider mer just nu
Dessa kan vi inte nå
Därför måste du förstå
Att du få inte komma in
Du har det bra ju, så försvinn

Ditt hus är bombat av soldater
Och allt du äger är en krater
Att fly till Sverige blev din lott
Men vi har budgetunderskott
Vad vill du vi ska göra, säg?
För vi kan inte hjälpa dig

Din mor blev dödad och din son
Riskerar att bli tagen från
Ditt hem och bli indoktrinerad
Sen skickas att bli massakrerad
Du vill ju fly men gå ej på de’
Stanna i ditt närområde

Hudfärg är en sån chimär
Vi är inte som de där
Nazisterna i SvP
Vi är bättre vi, än de
Men kulturer ska man värna
Och du vet ju, såna därna
Som är konstiga som du
Vill vi inte ha här nu

Vår fattigdom är stor minsann
Kan inte hjälpa minsta grann
Så var nu snäll och stanna där
Vi ger till UNHCR
Finns de som kallar oss rasister
Men vi är blott nationalister

Norra Rhône

 

Cave de Tain L'Hermitage

Cave de Tain L’Hermitage

Vi har egentligen varit främst i Södra Rhône, och mest åkt igenom Norra Rhône, men efter en spännande provning med Munskänkarna förra året kändes detta års resa som ett bra tillfälle att upptäcka de norra delarna. Vi bor i staden Privas, sydväst om Valence. Privas var under ett drygt sekel fäste för huguenote:erna, och genomled 1629 som straff en svår belägring, när Louis XIII och Cardinal Richelieu fått nog. Jag läste om detta i morse. Lustigt nog lyssnade vi i bilen igår på samma religionskrig från Gustav II Adolfs perspektiv i Herman Lindqvists Historien om Sverige.

Det gick hursomhelst inte värst bra för Privas. Alla flydde, dödades eller blev galärslavar. Jag kan bara konstatera att det är märkligt vilken vikt vi människor envisas med att fästa vid våra medmänniskors val av tro, och det är tragiskt hur tro alltid använts som maktmedel.

Vi älskar Hermitage och billigare kusinen Croze-Hermitage, med legenden om korsriddaren som djupt ångerfull blev eremit och odlade vin, så vi åkte till turistbyrån i Valence och fick lite tips. Vi hamnade så småningom i Cave de Tain L’Hermitage, som är en stor tillverkare av viner från hela regionen. Man vet ju aldrig riktigt vad man har att vänta sig när man kliver in genom dörren till en vintillverkare, och i detta fall blev vi lite besvikna. Butiken var rätt liten, och vintillverkningen fick beskådas genom en fönsterruta, som gjorde fotografering omöjlig. Vid två prydliga diskbänkar stod två, ibland en, sommelier och höll i provningarna. Runt dem trängdes ett tio-femtontal provsmakare. Det blev inte många ord bytta. Däremot var vinerna desto bättre, och enormt prisvärda.

Alla var sådär bäriga och peppriga som syrah från dessa områden brukar vara, och de dyrare hade fler toner, trevlig struktur, uppmjukad av vanilj från faten. Vi köpte rätt många kartonger av blandad kvalitet. Det mesta rött, men två dunkar marsanne slank med, och så fick vi en flaska vitt. Ska studera den närmare senare.

Förr satt jag ju som alla andra med kartor och hittade vägar att åka på. Nu har vi överlåtit sysslan till GPSen. Ibland blir det fel. Det blev det idag. Vi hamnade inte alls i den närliggande by jag siktat på, utan på betalvägen A7 utan möjlighet att vända, på väg norrut mot Lyon.

PrislistaVi åkte därför till en liten caveau i en by vid namn Saint-Pierre-de-Boeuf, som drevs av en tillverkare vid namn Alain Paret. Domänen var nu inne på andra generationen, vilket är exceptionellt kort tid, men de två vinerna vi hann prova innan stängning var också prisvärda. Det första, som var ett St Joseph, hade allt man kan vänta av bär, struktur och peppartoner, medan det andra, som var ett bordsvin, var lite bråkigare, men ändå med alla smaker framträdande. Vi köpte en kartong av varje. Det billigare, som kostade 5:80, kan vi använda till stark grillmat.

Om jag ska välja en favoritdruva bland de blå blir det faktiskt syrah. Den har verkligen allt, och den blir sällan besk eller obehaglig på annat sätt. Merlot ligger också bra till, men syrah vinner. I slutet av resan ska vi dock till Valpolicella för andra gången, och där väntar amarone. Jag kanske ändrar mig vid det laget.

