Utvisningar till Afghanistan – stoppas eller icke

escherFN-organet UNODC tar fram siffror på hur många som dödas (intentional homicide) varje år. Där kan man läsa att risken att dödas i Latinamerika är skyhög, med El Salvador i topp. Afrika är också farligt, medan Asien och Europa är tryggare ur det perspektivet.
 
Ett oviktat medelvärde för hela världen hamnar på 7,53 dödade per hundratusen invånare per år.
 
Värdet för Afghanistan år 2012 var 6,35.
 
I den siffran finns, enligt rapport från UNODC, vissa av dem som dödas i konflikten med (civilian casualties), men inte alla. Så vi behöver lägga till dem.
 
År 2017 dödades 1 662 personer på grund av konflikten från januari till juni, vilket skulle ge ett helårsvärde på 3 324. Tidigare år har haft ungefär samma antal. Det ger en kvot på 9,59 per hundratusen invånare.
 
Så om vi tar mordkvoten från 2012 och lägger ihop den med antalet dödade i konflikten hamnar vi på 15,84, vilket är mycket högt räknat eftersom vi vet att det finns ett överlapp. Och det är faktiskt, rent sakligt, inte en särskilt alarmerande siffra. Ungefär hälften av länderna i Latinamerika ligger högre.
 
Naturligtvis är risken att dödas större för vissa folkgrupper/personer än för andra. Det är därför vi utreder varje asylansökan för sig. Men den som på någon sorts generell basis vill hävda att Afghanistan är så farligt att INGEN kan bo där har helt enkelt fel i sak.
 
”Men det var Elins åsikt att mannen var i livsfara!”, skriver ni.
 
Men ”livsfara” är ingen ”åsikt”, anser jag. Det är en bedömning. Och bedömningar måste grundas i fakta. Och fakta säger att en random person som lever i Afghanistan faktiskt är säkrare än en random person som lever i ett latinamerikanskt land.
 
Det är rent objektivt inte förenat med dödsfara att bo i Afghanistan.
 
Debatten är polariserad. Alla har sin goto-inställning, och så gräver man ner sig i en skyttegrav och attackerar därifrån. Och vi som vandrar i det ingenmansland i mitten där det finns nyanser får skäll från båda sidorna.
 
Jag ställer inte upp på deviset ”stoppa utvisningarna till Afghanistan”.
 
Däremot står jag alltid upp för en human och långsiktigt hållbar asylpolitik, och jag vill gärna att afghaner arbetskraftsinvandrar. De jag känner är härliga, omtänksamma människor, som är varmt välkomna att bo i Sverige om de kan försörja sig själva.

Ett steg i taget

generic-child-shoeEtt steg i taget
Andas, stå still
En tår faller sakta
Sedan en till

En solstråles värme
En smekande vind
Försöker att torka
Din tårvåta kind

Du tror du är ensam
I främmande land
Du vet inte det, men
En skyddsängels hand

Värmer ditt hjärta
Läker din kropp
Lyser upp vägen
Väcker ditt hopp

I solstrålars ljus
Får änglarna bo
Där sveket plöjt fåror
Kan sann kärlek gro

Ett steg i taget
Andas, stå still
En ljusglimt, den första
Sedan en till

Barfotabarn i Norden

generic-bridgeI den tysta och fjällhöga Nord
Satt ett barfotabarn i misär
Hen sörjde sin saknade lapp med de ord
Som behövts för att leva här

Så ärat flyger runt jorden vårt namn
Men barnet är övergivet
Ingen försöker att ta det i famn
Ingen bryr sig om livet

Vi vet, det är allmänt känt
Det barnet är inte vår sort
Nej, ungen har mycket pigment
Det är därför vi föser det bort

Hen kan inte tillåtas stanna kvar
Utan sitter på Migverkets trapp
Vi tronar på minnen från fornstora dar
Men barnet saknar sin lapp

Men ängderna gröna fanns före dem
Som tar privilegier för givet
Trasklädda kvinnor i dragiga hem
Födde barfotabarn till livet

Vi tronar på minnen från fornstora dar
Men barnet måste vi värna
Omtanke om den som ingenting har
Är svenska värderingars kärna

Vänaste landet på jorden är här
Men barfotabarnet finns kvar
När vi ser det och bryr oss då vet jag du är
Och förbliver vad du en gång var

===

Min mormorfar Anders var snickare. Min mormorsmor Johanna var första husmor på Uddeholm innan de gifte sig. De var strävsamma människor, vars livsgärning var att göra Brattfors kommun till en plats där gamla och barnhusbarn hade det så bra som möjligt och att fostra min mormor till att bli stark, självständig och djupt empatisk.

