Vi har aldrig haft revolution i Sverige. Vi har aldrig kastat ut hela vårt statsskick och börjat om med ett vitt papper.

Hela vårt samhälle med lagar, regler och funktioner, bygger på en tradition, nedärvd sedan tusentals år, som varje generation förbättrat och förfinat.

Det gör mig lite stolt. Som släktforskare har jag läst många gamla domböcker och ibland imponerats av hur mycket av det tänk som är typiskt skandinaviskt idag faktiskt går att skönja redan i lagstiftningen för flera hundra år sedan. Så var det till exempel lika straffbart att en man var otrogen som att en kvinna var det. Inte så att jag på något sätt är för straff för otrohet, men ska man nu ha det ska det åtminstone vara jämlikt, och det var det ingen annanstans i världen, har jag hört.

Men liksom med ett gammalt hus som renoverats många gånger finns det bitar kvar som, på grund av att arbetet aldrig gjorts om i grunden, lever kvar mot allt bättre vetande.

Dit hör det faktum att vi i Sverige har tre sorters skolor:

1. Samhällsägda, dvs kommunala
2. Friskolor i olika varianter
3. Riksinternat

Riksinternaten är tre till antalet, och skillnaden mellan dem och friskolorna är att de och endast de har rätt att ta betalt för undervisningen.

Ingen hade byggt Sverige så om vi börjat med ett vitt papper. Ingen hade kommit på tanken att just tre är ett optimalt antal. Att det ser ut så här beror på att dessa tre är de som lyckats med att aldrig lägga ner, och att det krävts en politisk vilja att stänga dem, men ingenting för att låta dem fortsätta.

Jag har följt ”skandalerna” kring Lundsberg, och det är min uppfattning att det är mycket överdrifter som florerar. Eleverna på Lundsberg trivs och älskar sin skola till allra största delen – det vet jag. Kärleken till skolan bland riksinternatselever är avsevärt större än den på någon annan skola, enligt min erfarenhet.

Sedan finns det alltid de som inte känner så. Och de har fått komma till tals, med varierande saklighetsgrad. Det berömda kvastskaftet, som ofta refereras till som sanning, är ett anonymt, inringt samtal, och kan komma från precis vemsomhelst med vilja att skada skolan, eller få egen uppmärksamhet. Detta framgår sällan, utan gängse uppfattning verkar vara att detta är dagsens sanning och att det oundvikligen har hänt.

Det vilar något osunt över hela debatten kring Lundsberg, som inte bara handlar om den skeva rapporteringen. Det finns en skadeglädje över att bratsen berövas sitt förädlingscenter som blandas upp med låtsad empati mot demsamma. Denna påminner mycket om nationalisternas upprördhet över hedersvåld, samtidigt som man gärna vill porta de kvinnor som utsätts för hedersvåld från landet. Offren blir förövare, och logiken havererar.

Men detta sagt finns en kärna av substans i kritiken. Det finns absolut pennalism, och den måste stävjas. Även dessa gamla skolor har nedärvda regler, precis som vårt land, och de har heller aldrig byggts bort, utan lever kvar i väggarna. En storstädning måste till. Och det känns som om det finns förutsättningar för det nu.

Men detta är inte egentligen något som behöver debatteras eller diskuteras. Just do it!

Istället tycker jag vi ska ställa oss frågan varför Sverige ska ha just tre skolor som har rätt att ta betalt för undervisningen. Att diplomatbarn går där är ingen anledning. Dels är de få till antalet, och dels finns många friskolor som är internat. De tar betalt för boendet enbart.

I botten ligger frågan: ska det generellt gå att köpa bättre undervisning än den samhället tillhandahåller.

Svaret är inte självklart. Jag har inte bestämt mig för vad jag tycker än.

Det som talar för är att det inte blir sämre för den som inte har råd bara för att den som har råd kan använda sina pengar. Dessutom är skolan ändå inte jämlik. Högutbildade föräldrar, eller föräldrar som har mycket tid, kan ge barnen en bättre start än andra. Sveriges PISA-resultat skulle också garanterat gå upp, eftersom den totala mängd pengar som läggs på skolgång i Sverige skulle öka när föräldrar får möjlighet att skjuta till. Dessutom skulle ett stipendieförfarande som i USA kunna hjälpa duktiga, men sämre bemedlade.

