Vi har aldrig haft revolution i Sverige. Vi har aldrig kastat ut hela vårt statsskick och börjat om med ett vitt papper.
Hela vårt samhälle med lagar, regler och funktioner, bygger på en tradition, nedärvd sedan tusentals år, som varje generation förbättrat och förfinat.
Det gör mig lite stolt. Som släktforskare har jag läst många gamla domböcker och ibland imponerats av hur mycket av det tänk som är typiskt skandinaviskt idag faktiskt går att skönja redan i lagstiftningen för flera hundra år sedan. Så var det till exempel lika straffbart att en man var otrogen som att en kvinna var det. Inte så att jag på något sätt är för straff för otrohet, men ska man nu ha det ska det åtminstone vara jämlikt, och det var det ingen annanstans i världen, har jag hört.
Men liksom med ett gammalt hus som renoverats många gånger finns det bitar kvar som, på grund av att arbetet aldrig gjorts om i grunden, lever kvar mot allt bättre vetande.
Dit hör det faktum att vi i Sverige har tre sorters skolor:
- Samhällsägda, dvs kommunala
- Friskolor i olika varianter
- Riksinternat
Riksinternaten är tre till antalet, och skillnaden mellan dem och friskolorna är att de och endast de har rätt att ta betalt för undervisningen.
Ingen hade byggt Sverige så om vi börjat med ett vitt papper. Ingen hade kommit på tanken att just tre är ett optimalt antal. Att det ser ut så här beror på att dessa tre är de som lyckats med att aldrig lägga ner, och att det krävts en politisk vilja att stänga dem, men ingenting för att låta dem fortsätta.
Jag har följt ”skandalerna” kring Lundsberg, och det är min uppfattning att det är mycket överdrifter som florerar. Eleverna på Lundsberg trivs och älskar sin skola till allra största delen – det vet jag. Kärleken till skolan bland riksinternatselever är avsevärt större än den på någon annan skola, enligt min erfarenhet.
Sedan finns det alltid de som inte känner så. Och de har fått komma till tals, med varierande saklighetsgrad. Det berömda kvastskaftet, som ofta refereras till som sanning, är ett anonymt, inringt samtal, och kan komma från precis vemsomhelst med vilja att skada skolan, eller få egen uppmärksamhet. Detta framgår sällan, utan gängse uppfattning verkar vara att detta är dagsens sanning och att det oundvikligen har hänt.
Det vilar något osunt över hela debatten kring Lundsberg, som inte bara handlar om den skeva rapporteringen. Det finns en skadeglädje över att bratsen berövas sitt förädlingscenter som blandas upp med låtsad empati mot demsamma. Denna påminner mycket om nationalisternas upprördhet över hedersvåld, samtidigt som man gärna vill porta de kvinnor som utsätts för hedersvåld från landet. Offren blir förövare, och logiken havererar.
Men detta sagt finns en kärna av substans i kritiken. Det finns absolut pennalism, och den måste stävjas. Även dessa gamla skolor har nedärvda regler, precis som vårt land, och de har heller aldrig byggts bort, utan lever kvar i väggarna. En storstädning måste till. Och det känns som om det finns förutsättningar för det nu.
Men detta är inte egentligen något som behöver debatteras eller diskuteras. Just do it!
Istället tycker jag vi ska ställa oss frågan varför Sverige ska ha just tre skolor som har rätt att ta betalt för undervisningen. Att diplomatbarn går där är ingen anledning. Dels är de få till antalet, och dels finns många friskolor som är internat. De tar betalt för boendet enbart.
I botten ligger frågan: ska det generellt gå att köpa bättre undervisning än den samhället tillhandahåller.
Svaret är inte självklart. Jag har inte bestämt mig för vad jag tycker än.
Det som talar för är att det inte blir sämre för den som inte har råd bara för att den som har råd kan använda sina pengar. Dessutom är skolan ändå inte jämlik. Högutbildade föräldrar, eller föräldrar som har mycket tid, kan ge barnen en bättre start än andra. Sveriges PISA-resultat skulle också garanterat gå upp, eftersom den totala mängd pengar som läggs på skolgång i Sverige skulle öka när föräldrar får möjlighet att skjuta till. Dessutom skulle ett stipendieförfarande som i USA kunna hjälpa duktiga, men sämre bemedlade.
Det som talar emot är den ökade segregation som skulle bli konsekvensen, och att vissa elever skulle få längre resor om närmsta skolan görs om till betalskola. Och det är tunga argument. Dessutom kan det bli ett stressmoment för föräldrar att veta att de KAN köpa bättre skola till sina barn om de prioriterar annorlunda. Ibland är det bättre för ens sinnesro att inte ha något val, för riksinternatens terminsavgifter på hundratusentals kronor anses av de flesta av oss inte utgöra ett realistiskt alternativ.
Men ingenstans finns det någon rim och reson i att i just i tre fall får man ta betalt, annars inte. Det borde vara antingen noll fall, eller också många fall.
Istället för att diskutera strykjärn borde vi ha en större samhällsdiskussion kring vad som ska gå att köpa för pengar.
Vad skulle hända om vi hade fler betalskolor, med mer nyanserade prislappar?
Hur skulle du som förälder prioritera om du hade möjlighet att köpa lugn och ro i dina barns klassum till ett pris som kostar sommarsemestern?