Du lindar av olvon en midsommarkrans
Din dotter har kungens män
Fört någonstans
Du stirrar mot mångubbens
Benvita glans
Och undrar om han henne ser

Du minns hur du räknade alla små tår
Hennes porlande skratt
Hennes ulliga hår
I vargtimmen faller
En skälvande tår
Du böjer ditt huvud och ber

Hon trodde på kärlek, hon kände sig trygg
Hon log emot alla
Och var aldrig skygg
Hon skrek när hon gömde sig
Bakom din rygg
Men tystnaden hörs ännu mer

Du bygger av minnen ett vacklande värn
Du somnar till slut
Invid Svartrama tjärn
Ditt hjärta torteras
På glödande järn
Och mångubben ser dig och ler