Janus fjärde ansikte i VF

Så jag hade missat recensionen av Björn Stefansson i Värmlands Folkblad strax före jul, men det var trevlig läsning.

Jag inser att delar av boken – framför allt i början – är lite svårare att ta till sig för den som saknar IT-bakgrund, men jag tröstas av att Björn liksom tidigare Bengt Eriksson på Kristianstadbladet ändå känner att de hittar rätt i terminologin.

Men ”god berättare” och säker på ”mänskliga relationer” tycker jag om. Det går igen i de flesta recensioner jag fått.

Lite synd är att bokens titel inte stod i recensionen.

Helena Trotzenfeldt har forskat och jobbat många år i it- och telekombranschen och hennes drama tar avstamp i ett it-företag i Karlstad.

Hon behärskar antagligen sitt ämne till fulländning, men som okunnig läsare blir jag bekymrad och kan inte nicka instämmande när hon inledningsvis konstaterar att ”datorn var bootad i Linux, som oftast.”

Men tack och lov överger hon inte läsaren utan håller sin terminologi i ett fast grepp. Hon är dessutom en god berättare, säkrare på att beskriva mänskliga relationer än dramatiska händelseförlopp, och finalen känns lite som en nödlösning – men där är hon ju å andra sidan i gott sällskap med betydligt namnkunnigare kriminalromanförfattare.

Release-mingel för Upptäcka franska vingårdar & Janus fjärde ansikte

MercierUpptäcka franska vingårdar är en reseguide full av tips och också en coffee table-bok med vackra bilder.

Janus fjärde ansikte är en spänningsroman, med både integritetshot och relationsdrama – historien kretsar kring vår rätt att få vara ifred.

Varmt välkommen på release-mingel lördagen den 7 december klockan 16-18, på Medis kök och bar.

Anmälan:

250 kr insättes på 113-2364. Då ingår bubbel, tilltugg, och en av varje bok. Glöm inte skriva namn och ”release”!

Tredjeplats till Janus fjärde ansikte

Janus fjärde ansikteBengt Eriksson på Kristianstadbladet kultur läste 34 egenutgivda böcker, och Janus fjärde ansikte kom på tredje plats.

”3. Också Helena Trotzenfeldt skriver så väl och spännande att IT-thrillern ”Janus fjärde ansikte” (Lindia) kunde ha kommit på ett stort förlag. Hon är dataingenjör men kan få det tekniska att bli förståeligt även för en oteknisk tok som jag. Intrigen, som spinner kring datasäkerhetens osäkerhet, börjar på ett svenskt IT-företag och slutar våldsamt i Paris.”

Värmländsk bokmässa och Bergvik

Med böckerna på Värmländsk bokmässa. Jag är egentligen ännu gladare än jag ser ut.

Med böckerna på Värmländsk bokmässa.

Jag hade hoppats på en bra start för Janus fjärde ansikte , men hade aldrig vågat tro att jag under två helger, nästan utan marknadsföring och innan releasefesten, skulle få ett sådant varmt mottagande i Karlstad – först i Bergvik, och sedan på Värmländsk bokmässa.

Men vi värmlänningar är lokalpatrioter, och när jag berättade för bokbordsbesökare att den utspelar sig i Karlstad och Paris blev beskedet: ”Jag tar den!”

Ibland: ”Förresten jag tar två!”

Även Ferrum och Truls och Trilla i Skattkistelandet åkte med i inköpen.

Det var riktigt kul att träffa så många inspirerande människor, och det på hemmaplan!

Bokmässan och Värmland

Det har varit fyra ganska stressiga dagar på bokmässan i Göteborg.

En höjdpunkt var scenen i Värmlandsmontern.

Både Ferrum och Janus fjärde ansikte, och även Truls och Trilla i Skattkistelandet, har ett Värmlandsperspektiv, och mycket inspiration kommer från min mormor, Brita Bylock, som lämnade vår värld förra året. Hon brukade berätta om uppväxten i Brattfors, och det har fått den bygden att kännas som hemma, trots att jag inte varit där särskilt mycket.

helena_henrik

Extra kul är att Henrik Thorson, som presenterade mig, på bilden, tittade på Ferrums omslag och gissade att det var Brattfors. Det är egentligen Edsbro utanför Norrtälje, men det är förstås Brattfors och Nykroppa jag hade i bakhuvudet när jag skrev boken.

Jag ser nu fram emot mycket Karlstad. Först tioårsjubileet av Bergviks köpcentrum sista helgen i oktober, och sedan Värmländsk bokmässa helgen därpå.

VärmlandspresentTill höger den vackra present jag fick efter föredraget.

