Slöjor på barn

hijabModeraten Sophia Jarl har skrivit att hon anser att skolbarn inte ska bära hijab.

Det tycker inte jag heller.

Däremot uppskattar jag inte retoriken i debattartikeln. Jag kommer tillbaka till den senare.

När blir man vuxen? Du får göra det mesta vid 18, utom handla på Systembolaget. Du är däremot straffmyndig och du får ha sex från 15. Från 16 får du i regel bestämma hos vilken förälder du vill bo. Från 12 brukar man lyssna på dig i sådana ärenden. Ibland tidigare. Från tretton får dina föräldrar inte längre sköta dina ärenden i Vårdguiden, har jag precis fått mail om. Du får också ha en Facebookprofil och ett mer avancerat bankkonto.

Det finns massor av åldersgränser som alla strävar efter samma mål: att avgöra när du har en egen vilja och kan fatta egna beslut, och sedan också hållas ansvarig för dessa beslut.

Så när är man gammal nog att fatta beslut om att bära hijab?

Jag har en uppfattning, och jag baserar den på den ganska ingående kunskap om tonårstjejer jag fått från att ha sex barn varav fem är döttrar. Jag anser att man kan fatta ett sådant beslut ungefär vid 15-16 år. Därför är det rätt att förbjuda hijab och andra huvudbonader i skolans lokaler inklusive badhus på skoltid, och följs inte reglerna skickar skolan en orosanmälan till Socialtjänsten.

Men de på vars sida jag brukar stå – anti-islamofoberna – har i många fall helt tappat perspektivet i denna fråga. Hijab jämförs med att bära ett halsband med ett kors. Sju- till femtonåriga tjejer kallas ”kvinnor”.

Låt oss inte hymla. En hijab är inte bara en sjal på huvudet. Det är inte bara håret som är täckt. Det är också i regel hals, armar och ben. Bara ansiktet, händerna och fötterna får synas. Att täcka småflickor från topp till tå handlar om att lära dem att de måste framstå som kyska för att ha ett värde, och att de som inte täcker sig är dåliga. I grunden är hijaben kvinnofientlig och förtryckande och ett sätt att skjuta ansvaret för mäns tydligen okontrollerbara sexuella drifter på kvinnor. Obs: i grunden.

Den som gapar om att det är islamofobi att tycka att småtjejer på 7-8 år inte ska knölas ner i stora tygstycken borde själv pröva att springa, leka, gunga, sitta på varma lektioner och bada täckt från topp till tå med bara händer, ansikte och fötter fria. Eller sätt på dina barn motsvarande tyg. Det vill du inte? Inte undra på. Men du är helt beredd att låta barn betala priset för att du lallande ska kunna skrika ”mobbare” och ”islamofob” till alla som anser att barnets frihet kommer före föräldrarnas?

Hyckleri.

Men när en någorlunda vuxen kvinna fattar ett beslut att bära hijab blir den något annat. Den blir en symbol för hennes självständighet på samma sätt som en nunnas dok eller en prästs krage. Du är inte förtryckt när du bestämt själv. Därför finns ingen motsägelse i att vara helt för att underlätta för alla kvinnor som valt detta plagg att kunna leva sitt liv fullt ut i Sverige.

Jag blir glad av att se modiga kvinnor i hijab ta plats i vårt samhälle.

Många kläder, såsom kortkorta kjolar, är både förtryckande och befriande. Det är inte i sig komplicerat. Skillnaden mellan frihet och förtryck ligger i vem som valt. Du eller någon annan.

Så låt oss nu gå tillbaka till retoriken i Sophia Jarls artikel. Den är nämligen proppfull av den där sortens hånfull översittartrams som blivit så poppis på sista tiden, där vi svenskar framställs som tronande på den yttersta och mest perfekta friheten, och alla andra står långt under oss och behöver lyftas till vår nivå.

”Sverige är ett modernt sekulariserat land.”

Är vi? Är vi moderna? Vad betyder modernt? Miljöpartiet brukade använda det ordet i debatter, och modernt betydde då alltid ”det vi föreslår”.

Hon fortsätter i samma iver.

”De kvinnor, i Sverige idag, som säger sig bära slöja frivilligt – vad symboliserar den för dem? Vad vet de om dess ursprung och syfte?”

