Covid-riskväveri

På pendeltåget i glittermask från Italien.

Covid-fallen exploderar i Stockholm. Jag tänkte därför berätta hur jag tänker i min vardag.

När vi åker på bil- eller båtsemester, dyker, rider, hoppar bungy jump, väver vi in små risker. Det går inte att leva utan att riskera att dö eller skadas. Men det är just den där avvägningen: hur stor är risken att jag krockar och hur gärna vill jag bilsemestra i Kroatien, som är kärnan i detta inlägg.

Jag tillhör inte någon riskgrupp och träffar inte normalt någon som gör det, och även om jag inte VILL smittas kan jag för egen del riskera att göra det. Bara genom att skicka min niondeklassare till skolan löper jag den risken.

Men. Det ska vara bang for the buck.

Enligt min överslagsberäkning* smittar ungefär en procent av (halv-)vuxna nollåttor som rör sig ute just nu. När jag går till optikern eller frisören är risken alltså en procent att jag sitter och andas covidluft. Hur stor är risken att jag smittas? Kanske 7-8 promille. Men jag tar den risken, ty jag behöver linser och jag vill inte se ut som ett troll i håret. Samma sak när jag träffar mina vänner. Det är helt enkelt värt det, ty de är så roliga. Och jag låter min unge ta hem kompisar, för hon är bara ung en gång och har rätt att leva.

Men om jag åker lokaltrafik eller handlar och andas in utandningsluften från tjogtals okända är förstås risken att någon av dem är smittad tjogtals gånger större. Och även om exponeringen är kortare än hos optikern blir risken, på grund av det höga antalet medmänniskor som skrotar runt på ICA eller omger mig på pendeltåget, många många gånger större.

Samma sak om jag är den som smittar. Alldeles i onödan utsätter jag mina medmänniskor för en virusmängd som skulle kunna reduceras till en liten bråkdel.

Masker skyddar också dig som bär dem mer än man tidigare trott, enligt CDC. Läs mer här för massor av länkar till relevant forskning.

Du åker på bilsemester för att det är värt det. Men du tar på dig ett bälte, för att det är ett minimum av krångel som ger en massiv riskreduktion. Och ingen säger till dig att det är bättre att skippa bältet, för annars kanske du åker i onödan. Du sitter ju redan i bilen!

Sitter du i en buss i Storstockholm med tjugo medpassagerare är risken 20 procent att en av dem smittar. Risken är en procent att du gör det. Varför inte skydda dig själv och din omgivning på alla sätt du kan? Alltfler i Storstockholm bär numera mask, men det är fortfarande en klar majoritet som inte gör det.


* Uträkning (grovt överslag):
Av dem som testar positivt en given dag finns kanske 50 procent ytterligare sjuka som inte testar sig, och eftersom man smittar i två dagar innan man är sjuk kan man därför multiplicera dagssiffran med tre. Till dem kommer de som är sjuka men går ut ändå. Så då är vi inne på kanske 15 000 smittade nollåttor som rör sig fritt i samhället en given dag. Det finns 2,3 miljoner invånare i Storstockholm, men där ingår även mindre barn och sköra, som inte smittar i det första fallet eller rör sig ute i det andra fallet. Så, fortfarande i runda siffror, kan vi säga 1,5 miljoner unga eller vuxna men inte sköra. Det betyder att en procent av alla vi möter är smittade.

Det betyder förstås inte att vi löper en procents risk att smittas vid varje kontakt. Risken beror på vårt immunförsvar, längden på kontakten, huruvida personen pratar, och, om jag förstått det rätt, smittar olika personer olika illa. Och om personen bär mask reduceras risken med 50-80 procent. Om vi gör det reduceras den ytterligare.