Beaujolais

Vinprovning hos Duboeuf.

Vinprovning hos Duboeuf.

Rakt igenom Beaujolais-distriktet har vi åkt idag. Vi började på turistbyrån i La Chapelle-de-Guinchay. Den var trevligt ordnad med butik och pratglad madame. Hon rekommenderade oss att åka till Hameau Duboeuf, några kilometer därifrån, där ägarna till vingården byggt ett stort museum, med filmvisning, fullstorleksdockor och lekar för barnen. Besöket avslutades med en provning i gammal miljö.

Sommelieren pratade engelska, men han sa mycket mer till de fransktalande gästerna noterade vi, så vi gjorde som vi brukar: Jag pratar franska och översätter till Micke efteråt – för att locka fram mer fakta och fler anekdoter.

Beaujolais har 12 AOC:er. Av dem är tio cru:er, och sedan finns Beaujolais och Beaujolais-villages. Sju av cru:erna är byar, och de övriga tre är sammanslagningar av flera byar. De enda druvor som är tillåtna är gamay för rött och chardonnay för vitt.

Duboeuf tillverkar runt 30-35 miljoner flaskor om året.

Vi började med en chardonnay. Den smakade smör och lite grape. Mycket trevlig.

Efter det fortsatte vi med en röd från appellationen Juliénas. Den var blommig och fruktig, med toner av körsbär. Appellationen Moulin-à-vent – väderkvarn – var rundare och snällare, med fler smaker och en smula strävhet. Vi köpte ett par kartonger om sex i butiken som följde, och även en rosé på dunk.

Det regnade ganska rejält, så vi avstod ett besök på gården, och åkte vidare. Vi följde deras Route de vin, och hamnade i en by vid namn Fleurie – en av appellationerna – och där fanns det gott om vingårdar. Vi valde helt enkelt den trevligaste skylten, och hamnade hos Madame Lardy.

Vintillverkarparet Lardy är på fädernet tredje generationen. Deras son kommer att bli fjärde. De tillverkar 70 000 000 flaskor om året, med vinodlingar i flera appellationer. Vi provade fyra sorter:

Beaujolais-village var deras vita. De har ökat tillverkningen av vitt, för den börjar bli populär, ju mer känd den blir, den vita beaujolaisen. Den var blommig och smörig som en typisk chardonnay, men också rätt fräsch med en trevlig syra. Prisvärd för 7:40.

Det röda från appellationen Fleurie var bärigt, med inslag av hallon, svarta vinbär och lakrits. Deras Moulin-à-vent var mer tanninrik på grund av jorden, förklarade hon, för medan Fleurie är sandigt och stenigt är det mer jord i de andra distrikten. Päron och plommon föreslog hon, och vi höll med. Slutligen testade vi Morgon, odlad på vulkanjord. Den var ännu mer tanninrik, och nästan som en Bourgogne.

Jag förklarade hur jag kämpat för att förstå hur vinregionen och appellationerna i området hängde ihop när jag läste inför skrivandet av Upptäcka franska vingårdar.

”Stämmer det att Beaujolais är en del av Bourgogne?”, frågade jag.

Vintillverkaren Lardys välkomnande skylt.

Vintillverkaren Lardys välkomnande skylt.

”Ja, det stämmer”, sa hon. ”Det är enormt compliqué, och det ska ändra sig snart. Men om vi skulle vilja får vi kalla våra viner för Appellation Bourgogne Contrôlée.” Hon skrattade lite och la till: ”Jag hade en fransman här. Han visste inte det. Så när jag sa att Beaujolais är en del av Bourgogne blev han så upprörd att han gick.”

Vi gick ut och tittade på ekfaten – för de har även en ekad sort, som vi hade hoppat över – och sedan på resten av utrustningen. Där fanns också ett kök.

”Vi behöver det vid plockningen”, förklarade hon. I Beaujolais får man bara plocka för hand. Maskiner är förbjudna, eftersom de inte får med hela druvan. ”Det bor 40 personer här under två veckor. De sover i sovrum däruppe”, sa hon och pekade mot andra våningen.

”Vilka är det som plockar?”, frågade jag. ”Är det studenter?”

”Nej, mest polacker. Inga fransmän. De vill inte längre.”

