Ofta springer alla medier – formella som sociala –  på precis samma boll. Viktiga frågor uppmärksammas på goda grunder, men när de sätts i rampljuset försvinner många andra, som borde vara lika självklara.

Barnmisshandel och kvinnomisshandel är högprioriterade frågor. Det är även mobbing i skolan – i synnerhet när fysiskt våld är inblandat. Vi sätter ner en kollektivt synkad fot mot brutala män och mot föräldrar och klasskamrater som tar till knytnävarna. Det är bra.

Men det finns två andra former av våld, som försiggår i mörka hörn långt från rampljuset.

Det är inte mindre allvarligt. Det har samma ingredienser: En gärningsperson och ett offer. Offret vet vad som gäller. Gör som du blir tillsagd, annars kan du få en plötslig örfil, en knytnäve i magen, eller också viner en sko och träffar dig i nacken.

Ofta räcker insikten. Vetskapen om att slaget kan komma närsomhelst. Du lär dig att vara uppmärksam på signaler.

Du lyder, för du orkar inte annat. Vågar inte. Och eftersom ni lever under samma tak finns ingen säkerhet någonstans.

Stressen är densamma. Att alltid leva i rädsla tär på kroppen. Adrenalin och dopamin bryter ner. Sömnsvårigheter och mardrömmar tär ännu mer. Självförtroendet trasas sönder, och känslan av att inte ha rätt att säga nej biter sig fast.

Du känner att det inte finns någon trygghet någonstans. Ingen väg ut. Terrorn är en del av ditt liv, och till slut börjar du känna att du förmodligen förtjänat den.

Jag pratar om när kvinnor slår sina män.

Och jag pratar om när ett barn slår sitt syskon utan att föräldrarna agerar, sätter gränser och griper in till skydd.

Våldet som sker i mörker, eftersom det helt saknar rampljus.

Familjevåldet vi glömt.

Var är uppropen på Facebook? Var är ledarna i Aftonbladet? Var är organisationerna som kräver offrens rätt? Var är lagstiftarna? Politikerna? Debattörerna? Bloggarna?

Var är du?