Facebook-grupper med nationalsångstema.

Jag minns när jag först läste påståendet om att i Sverige får man inte längre sjunga nationalsången på skolavslutningen av hänsyn till invandrarna. Jag tror det var 2009 eller 2010, och det var i en kommentarskolumn, förmodligen på Aftonbladet.

Jag svarade direkt att ”men vi har ju aldrig sjungit den på skolavslutningar”, men den andre parten var tvärsäker. Så jag ringde min mormor, som var född 1915 och gick i sockenskola i Brattfors i Värmland, och hon sa ”näe men vi sjöng ju Den blomstertid … nationalsången har jag aldrig sjungit”.

Men efter det fick på något sätt påståendet fötter. Det ploppade upp i kommentarsfält än här och än där, såsom konstruktioner gör när de börjat sprida sig i nationalistiska fora och därifrån förmedlas av ivriga och arga kommentatörer, och nu har vandringssägnen om den strukna nationalsången vandrat vidare, ganska långt utanför sina ursprungliga skapare.

Jag brukar ta diskussionen. Jag brukar säga att det kan säkert finnas lokala undantag, men sången har aldrig haft spridning i Sverige som skolavslutningssång. Motparten brukar då bli förvirrad, för det är självklart inte helt enkelt att minnas visrepertoaren från nio enstaka tillfällen som ägde rum för 20, 30, 40 år sedan. En del uttrycker att de är osäkra. Andra förmedlar tvärsäkerhet. Jag tror inte de i regel ljuger medvetet, men om man är så upprörd över ett fenomen att man går med i en grupp för att motverka det är det kanske inte helt lätt att erkänna för sig själv att man kan ha haft fel från början.

Eftersom det aldrig går att leda i bevis vad som egentligen hände i skolor i mitten av förra seklet är det bättre att gå den andra vägen, dvs att resonera kring sannolikheten att den skulle ha sjungits vid fler än enstaka tillfällen.

Svenska skolavslutningar ägde rum i kyrkan, förmodligen för att det var den enda lokal som kunde rymma hela socknen. I kyrkor sjunger man psalmer, och inte nationalsånger.

Du gamla du fria är inte formellt en nationalsång, utan en visa som diktades så sent som i mitten av 1800-talet, och det dröjde in i början av 1900-talet innan den överhuvudtaget fick spridning utanför överklassen.

Den fanns med i den gamla skolboken ”Nu ska vi sjunga” från mitten av nittonhundratalet. Men den som styrde skolavslutningens visor var inte läraren, utan prosten, och han hittade sina sånger i psalmboken.

Så om vi konkluderar att det definitivt inte var tradition i sockenskolorna fram till åtminstone 50-talet, och att det faktiskt inte går att hitta något enda exempel på en rektor som säger ”vi hade en tradition att sjunga nationalsången, men jag tog bort den för att inte förolämpa invandrare”, tycker jag det går att med rätt stor säkerhet säga:

Detta är en vandringssägen av så stora mått att den lyckats inplantera minnen av allsångssjungande som med stor sannolikhet aldrig ägt rum hos rätt många människor.

Så varför orkar jag då skriva ett helt blogginlägg om detta?

Jo, för att skrönan är en del av den nationalistiska propagandan att visa att Vårt Sverige är under attack. Våra traditioner tas ifrån oss, och vi kuvar oss under aggressiva invandrare, främst muslimer, som kommer hit och lever på bidrag och har som yttersta mål att tvinga oss alla att bära burka och be till Allah.

Det kan tyckas vara en struntfråga, men det är ändå viktigt att slå hål på den.

Det är så vi stoppar stolligheterna. Bit för bit.