Allhelgonanatt

Målad av Julie Béatrice oktober 2020

Du huttrar i natten
Försöker bli stark
Du vandrar i mörkret
På frostbiten mark

Du brukade leva
I kärlek och hopp
Nu finns bara tomhet
Den kyler din kropp

Fullmånens skimmer
Öppnar ditt sinne
Frammanar väsen
Som bor i ditt minne

De närmar sig mjukt
I en lekande vind
Och smeker så stilla
Din tårvåta kind

De värmer din själ
Och de lockar till skratt
De dansar i månsken
En allhelgonanatt

Du längtar tillbaka
Till ljusare da’r
När de var i livet
Och lyckan fanns kvar

Men solen går upp
Så de älskade flyr
Och kvar står du ensam
När morgonen gryr

Men Spanien …

”Jag tror inte på masker because Spanien”, hör jag ganska ofta. Det faktum att Spanien har dubbelt så många fall per capita som vi tas som bevis för att masker inte fungerar. Det är lite som att säga att flytvästar hjälper inte, eftersom fler använder flytväst i Kungshamn än i Wilhelmina och ändå har de fler drunknade.

Själv tror jag på maskanvändning because nästan varenda expert säger ”they work”, och inte på grund av anekdoter, för jo, att bara cherrypicka ett hårt drabbat land som bevis räcker inte. Masker är bara en enda faktor. Testande och contact tracing är andra, men det är också viktigt att titta på hur folk lever. Hur många finns i varje hushåll? Hur umgås man? Har man en fattig population? Hänger gubbarna på barer med masken neddragen under hakan på kvällarna och röker cigarr och dricker cerveza?

Men låt oss ändå titta på det exempel Spanien utgör, för Spaniens kurva är intressant. Masker infördes i lokaltrafiken i samband med deras lockdown i våras, och det hjälpte, även om det är svårt att avgöra hur mycket respektive åtgärd bidrog. Sedan infördes ett totalt masktvång på publika platser i början av augusti, och då plattades faktiskt kurvan ut, någotsånär. Att bara säga ”kolla på antalet fall” räcker ju inte.

Nya fall per dag i Spanien

Titta sedan på vår motsvarande kurva. Vi hade en naturlig lock-down i juli på grund av hur vi lever i Sverige, vitt åtskilda och alla tar semester samtidigt och skolor och dagis stänger ner. Men se hur kurvan stigit sedan skolorna öppnade.

Image may contain: text that says '2000 1500 1000 500 28 25 07 16 29 24 07 Feb Feb Mar Mar Apr Apr May May May Jun Jun Jul Jul Aug Aug Aug Sep Sep Oct 06 Oct Oct19 Jul20 20 02 15 28 0 23'
Nya fall per dag i Sverige

Mer seriösa jämförelser har gjorts i Kansas. Guvernören där införde ”mask mandate”, men bara 20 counties implementerade ordern. Övriga inte. Därför kan man direkt jämföra deras kurvor, och se effekten.

Ytterligare ett sätt att studera frågan är förstås att se på ostasiatiska länder med mycket stor och tidig maskanvändning, där man är väldigt trångbodda, men ändå klarat sig ofattbart bra.

Det är bara Sveriges styrande samt Belarus’ Lukashenko som numera vägrar masker. Samtliga andra länder, samt WHO, har någon form av maskrekommendation eller -krav. Alla utom FHM, Trump och Lukashenko är överens.

Borde inte det säga något?

Tappade pärlor

Ritad av Julie Béatrice, oktober 2020

I skimrande bruddräkt
Så vit som av snö
Låg flickan som inte
Valde att dö

Men dörren står öppen
Till lejonets bur
För främlingen skjutit
Det ädlaste djur

De ville ju äga
Sin bleknande mö
Men sanningen är
Att för dem fick hon dö

Hon vill ju bli älskad
Sin heder hon ger
Han tar allt hon äger
Sen vill han ha mer

I morgonens blekhet
När allt är förbi
Jean sträcker ut kniven
Till fröken Julie

Maria går på vägen
Att sälja lite bröd
Den kniv som dödar riddar’n
Blir också hennes död

Hon dansade på lina
Publiken ville fira
Men kärlek skulle döda
Den dyrkade Elvira