Glad nationaldag!

#svenskavärderingar
#stoltsvensk

Att hata MÖK

generic-fence-daisyDet finns inget som exmoderater som gått till SD klagar så mycket på som MÖK, dvs migrationsöverenskommelsen med MP från 2011.

Och jag har skrivit om detta förut, men det behöver ändå upprepas:

MÖK var en tummetott. Man möttes och pratade och pratade och pratade och ut kom nästan ingenting. Sagan om Mäster Skräddare har sällan passat så bra som här.

Ja, det beslutades att barn till papperslösa skulle få gå i skola och få full vård och att vuxna ska få vård som inte kan anstå. Men det man måste ha klart för sig är två ting:

1. Detta var redan praxis. Det fanns bara inget riksdagsbeslut. Alltså var det ingen ny kostnad som inte funnits tidigare utan bara ett etablerande av status quo.

2. Detta är praxis i övriga västvärlden också. Inga rika länder säger till en utfattig papperslös med stukad arm att ”sorry, vi hjälper inte dig”. Jag vet inget västland som låter barn till gömda familjer gå utan skolgång. Har ni något exempel på motsatsen så framför gärna det.

Varför spelar 2011 roll idag? Jo, för att SDs stora paradgren är att hävda att M svek alla väljare genom MÖK. Till hjälp har de en skrivbordsarmé av exmoderater som hatar Reinfeldt. Och de dyker upp högt och lågt och de hörs överallt och MÖK har blivit en symbol för att man inte kan ”lita på M” och termer som ”katastrofala kostnader” slängs runt. Det handlar förstås en hel del om gnäll – man kände sig undanskuffad då och vill ha empati och ge igen, men det finns också en tydlig valtaktik bakom. Det är ett faktum att många moderater var sura på MÖK – inte minst på grund av retoriken runt (där kunde Reinfeldt föralldel ha varit mer fokuserad på ”vi gör detta för att det behövs” och inte ”vi gör detta för att stänga ute SD”), och det gäller för SD att hålla kvar den känslan så länge det överhuvudtaget går.

Dessutom framförs ivrigt att de som var emot MÖK var mobbade, och detta förmedlas av ungefär samma människor som idag näthatar moderater som inte håller med dem.

Nu är jag iofs av uppfattningen att om man hatar invandrare ska man vara i SD och inte M, men vi behöver hjälpas åt att korrigera narrativet. För dessvärre har många av dessa exmoderater till synes oändligt med tid och de har ett enda mål och det är att trasha vårt parti och få SD att framstå som de som haft alla lösningar. Det har de inte. Lösningen på dagens asylproblem behöver vara global, och vi behöver EU för att skapa ett system som är säkert, rättvist och ekonomiskt hållbart och vilka är SDs polare i EU? Vad vill SD med EU?

Europa har redan provat den nationalistiska vägen. Vi vet vart den leder.

Mussolinsk masspsykos

generic-janusItalien har skapat en extrempopulistisk regering. Det märks knappt i svensk press. Det märks inte alls i amerikanska medier.
 
Men fransk nyhetsrapportering berättar om detta oavbrutet. Panel efter panel diskuterar och de är djupt bekymrade. Det är en catastrophe. Men man måste respecter italienska folkets vilja. Och vad kommer att hända nu?
 
Så går det fram och tillbaka.
 
Italien har tre enorma problem. Korruption, organiserad brottslighet och en extremt hög andel afrikanska båtflyktingar.
 
Istället för att fokusera på de första två, som leder till fattighet och otrygghet och förlamar ekonomin, väljer man att hyperfokusera på dem som kommer utifrån, samt EU som utmålas som roten till allt ont.
 