Alsace – vitt vitt vitt

Övervakning av vingård. Texten under krucifixet är på tyska, och berättar om korsfästelsen.

Övervakning av vingård. Texten under krucifixet är på tyska, och berättar om korsfästelsen.

Få vinregioner är så enkla att hitta vingårdar i som Alsace. Man åker till Route des vins, och så kör man genom extremt gulliga små byar, och bakom vart och vartannat gathörn väntar en dégustation-skylt.

Det regnade i morse när vi körde från Colmar, och det var synd för fotograferingen, men annars spelar det ju inte så stor roll när man besöker vingårdar. Vi hade lovat barnen ett återbesök på Montagne des singes, apberget, där man får gå runt bland magot-apor och mata dem med pop corn, så vi åkte väster- och norrut.

Alsace-viner är enligt min uppfattning underskattade, av generellt hög kvalitet och prisvärda.

Eftersom jag som vegetarian dricker rätt mycket vitt, och eftersom de andra vinregionerna vi ska besöka fokuserar på rött, köpte vi på oss en del idag. Vi hoppade helt över pinot noir-vinerna.

Bestheim är ett coopératif som tillverkar 17 miljoner flaskor om året i Alsace och Bordeaux. Det är mycket. Butiken var också rätt stor och lyxig, och de hade en del besökare trots den geografiskt till synes ofördelaktiga placeringen i trettonhundrapersonersbyn Bennwihr. Ändå var det en del folk där. Mottagandet var proffsigt och vänligt.

Jag frågade om de sålde mycket till andra länder. Hon svarade att det gjorde de, men inte till Asien så mycket, och inte till Amerika. Med tanke på att Sydafrika och Australien odlar eget vin återstår ju då egentligen mest bara Europa, men det är ju inte så illa iofs. Sedan får man förstås räkna bort de europeiska länder där man inte typiskt dricker vin, eller där man odlar eget vin, men sedan finns ju … pja. Skandinavien. Och England. De finns i Sverige, frågade hon på direkt fråga, men under gårdarnas namn.

Vi testade en pinot blanc, som var fräsch. Den kostade 30 € för sex flaskor. Ett kap. Vi fortsatte med två rieslingar. Den ena var i nästan samma låga prisklass, och den andra kostade 66 € för sex flaskor. Båda var goda, men den senare var förstås avsevärt mer komplex. Vi köpte en kartong av båda.

Även deras muskat var trevlig. Den alsace:iska muskaten är sällan så söt som den i andra regioner, som exempelvis Loire. Dock är det en lite knepig druva att matcha med maträtter, så även om vi tyckte om den hoppade vi över att köpa den.

Däremot köpte vi deras goda och lättdruckna pinot gris.

Jag lyckades komma ihåg att utanför apberget finns trevliga utflyktsbord under vackra träd, och vi åkte dit och åt kall lunch. Regnet hade reducerats till sporadiska droppar. Efter att aporna besökts åkte vi vidare, och hamnade i den lilla byn St Hypolite, hos Huber Bléger, som tillverkar 300 000 buteljer om året.

Karta över Route des vins i bilfönstret.

Karta över Route des vins i bilfönstret.

Även här var det gott om besökare. Mottagandet var trevligt och proffsigt.

Vi provade och köpte en deras crémant av pinot noir, och sedan en riesling för 6:75. Den var fruktig med inslag av apelsin, gröna äpplen och en smula hasselnötter.

Jag noterade att hon hade en sylvaner för 4:50 om man köpte en kartong, men när jag bad att hämta den höll hon ett litet närmast avsäljande tal. Vi fick ändå prova den. Hon hade kallat den ”rude”, och vi höll lite med.

Vi köpte dock deras blommiga pinot gris, men hoppade över gewurztraminern. Den var lite för sockrig, och trots spännande toner av bland annat halm fanns en liten underliggande beska jag inte kom överens med.

Nu är vi tillbaka på hotellet.

Dag 1: 36 flaskor vitt och 6 flaskor crémant.

Imorgon åker vi mot Bourgogne.

Å-tankar

Nykroppa, lördagen den 20 april 1940

Isak Goldstein åt sina smörgåsar vid Nykroppa bruk, på andra sidan ån från den plats där Kajsa en gång slagits för sitt liv med Perra. Han tyckte om Sverige, som han ofta besökt när han växte upp, fast då hade han varit i Skåne och Stockholm hos medlemmar i hans stora släkt.

