Detta är en text som bubblat i mitt bakhuvud ett tag.
Jag har kommit fram till att det är rasistiskt att säga att det är rasistiskt att säga ”From the river to the sea, Palestine will be free”. Likaså att klaga på Palestinahalsband. Detta gäller trots att ADL hör till dem som gör det.
Min utgångspunkt är att alla människor som lever i Israel och Palestina har rätt att leva där, så länge de inte bosatt sig på någons stulna egendom eller, än värre, stulit egendom själva. Alla som någon gång fördrivits från sitt hem på grund av att hen har fel ursprung eller religion ska få det hemmet tillbaka. Det gäller förstås i huvudsak palestinier, men det finns säkert judiska familjer som kan ha sådana anspråk också. Sedan är det förstås som jag skrivit tidigare: Det kan finnas många undantag där någon köpt stulen egendom i god tro, och det behöver hanteras med respekt. Men i stort är det så det måste fungera.
Och när man kommer fram till den insikten inser man att då har miljoner palestinier rätt att flytta hem, även när det hemmet ligger i dagens Israel. Därför att mördandet och fördrivningen av deras familjer var fel. De har exakt samma rätt som familjer till mördade och fördrivna judar att få tillbaka vad de ägde.
Och då blir nästa steg att konstatera att Israel och Palestina borde bli ett land. Tvåstatslösningen är möjlig, men blir klumpig. Jag är inte emot den, jag bara föredrar en enstatslösning.
Och då blir ”From the river to the sea, Palestine will be free” och halsbandet ett uttryck för att alla i det som en gång var Palestina, kalla det vad du vill, ska ha exakt samma fri- och rättigheter. Medborgarskap. Återställt ägande. Rösträtt och representation.
Och när man dragit den slutsatsen kommer nästa. Den jag inledde med. Att kalla det antisemitiskt eller rasistiskt att använda ramsan är i sig rasistiskt, för gör du det förvägrar du palestinier samma rättigheter som israeler har idag.
Israels och Israelvänners censur klättrar allt högre, och i motvind. Vi har nått en sorts brytpunkt när alltmer desperata Israelapologeter vidtar åtgärder de tidigare undvikit.
Först var det Francesca Albanese, FNs utredare av brott mot mänskligheten och expert på Israel-Palestina. Hon har absolut varit superkritisk, och man skulle kunna säga ”partisk”, på samma sätt som jag önskar att världen varit ”partiska” under andra brott mot mänskligheten, men hon har inte gjort något annat än sitt jobb, och ändå har Israel övertalat USA (gissar jag, fast det är möjligt att de kom på det själva) att sanktionera henne. Det är en åtgärd som annars bara används mot grova brottslingar som ryska oligarker, inte mot en italienska som i egenskap av sitt jobb säger sådant de inte gillar. Nu har hon inga konkreta tillgångar i USA, men de har ändå ställt till det ordentligt för henne och använder henne för att skrämma andra till tystnad.
Sedan har vi flotilla-folket, som kidnappas på internationellt vatten i strid med all folkrätt, och även de som annars är böjda att hålla med Israel har svårt att motivera hur detta kan vara ok.
Så har vi Zohran Mamdani, NYs borgmästare, som är väldigt populär långt utanför de egna leden, och som för första gången på 60 år inte vill gå i en parad som hyllar landet Israel. Inte det judiska folket, utan landet. Och varför skulle han det?
Först och främst är det inte normalt att borgmästare årligen hyllar ett helt annat land som inte har med det egna att göra. Så redan där blir det konstigt.
Sedan har vi ju den bagatellen att Israel i mångas ögon inklusive mina just nu begår krigsbrott, terrordåd, apartheid och framförallt folkmord, och att då tåga med Israel skulle vara att ta ställning för allt detta och mot palestinierna. Ungefär som att tåga med Ryssland.