Om afrikanerna bara försvinner och EU visas långfingret blir allt bra.
 
Så jag vill ingalunda hävda att inte ankomsten av båt efter båt med migranter är besvärligt för ett land. Likaså har euron visat sig vara en kvarnsten för länder som inte sköter sin ekonomi. Men att vända EU ryggen och slänga ut alla utlänningar kommer bara att förstärka Italiens djupa problem.
 
Det finns egentligen två rötter till dagens opinion och som resulterat i valresultatet – och de finns i Italien liksom i alla andra länder. Den ena roten är populistisk, den andra nationalistisk.
 
Den populistiska appellerar till människor som har en, snällt uttryckt, grund analytisk förmåga – den talang som vi brukar kalla ”hålla två tankar i huvudet samtidigt”, och de är dessutom opålästa. Populistiska politiker anpassar sina budskap till vad folk vill höra. ”Build the wall!” ”Lock her up!”
 
Den nationalistiska har en grund i känslan av att den egna etniciteten är bättre än alla andra, och att den måste hållas ren från inflytande från andra. Rasbiologiska argument brukar de flesta avstå från, och istället låtsas man att det handlar om ”kultur”. Människor som är nationalister har inte alls nödvändigtvis en bristande förmåga att förstå komplexitet. De kan vara både korkade och genier.
 
Men nationalister och populister går idag arm i arm eftersom de har samma mål här. Peka på migrationen som det allenarådande problemet, och upprepa detta tills det blir en alternativ sanning som alla andra måste förhålla sig till, vare sig de vill eller ej.
 
Sedan har man vunnit.
 
I alla partier finns semipopulistiska, svartvita slagord så här i valrörelsen. De enkla budskapen premieras, för människor har bestämt sig och letar efter partier som delar deras uppfattning.
 
Finns det utrymme för politiker som vågar säga att man behöver mer än en mening för att förklara något komplicerat?
 
Jag anser att det måste det göra. Men för att så ska ske behöver vi ha en fördjupad politisk dialog varje dag valår eller inte valår, politiker, journalister, väljare, bloggare, alla. När det händer kommer väljarna att gå in i valrörelsen med krav på att politikerna inte levererar punch lines utan lösningar som motsvarar komplexiteten i de problem landet har.
 
”Build the wall!”
 
ersätts då med
 
”Vi behöver en migrationspolitik som är både human och hållbar, och som har sin grund i att migration i grunden är lönsamt, men regelverk och politik måste hänga ihop socialt och ekonomiskt!”

Abortmotstånd och handhälsningar

generic-fence-treeIcke-handhälsningar och samvetsfrihet för abortmotståndare är två frågor som sitter hårt ihop i mitt huvud.

Här är de gemensamma nämnarna:
1. Det handlar om djupt religiösa personers val.
2. Valet påverkar deras yrkesutövning, men de vill att samhället ska acceptera deras val och låta dem jobba.
3. Valet upplevs irrationellt och stötande för oss andra.
4. Många drar långtgående slutsatser om dem utifrån deras val, och de utsätts för massor av hat.

När något är komplicerat är det bra att börja med att bena ut vad som är självklart.

För mig är det självklart så att om du inte vill anpassa dig efter rådande norm får du stå konsekvenserna. Dvs du kan inte ha en kundnära roll om du inte handhälsar och du kan inte kräva att få jobba som barnmorska om du inte vill utföra aborter.

Men detta sagt behöver vi inte gå över ån för att sätta upp hinder för dessa religiösa personer bara för att jävlas. Ge barnmorskan en roll med sämre lön och möjligheter att avancera om det går, och låt ickehandhälsarna jobba borta från kunderna.

Religion är komplicerat. Religiös övertygelse får människor att välja sådant som inte är rationellt för den som inte är religiös. Religiös övertygelse genomsyrar värderingar och klibbar ihop sig med människans övriga egenskaper på ett sätt som gör det svårt för den ickereligiösa att förhålla sig. Många säger ”jag hatar inte muslimer, bara islam”, men någonstans blir det samma sak. På samma sätt säger den som hatar abortmotståndare att det är motståndet den är ute efter, inte personerna, men ändå blir det sällan så. Det märkte jag när jag tog diskussionen om samvetsfrihet.