Han tyckte naturen på denna plats var helt fantastisk.

Men hjärtat var tungt.

När han var liten hade han tyckt att han var tysk. Han hade tyckt att svenskar var lika tyskar, och alltså kände han sig hemma i Sverige. Han kunde till och med förstå delar av vad som sas.

Men under de sista åren hade han mycket tydligt fått klart för sig att tysk var han inte. Han var något annat, oönskat. En utböling med begränsade rättigheter. En del gick längre och tyckte inte han hade några rättigheter alls.

Han hade förstått att han måste därifrån – beslutet hade han fattat för länge sedan, men hans föräldrar ville inte följa med. De som levat längre hoppades att den här sista, ovänliga trenden inte skulle hålla i sig. De hade trots allt gott om vänner som inte var judar. De skulle klara sig.

Förra sommaren, nitton år gammal, hade han gett upp och rest själv från Hamburg till Jylland, och sedan vidare med färjor tills han kom till släktingarna i Skåne.

Han hade trott han skulle klara sig bra i Sverige, men han hade blivit en oönskad även här.

Nu ville ingen utom hans släktingar befatta sig med honom för att han var tysk. Han hade inte kunnat förklara att han bara var tysk när han var utanför Tyskland. I Tyskland var han jude. Ingenting annat.

Han hade rest till Stockholm för få sin asyl prövad hos Kungliga Socialstyrelsens Utlänningsbyrå, och först hade även det sett mörkt ut. Han var inte helt säker på varför det till slut hade gått vägen, men så hade en vänlig röst åtföljd av mjuka, blå ögon sett in i hans bruna och på långsam svenska sagt:

”Herr Goldstein, jag är säker på att ni kommer att bli en tillgång för vårt land. Här är arbetstillståndet. Lycka till!”

Isak hade tappat tron på människorna, men där och då insåg han något viktigt. Det finns alltid människor, överallt, som drivs av inre medmänsklighet, och som följer sin egen inre moral. Det finns alltid människor som ser sina medmänniskor som rena, blanka, oskrivna blad tills de lärt känna dem. De hade funnits i Tyskland, och de fanns i Sverige. Han behövde bara hitta dem.

Plötsligt mindes han ansikten han förträngt från de sista åren i Hamburg.

Handlaren som gett honom mer mat än han bett om och vägrat ta betalt, utan bara klappat honom på axeln, den gamla sura tanten mittemot som plötsligt öppnat sitt fönster och sagt: ”Isak, det är synd och skam hur vi tyskar behandlar er. Hälsa det till mor!”

Det fanns fler. Pärlor i en grå massa.

===

Ur Ferrum, 2012

Sverigedemokraternas hjälporganisation

KnoppSverigedemokraterna har fått för sig att det går att hjälpa trehundra flyktingar ”på plats” för samma pris som en flykting i Sverige.

”På plats” behöver förstås definieras. Det betyder inte ”i deras hemland”, eftersom de flytt därifrån, utan det betyder ”i ett flyktingläger i ett land som ligger nära”.

Så hur har de då kommit fram till att det kostar en krona att få det trehundra kronor ger i Sverige?

Ja, det verkar som om de räknar de bidrag som behövs för att trehundra personer som bor i skjul ska få mat varje dag, och jämför det med kostnaden för en person som bor i flyktingförläggning.

Det finns mycket att anföra mot detta, förstås. En flykting i Sverige har ett hopp om en framtid, arbete och egen försörjning. Ett flyktingbarn i Sverige får gå i skola, och så småningom skapa ett liv.

En flykting i ett skjul i ett läger med hundratusentals andra flyktingar har ingen väg ut, så länge inte situationen i hemlandet förbättras.

Det går förstås att argumentera runt här. För den som ser varje flykting som kommer till Sverige som en evig snyltare och potentiell våldtäktsman, som förstör vårt land och våra barns framtid medan den äter våra gamlas mat, är det fel med varje individ som sätter sin fot innanför våra gränser – i synnerhet om de är muslimer.

En grupp sverigedemokrater har nu beslutat sig för att sätta handling bakom orden, och skapa en egen hjälporganisation. Den har till syfte att ”hjälpa flyktingar på plats”, vilket nog ska läsas som ”hjälpa flyktingar i deras grannländer så att de stannar där och ger f-n i att komma hit”, men jag tycker ju att man behöver ju inte ifrågasätta motiven om resultatet är gott, så jag kollade upp sidan.