Men vad gör då Israel? De läser situationen helt fel och drar antisemitkortet fullt ut utan att fatta att de redan i en majoritet av New Yorkers’ ögon överspelat det fullständigt, och de är så klantiga att de skickar dit en delegation ledd av Knessets talesman Amir Ohana, som många gånger sagt att palestinier inte har någon rätt till ett eget land, och propagerar för deras utplåning från Västbanken och Gaza. Alldeles bortsett från det vidriga i detta är det ju också kontraproduktivt. Knappt någon som inte är die-hard pro-Israel är längre på landets sida i New York.
Jerusalem Post: ”Mamdanis val att behandla judisk nationell identitet som skamlig är bara ytterligare ett mönster: En borgmästare som inte står tillsammans med sina judiska väljare på deras stoltaste offentliga dag, eftersom det skulle knyta honom till Israels existens att stå där, har tydligt sagt till dem vad han tycker om dem.”
Tror de verkligen de orden går hem i de New Yorkska stugorna, där en tredjedel av de judiska väljarna röstade på Mamdani, väl medvetna om var han stod?
Så slutligen kom en artikel i Haaretz.com, Israels äldsta tidning, idag, som berättar hur deras högsta domstol haft förhandling gällande israeliska myndigheters rätt att bojkotta dem. Inte annonsera, inte låta sig intervjuas, inte prenumerera med mera, på grund av att tidningen kritiserar styret och ”tar fiendens sida”. USA under Vietnamkriget, Tyskland på 30-talet, Ryssland idag – Israel går längs väl bevandrad stig.
De skulle ha bara suttit still i båten. Inte slängt sig med en massa genocida uttalanden, inte ljugit om 7 oktober, inte ha köpt en armé av influencers så hade de inte varit där de är idag, utan kunde ha folkmördat i godan ro nästan helt under radarn. Ju mer de drunknar i sina egna lögner och desinformation, desto mer sprattlar de och desto fortare drunknar de.
Israel har nu bara en väg framåt, och det är att göra som Tyskland post WW2: total avbön, sluta med all självömkan, ta ansvar, sluta yla om att utrota palestinierna från deras hemland och visa att de verkligen vill ha fred. Då först kan omvärlden förlåta och börja en väg mot helande och fred för alla from the river to the sea.
Världen är på väg in i en ny fas, där Israel en dag kommer att hållas ansvariga för sin terror.
Det finns ingen annan väg framåt.
Palestiniernas rätt till sina hem och sin mark behöver återupprättas, palestinska flyktingar behöver välkomnas hem och israeliska ledare och IDF behöver dömas i internationella domstolar. Världen behöver erkänna att det palestinska folket har exakt samma rättigheter till sitt land och sin historia som alla andra fördrivna urfolk.
En dag hoppas jag att Israel och Palestina kan bli ett land, from the river to the sea, där både dagens israeler och världen alla palestinier kan leva i harmoni, men för att komma dit krävs sanktioner mot Israel. Och för att komma till sanktioner krävs en förändrad världsopinion, där vi väljare röstar fram ledare som vågar ta det steget.
Familjer mördas i Gaza nästan varje dag. Fortfarande. Inga journalister släpps in. Israel mördar och fördriver familjer från Västbanken. Israel mördar iranier och libaneser. Och världen tittar på.
Vi i Väst behöver rösta på politiker som stoppar detta.
Israel har snart byggt för mycket på stulen mark för att det ska gå att reparera. Västvärlden borde därför ge upp sina krav på 1967 års gränser och istället kräva att Israel ger medborgarskap till alla palestinier.
I ett första steg till dem som fortfarande bor i Palestina. I förlängningen till dem de fördrivit. Och ja. Då kommer människor att återvandra, helt säkert. Skillnaden är att dessa återvandrare, till skillnad från de nuvarande, faktiskt levat i området inom 1-2 generationer.
Och ja, jag vet att den judiska befolkningen då blir i minoritet. Det skulle sionisterna ha tänkt på innan de började kolonisera Palestina.