Romer, Mijailović och rätten att få vara ifred

LettresJag hamnade för några veckor sedan i en lite knepig diskussion i en Facebook-grupp för författare. Någon ställde frågan huruvida det var OK att allt vi skriver där är läsbart för alla – inte bara medlemmar i gruppen, utan hela jordens befolkning. Och alla utom jag var av den uppfattningen att det var jättebra att det går att läsa även utåt, eftersom ”Jag står för vad jag säger”.

Detta var alltså huvudargumentet: Om jag bara skriver sådant jag kan stå för kan det jag skriver aldrig missbrukas. Några gick dessutom ett steg längre och skrev att eftersom allt som skrivs på Facebook ändå kan läsas av både NSA och kommande medlemmar kan man invaggas i falsk trygghet om man skriver för begränsad publik, och att det därmed finns en fara i att inte publicera allt. Folk är så korkade att de tror att de är trygga då, och vips kommer en elak framtida gruppmedlem och lägger ut deras ogenomtänkta kommentarer på sina bloggar. Eller också gör Obama det.

Jag är fortfarande förundrad över denna tvådimensionella och parameterbefriade riskanalys.

Det riktigt bisarra är att detta forum ibland huserar ganska hetsiga debatter, där folk går till personangrepp mot varandra, och hänger ut varandras namn opåkallat även i andra inlägg än dem de skrivit i, med sammandragningar av åsikter på formen: ”Anna Andersson skrev tidigare att …”.

Det finns också medmänniskor som är av rakt motsatt uppfattning. De vill inte överhuvudtaget existera på Facebook, eftersom de värnar så om sitt privatliv.

Jag gömmer mig inte, men jag tillämpar listor på Facebook, där jag styr vem som kan läsa vad, och jag skriver bara sådant offentligt som jag verkligen känner att jag kan förknippa mitt namn med. Mina tidigare bloggar har varit pseudonymiserade.

Mitt system är inte vattentätt, men det är för mig bättre än att skriva allt offentligt eller att helt sticka huvudet i sanden.

I Ferrum skapades ett hemligt, sökbart register över allas DNA ur PKU-registret redan på 90-talet, och det höll på att gå illa när systemet missbrukades många år senare.

I Janus fjärde ansikte samlas all information vi petar in i våra telefoner i en jättedatabas, som fångas upp av terrorister – och av säkerhetspoliser.

Registret över romer – om det nu stämmer att det finns – innehåller ingen okänd information. Födelseuppgifter och föräldraskap finns även i folkbokföringen. Det är bara en liten parameter som tillförts, nämligen det romska ursprunget.

En del av problemet med hantering av personuppgifter är just att det verkar så oskyldigt. Jag sparar ju dessa uppgifter bara för mig själv. Det är bara jag och två till som ska läsa detta. Tre kanske. Eller kanske åtta. Men det är bara utifallatt. Vi vill kunna slå i det om vi måste. Men de som vi sparat uppgifter om lider ju inte. För de vet ju inte om det. Och det man inte vet …

Man sparar blodet från PKU-proverna för att det är synd att förstöra det.  Det kan ju användas till forskning. Och så kan det vara bra om något barn rapporteras saknat. Eller någon vuxen, eftersom 70-talisterna inte längre är barn. Och varför inte kolla om den där Mijailović verkligen är Anna Lindhs mördare innan vi tar in honom för förhör? Vi kan ju bara plocka fram hans papperslapp, med blodet som egentligen sparades för att ta reda på om han som nyfödd var svårt sjuk … Så vet vi. Behöver inte störa honom om vi har fel.

Under mitt förra efternamn publicerade vi år 2002, strax efter att jag skrivit Janus fjärde ansikte, postern Taking Charge of Profile Information Conveyance. Det var en kortversion av en längre publikation. Frågan om hur vi skyddar våra ganska ointressanta persondata från att sättas ihop på ett nytt sätt och sedan skada oss är fortfarande mer aktuell än någonsin.

I Cuprum, som är en uppföljare till både Ferrum och Janus fjärde ansikte, förstår vi vad som verkligen kan hända när till synes oskyldig information missbrukas. Hoten blir verklighet, för både enskilda människor och samhället. Jag inser att det aldrig fullt ut går att bottna dessa frågor, men vi får aldrig sluta prata om dem.

Var drar vi gränsen för vad som är acceptabelt?

Vilka murar är rimliga att sätta upp för att skydda oss?

Vilket syfte är tillräckligt gott för att bryta mot principer vi ställt upp tillsammans?

Hur mycket reagerar vi när de vi normalt inte bryr oss om blir kränkta?