Och arbetet är i en start-up-fas. Man har uppenbarligen inte gjort något än, men det finns lite planer. Samtliga handlar om Nepal, av någon anledning. Man pratar om att rensa sopor i Kathmandu, och funderar över läkarhjälp till fattiga.

Gott och bra, men var det inte flyktingar som skulle hjälpas? De där trehundra syrierna och somalierna, som skulle stanna i Libanon och Kenya?

Nåja. Man kanske inte har kommit dit. Det är OK.

Men efter att ha läst följande svavelosande facebook-inlägg från hjälporganisationens ordförande, som svar på Erik Ullenhags upprop mot islamofobi, kan man konstatera att de saknar i alla fall inte svansföring.

Det känns ju onekligen lite som om svenska nationalister donerat pengar i decennier, och hjälpt hundratusentals flyende, medan alla vi andra suttit på våra rumpor och bara låtsats bry oss.

Det är kanske lite stora ord för någon som precis börjat fundera på att hjälpa till i tredje världen.

Man kan nästan få för sig att skrytet utåt är viktigare än resultatet. *Host*

Döm själv:

Erik Ullenhag! Du är en skam för din nation. Du är en skam för demokratin. Du är en skam för sanning och utveckling.

Du vurmar för en ökenideologi och uppträder som kvinnoförtryckarnas beskyddare, medan du själva avhumaniserar stora grupper av européer och även dem bland ditt eget folk som tillåter sig att tycke annorlunda än dig själv.

Du ställer upp på scen dag efter dag och utbasunerar din egen godhet, som du låter andra betala över skatten. Du letar det onda överallt medan du snyftar för folk från andra länder, som du bara har mött på TV skärmen.

Jag är bland annat Sverigedemokrat för att jag insett att din och dina gelikars ”godhet” är falsk och endast påför människor mer lidande.

Där du älskar att skryta av du hjälper en, där hjälper vi 300 eller fler! Där du vurmar för de unga starka män som tar sig hit på eget bevåg via smugglare och falska pass och betalar förmögenheter för detta, hjälper vi människor på plats som varken kan eller vill ta sig hit.

Om du menar det är allas lika värde, att det är att vara god att ge de starka allt och glömma de mest utsatta, och att vi är främlingsfientliga som har andra och mer effektiva idéer om hur vi skall stå upp för de utsatta och hur vi gärna vill att samhället skall se ut i framtiden – då är det för att du saknar såväl insikt som kompetens.

Då är du en skam som minister i ett av världens äldsta demokratier! Stop ögonblickligt ditt korståg mot annorlunda tänkande innan någon far illa!

Tolerans och civilkurage

IMG_3895

Tolerans är lätt. Det definieras smidigt som ”vad andra behöver visa mig”.

När andra inte respekterar mig, mina åsikter eller min livsstil är de ”intoleranta”.

Samma sak gäller när andra inte respekterar människor jag av olika skäl uppskattar.

SD består idag av ett ganska polerat skal. Man vill kraftigt begränsa flyktingmottagningen och minska biståndet. Man vill också motverka arbetskraftsinvandringen, och förutöver det finns bara lite allmänna floskler om att motverka att svenska traditioner förstörs av invandringen.

Inget av detta är rasistiskt.

Den här filmen är inspelad av en sverigedemokrat som gick i SDUs tåg i Malmö. Det händer inget. Han har bara filmat upplevelsen. Och den är på ett bisarrt sätt sevärd. Det är ur det perspektivet jag verkligen förstår hur hatet utifrån paradoxalt nog svetsar dem samman.

Och anledningen är ganska enkel: Det finns en rad olika definitioner av vad SD är. Varje anhängare applicerar sin tolkning, och blir förtvivlade eller förbannade över omvärldens brist på förståelse för deras val.

sdmotrasismI en grupp för sverigedemokrater lägger en kvinna upp en bild på ett armband, med texten ”SD mot rasism”. Ett tio-femtontal kvinnor skriver i kommentarerna under att ”den vill jag ha!”. Ett par karlar muttrar något surt om att rasism minsann är ett tramsigt begrepp på ett ickefenomen, men ingen svarar dem.

En pappa lägger upp en bild på sina asiatiska adoptivbarn. Hjärtan och ”o så söta” under. Precis som överallt annars. Ingen skriver något rasistiskt.

