Våldtäktsmyten

generic-bssEftersom jag diskuterat migrationspolitik i något decennium, och eftersom myten om den svartmuskige muslimske våldtäktsmannen som angriper blonda svenskor i sommarklänningar för att de tycker att man får göra så när kvinnor inte bär niqab har enormt fäste har jag grävt en del i både domar och statistik. Jag tänker inte dra siffror, men ungefär så här ser det ut:

I de fall en gärningsman överfaller en helt okänd kvinna är utrikesfödda lite överrepresenterade. Det är också de fall som har lägst mörkertal, eftersom det inte finns något incitament för kvinnan att inte gå till polisen. Och om gärningsmannen väl hittas finns en god chans att få honom dömd. Detta gör att ser man till det totala antalet dömda våldtäktsmän finns det en överrepresentation när det gäller utrikes födda män.

I fallet gruppvåldtäkter är utrikesfödda och andra generationens invandrare enormt överrepresenterade. Det är mycket sällan etniska svenskar som är gärningsmän. MEN. Dessa våldtäkter är en handfull per år. Det är alltså ett mycket, mycket litet antal, med tanke på att det bor 2,5-3 miljoner människor i Sverige som har den bakgrunden.

Så om man läser domar finns en kärna av sanning i påståendet att ”nyanlända våldtar för de förstår inte svensk kultur”, men jag skulle säga att det oftast handlar om att gärningsmännen inte känner till eller respekterar svenska lagar. Det är inte tillåtet att sätta på kvinnor som är berusade eller sover i Sverige, eller kvinnor som valt att vara ensamma med flera män i en lägenhet, och det är nästan alltid vad som hänt i de här fallen. Den här sortens våldtäkter förekom oftare i Sverige förr också, innan vi ändrade våra lagar och slutade fråga kvinnor vad de hade på sig. Hade man transporterat tiotusen unga, svenska män från femtiotalet till nutid hade några av dem också våldtagit däckade kvinnor. Det är inte kulturen, utan kunskapen om lagarna som skiljer, påstår jag.

Men i den kategori som begår flest överfallsvåldtäkter, dvs män 18-27 år, har 39 procent av de folkbokförda invånarna utländsk härkomst, dvs minst en utrikesfödd förälder. Till dessa ska läggas alla som inte är folkbokförda här, men vistas i Sverige. Gästarbetare, som Lisas mördare. Asylsökande. Papperslösa. Turister. Om man tar ett tvärsnitt av alla unga män som VISTAS i Sverige under ett givet ögonblick lär bortemot hälften ha utländsk härkomst. När man räknar på överrepresentation bör man ha detta i åtanke.

Detta är nu inget försök att ursäkta dem, utan bara en förklaring. En utländsk våldtäktsman har inget här att göra, oavsett bakgrund. Utvisning direkt om han inte är svensk medborgare, och går det inte pga flyktingkonventionen får han hållas i förvar tills det går. Jag känner inget medlidande. Alls. Off you go.

Men igen. Dessa män är extremt få. Och det är där diskussionen går vilse. Man tror att överrepresentationen när det gäller överfallsvåldtäkterna går att överföra på samtliga våldtäkter, även mörkertalen.

Men när det gäller våldtäkt av barn i familjer, dvs incest eller styvföräldrar eller motsvarande, är män med utomvästerländsk bakgrund faktiskt enormt underrepresenterade. Män från Afrika och MÖ våldtar sällan sina döttrar eller nära, minderåriga släktingar. Jag har läst mängder av domar, men inte hittat ett enda fall. Inte något alls! Men det gör vi svenskar och övriga västlänningar. Tänker du protestera? Varför då? Om samtliga mellanöstare ska äga SIN överrepresentation när det gäller överfallsvåldtäkter måste vi svenskar ta ansvar för att vårt manfolk våldtar sina döttrar, i konsekvensens namn. Vi måste acceptera att våldtäkt på barn är en del av den svenska kulturen. #svenskavärderingar

Eller också konstaterar vi att våldtäkter inte är en del av någon kultur. Vare sig svensk eller annan.

För det stora mörkertal vi tror finns när det gäller våldtäkter handlar sällan eller aldrig om okända gärningsmän. Det handlar om partners, expartners och familjemedlemmar i första hand, och i andra hand om vänner och bekanta. Där har kvinnor en anledning att hålla tyst. Rädsla, skuld eller skam eller en ovilja att utsätta sig för polisförhör och läkarundersökningar.

Och där finns ingen anledning att tro att män från MÖ eller Afrika skulle vara överrepresenterade. Så när SD och KD (jag saknar dig enormt, Göran!) nu driver myten att hundratusen svenska kvinnor årligen våldtas av mörkhyade flyktingar är det lögn, medveten förvrängning eller bara inkompetens.