Idag kan Israel fortsätta sin människorättsvidriga kolonisation genom att låtsas att Palestina ”tackat nej” till en tvåstatslösning, trots att både Hamas och PA sagt ja sedan länge. Den ursäkten försvinner om vi alla slutar kräva en tvåstatslösning och istället håller samma linje som i Sydafrika:
Ni har lagt under er land som inte var ert. Det är inte acceptabelt att det landets urbefolkning inte har rösträtt på grund av sin etnicitet, och tills ni ger palestinierna fullvärdigt medborgarskap gäller sanktioner.
Ni som inte håller med:
Ge mig en enda anledning till varför det var rätt att kräva fullvärdigt medborgarskap för svarta sydafrikaner, men att det är fel för palestinier, tack.
Ovanstående är min egen slutsats. Men i boken ”Israel on the Brink”, av min hjälte Ilan Pappé, argumenterar även han för åtta minirevolutioner som leder fram till ett enda land där alla kan leva i fred. Nej, jag har inte läst den än, men jag har lyssnat på honom prata om den.
Rekommenderas varmt för den som letar efter ljus i mörkret.
Anti-Defamation League, ADL, har länge stått för ”urdefinitionen” av antisemitism. Eftersom jag skrivit om rasism i så många år har jag ofta hänvisat till dem. Citerat dem. Lärt mig av dem.
Men sedan en tid tillbaka har jag gjort helt slut med dem.
De grundades så tidigt som 1913, alltså före första världskriget, och har länge haft som mål att stå upp mot all rasism.
Och visst har de alltid varit pro-Israel, och pigga på att ta med kritik av landet Israel i antisemitism-definitionen, men de har tidigare stannat vid att man fick kritisera Israel så länge man inte ansåg att staten Israel skulle upphöra att existera. Just den delen har alltid skavt för mig, för eftersom antisemitism är en sorts rasism anser jag att dess definition ska vara helt ren från politiska åsikter. Men jag tyckte de hade bra material i övrigt, så jag lät det passera.
Men 2022 deklarerade CEO Jonathan Greenblatt för första gången rakt ut att antisionism är antisemitism, och det är vad som styr deras arbete idag.
Och efter 7 oktober 2023 har de knölat in mycket mer antisionism i antisemitism-definitionen, för att kunna attackera Palestinarörelsen. ”From the river to the sea”, t ex.
Jag har ju skrivit om rasism och främlingsfientlighet sedan 2009, och det gör mig konsekvent förbannad när rasismkort dras för att tysta fullt legitima diskussioner. Jag har haft samma åsikt när många framförallt till vänster kallat alla ändringar i migrationslagstiftningen för rasistiska, och jag menar att många av de retoriska överdrifterna runt 2010 var anledningen till att folk slutade ta verklig rasism på allvar. Om vi är överens om att rasism inklusive antisemitism är allvarliga företeelser ska vi inte tunna ut begreppen genom att kleta dem på fullt legitima åsikter bara för att vi inte delar dem.
När Zohran Mamdani fick frågan om huruvida han ”recognizes Israel as a Jewish state” under sin valkampanj för att bli borgmästare i New York svarade han:
I’ve said time and again that I recognize Israel’s right to exist, but I would not recognize any state’s right to exist with a system of hierarchy on the basis of race or religion.
Det är precis vad jag också alltid svarar. Ingen religiös eller etnisk grupp borde vara garanterad ett eget land.
Under förra borgmästaren Eric Adams hade ADL lyckats klämma in en antisemitismdefinition i stadens styrdokument, som förbjöd kritik av Israel, vilket förstås Mamdani inte förlängde när han tillträdde.
Detta, kombinerat med att han kallat kriget i Gaza för folkmord, har fått Greenblatt att anklaga honom för antisemitism, och installera en ”Mamdani monitor”, vilket gjort den tredjedel av NYs judar som röstade på honom rasande.