I samma grupp lägger också många upp berättelser om hur deras omgivning tar avstånd från dem. De tappar vänner och släkt genom sitt val att gå ut med att de är SD. En del vågar inte säga något, berättar de. Och de förstår verkligen inte varför. De vill ju bara minska invandringen. Inget mer. Omvärldens beteende beskrivs som en brist på läsning av partiprogrammet. Vi övriga svenskar är förvridna av hat och försöker inte ens förstå. Det finns en del invandrare i grupperna, som välkomnas med ”tänk om alla var som du”.

Avståndstagandet tär på dem i början. Hatet, sabotagen mot deras möten och våldet däremot gör dem trotsigt stridslystna, och får dem att känna samhörighet. Och så småningom blir de luttrade, och även avståndstagandet blir en  trigger för deras ”vi mot dem”-känsla. Vill vi inte ha med dem att göra så fine. De behöver inte oss heller.

Vårt avståndstagande blir ett bevis på att vi inte förstår. Vi är lurade in i en falsk bild av SD av våldsvänstern, och ingen går att lita på längre. Reinfeldt och Ullenhag är lika hatade som Gudrun Schyman och tidigare Mona Sahlin.

Men i samma grupp läggs lika ofta upp inlägg där framförallt muslimer och afrikaner hånas och hatas. Tiggare kallas för ”pack”. Muslimer är alla islamister som slår sina fruar och våldtar svenska kvinnor.

”Åk till baka skaffa en större lerhydda.”, ”Skicka hem ”Tältpacket” till stampat jordgolv”, ”Djur !”, ”Jag kräks!!!”, ”Fan kasta en handgranat fast bäst är ju att skicka hem dem i de tomma bananbåtarna igen”, ”Är det inget ZOO som kan ta emot dom ??”, ”Dags att dom använder skydd eller så kan vi införa något stopp Max 2/barn per babian??”.

Och nu händer det som är typiskt för Sverigedemokraterna. Det som skiljer dessa gulliga, kakbakande kvinnor från oss övriga gulliga, surdegsbakande kvinnor: Ingen reagerar. Ingen kommenterar. Ingen tar ställning. Det är knäpptyst. Ibland finns något enstaka undantag, föralldel, som säger ifrån, men det är mycket sällsynt. Och undantagen är konsekvent äldre män – aldrig kvinnor.

Det är som en tyst överenskommelse: Ni som vill skriva rasistisk hatpropaganda får göra det så länge ni inte använder n-orden. Vi som vill att SD ska vara en plats där alla är gulliga och uppskattar de goda invandrarna och bara vill minska antalet som kommer framgent skriver våra egna inlägg.

Så skapas ett tyst kontrakt som medger samexistens. Hatarna kommenterar inte icke-hatarna och vice versa.

Kvinnorna som vill bära SD mot rasism-armband blundar helt för den öppna rasismen i inläggen över och under sina egna. Det är som om den inte fanns.

Det verkligt problematiska sker när banden mellan dem som är icke-rasister sedan gradvis brister till oss ickenationalister, och de gradvis påverkas av hatpropagandan, där alla invandrare får bidrag medan svenskar svälter, alla våldtäktsmän är muslimer och där svenskar utmålas som offer som trängs undan av en invällande flyktingström. SD blir som en sekt. Toleransen mot intoleransen ökar, därför att ingen säger emot den. Bilden av ett Sverige i fritt fall får stå oemotsagd.

Så vad är egentligen tolerans?

Ja, det är grumligt att definiera. Man behöver ställa sig utanför sig själv och reflektera en stund. Jag tror alla mår bra av det. Vad är tolerans? Vad är civilkurage? När och hur ska vi sätta ner våra fötter?

Civilkurage är motsatsen till tolerans. Civilkurage är när man är intolerant på ett bra sätt.

Det är enligt mig tolerans att respektera andras rätt att ha åsikter och att framföra dem utan vuvuzelor. Det är civilkurage att säga ifrån mot sådant som är intolerant:

  • När människor hånas och hatas för sitt ursprung eller sin religion
  • När människor inte får framföra sina åsikter utan att riskera våld
  • När människor inte får framföra sina åsikter utan att deras möten saboteras

Det är civilkurage, eller i alla fall OK, att gå på ett SD-möte och tyst vända ryggen mot Jimmie Åkesson.

Det är OK att känna att man inte vill ha någon som är nationalist i sin vänkrets. Vänner som inte ger något kan vara bättre att koppla bort. Det är också OK att behålla dem.

