Medborgarskapspopulism

generic-passportJag är rätt trött på ISIS-medborgarskapsdiskussionen. Jag känner inte det minsta empati med individerna. Men mig veterligt har inget medborgarskap någonsin fråntagits en svensk. Det är en ganska big deal att göra om hela vårt samhällssystem i grunden, och en popmobb är tragiskt högljudd och oemotsagd i [sociala] media idag, och alla som säger ”men vänta nu” får höra att de är ”för ISIS”, vilket konsekvent tystar sunda röster.

Detta sagt har jag inget egentligen emot att medborgarskap dras tillbaka, så länge vi följer internationella konventioner som att inte göra någon statslös, och så länge vi följer grundläggande principer för ett rättssamhälle som att inte införa retroaktiva straff.

Men någonstans i debatten – och ja, även vissa moderater, dock inte ledningen, har löpt amok ut i populismens träskmarker – visar vi vilka vi är som folk. Förmågan att separera vårt primitiva knee-jerk-hat från vårt intellekt och att värna fundamenten i det rättssamhälle våra föräldrar och förfäder byggt definierar oss. Visar vår mognad. Skiljer oss från auktoritära, populistiska, nationalistiska länder.

Så statsministern har då som vanligt en fiffig lösning som kan kallas ”en tredje väg”: Vi ska inte ta tillbaka några medborgarskap, men vi ska heller inte hjälpa dem som sitter fast i läger. Han sätter ner en bestämd fot där, någonstans i Ingenmansland och visar på sin karaktäristiska beslutsamhet genom att inte fatta något annat beslut än ”doing nothing”.

Jaha. Men de som smugglas därifrån och plötsligt en dag står på svensk mark är ju då fortfarande svenska medborgare med full rätt att leva här. Och vid det laget de letat sig därifrån har möjligheterna att utreda och lagföra dem förmodligen kraftigt minskat. Supersmart.

För let’s face it: om de sitter i ett läger och inget annat land tar emot dem kommer de förr eller senare hem. Att vägra ge dem de pass de har rätt till är bara att skjuta problemet framför sig och dessutom göra det större.

Och barnen? Barn till svenska medborgare? De har rätt att bo här i Sverige. Vi kanske tycker att många andra barn med andra föräldrar förtjänar det bättre. Men dessa barn är ändå vårt ansvar.

Om jag fick bestämma helt själv skulle jag göra så här:

1. Se över våra lagar och skapa möjlighet att dra tillbaka medborgarskap under ordnade former, men tillämpa detta för framtida ISIS-situationer. Vi bör inte straffa människor med retroaktiv lagstiftning. Det är en väldigt, väldigt viktig rättsprincip vi i så fall ruckar på. Det handlar inte om att tycka synd om dem. Det handlar om att värna våra grundlagars själ.

2. Ta istället hem dessa svenska medborgare. Flyg hit dem, så vi vet var de är och när de kommer. Häkta dem. Lagför dem så långt det går. Straffa dem så mycket det går. Men gör det rätt. Vi hänger inte folk i träd längre, sedan sisådär tusen år tillbaka.

3. Håll koll på dem genom åren som kommer, utred föräldraförmågan, kartlägg kontaktnäten och, om de gör något vadsomhelst, se till att det finns lagar som gör att de kan dömas och plockas bort från samhället.

4. Ge dem också psykologhjälp. Samarbeta med vettiga imamer som kan prata med dem. Avprogrammera dem så långt det går.

”Land skall med lag byggas.”

Det mottot är vårt arv. Låt oss inte slarva bort det.

”Helt i händerna på SD”

generic-fence-treeJag vill bara spräcka en märklig myt jag sett många gånger, och där jag helt enkelt känner att många inte tänker tillräckligt långt. Den ser ut så här:

”Eftersom en alliansregering skulle ha haft ett mandat mindre hade man i varje fråga varit HELT I HÄNDERNA PÅ SD!”

För det första har SD de senaste snart nio åren haft utslagsröst oavsett om man har ett mandat mer eller mindre. Enda skillnaden är att i ena fallet räcker gul knapp för att fälla.

Men den stora tankevurpan är att detta skulle vara katastrofalt och totalt ödesdigert. Som om en regering som åker på ett nederlag måste avgå. Packa ihop. Gå hem.

Man har ju faktiskt ett tredje val, om man driver en fråga (som inte är budgeten) och SD ställer rassekrav och S inte vill vara med: Man kan ta ett nederlag i kammaren, eller bara låta bli att lägga fram sin proposition.

Men det är som om detta aldrig förespeglat dem som säger att man är ”i händerna på SD”.

The right to walk away.

Den förra regeringen hade SD med sig i jag tror sjuttio procent av de propositioner där man inte hade med sig Alliansen. Jag kan ha fel på några procentenheter för en del av dem var nedröstade alliansmotioner, men ungefär. Det betyder att i trettio procent, give or take, av fallen åkte man på stryk. Det blev inget av propositionen eller också gick en alliansmotion igenom.

Men på något sätt skulle samma förfarande ha inneburit en katastrof för en alliansregering enligt alarmisterna.

Man hade tydligen bara haft två val vid varje proposition: sosse eller rasse.

Många har fastnat i ett grunt och enkelspårigt tänkande när det gäller hur riksdagspolitik fungerar – inte bara på denna punkt utan överlag – och jag tror det behövs en del förklaringar av det här slaget för att vi inte ska hamna i samma situation igen efter nästa val, oavsett när det blir.