Vi måste sluta vara så förbannat snäva i vår tolerans av andra människors livsval. Debatten är så svartvit.

”Handhälsningar” handlar om att inte beröra människor av andra könet om man inte är familj eller det är nödvändigt. Detta är ett religiöst påbud. Det går inte att dra någonsomhelst annan slutsats av den som följer det påbudet än att den är religiös. Alla övriga egenskaper vi pådyvlar personen är gissningar.

Sedan kan man förstås anta att den muslim som är religiös nog att följa detta påbud förmodligen även följer andra påbud. Den dricker förmodligen inte alkohol. Den ber förmodligen fem gånger om dagen, och den har förmodligen köpt in sig i tesen att kvinnor och män ska leva efter olika regler.

Precis som vi kan dra exakt samma slutsats av det faktum att om någon är Jehovas vittne har den också en syn på kvinnor som underordnade män, med andra rättigheter och skyldigheter än män. Faktum är att alla bokstavstroende från abrahamitiska religioner (judendom, kristendom och islam) har ungefär samma grundläggande bild på könsroller. Och den bilden kan man absolut ha synpunkter på – även jag har det – men då ska de synpunkterna gälla samtliga och inte bara muslimer.

Så många är så ivriga att dissekrera muslimers syn på kvinnor. Jag ser absolut ingen diskutera katolikers syn på kvinnor. Ändå är de ungefär lika många i Sverige, katolikerna och muslimerna. En bokstavstroende katolik och en bokstavstroende muslim har som sagt give or take samma syn på könsrollerna. Denna syn ska absolut ifrågasättas eftersom varje människa som vill ställa olika krav på män och kvinnor enligt mig tänker fel, men den har sällan något med förakt att göra, utan med en konservativ syn på familj, samhälle, ansvar och omsorg.

Vi säger inte att det faktum att någon inte tar emot blod eller vägrar använda preventivmedel eller ha sex före äktenskapet är ett bevis på att den är för ett patriarkaliskt samhälle, och då ska vi inte heller säga att det faktum att någon inte berör någon av andra könet betyder det, bara för att det går att observera ett samband.

De är helt enkelt olika konsekvenser av en djup religiositet.

A ger inte B.

A och B är konsekvenser av C.

A = patriarkalisk syn på samhället
B = ickeberöring av andra könet
C = bokstavstroende

Vi går helt vilse om vi börjar hävda att icke-handhälsningar är ett uttryck för förakt eller förtryck.

Återigen: Jag anser inte att vi ska ändra någon lag. Jag anser dock att vi ska sluta vara så fruktansvärt hånfulla och hatiska mot dem som valt att leva enligt andra religiösa regler än vi.

Debatten idag är inte nyanserad, rättvis eller konsekvent på någon fläck.

Ena sidan hatar muslimer – i alla fall de som är religiösa.

Andra sidan hatar abortmotståndare.

Båda är apförbannade på dem som är beredda att ge minsta lilla frikort till den hatade kategorin.

”PUT förbättrar integrationen”

generic-stairway– PUT är permanent uppehållstillstånd.
– TUT är tillfälligt dito.
 
I Sverige har, vilket få vet, egentligen alltid huvudregeln varit att ge TUT först, och sedan så småningom ge PUT. Men det har funnits ytterligare en regel, som sagt att om det inte är rimligt att anta att den som beviljas asyl kommer att kunna flytta hem inom en viss tid kan den få PUT direkt, och det är vad som hände med bland annat syrier 2013-15 pga kriget. Denna regel har gjort att asylsökande i rätt stor utsträckning beviljats PUT, och den ändrades delvis vid julen 2015.
 
Jag var förr av uppfattningen att detta var en bra regel. Bättre ge dem PUT direkt än låta dem vänta fyra år med TUT. Anledningen till min uppfattning var att det framfördes som en sorts axiom att PUT förbättrar integrationen eftersom den ger en trygghet.
 
Men sedan började jag ifrågasätta det påståendet. Jag letade efter statistik som visade detta, och insåg att det inte fanns någon undersökning. Att den som får PUT direkt mår bättre går att visa, men inte att den får jobb snabbare eller integreras bättre på andra sätt.
 