Det är enligt min mening rätt att inte låta våra unga ska utsättas för hatpropaganda, genom att säga nej till besök i skolorna. Det är rätt att den som hetsar mot folkgrupper tystas, lagförs och döms. Jag står bakom vår lagstiftning. Det finns gränser för yttrandefriheten. Men den gränsen går inte vid ”vi ska begränsa flyktingmottagandet”. Jag vill inte begränsa mängden flyktingar som får uppehållstillstånd i Sverige, men jag måste acceptera att andra vill det, och jag måste låta dem framföra sina argument.

Idag är det Sveriges nationaldag. Istället för att berätta hur den ska firas skriver många nationalister om de attacker de förväntar sig. ”Idag är dagen när flaggor kommer att brännas!” och ”Idag är dagen när vi som firar kommer att kallas för rasister!”.

Nej det är det inte!, hoppas jag.

Idag är förhoppningsvis dagen när toleransen blommar. Idag är dagen när vi som står för tolerans visar vilket Sverige vi vill ha.

Glad nationaldag!

 

Sverigedemokrater om romer

Detta inlägg handlar om gruppen ”Vi som stödjer Sverigedemokraterna”. Det är inte en extrem vit makt-grupp. Där finns riksdagsledamöter och mycket ”vanligt folk”. Det gemensamma är partiet Sverigedemokraterna.

Det är en märklig blandning av inlägg. Länkar till debatter, många svenska flaggor och ”jag vågar vara svensk”, en och annan ”titta vilken fin tårta jag bakat – är du SD bjuder jag!”, idolbilder på Jimmie Åkesson, och en länk till en vit makt-sida där det står att ”negrer” är ”apjävlar” och våldtäktsmän. Ett antal likes på den. Ingen säger emot. Man kan inte se orden i forumet dock, utan man måste följa länken.

Idag hade någon lagt upp en länk till en artikel om tiggare som blivit rånade på allt de äger. Det är alltså fattiga och utsatta människor som blivit ännu fattigare, och nu är de rädda.

En (1) kommentator tyckte att det inte är OK med våld.

Det är så här den svenska rasismen ser ut. De skriker inte ”neger” eller ”zigenarjävel”, men hela grundidén är att ingen empati reserveras för den som inte är svensk. De är värdelösa tjuvar och pack, och de förtjänar allt ont.

Detta har inte skapats av SD. De bara kanaliserar det.

En tacksam uppgift.

b1b2b3

 

Att försvara toleransen

LightI många år har jag av och till kommenterat på nationalistiska siter som Avpixlat, Fria Tider och tidigare Politiskt Inkorrekt, och på vanliga nyhetssiter och bloggar där nationalister kommenterar.

Jag gör det normalt bara när det står rena faktafel, vilket ju händer i princip hela tiden. Om felen får stå kvar oemotsagda kommer andra läsare att tro att de är sanna.

Det känns ofta hopplöst. De är så många. Vi som går in på deras sidor och sätter ner en fot är så få. Och dessutom brukar deras moderatorer ändå ta bort alltihop efter ett tag.

Och som jag skrev tidigare: det handlar ofta om människor som inte är särskilt analytiska till sin läggning, och som marinerats så länge i hatet och de felaktiga uppgifterna att de gått in i en alternate reality, där samhället står för faktaförvrängningen och Fria Tider för ”Sanningen”.

Det vore bra med fler som kämpar för förnuftet. Det här inlägget är egentligen en värvningskampanj.

Det är inte så svårt. Man skapar bara ett konto på Disqus, som för övrigt även kan användas på SvD och på många utländska nyhetssiter och bloggar, och sedan kan man börja kommentera.

Att hitta fakta

Fakta om Sverige och svensk migration finns egentligen på SCB. De kräver dock en del tid att sammanställa, så jag brukar läsa på Migrationsinfo. Siten drivs av Migrationsverket, och de använder SCBs siffror och sätter ihop dem i fina diagram och tabeller. Under Migration=>Sverige hittar du det mesta du behöver.

Eyes on the prize

Det blir fort viktigt att hålla fokus på varför du skriver, vilket ju egentligen är för att fel inte ska stå oemotsagda och sedan spridas vidare, för du kan utgå från att du får många svar som egentligen handlar om frågor du inte alls vill diskutera.

