Därför kan vi fortsätta blunda

skuggaCuprum tar upp kvinnors våld mot män och våld mellan syskon – som båda är undantagna från diskussioner, debatter, analyser, lagstiftning och upprop.

Här är argumenten för att fortsätta med det:

  • Att kvinnor slår män måste ju vara väldigt ovanligt. Det är ju nästan alltid män som slår, det vet ju alla. Om det kanske är en man på hundra kvinnor som blir slagen är det ju ingen riktigt problem. Hade det varit fler hade vi hört talas om dem.
  • Men en man kan ju faktiskt slå tillbaka. Eller ta tag i händerna. Eller nåt sånt. Han kan försvara sig. Det kan inte kvinnor.
  • Och hur ofta läser man om en kvinna som mördat en man?!
  • Det är fel mot alla kvinnor som blir misshandlade att komma och säga att även män blir slagna.
  • Om de blir slagna får de väl lämna sin fru eller sambo då. Ingen tvingar dem att stanna kvar.
  • Män är naturligt våldsbenägna. Det är inte kvinnor.
  • Alla syskon slåss.
  • Jo men hon retas. Och han kommer inte på något bra svar, så då slår han istället. Hon måste sluta reta honom.
  • Jag och min syrra slogs när vi växte upp, och vi är jättebra kompisar idag.
  • Jag har sagt att han får slå tillbaka om han vill.
  • Jag vägrar lyssna på ungar som skvallrar. De måste lära sig lösa bråk själva. Man gör dem en otjänst om man griper in.
  • Hon piper för allt. Han kan inte ens peta på henne utan att hon skriker att det gör ont. Om jag skulle lägga mig i alla gånger hon gapar skulle jag inte få göra annat.

Familjevåldet vi glömt

VåldOfta springer alla medier – formella som sociala –  på precis samma boll. Viktiga frågor uppmärksammas på goda grunder, men när de sätts i rampljuset försvinner många andra, som borde vara lika självklara.

Barnmisshandel och kvinnomisshandel är högprioriterade frågor. Det är även mobbing i skolan – i synnerhet när fysiskt våld är inblandat. Vi sätter ner en kollektivt synkad fot mot brutala män och mot föräldrar och klasskamrater som tar till knytnävarna. Det är bra.

Men det finns två andra former av våld, som försiggår i mörka hörn långt från rampljuset.

Det är inte mindre allvarligt. Det har samma ingredienser: En gärningsperson och ett offer. Offret vet vad som gäller. Gör som du blir tillsagd, annars kan du få en plötslig örfil, en knytnäve i magen, eller också viner en sko och träffar dig i nacken.

Ofta räcker insikten. Vetskapen om att slaget kan komma närsomhelst. Du lär dig att vara uppmärksam på signaler.

Du lyder, för du orkar inte annat. Vågar inte. Och eftersom ni lever under samma tak finns ingen säkerhet någonstans.

Stressen är densamma. Att alltid leva i rädsla tär på kroppen. Adrenalin och dopamin bryter ner. Sömnsvårigheter och mardrömmar tär ännu mer. Självförtroendet trasas sönder, och känslan av att inte ha rätt att säga nej biter sig fast.

Du känner att det inte finns någon trygghet någonstans. Ingen väg ut. Terrorn är en del av ditt liv, och till slut börjar du känna att du förmodligen förtjänat den.

Jag pratar om när kvinnor slår sina män.

Och jag pratar om när ett barn slår sitt syskon utan att föräldrarna agerar, sätter gränser och griper in till skydd.

Våldet som sker i mörker, eftersom det helt saknar rampljus.

Familjevåldet vi glömt.

Var är uppropen på Facebook? Var är ledarna i Aftonbladet? Var är organisationerna som kräver offrens rätt? Var är lagstiftarna? Politikerna? Debattörerna? Bloggarna?

Var är du?

Kvinnor som föraktar män

Skyttegrav i Verdun

Skyttegrav i Verdun

När jag läst ut Män som hatar kvinnor kände jag att Stieg Larsson, hur väl han än menade, hade missat målet, och att det kan bli en smula problematiskt. De där männen som hatar kvinnor, som låser in sina offer och gör allt för att trampa på oss bara på grund av våra kön är rimligtvis ändå ganska få. Det är lite som att bunta ihop alla sverigedemokrater med Breivik, eller alla muslimer med Bin Laden.

Det blir lätt att tänka ”jag hatar inte kvinnor, jag låser inte in dem och våldtar dem, alltså beter jag mig korrekt”.