Detta med att ”PUT förbättrar integrationen” är faktiskt en skröna, eller rättare sagt: påståendet är obevisat, och det är en skröna att det skulle finnas belägg för det.
”Men det begriper du väl själv!”, utbrister då arga antirasister.
 
Nope. Det är helt självklart att det är humanare att inte låta människor vänta. Men det är inte alls självklart att det är bättre i längden, vare sig för personerna ifråga eller för oss som redan bor i Sverige.
 
Och det var den insikten som fick mig att ändra uppfattning.
 
Det finns följande teorier, och notera att dessa bara är teorier, och ingen vet.
 
A. DEN TRADITIONELLA TEORIN
  1. Du får PUT direkt, du blir lugn, du studerar, bygger en tillvaro och glider gradvis och smidigt in i svenska samhället.
  2. Du får TUT först, är osäker på huruvida du någonsin får PUT och blir deprimerad och orkar inte ta tag i din tillvaro.
vs.
 
B. DEN ALTERNATIVA TEORIN
  1. Du får PUT direkt, du blir lugn, du inser att du kommer att bli försörjd resten av livet och att du lever i ett svårbegripligt land och att dina chanser till jobb är små, så du fokuserar på en tillvaro bland människor du förstår och struntar så småningom i både SFI och jobbletande, eftersom det ändå inte är lönt.
  2. Du får TUT först, är osäker på huruvida du någonsin får PUT och inser att det är bäst att göra vad du kan för att få jobb så fort som möjligt, eftersom jobb är vägen till PUT, så du satsar för fullt på SFI, flyttar dit jobben finns och har fullt fokus på egen försörjning.
 
Både A och B har sina valida poänger. Och båda gäller helt säkert i vissa fall men inte andra.
 
Men ”PUT direkt” innebär att vi som redan bor här tar på oss, och våra barn, försörjningsbördan för rätt många människor som skulle kunna leva produktiva liv i sina hemländer, men istället bor här och lever i utanförskap och av våra skattemedel.
 
Och jag har landat i att jag tycker att det är bättre att de som kommit hit som vuxna och inte [längre] har asylskäl och därmed kan flytta till sina hemländer bör göra det om de inte har jobb.
 
Jag anser att samma regel som idag gäller för arbetskraftsinvandrare bör gälla för asylinvandrare: efter fyra års arbete och egen försörjning i Sverige får man PUT. Det är rättvist, rimligt och bra för alla.
 
Sveriges humanitära insats bör gå till dem som behöver skydd idag istället för till dem som gjorde det igår. Världen är full av lidande. Vi behöver prioritera.
 
Så varje gång du ser någon skriva ”PUT förbättrar integrationen” – ifrågasätt det. Skriv eller säg: ”Hur vet du det? Jag har hört att det inte finns någon statistik som visar det och att detta är, om inte en myt, så i alla fall bara en obevisad teori.”
 
#truthfirst

Vårdnad och barnbalk

generic-child-handsI en ny dom låter en tingsrätt vårdnaden kvarstå hos en mamma som sällan träffar sitt barn. Aftonbladets vinkling är att det är olämpligt eftersom mamman varit dömd för mord. Men det är inte det som är relevant här, utan det faktum att hon inte är en del av barnets liv.

Svensk lag låter nämligen den förälder vara vårdnadshavare som inte kraftigt missbrukar sina rättigheter, teoretiskt hur länge som helst. Skriver man bara snällt på när papperen kommer får man fortsätta. Lagen är till för föräldrarna och inte barnen. Det gäller även om föräldern eller föräldrarna utsatt barnet för kränkningar eller våld, eller är missbrukare.

Men det är väldigt stressande för ett placerat barn att varje gång ett papper behöver en underskrift ska det vidare till en förälder barnet inte känner, eller som barnet vet inte vill det väl. Det gäller tillstånd att vara ledig, dator i skolan, sprutor, tillgång till Schoolsoft, rätt att resa utomlands, pass, legitimation, konton, bank-id, hämta ut medicin på apoteket, medborgarskapsansökan, sjukvård, … .