Det som talar emot är den ökade segregation som skulle bli konsekvensen, och att vissa elever skulle få längre resor om närmsta skolan görs om till betalskola. Och det är tunga argument. Dessutom kan det bli ett stressmoment för föräldrar att veta att de KAN köpa bättre skola till sina barn om de prioriterar annorlunda. Ibland är det bättre för ens sinnesro att inte ha något val, för riksinternatens terminsavgifter på hundratusentals kronor anses av de flesta av oss inte utgöra ett realistiskt alternativ.

Men ingenstans finns det någon rim och reson i att i just i tre fall får man ta betalt, annars inte. Det borde vara antingen noll fall, eller också många fall.

Istället för att diskutera strykjärn borde vi ha en större samhällsdiskussion kring vad som ska gå att köpa för pengar.

Vad skulle hända om vi hade fler betalskolor, med mer nyanserade prislappar?

Hur skulle du som förälder prioritera om du hade möjlighet att köpa lugn och ro i dina barns klassum till ett pris som kostar sommarsemestern?

Som så ofta när något förkastligt hänt blir det en skev debatt.

Jag vill vara tydlig med att det som hänt på Lundsberg är förkastligt och oacceptabelt. Jag har läst skolinspektionens beslut, och tycker det verkar genomarbetat och korrekt. Jag tycker också det är bra att politikerna hållit fingrarna borta. Stängning av skolor ska inte bero på vilken regering som sitter vid makten, utan alla ska mätas med samma måttstock, varken mer eller mindre. Det har sagts att många skolor är värre än Lundsberg, och det är självklart sant, men det är också så att internat gör elever mer utsatta, vilket måste vägas in.

Detta inlägg handlar inte om beslutet, utan om debatten runt nollning, och de röster som kallar det mobbing.

Jag liksom många andra akademiker med styrelseuppdrag i studentföreningar har varit med och planerat en nollning, år 1986. Vi hade som förutsättning att alla skulle känna sig välkomna, ha kul men också att alla skulle kunna säga nej till alla moment. Vi drog runt på stan, och slutade förstås med stor fest på kårhuset. Det funkade och var enormt uppskattat. Finns det något jag ångrar så här tjugosju år efteråt är det det fokus vi hade på alkoholkonsumtion. Nu var ju detta vuxna människor, och alla fick tacka nej, men det var ändå onödigt.

Varje år rapporteras ändå om nollningar som går överstyr. Tjejer hetsas klä av sig och allmän egendom vandaliseras. Det är tragiskt, men inte konstigt. Där spriten går in går vettet ur. När jag senare var anställd på samma universitet jobbade vi aktivt med att stötta studenterna till större insikt.

Att fördöma alla nollningar är dock att slänga ut barnet med barnvattnet. Det som behövs är bättre styrning runt vad som är välkomnande och vad som är oacceptabelt.

Det jag reagerat mest på i Lundsbergshändelserna är inte strykjärnet, för det är så uppenbart oacceptabelt, och det var dessutom förbjudet även av lärarna. Jag reagerade istället på den andra gränsen. Den de vuxna dragit.

Den där ubåtsleken som var tillåten. Den orsakade ingen smärta, om jag fattade den rätt, men min starka invändning – förutom att den verkade utomordentligt fånig och meningslös – är att den inbegrep ett tvång. Eleven hade inte rätt till sin kropp. Inte rätt att säga nej. Inte rätt att inte bli fysiskt vidrörd. Och de ansvariga vuxna hade bestämt det skulle vara så.

Vi måste ha rätt till vår ”aura”.

Ett utrymme på några decimeter runt våra kroppar där ingen har rätt att oinbjuden komma in. Ett utrymme de som har makt över vår tillvaro respekterar och aldrig kränker.

Vi måste också ha rätt att välja bort även ett aldrig så välment välkomnande.

Där tycker jag diskussionen ska ligga.