Orden förefaller ju vara vetenskapliga med förankring i fakta, men den bild man försöker skapa av svarta och bruna män som testosteronstinna, hänsynslösa och farliga är grovt, grovt rasistisk och syftar till att skapa en rädsla för invandrare.

Den sortens rädsla som all nationalism bygger på.

Därför kan vi fortsätta blunda

skuggaCuprum tar upp kvinnors våld mot män och våld mellan syskon – som båda är undantagna från diskussioner, debatter, analyser, lagstiftning och upprop.

Här är argumenten för att fortsätta med det:

  • Att kvinnor slår män måste ju vara väldigt ovanligt. Det är ju nästan alltid män som slår, det vet ju alla. Om det kanske är en man på hundra kvinnor som blir slagen är det ju ingen riktigt problem. Hade det varit fler hade vi hört talas om dem.
  • Men en man kan ju faktiskt slå tillbaka. Eller ta tag i händerna. Eller nåt sånt. Han kan försvara sig. Det kan inte kvinnor.
  • Och hur ofta läser man om en kvinna som mördat en man?!
  • Det är fel mot alla kvinnor som blir misshandlade att komma och säga att även män blir slagna.
  • Om de blir slagna får de väl lämna sin fru eller sambo då. Ingen tvingar dem att stanna kvar.
  • Män är naturligt våldsbenägna. Det är inte kvinnor.
  • Alla syskon slåss.
  • Jo men hon retas. Och han kommer inte på något bra svar, så då slår han istället. Hon måste sluta reta honom.
  • Jag och min syrra slogs när vi växte upp, och vi är jättebra kompisar idag.
  • Jag har sagt att han får slå tillbaka om han vill.
  • Jag vägrar lyssna på ungar som skvallrar. De måste lära sig lösa bråk själva. Man gör dem en otjänst om man griper in.
  • Hon piper för allt. Han kan inte ens peta på henne utan att hon skriker att det gör ont. Om jag skulle lägga mig i alla gånger hon gapar skulle jag inte få göra annat.

Familjevåldet vi glömt

VåldOfta springer alla medier – formella som sociala –  på precis samma boll. Viktiga frågor uppmärksammas på goda grunder, men när de sätts i rampljuset försvinner många andra, som borde vara lika självklara.

Barnmisshandel och kvinnomisshandel är högprioriterade frågor. Det är även mobbing i skolan – i synnerhet när fysiskt våld är inblandat. Vi sätter ner en kollektivt synkad fot mot brutala män och mot föräldrar och klasskamrater som tar till knytnävarna. Det är bra.

Men det finns två andra former av våld, som försiggår i mörka hörn långt från rampljuset.

Det är inte mindre allvarligt. Det har samma ingredienser: En gärningsperson och ett offer. Offret vet vad som gäller. Gör som du blir tillsagd, annars kan du få en plötslig örfil, en knytnäve i magen, eller också viner en sko och träffar dig i nacken.

Ofta räcker insikten. Vetskapen om att slaget kan komma närsomhelst. Du lär dig att vara uppmärksam på signaler.

Du lyder, för du orkar inte annat. Vågar inte. Och eftersom ni lever under samma tak finns ingen säkerhet någonstans.

Stressen är densamma. Att alltid leva i rädsla tär på kroppen. Adrenalin och dopamin bryter ner. Sömnsvårigheter och mardrömmar tär ännu mer. Självförtroendet trasas sönder, och känslan av att inte ha rätt att säga nej biter sig fast.

Du känner att det inte finns någon trygghet någonstans. Ingen väg ut. Terrorn är en del av ditt liv, och till slut börjar du känna att du förmodligen förtjänat den.

Jag pratar om när kvinnor slår sina män.

Och jag pratar om när ett barn slår sitt syskon utan att föräldrarna agerar, sätter gränser och griper in till skydd.

Våldet som sker i mörker, eftersom det helt saknar rampljus.

Familjevåldet vi glömt.

Var är uppropen på Facebook? Var är ledarna i Aftonbladet? Var är organisationerna som kräver offrens rätt? Var är lagstiftarna? Politikerna? Debattörerna? Bloggarna?

Var är du?

Kvinnor som föraktar män

Skyttegrav i Verdun

Skyttegrav i Verdun

När jag läst ut Män som hatar kvinnor kände jag att Stieg Larsson, hur väl han än menade, hade missat målet, och att det kan bli en smula problematiskt. De där männen som hatar kvinnor, som låser in sina offer och gör allt för att trampa på oss bara på grund av våra kön är rimligtvis ändå ganska få. Det är lite som att bunta ihop alla sverigedemokrater med Breivik, eller alla muslimer med Bin Laden.

Det blir lätt att tänka ”jag hatar inte kvinnor, jag låser inte in dem och våldtar dem, alltså beter jag mig korrekt”.