Du bär en ask med pärlor
Som spruckit här och där
De läcker ut till svinen
Som inte har dig kär

Håll ditt hjärta säkert
Men var dock inte skygg
Välj din vän med omsorg
Hen som gör dig trygg

Sann kärlek vill dig värna
Och känns det inte så
Finns inget kvar att säga
Så res dig upp och gå

Vid slutet av vägen

Vid slutet av vägen
Finns ingenting kvar
Såren, de blöder
Marken är bar

Du väntar på lindran
Du hoppas på frid
Men ingenting hjälper
För livsverk tar tid

Vid slutet av vägen
Finns bara en natt
En tom, trasig klagan
Och alls ingen skatt

Jag ville ju hjälpa
Men räcker jag till?
För du gav ju upp
Jag ser vad du vill

Vid slutet av vägen
Finns tomhet och död
Men sorgen förtvinar
När jord färgas röd

Midsommartår

generic-fence-daisyDu lindar av olvon en midsommarkrans
Din dotter har kungens män
Fört någonstans
Du stirrar mot mångubbens
Benvita glans
Och undrar om han henne ser

Du minns hur du räknade alla små tår
Hennes porlande skratt
Hennes ulliga hår
I vargtimmen faller
En skälvande tår
Du böjer ditt huvud och ber

Hon trodde på kärlek, hon kände sig trygg
Hon log emot alla
Och var aldrig skygg
Hon skrek när hon gömde sig
Bakom din rygg
Men tystnaden hörs ännu mer

Du bygger av minnen ett vacklande värn
Du somnar till slut
Invid Svartrama tjärn
Ditt hjärta torteras
På glödande järn
Och mångubben ser dig och ler

Mattias Karlsson och Simon(e) de Beauvoir

IMG_3683Sverigedemokraternas Mattias Karlsson skrev ett toklångt facebookinlägg om vänsterpedofiler. Jag har stört mig på det sedan jag läste, eller snarare skummade, det, men haft svårt att sätta fingret på varför. I stora delar är det ett viktigt och bra ämne, och han är moraliskt på rätt sida, förstås. Men här ska jag nästa lite i varför han hamnar rätt och snett på samma gång, och vari det verkliga problemet med inlägget ligger.

Bakgrunden är en nyutgiven bok av Vanessa Springora, ett offer för prisade författaren och kulturpersonen Gabriel Matzneff. Boken heter ”Le Consentement”, dvs ”Samtycket”, och handlar om hur hon i nedre tonåren hade en helt öppen och välkänd ”relation” med Matzneff, som för övrigt skrivit en hel del om hur han förgrep sig på barn både i Frankrike och Ostasien. Och frågan hela Frankrike ställer sig är förstås hur detta kunde hända. Frankrike ligger långt efter när det gäller lagar mot övergrepp på barn. Medan de flesta västländer sedan länge förbjudit alla sexuella aktiviteter före en viss ålder har det där varit tillåtet så länge barnet kan anses vara med på noterna.

Så långt är jag förstås ense med Karlsson. Det är horribelt, det är bra att det kommer fram, barn behöver skyddas.

Det problematiska i hans text är själva skuldfrågan. I stycke efter stycke återkommer ordet ”vänster” i olika former. ”Vänstern” skyddar pedofiler och de hatade feministerna är medbrottslingar. Övergreppen är en konsekvens av ”vänsterkrafter”, och de hade till och med till någon sorts syfte att krossa borgerligheten:

”Hur kommer det sig att Jean-Paul Satre, Simon de Beavoire, Herbert Marcuse, Michel Focault mfl – Grundarna av dagens förhärskande vänsterliberala, feministiska, queer-teoretiska, post-koloniala och identitetspolitiska överideologi, fortfarande förbehållslöst hyllas som hjältar av det politiska, kulturella och mediala vänster-liberala etablissemanget, trots att samtliga utövade eller understödde pedofili?”