Jag vet inte om ADLs förfall, som jag vill kalla det, beror på Greenblatt som individ eller om det är hela rörelsen, men här är en lista över vad han åstadkommit:
utvidgning av antisemitismbegreppet till att omfatta kritik av Israel
uttryckt hat mot palestinier
uppblåst statistik av antisemitiska incidenter – 360 procent – genom att ta med propalestinska protester
polare med högerextrema som Musk, medan han hetsar mot svarta och homosexuella
jämförelse av palestinasjalar med svastikor
Det tog många år att bygga upp ett medvetande i USA och världen om det judiska folkets lidande, och att förklara hur tusenåriga stereotyper skapat hat och utanförskap.
Det är plågsamt att se detta arbete korrumperas och missbrukas för att hindra engagerade människor att ta ställning mot etnisk rensning och folkmord.
Tove Lifvendahl, vars ledare jag brukar uppskatta, skriver idag att polisen måste ändra sig när det gäller demonstrationerna för Gaza.
Hon är förstås mer påläst än Måwe, vars tweet jag kommenterade för en vecka sedan, där denna fick det att låta som om Palestinademonstrationerna liksom med flit var förlagda så att de trakasserar synagogsbesökare i Stockholm. Tove konstaterar istället att arrangörerna inte hade något inflytande över rutten, utan att polisen helt bestämt detta.
Case closed, tycker jag. Om de inte valt vägen finns naturligtvis heller inte något antisemitiskt motiv. Ingen vilja att störa eller förstöra för judar när de utövar sin religion.
Men nej. Under rubriken ”Nu måste polisen tänka om” listar hon varför denna rutt är oacceptabel.
Dels menar hon att det kommer att störa judar på sabbaten. Men de gudstjänsterna äger rum på förmiddagen, och tågen kommer att passera vid tretiden på eftermiddagarna på Hamngatan, två kvarter, alltså trehundra meter, från synagogan. Och nu vet jag inte hur långsamt de går, men det kan inte handla om många minuter de är där. Det är alltså inte så att en eventuell eftermiddagsbesökare måste tränga sig förbi demonstranterna för att ta sig till synagogan. Men tydligen menar Tove att blotta risken att de råkar se dem när de är på väg dit är oacceptabel.
Hon fortsätter med att konstatera att ”Palestinademonstrationer i Sverige liksom i hela västvärlden regelbundet används till såväl öppna terrorhyllningar som antisemitiska uttryck”.
Är det sant?
Det beror på hur man ser på det.
Det har förekommit – enstaka Hamasflaggor, även om arrangörerna säger nej – ”from the river to the sea” – slagord som även Netanyahu använder sig av – uttryck för hat mot Israel, såsom ”krossa sionismen” och ”småbarnsslaktare”
Det finns vittnesmål om att judehat någon enstaka gång skanderats på arabiska, vilket förstås skulle falla i den kategorin, men såvitt jag vet är dessa obekräftade.
Och jag vill förstås inte att någon människa ska känna sig illa till mods på grund av sin religion eller sitt ursprung, men det är en sådan absurd obalans mellan vad man förväntas bli skyddad från.
Hur känner sig palestinier när de ser Israels flagga? Har de rätt att slippa se symbolen för det land som illegalt ockuperat deras i årtionden?
Hur känner sig muslimer när de blir spottade på för att de bär hijab?
Och ja, det finns en hotbild mot synagogor, och det finns också en enligt SÄPO större hotbild mot moskéer, men de nämns aldrig. Istället sitter mängder av pyshatande svenskar och hetsar mot deras existens utan någon krönika i SvD. Jag har aldrig sett någon enda individ ifrågasätta varför vi har synagogor i Sverige, men hatet mot moskéer drivs av politiker som sitter i regeringen tillsammans med det parti jag röstade på. För övrigt samma parti som vill lagstadga om förbud mot kritik mot landet Israel.