Det som verkligen förstör för oss kvinnor idag är ju inte de där hatande männen. Det är istället de människor av båda könen som inte tar oss på allvar. Som hör en kvinnoröst i telefonen och börjar prata som till ett barn. Jag råkade ut för en sådan farbror för en tid sedan. Vi hade en konflikt av juridisk karaktär, och jag försökte resonera med honom, men blev bara avbruten, tillrättavisad och hånad – trots att jag är påläst och hade rätt i sak. Jag utgår från att han inte hade behandlat min man så. Han kanske hade varit otrevlig och förbannad, men inte nedlåtande. Att vara kvinna är ofta att börja med ett minus i pondus-index. Det är att behöva kämpa sig upp till den nivå där män bara genom sin basröst startar.

Men det finns en Omvänd Värld, och det är Barnens Rike. I det landet är alla mammor Goda Feer, och alla pappor är lite smått ansvarslösa och valhänta. De kan anförtros barnen, men bara om man har lite koll på dem. Och det är förstås helt OK att skratta åt dem när de gör fel.

”Män kan vara bra föräldrar, men det vet man ju inte. Dessutom bor i många män, kanske till och med nästan alla, en latent pedofil. De är ju som alla vet allmänt sexfixerade, och sätter man en liten flicka i knät på dem kan det  hända att de inte kan kontrollera sig. Det kan vara bäst att inte utsätta dem alls för frestelsen”, anser de mest extrema representanterna. Jo det är sant. Jag har mött några av dem.

Män förvärvsarbetar betydligt mer än kvinnor, och har betydligt högre lön.

Kvinnor tar hand om barnen betydligt mer än män, och får vårdnaden tre gånger oftare i en tvist.

Det finns de som påstår att detta är för att vi är genetiskt programmerade att välja arbete respektive barn beroende på kön.

Det är möjligt att det är så, men så länge samhällets strukturer väljer åt oss, och så länge som människor av båda könen nedvärderar och föraktar våra insatser på bortaplan, och så länge som människor utgår från att vi är olämpliga innan vi ens fått chansen att visa vår duglighet, kan vi aldrig påstå att det stämmer. Vi måste börja med att betrakta nya bekantskaper som vita blad.

Kvinnor ska ha halva ansvaret och hela lönen på arbetet.

Män ska ha halva ansvaret och hela förtroendet för barnen.

Det sker när vi vågar släppa in varandra i våra världar, och när vi vågar säga ifrån till dem som generellt föraktar och nedvärderar det andra könet.

Vi kan och vi räcker till både på jobbet och hemma tills annat bevisats. Inte tvärtom.

Den förbjudna våldsfrågan

Kvinnors våld mot män har jag ibland kommenterat. Jag känner igen reaktionerna i denna artikel i DN.

Det är provocerande att överhuvudtaget nämna detta fenomen, därför att: ”Om man tar upp kvinnors våld mot män som ett problem förringar man samtidigt kvinnomisshandeln.”

Jo det är så logiken ser ut. Kvinnomisshandelproblematiken är så viktig att inget rampljus får stjälas därifrån genom att antyda att även andra har rätt att inte bli slagna.

Det är viktigt att män tydligt framställs som Annorlunda Än Kvinnor. Aggressiva, ivriga att upprätthålla maktstrukturer, kontrollerande och svartsjuka. Detta är egenskaper ingen kvinna någonsin får beläggas med, för då havererar hela mästartesen – den som säger att vi kvinnor är De Goda och samtidigt De Utsatta, och att män är talibaner som endast går att ha i möblerade rum för att de i vissa fall lärt sig kontrollera sina grottmansinstinkter.

En gång i ett kommentarsfält blev en kvinna så arg på mig att hon frågade: ”Vem vill du behaga?”

Jag är feminist. Jag anser att vi är stort skyldiga alla de starka och modiga kvinnor som banat väg för den frihet vi har idag. Jag sätter ner en ilsken fot när jag möter alla de fördomar gamla ingrodda tankesätt för med sig, och som sätter hinder för oss kvinnor. Men jag är samtidigt högst medveten om att vi själva i minst lika hög grad som män bidrar till kvinnoföraktet. Vi är inte generellt offer, utan medansvariga – till såväl problem som lösning.

Att kvinnor misshandlas, våldtas, låses in och kontrolleras över hela världen är helt obestridligt.

Det kommer det att fortsätta vara även om vi tar kvinnors våld mot män på allvar. Frågorna klarar att samexistera, utan att förringa varandra.

Men män som inte själva blir slagna driver inte denna fråga.

Män som blir slagna orkar inte, vill inte, vågar inte.

Kvinnor, som anser sig stå för empati och medmänsklighet, blir rasande och skuldbelägger den som ens nämner fenomenet.

Vem finns kvar?

Vem bryr sig?