Jag säger inget om att han vimsar till bokstäverna i Simone de Beauvoirs efternamn. Han kan uppenbarligen inte stava till vare sig Sartre eller Gabriel heller. Men när han kallar henne Simon undrar jag om han vet vem han skriver om.

När jag läste franska på universitetet uppehöll vi oss förstås rätt länge vid just de Beauvoir, Sartre, Camus och andra samtida, på grund av det enorma avtryck de gjorde på hela västvärldens filosofiska och politiska utveckling. Jag har aldrig sett dem som ”vänster”. Existentialisternas kamp var mot det förtryck konventioner, framförallt kyrkans, utgjorde och inte mot kapitalet.

Simone de Beauvoirs ”Le deuxième sexe” blev ett av världens mest inflytelserika verk. I den mosar hon myt efter myt om kvinnor och kvinnlighet och tvingar läsaren att se hur kvinnor inte räknades och hur lagar, religion och förväntningar låste in och dödade vårt självförtroende och förvrängde vår självbild. Det var många år sedan jag läste den, men jag minns att jag förundrades över hur ingående hon berättade om sin tidiga sexualitet. Att skriva så självutlämnande redan på 40-talet var förstås fantastiskt modigt.

Och det var väl just där hon gick vilse. För hon skrev mycket riktigt på en petition på 70-talet mot en åldersgräns för samtycke, eftersom hon, liksom många andra på den tiden, verkligen trodde att barn kunde ha en sexuell relation och må bra av det. När konventionslocket lyfts undan under den sexuella frigörelsen och kvinnors sexualitet legitimerats fanns ingen insikt i hur unga flickor kan skadas av tidiga sexuella relationer, även när våld eller tvång inte förekommer. Den kom senare, med buller och bång, på 90-talet, men då hade hon lämnat jordelivet.

Gjorde hon och övriga stor skada genom sitt agiterande? Absolut. Springoras trasiga uppväxt hade kunnat räddats om de Beauvoir och övriga intellektuella inte hade argumenterat för barns ”rätt” att ha sex med vuxna. Hennes ansvar är glasklart.

Borde hon ha vetat bättre? Det är lätt att vara klok när vi sitter med facit i form av stora mängder vittnesmål. Var och en måste göra den bedömningen själv.

Mitt problem med Karlssons inlägg är ju inte att han rasar mot just detta ställningstagande, utan att han buntar ihop hela hennes, och andra nittonhundratalsfeministers, livsgärning med vad han menar var ett stöd för pedofiler, och drar slutsatsen att utan feminister hade världen varit så mycket bättre, lätt travesterat. Hans raseri riktar sig inte  alls mot pedofiler överlag, och de är ju uppenbarligen inte ”vänster” utan finns i alla åsiktsinriktningar, yrken, väljargrupper, samhällsklasser och religioner, utan mot feminismen. Det är dens fel. Och kommunismens. Kort sagt: ”vänstern”. Vänstern gillar pedofili, menar han, ungefär.

Jag är ju inte det minsta vänster, så jag kan säga detta helt utan att tala i egen sak: det finns en paradox i att se hur sverigedemokrater – både på riksdagsnivå och i facebookgrupper – hatar feminismen men älskar att tala om hur invandrare, särskilt muslimer, inte delar ”vår” kvinnosyn. Liksom. Var tror han den kommer ifrån?

Simone de Beauvoir hade fel om barns sexualitet. Det är helt uppenbart. Men hennes sammanlagda livsverk bidrog starkt till att lägga grunden till den kvinnosyn som Karlsson och andra sverigedemokrater berömmer som ”svensk”.

Vi behöver döma människor utifrån deras kontext.

Simone de Beauvoir utgick från att eftersom hon själv hade tidiga sexuella fantasier borde barn få ha sex.

Karlsson gick med i ett parti som nyligen grundats av nazister och som ville utvisa alla invandrare som kommit efter 1970 och förbjuda utomeuropeiska adoptioner för att hålla den svenska rasen ren. Och han gjorde det ett halvsekel efter andra världskriget.