Socialtjänstlagen säger att ett barn bör ha bott tre år hos en familj innan man utreder vårdnadsöverflytt. Många socialnämnder tolkar detta bokstavligt, och det är enormt svårt att få till stånd en flytt innan dess, oavsett omständigheter.

Är jag då för vårdnadsöverflytt i alla lägen? Inte alls. I många fall fungerar det på det hela taget bra.

Men det behövs en ordentlig översikt av Föräldrabalken.

Vårdnaden borde enligt min mening inte vara så absolut, utan graderad. Så borde ett familjehem eller jourhem redan från början få rätt att hämta ut medicin, och söka ledigt utan inblandning av någon annan, medan en socialsekreterare borde kunna skriva på passansökan och ge rätt till utlandsresor samtidigt som föräldrarna fortfarande har vårdnaden i övrigt. I de fall det förekommit våld, kränkningar eller missbruk borde samtliga vårdnadsfrågor kunna hanteras av Socialtjänsten, tills familjen haft barnet såpass länge att barnet rotat sig där, och det är lämpligt att flytta hela vårdnaden till dem. Det är absurt att vårdnaden rutinmässigt stannar kvar hos någon som gjort barnet illa.

Och när vi är i farten kanske det vore dags med ett namnbyte.

Från ”Föräldrabalken” till ”Barnbalken”.

KDs förbud mot synagogsböner

generic-jew-davidSå Kristdemokraterna har gått ut och sagt att judar måste förbjudas använda högtalare när de ber. En kommunpolitiker har gått så långt att hon i en debattartikel sagt nej till att judar tillåts be offentligt trots att ingen judisk förening begärt att få använda högtalare. För när judar ber måste det ske där ingen hör.

Nej, så är det förstås inte. Judar är inte längre en målgrupp för hat i offentliga Sverige. Deras hatare är många, men marginaliserade, och återfinns inte bland politiker.

Längre.

I Sundsvall går de ut i en artikel och säger nej till böneutrop. Det är bara det att ingen begärt något böneutrop där. Det finns ingen förfrågan, ingen önskan. Enda anledningen till tramsandet är uppenbarligen att trakassera den lokala muslimska befolkningen genom att få dem att framstå som krävande. För säkerhets skull nämns såväl könsstympning som hedersvåld och månggifte och vikten av att hålla dessa stången, så att alla ordentligt påminns om muslimers allmänna läskighet.

Det hintas också om att de utrop som ingen egentligen begärt kommer att ljuda tre gånger om dagen, och höras över hela staden.

I sista stycket får vi dessutom veta att kristna värderingar format ”det västerländska samhället i 2000 år”, och därför ska kristna ha en särställning i Sverige. Undrar lite var KD anser att ”det västerländska samhället” ligger någonstans.

I Karlskrona, där det förekommer böneutrop sedan några månader tillbaka med noll klagomål från allmänheten – utropen sker på så svag volym att de knappt hörs om man inte står precis nedanför, och det handlar om två minuter i veckan – vill KDs kommunpolitiker i en rätt förvirrad motion nu förbjuda detta med hänvisning till att bön inte ska höras i offentliga rummet. True story.

kd-billy-akerstrom-motion

Det betyder alltså även förbud mot Frälsningsarmén, psalmer i högtalarsystem och präster på skolavslutningar, såsom förslaget är formulerat. De verkar inte ha tänkt på det.

Jag känner många kristdemokrater som är synnerligen omtänksamma och kloka människor som vill väl. Jag gillar partiet. Jag brukar försvara det. Att de skulle anse att en religions utövare ska leva efter andra lagar än övriga invånare känns därför svårbegripligt och ger en besk eftersmak.

KD-ledningen har vänt ut och in på sig själva för att hitta något som förbjuder böneutrop men tillåter kristen bön, och har till slut lyckats:

”Det är regelbundenheten. Det faktum att det sker på samma tid varje vecka.”

Seriously. Man har tänkt sig att med kirurgisk precision lyckas förbjuda enbart böneutrop men inga andra religioners böner i offentliga rummet genom att hänvisa till ”regelbundenheten”. Det är alltså den som är problematisk, anser religionsutövarna vars kyrkklockor ringer varje söndag klockan elva.