Vår palestinska och muslimska befolkning måste ha exakt samma rättigheter och skyldigheter som vår judiska. Varken mer eller mindre. Hur är det inte självklart?
Till slut vill jag påminna om Alexandra Esser, se bild. Hon och en grupp andra svenska judar demonstrerade utanför Judiskt kulturcenter där föreningen bjudit in en IDF-soldat och misstänkt krigsförbrytare, och de utsattes för massor av hat.
Flera ministrar från det parti jag röstade på anklagade dem för att vilja ”skapa skräck och rädsla hos barn som bor i Sverige vars familjer i generationer blivit förföljda”, de kallades antisemiter och ”odjur”.
Vilket visar att när du som jude står upp för det palestinska folket upphör din rätt att leva tryggt och avskärmad från hat i detta land.
Och jag är stolt över mitt nya hemland, som bestämt sig för att bli nästa.
Länder som återstår är till övervägande delen europeiska, dvs i Europa eller befolkningen stammar från Europa.
Sedan har vi ju Myanmar, som begår etnisk rensning på muslimer, Sydkorea som ju alltid lyder USA, och några småländer i Afrika, Latinamerika och Oceanien som jag gissar har annat att bekymra sig över. Japan överväger erkännande idag.
Palestina har en hel värld som vill se en lösning där palestinierna kan leva i fred och självbestämmande, men de länder som har nästan all internationell makt stretar emot.
Pja. Ledande politiker i UK och Kanada vill också dit.
Svårast av de stora ekonomierna blir förstås USA och Tyskland.
Jag har svårt att förstå argumentet emot.
Tre ”lösningar” varav en är fruktansvärd är idag möjliga.
En tvåstatslösning, och den förutsätter att världen med emfas visar att det är den vi vill ha, dvs erkänner Palestina.
En enstatslösning, som är den vackraste idén, men imo utopisk, eftersom en majoritet av israelerna inte lär vilja ge fyra miljoner palestinier rösträtt i sin etnostat.
Och så den vidriga versionen, där Israel lyckas med sin nuvarande plan att rensa hela området from the river to the sea på palestinier. Palestinierna är Israels urbefolkning. De har bott där i många tusen år. Det Israel håller på med är inte en gnutta bättre än det bosättarna i USA gjorde mot indianerna. Självklart ska de inte flytta till Etiopien och Indonesien.
Min konklusion är att vägen till en fungerande fred går genom erkännande och sanktioner. Och det är bråttom.
Francesca Albanese är en italienska som uppenbarligen heter ”fransk” i förnamn och ”albansk” i efternamn. #föräldrarmedhumor
Som FNs ”special rapporteur” granskar hon brott mot mänskliga rättigheter i Palestina, och propagerar för sanktioner – både mot Israel och mot företag som stödjer Israel, och som hon menar tjänar pengar på folkmordet i Gaza och apartheiden på Västbanken. Flera av dessa företag är amerikanska. Microsoft, Amazon och Google är med på den listan.
Notera nu att hon inte gjort något annat än skrivit en rapport, hållit några föredrag och framfört sin åsikt. Hon har inte uppmanat till våld eller på annat sätt brutit mot någon lag någonstans.
Men som straff bestämmer sig Trumpadministrationen med den ständigt välkammade Marco Rubio i spetsen för att … sanktionera HENNE istället. Mmm. USA har sanktionerat privatpersoner förr, men då brukar det handla om kriminella, som terrorister och oligarker.
Så vad innebär det?
De beslagtar hennes tillgångar i USA, vilket hon inte verkar ha några, och de nekar henne inresa, vilket kan ställa till det eftersom FNs högkvarter ligger i New York. Men det finns videolänkar och det är inte egentligen den faktiska effekten av sanktionerna som är grejen.
Syftet är rimligtvis att skrämma andra till tystnad, och kanske lite hämnd uppepå det. De anklagar henne förstås också för att vara antisemit, vilket också är ett kanonbra vapen att ta till för att skrämma andra som kanske har samma åsikt.