Låt dig inte luras bort från ämnet. Vägra svara på sådant som inte har med frågeställningen du kommenterar att göra. Annars hittar du aldrig ut. ”Nu kommenterar jag detta. Jag tänker inte kommentera det du tar upp denna gång” är ett fullgott svar.

Att försvara toleransen innebär att försvara allas rätt att inte kränkas eller diskrimineras på grund av bland annat hudfärg, härkomst eller religion. Det innebär inte att försvara fundamentalismen, Islam eller Muhammed. Skillnaden mellan dig och ”dem” är att du förstår att de allra, allra flesta invandrare inte förordar stening, könsstympning eller barnäktenskap.

Alla vägar leder till Aisha

Det har skett ett skifte i den svenska nationalismen på sista tiden. För några år sedan handlade det mycket om kostnader för invandring, och diverse siffror dribblades omkring ganska vilt. Det har absolut inte upphört, men nationalismen har ändrat karaktär från sifferexerciser till mer moraliserande.

Förenklat: ”Vi ska inte ha invandrare i Sverige, för allihop som flyttar hit nu är muslimska somalier som är analfabeter och våldtäktsmän, som aldrig kan anpassas till svenska förhållanden.”

Faran med islam och med kulturella skillnader betonas alltmer. Så på det sättet har det blivit värre. Att bara vilja spara pengar är i mina ögon ett betydligt lindrigare toleransproblem än att vilja stänga ute på grund av hat.

Det finns några frågeställningar som dyker upp mycket fort när man diskuterar.

Muhammed och koranen

Du förväntas plötsligt försvara varför Muhammed gifte sig med nioåriga Aisha och huruvida det är rätt med pedofili. Du förväntas försvara diverse passager i koranen. Jag har provat att svara med att plocka upp liknande passager ur bibeln – det finns ingen brist på dumheter i gamla testamentet – men det är egentligen bara tidskrävande och meningslöst. Det leder bara till ”men islam är faktiskt värre”-diskussioner, och eftersom exemplen från båda religionerna är så många fastnar man där. Enklast är att istället svara: ”Jag förvarar inte Muhammed, utan muslimers rätt att precis som vi tro på vad de vill, och jag vet att de flesta muslimer i Sverige och övriga världen är sekulariserade och inte bokstavstroende”.

Islam och fundamentalismen

Du behöver inte heller kommentera bisarra fenomen som sker i islams namn världen över. Istället säger du att stening, könsstympning, terrorism, barngifte, månggifte, inskränkning av kvinnors rättigheter med mera självklart är oförsvarbart, men att de allra, allra flesta av världens dryga miljard muslimer inte står för dessa heller.

Q: ”Varför ska de få bygga moskéer i Sverige när inte vi får bygga kyrkor i deras länder?”
A: ”De allra flesta länder där muslimer är i majoritet har visst kyrkor. Och varför ska vi jämföra oss med Saudiarabien?”

Brott

Det är ett faktum att utrikes födda begår fler brott än inrikes födda. Men med eyes on the prize är din poäng att de absolut flesta utrikes födda begår inga brott heller. Lika lite som vi kan anklaga alla män för att nästan hundra procent av alla våldtäkter begås av andra män kan vi anklaga alla invandrare för att de har brottsstatistiken emot sig.

Q: ”Vet du om att alla våldtäktsmän i Norge är invandrare?”
A: ”Det norska polisen klarlagt är att 100 % av totalt fem (!) uppklarade överfallsvåldtäkter år 2010 i Oslo utfördes av ”icke-västliga” personer. Två av dem var minderåriga, och två svårt psykiskt störda.”

Avstå från att hata tillbaka

Detta lyckas jag inte med. Ibland blir jag förbannad. Men det är dumt och kontraproduktivt.

Alla varianter av name-calling, av typen ”rasist”, ”nazist” med flera är också kontraproduktiva, och kommer dessutom att leda till att du blir bannad rätt snabbt.

Du måste vara bättre.

Att vistas i nationalismen

Att vistas i nationalismen är lite som att vandra omkring i det gröna klägg som täckte delar av golvet i Doom. Den som spelade spel på 90-talet vet vad jag menar.

Det gör ont. Du blir dränerad på energi. Hatet klibbar, bränner, skadar.

Jag tänker inte påstå att det är värt det.

Jag tänker bara påstå att det är nödvändigt.

Delar av framför allt unga läser all sin samhällsinformation på nationalist-siterna.

Vi kan inte fortsätta låta dem vara ifred.