Jag är inte vare sig för eller emot böneutrop per se. Vi ska självklart tillämpa de lagar vi har idag – jag vill inte se någon ändring – människor ska inte störas i sin vardag, och förfrågningar om utrop ska behandlas på samma sätt som om lokala scoutföreningen, fotbollsklubben eller syjuntan vill använda högtalare varje vecka till att ropa ut att det är dags att träffas. Den som vill be i offentliga rummet – eller sjunga en psalm – har rätt till det, för vi har yttrandefrihet, och den gäller även religionsutövare.

Det Adaktusson och Bush-Thor och diverse kommunpolitiker nu ägnar sig åt är inget annat än populistisk islamofobi med syfte att trakassera en grupp religionsutövare som redan är extremt utsatt.

Hitlers förföljelse av judar kunde ske för att det redan fanns ett etablerat judehat. Han skapade det inte – han bara red på den allmänt vedertagna bilden av judar som snåla och ohederliga. På samma sätt rider nu KDs representanter på den i vissa kretsar vedertagna bilden av muslimer som könsstympande, hedersvålds- och terrorismbenägna kalifatanhängare. I den andan är det man förespråkar särlagstiftning.

Och om några decennier kommer dagens muslimhatare att dömas lika hårt som vi idag dömer förra seklets judehatare.

Slackers vs. yuppies

generic-goats

Det finns argument för och emot sex timmars arbetsdag.

Jag har inget principiellt emot att friska människor går ner i tid, om de tycker det känns meningsfullt, så länge de inte förväntar sig att andra ska försörja dem. Ska man jobba sex timmar ska man också skapa ett liv där man inte behöver konsumera särskilt mycket. Odla din trädgård, äg höns, sy dina kläder, välj skogspromenader framför utlandssemestrar.

Men om man tänker sig att inte bara de som själva väljer det, utan alla i landet, ska börja jobba sex timmar istället för åtta, och få samma lön, innebär det de facto att timlönen i Sverige stiger med 33 procent.

Och vad händer när ett land kraftigt höjer lönen för samtliga löntagare?

Jag har diskuterat sextimmarsdag med så många, och ingen vill riktigt svara på den frågan. Man vill leva kvar i illusionen att det är fullt möjligt att vi som enda land chockhöjer lönerna och så blir alla rikare. Jepp. Stats-, landstings- och kommunkassorna sinar inte alls av att behöva anställa fler personer men betala samma löner som tidigare, företagen kan fortfarande producera konkurrenskraftiga varor och vår export lider inte det minsta. Utländska företag kommer att välja att etablera sig här, för självklart vill man betala en svensk medarbetare en heltidslön fast den går hem klockan tre.

Motargumentet är alltid:
”Men det gick med åttatimmarsdagen! Och alla sa att det inte skulle gå. Alltså går det nu också!”

Ja, det gick då av två skäl:

1. Arbetstiden sänktes stegvis under en tid när människokraft ersattes av maskiner. Det fanns alltså utrymme för att jobba mindre men ändå få samma jobb gjort.

2. Alla de länder vi handlade med, och de var då inte särskilt många, sänkte arbetstiden ungefär samtidigt, vilket innebar att varor producerade i Sverige fortfarande var konkurrenskraftiga.

Vi har helt andra förutsättningar idag än i början av nittonhundratalet, och vi kan inte ta lärdomar från den tiden och rakt av applicera dem på dagens ekonomi.

Jag är absolut för ökad flexibilitet och valfrihet vad gäller rätten att prioritera sin tid för alla, oavsett om man vill leva snålt på landet och jobba korta dagar eller bo i en mångmiljonslägenhet i centrala Stockholm och jobba häcken av sig.

Men i en modell där människor jobbar olika mycket kommer också klyftorna att behöva öka.

Och de som vill införa sextimmars arbetsdag är paradoxalt nog sällan OK med det. Istället utmålas storstadsmiljonären som ondskefull och egoistisk trots att hen ofta betalar dussintals gånger mer skatt än låginkomsttagaren.

Om slackers ska få vara slackers måste yuppies få vara yuppies.

Du kan inte välja frihet att jobba kortare tid och sedan rasa över att andra som väljer annorlunda tjänar mer.