Dels är det bisarrt hur långt ett land som berömmer sig med att sätta yttrandefrihet högre än något annat är berett att gå för att tysta kritiken istället för att bemöta den.
Och dels visar detta på vilken avgrund som håller på att öppnas mellan FN och USA.
36 stater har på olika sätt förbjudit BDS (Boycott, Divestment, and Sanctions), i regel genom att lagstifta om att statliga kontrakt inte får gå till företag som bojkottar Israel.
Jag påstår att anledningen till att Israel så öppet och flagrant kan fortsätta folkmordet på landets urinvånare och apartheiden på Västbanken är fanatismen hos de amerikanska supportrarna.
I botten är detta till största delen religiös fundamentalism hos i huvudsak evangelikerna. Israel ska enligt deras tro vara ett land from the river to the sea. för att Jesus ska komma tillbaka, och när han gör det kommer han, lite tillspetsat, att belöna alla som jobbat för att bli av med palestinierna.
I Sverige är det inte olagligt att i enrum uttrycka hat mot någon pga dess folkgrupp. Dvs om du går fram till en person och kallar den xxx-svin tyst, så bara den hör, är det inte brottsligt.
Jag skriver detta för att det är supervanligt att folk säger att judar/svarta/homosexuella/… utsätts för hat genom att folk kommer fram till dem och kallar dem saker, och polisen gör ingenting.
Well. Polisen agerar korrekt. Huruvida det ska vara brottsligt är en annan fråga. Jag säger bara vad som gäller idag.
Jag rotade fram en dom från 1999 jag läste för länge sedan som är väldigt intressant. Detta fall gick faktiskt ända till HD, så domen är prejudicerande. Alla tre instanserna ansåg att det som skett inte var hets mot folkgrupp.
Det handlar om en megarasist som sagt riktigt, riktigt grisiga saker till några mörkhyade indier. Bland annat ”hur skönt det var att se på då någon dödade en n*ger”, ”vad fula dom är, stick hem till ert hemland” och ”vi är rasister och gillar inte svartingar”.
Liksom. Blä.
Och han blev dömd för olaga hot, eftersom han gått fram till dem med ett slagträ och sagt ”jävla n*, ni skall ut härifrån”. Det tycker jag känns rätt solklart.
Men han blev inte dömd för hets mot folkgrupp, av den anledningen att det inte gick att bevisa hur många passagerare som hört vad som sagts. ”Det måste dock konstateras att det i målet inte är visat att uttalandet helt eller delvis avlyssnades av busspassagerarna – utom av dem som uttalandet var riktat mot.”, står det i tingsrättens dom.
Riktigt hur många som behöver höra vidrigheterna är inte klarlagt. Förarbetena säger att det ska framföras till ”en grupp av personer, som utgör mer än ett fåtal”. Heh. Men när det är oklart hur många som hört blir det förstås till den åtalades fördel.
Ett annat missförstånd är att ”hatbrott” är ett brott i sig. Så är det inte. Det är en kategori (för statistik) och en svårighetsgrad. Dvs om någon utför ett brott, i princip vilket som helst, och det går att bevisa att brottet ägt rum för att personen tillhör en skyddad folkgrupp (t ex israel, muslim, transperson, men inte centerpartist eller sverigedemokrat), döms förövaren till ett svårare straff. Samma sak vid exvis hedersrelaterade brott.
Precis som när jag läste Teodorescus bisarra debattartikel, som jag kommenterade för någon vecka sedan, där hon skällde ut svensk polis för att de inte burar in dem som säger ”from the river to the sea”, känner jag att vi behöver hjälpas åt att försvara dem när de ifrågasätts felaktigt.
De skriver inte lagarna.
Ibland gör de självklart fel, och ska då få kritik, förstås, men det är bra att tänka ett varv extra innan vi konstaterar att så är fallet.