Det som verkligen förstör för oss kvinnor idag är ju inte de där hatande männen. Det är istället de människor av båda könen som inte tar oss på allvar. Som hör en kvinnoröst i telefonen och börjar prata som till ett barn. Jag råkade ut för en sådan farbror för en tid sedan. Vi hade en konflikt av juridisk karaktär, och jag försökte resonera med honom, men blev bara avbruten, tillrättavisad och hånad – trots att jag är påläst och hade rätt i sak. Jag utgår från att han inte hade behandlat min man så. Han kanske hade varit otrevlig och förbannad, men inte nedlåtande. Att vara kvinna är ofta att börja med ett minus i pondus-index. Det är att behöva kämpa sig upp till den nivå där män bara genom sin basröst startar.

Men det finns en Omvänd Värld, och det är Barnens Rike. I det landet är alla mammor Goda Feer, och alla pappor är lite smått ansvarslösa och valhänta. De kan anförtros barnen, men bara om man har lite koll på dem. Och det är förstås helt OK att skratta åt dem när de gör fel.

”Män kan vara bra föräldrar, men det vet man ju inte. Dessutom bor i många män, kanske till och med nästan alla, en latent pedofil. De är ju som alla vet allmänt sexfixerade, och sätter man en liten flicka i knät på dem kan det  hända att de inte kan kontrollera sig. Det kan vara bäst att inte utsätta dem alls för frestelsen”, anser de mest extrema representanterna. Jo det är sant. Jag har mött några av dem.

Män förvärvsarbetar betydligt mer än kvinnor, och har betydligt högre lön.

Kvinnor tar hand om barnen betydligt mer än män, och får vårdnaden tre gånger oftare i en tvist.

Det finns de som påstår att detta är för att vi är genetiskt programmerade att välja arbete respektive barn beroende på kön.

Det är möjligt att det är så, men så länge samhällets strukturer väljer åt oss, och så länge som människor av båda könen nedvärderar och föraktar våra insatser på bortaplan, och så länge som människor utgår från att vi är olämpliga innan vi ens fått chansen att visa vår duglighet, kan vi aldrig påstå att det stämmer. Vi måste börja med att betrakta nya bekantskaper som vita blad.

Kvinnor ska ha halva ansvaret och hela lönen på arbetet.

Män ska ha halva ansvaret och hela förtroendet för barnen.

Det sker när vi vågar släppa in varandra i våra världar, och när vi vågar säga ifrån till dem som generellt föraktar och nedvärderar det andra könet.

Vi kan och vi räcker till både på jobbet och hemma tills annat bevisats. Inte tvärtom.

Den förbjudna våldsfrågan

Kvinnors våld mot män har jag ibland kommenterat. Jag känner igen reaktionerna i denna artikel i DN.

Det är provocerande att överhuvudtaget nämna detta fenomen, därför att: ”Om man tar upp kvinnors våld mot män som ett problem förringar man samtidigt kvinnomisshandeln.”

Jo det är så logiken ser ut. Kvinnomisshandelproblematiken är så viktig att inget rampljus får stjälas därifrån genom att antyda att även andra har rätt att inte bli slagna.

Det är viktigt att män tydligt framställs som Annorlunda Än Kvinnor. Aggressiva, ivriga att upprätthålla maktstrukturer, kontrollerande och svartsjuka. Detta är egenskaper ingen kvinna någonsin får beläggas med, för då havererar hela mästartesen – den som säger att vi kvinnor är De Goda och samtidigt De Utsatta, och att män är talibaner som endast går att ha i möblerade rum för att de i vissa fall lärt sig kontrollera sina grottmansinstinkter.

En gång i ett kommentarsfält blev en kvinna så arg på mig att hon frågade: ”Vem vill du behaga?”

Jag är feminist. Jag anser att vi är stort skyldiga alla de starka och modiga kvinnor som banat väg för den frihet vi har idag. Jag sätter ner en ilsken fot när jag möter alla de fördomar gamla ingrodda tankesätt för med sig, och som sätter hinder för oss kvinnor. Men jag är samtidigt högst medveten om att vi själva i minst lika hög grad som män bidrar till kvinnoföraktet. Vi är inte generellt offer, utan medansvariga – till såväl problem som lösning.

Att kvinnor misshandlas, våldtas, låses in och kontrolleras över hela världen är helt obestridligt.

Det kommer det att fortsätta vara även om vi tar kvinnors våld mot män på allvar. Frågorna klarar att samexistera, utan att förringa varandra.

Men män som inte själva blir slagna driver inte denna fråga.

Män som blir slagna orkar inte, vill inte, vågar inte.

Kvinnor, som anser sig stå för empati och medmänsklighet, blir rasande och skuldbelägger den som ens nämner fenomenet.

Vem finns kvar?

Vem bryr sig?