Låt oss döma båda rättvist.

Hederliga politiker

IMG_3683Jag betraktar mig själv som en ganska mainstream moderat. Den politik jag vill se är nästan exakt den partiet föreslår.

Jag vet dock att många, både till vänster och höger, tycker jag är supermegaradikal, till vänster om Sjöstedt, men det handlar mer om min retorik och de ämnen jag väljer att diskutera än om mina faktiska ställningstaganden vad gäller realpolitik.

Det är i sig tragiskt att om man som moderat tar ställning mot muslimhat och för mångkultur, ser arbetskraftsinvandring som en stor tillgång för landet, och förespråkar en verklighetsbaserad rapportering om samhälleliga hot, som exempelvis dödligt våld, tror många att man är toklångt till vänster.

Jag följer ju amerikanska nyhetsmedia, samtliga, extremt ingående. Och det är ofantligt intressant att jämföra panelernas diskussioner med våra perspektiv.

En mainstream-moderat som jag blir demokrat i USA. Aborträtt, sunda miljöregler, sjukvård för alla, studielån och fria högre studier är inte något som ens ifrågasätts i Sverige, och det är vad Dems kämpar för idag. Jag vet att många översätter moderater till republikaner, men där håller jag inte med alls. Det finns nästan inget på republikanernas agenda som är moderat realpolitik.

Detta sagt finns många republikaner som är hederliga politiker eller debattörer, och som jag gärna lyssnar på och nickar till.

Tyvärr har alla, nästan, lämnat politiken, eller är på väg att göra det, eftersom GOP (partiet) numera är Trumps.

Det finns en matematisk förklaring. Bara en fjärdedel av väljarna (registered voters) är republikaner, men bland dessa har Trump 80-90 procent i sin hand. Det betyder att om man som ledamot går emot Trump finns en överhängande risk för hat-tweets, och sedan kommer en utmanare i hemmadistriktet/-staten som Trump lyfter fram och vips är man ute och kan packa ihop sin Washingtonkarriär. Om man å andra sidan försvarar honom och INTE kommer från ett megarött distrikt (i USA är rött höger och blått vänster) finns risken att man förlorar det faktiska valet till en demokrat, för det mesta Trump gör och säger är oförsvarbart. Detta är republikanernas enorma dilemma.

Det gör att
– republikanska politiker från ”purple” districts/states (”purple” = lila = distrikt som inte är vare sig blå eller röda) gör det enda rätta. De mumlar något svårbegripligt och springer när de får frågor från journalister. Någon gjorde ett skojigt klipp med republikaner som sprang in i hissar för att undvika att behöva försvara Trump.
– republikaner från röda districts/states försvarar honom med absurda argument.

Det är extremt obehagligt att se. De vet uppenbarligen att de är helt fel ute. De pratar forcerat och skriker mellan varven för att överrösta intervjuaren. Hoppar mellan ämnen. Påstår att äpplen är apelsiner och förresten är solen gul och varför pratar ingen om Hillarys emails? Skulle man stänga ljudet och bara betrakta deras kroppsspråk skulle man direkt se på svettpärlorna i pannan att här är någon som blåljuger.

Och jag tänker att jag är glad att mina barn och barnbarn och barnbarnsbarn aldrig kommer att behöva se mig åbäka mig sådär.

De kanske inte gillar vad jag står för idag, när de om femtio eller hundra år hittar något jag skrivit i ett dammigt, historiskt arkiv.

Men jag har aldrig framfört något jag vetat varit lögn eller nonsens, eller som gått på tvärs mot min moral.

Sätt punkt för borgerligt hatgnäll

SwedenSverige har tyvärr tragiskt många medborgare som sprider massor av ren dynga om landet i och utanför Sverige, av olika skäl. Om det är något som är unikt för oss svenskar så är det nog det – den ständiga ivern att baktala vårt fosterland. Jag vet inget annat folks medborgare som bär sig åt så.