Där ser man. Kvinnor i Sverige som bär hijab vet inte vad de gör. De är korkade och opålästa, tydligen. Vi måste upplysa dem, så att de kan fatta rätt beslut.

Sophia Jarl intar här samma position som mullorna i Iran. ”Jag ska tala om för dig vad du ska ha på dig, ty du förstår icke ditt eget bästa.”

 

Oavsett anklagelser kommer jag aldrig vika ner mig i kampen för de flickor som förvägras möjligheten att välja sin framtid.

Så avslutar hon sitt ode till Den Svenska Vägen. Med självberöm.

Jag har debatterat den andra halvan av tonårstiden också – inte bara den första där jag förordar slöjfrihet.

”Men vad är det som säger att en sextonåring valt själv?” är frågan som då dyker upp.

Det vet vi förstås inte. Självklart ska alla former av förtryck, som exempelvis där bröder och killar i kvarteren försöker påtvinga unga kvinnor slöja hanteras med den lag vi har. Självklart ska Socialtjänsten reagera om det finns tecken på att föräldrar tvingar döttrar. Men samhället behöver dra en gräns, och jag menar att 15-16 är rimligt och balanserat. Att förbjuda gymnasietjejer att bära hijab skulle vara kontraproduktivt på alla sätt – inte minst för att den förälder som verkligen förtrycker sin dotter då kan ta henne ur skolan.

Låt oss nu se värsta-scenariet med en sådan gräns, som är att en tjej som egentligen inte vill täcka sig tvingas till det under åren 16-19. Sedan har hon slutat gymnasiet och kan flytta någon annanstans och börja vilket liv hon vill. Under åren när hon inte fick gå ut och festa med kompisarna har hon suttit hemma och gjort läxorna, hjälpt mormor med tvätten och spelat kort med pappa. Hon har bra betyg, vilket gör det möjligt för henne att söka till ett universitet. Detta är inget påhitt. Invandrartjejer ligger långt fram i skolresultaten på gymnasiet.

Hur ser då värstascenariet för en svensk tjej i samma ålder ut? Ja, enligt Sophia Jarl verkar alla svenska tonårstjejer vandra omkring på moln av lycka och frihet. Den synen delar hon med nästan alla andra som nu skrivit om eller hållit tal om ”svenska värderingar”. Bilden av lyckliga unga blonda kvinnor i bomullsklänning och blomsterkrans som dansar en midsommarnatt frammanas på våra näthinnor.

Jonas Gardell är den enda jag sett som ställt den intressanta motfrågan om varför ”samtliga de egenskaper som tillskrivs oss svenskar av politikerna är rejäla och positiva. Man skulle ju också kunna säga att det typiskt svenska är att vara blyg, fåordig, supa rätt ihärdigt emellanåt och inte tro att man är nån.”

Den frihet vi svenskar ger våra tonåringar har en baksida. Unga tjejer super och utnyttjas sexuellt. Och jag syftar nu inte på våldtäkter och andra övergrepp som kvalar in i Brottsbalken, utan om killar som övertalar tjejer att gå med på oralsex och analsex, eller passar på att ha sex med okända tjejer när de är fulla men inte tillräckligt utslagna för att det ska vara våldtäkt, om tjejer som blir gravida och måste göra abort, om tjejer som känner sig utsatta och mobbade och skär sig, därför att kompisgänget ersatt familjen som kärnan av tillhörighet, och kompisgänget sviker. Jag pratar om tjejer som tror att de måste bära många lager av smink och urringade kläder för att ha ett värde och om tonåringar som gör bröstförstoringar. Jag pratar om tjejer som skolkar och rymmer och mår dåligt.

Så ser vårt förtryck ut.

Och ska vi vara riktigt ärliga är det avsevärt lättare för den nittonåriga tjej som suttit ofrivilligt instängd med sin familj sedan mitten av tonåren att skapa sig en framtid i frihet än för den tjej som nyss blivit påsatt bakifrån av en okänd man medan hon spydde i en bajamaja på Hötorget.

Vi ska vara stolta över vårt sekulära land.

Lagom stolta.

Vår frihet har ett pris, den också.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s