Kvinnors våld mot män har jag ibland kommenterat. Jag känner igen reaktionerna i denna artikel i DN.

Det är provocerande att överhuvudtaget nämna detta fenomen, därför att: ”Om man tar upp kvinnors våld mot män som ett problem förringar man samtidigt kvinnomisshandeln.”

Jo det är så logiken ser ut. Kvinnomisshandelproblematiken är så viktig att inget rampljus får stjälas därifrån genom att antyda att även andra har rätt att inte bli slagna.

Det är viktigt att män tydligt framställs som Annorlunda Än Kvinnor. Aggressiva, ivriga att upprätthålla maktstrukturer, kontrollerande och svartsjuka. Detta är egenskaper ingen kvinna någonsin får beläggas med, för då havererar hela mästartesen – den som säger att vi kvinnor är De Goda och samtidigt De Utsatta, och att män är talibaner som endast går att ha i möblerade rum för att de i vissa fall lärt sig kontrollera sina grottmansinstinkter.

En gång i ett kommentarsfält blev en kvinna så arg på mig att hon frågade: ”Vem vill du behaga?”

Jag är feminist. Jag anser att vi är stort skyldiga alla de starka och modiga kvinnor som banat väg för den frihet vi har idag. Jag sätter ner en ilsken fot när jag möter alla de fördomar gamla ingrodda tankesätt för med sig, och som sätter hinder för oss kvinnor. Men jag är samtidigt högst medveten om att vi själva i minst lika hög grad som män bidrar till kvinnoföraktet. Vi är inte generellt offer, utan medansvariga – till såväl problem som lösning.

Att kvinnor misshandlas, våldtas, låses in och kontrolleras över hela världen är helt obestridligt.

Det kommer det att fortsätta vara även om vi tar kvinnors våld mot män på allvar. Frågorna klarar att samexistera, utan att förringa varandra.

Men män som inte själva blir slagna driver inte denna fråga.

Män som blir slagna orkar inte, vill inte, vågar inte.

Kvinnor, som anser sig stå för empati och medmänsklighet, blir rasande och skuldbelägger den som ens nämner fenomenet.

Vem finns kvar?

Vem bryr sig?