Själv slutade jag med det när jag var 17. Jag minns det exakta ögonblicket. Jag tågluffade, och satt på ett tåg i Italien och berättade för några killar i vagnen om hur fel allt var i Sverige. Då sa plötsligt en till mig att det finns massor av fel på Italien också, men när han pratar med människor som inte är italienare berättar han bara hur bra landet är. ”You must always be proud of your country.”

Jag tvärtystnade.

Och så tänkte jag bakåt, och insåg att det fanns ett mönster – jag hade bott utomlands året innan och träffat många andra utflyttade svenskar – i hur vi svenskar ständigt kritiserade vårt land när vi pratade med ickesvenskar – i hatiska, arga och ofta deterministiska ordalag. Jag liksom övriga. Och jag bestämde mig där och då för att sluta.

Detta baktaleriet är, tyvärr, en borgerlig grej. Det är vi på högersidan som har satt i system att ständigt tokhata Sverige av idag – förr vid köksborden och numera även i sociala medier. Jag tror det kommer från alla år av sossestyre med oss i ständig opposition. Många borgerliga blev så vana att alltid kritisera de styrande att det övergick i någon sorts bisarrt förakt mot själva folket och landet och inte bara regeringen.

”I Sverige får man inte …”
”Det är typiskt svenskar.”
”… i detta jävla landet.”

Det här är inte uttryck som började med SD. De började med oss, skam till sägandes. Sossar skäller förstås också, men i regel inte på hela landet och folket, utan bara på oss som är rika kapitalistsvin. Utgångspunkten för dem är istället att Sverige är nästan perfekt, men vi direktörer och skattesmitare står i vägen för Utopia genom att suga ut folket.

Tvåtusentalet har sett nästan lika många år av borgerligt styre som vänsterstyre, och vi borgerliga har varit en väsentlig del av att forma dagens Sverige, the good with the bad. Vi bör både sträcka våra ryggar i stolthet över att vara världens bästa land, och samtidigt lika rakryggat peka på de problem vi har och föreslå lösningar för dem, utan att trassla in oss i hatgnäll som bortskämda tonåringar: ”Allt är åt helvete, och det är föräldrarnas, lärarnas och alla andras fel. Inte mitt. Jag bara sitter här och är perfekt.”

En del av SDs framgångar på sista tiden ligger just där. Moderater och kristdemokrater, såväl politiker som gräsrotsväljare, beskriver ett land i fritt fall. En krigszon, där folk knappt vågar sig ut. Och sedan står alltid en sverigedemokrat där och lägger till ”japp, och det är erat fel – vi har ju sagt detta hela tiden, men ingen lyssnade på oss, utan alla bara kallade oss rasister när vi försökte säga sanningen”, och så vinner de, inte vi, poängen. De blir hjältarna som stått ut med oförskyllt hån och förakt.

Nästan ingen borgerlig politiker pratar om Sverige som ett bra land, annat än i en snabb passage: ”Sverige är fantastiskt, MEN …”. Och ingen från forna Alliansen berättar om allt bra alliansåren åstadkom, trots att det finns en gedigen lista att välja från. Det är som om vi skäms både över de åtta åren och över landet och alla dess medborgare. Det är för mig obegripligt. Och när jag pekar på alla bra reformer Alliansen genomdrev dyker det inte sällan upp någon från högersidan och säger ”jaså, men öppna-era-hjärtan-politiken förstörde Sverige yada yada”. Nej. Sverige är inte förstört. Det finns förbättringspotential, absolut. Men Sverige är fortfarande härligt och extraordinärt med coola, trevliga, kloka och glada medborgare.

Om vi borgerliga ska återta makten i Sverige och bygga ett land baserat på våra värderingar bör vi sluta ständigt prata om systemkalops och istället börja med att vara stolta över det land vi varit med och byggt, och sedan förklara hur vi vill förbättra, inte ”rädda”, landet.

Det behövs inget ”men”. Sverige ÄR fantastiskt. Punkt.

#ståuppförsverige
#stoltsvensk