Det hade absolut gått att segla iväg på en alliansskuta utan att ha alla frågor helt färdigförhandlade med motståndarsidan i förväg. Man hade kunnat ta sakfrågorna som de kom. Och om SD sagt ”vi inför museiavgifter om ni går med på att bara svenska böcker ska finnas i skolbiblioteken” så kan man säga ”sorry, då struntar vi i museiavgifter”. Utan att behöva avgå.

Typ som man gjort de tidigare drygt hundra åren.

Demokrati kallas det, tror jag bestämt.

Fem block till 2022

generic-bridgeDetta är den framtid jag ser framför mig för Sverige:

Jag tror vi kommer att få fem konstellationer till nästa val.

  • V
  • S
  • C (samt ev L och MP, men jag tror ärligt talat de åker ur i Riksdagen och deras väljare fördelas mellan C, M och S)
  • M+KD
  • SD

Jag tror vi moderater har möjlighet att växa oss starka som basen i det enda borgerliga alternativet om vi fortsätter hålla huvudet högt och driva vår egen politik. Och gör vi det krymper SD, eller växer åtminstone inte. Många allmänborgerliga väljare gillar inte det minsta den vänsterretorik Åkesson nu kör med, och i alla fall jag tänker hjälpa till att grundligt granska deras utopiska och starkt populistiska migrationspolitik denna mandatperiod. De är ett extremparti med låg kompetens på de områden där de har hög svansföring. Det är inte särskilt svårt att visa hur fel ute de är.

Allra helst vill jag att M blir sådär visionära igen som vi var under Reinfeldt – i alla fall i början. Vi ska inte bara lista en massa problem och sedan säga ”och detta löser vi med poliser och soldater”, utan verkligen ha svar på frågor som påverkar människors vardag.

Min uppfattning är att denna valrörelse och den förra var extremt idéfattiga. Lite som när Bo Lundgren drev en hel valrörelse på temat ”om man bara sänker skatterna kommer precis allt att lösa sig automagiskt”.

Av dessa fem partikonstellationer är och förblir S och M fortfarande de enda som kan bilda regering. Visst kan C bli stora om man suger upp L och MP-väljare, men knappast statsbärande stora. Det i sin tur innebär att C kommer att bli vågmästare även nästa gång.

Och fortsätter de med dagens matematik där V räknas, men inte SD, kommer vi inte att få en borgerlig regering på många år.

Jag är och förblir helt bergsfast i min inställning att vi aldrig ska förhandla med SD om regeringsbildning, budget eller migrationspolitik, men att vi kan göra upp i övriga sakfrågor där rasismen inte spelar roll. Infrastruktur, miljö, kultur, what not – inte hela politikområdet, men kanske enstaka reformer inom områdena. Inte kohandla där flera frågor bakas ihop och eftergifter görs på det ena området för en vinst på det andra (som vid regeringsbildning och budget), utan bara deala i enstaka frågor där det är lämpligt. Det är det enda sättet att långsiktigt förhålla sig till partiet. ”Varför skulle SD stötta M om man inte får något tillbaka” hör jag hela tiden. Det ska de förstås inte. De ska bedriva sin politik, så bedriver vi vår. Och finns ett överlapp i en fråga så gör det det. Åttio procent av SDs politik är mainstream. Ibland tycker de som S, ibland som M. Tjugo procent är extrem, populistisk och bygger på en ”build-the-wall”-attityd till omvärlden. Där har de inget stöd bland övriga partier. Där ska deras politik inte påverka, och det är vårt ansvar att se till att det aldrig händer. Jag är väldigt glad att M har hållit fast vid denna inställning till partiet. Vi har inte ”närmat” oss dem. Vi har bara etablerat ett förhållningssätt som är bra för Sverige. Vi behöver ägna de fyra kommande åren åt att visa integritet mot SD, så att väljare vet vad vi vill både före och efter valet. Men attityden till SD kan inte vara det enda svensk politik handlar om, utan det är bara en hygienfaktor. Har vi skött oss rätt kommer frågan ”vem pratar med SD” inte ens att diskuteras nästa valrörelse.

I alla fall inte med oss moderater.

Jag är fortsatt bekymrad.

Men nu gäller fokus på politikutveckling.

Jag tänker vara med, både internt i partiet och via skrivande, och påverka i de frågor som är viktiga för mig.

Puttes mästerliga superplan

animal-turtleSå jag lyssnar ju och läser dagligen amerikanska nyheter – främst ”The Mueller Investigation”. För mig är det som en komplicerad deckare och den förhoppningsvis spännande upplösningen närmar sig.

Det är väldigt rörigt nu. Många karaktärer. Många sidoförvecklingar.

Och idag (igår kväll) öppnades en helt ny möjlighet. Den är både komplex och enkel och elegant på samma gång. Av Rachel Maddow.

Detta har hänt:

KGB-agenten Putte, tillika ledare för Nya Sovjet, försökte redan från början värva Mr. Orange, reality show-ledare, som agent, vilket var rätt enkelt. Deras gemensamma intressen var många. Mr. Orange ville bygga ett gyllene torn i Moskva, Putte ville få bort en massa sanktioner som kostade honom och hans miljardärskompisar multum, alla var överens om att det var bättre att USA lämnade alla sina krig och lät Putte ta över, och så var det förstås NATO som skulle stoppas.

Mr. Orange trodde inte egentligen på planen, men han gillade stora delar av den. Det var kul att få trycka till Bitchen, det var kul att få showa på stora rallies, det var kul att kunna dänga till folk på Twitter.

Så han och hans närmaste tog tacksamt emot all hjälp de kunde. Samtidigt sa han sånt som Putte ville höra. Han berättade att NATO var onödigt, han hånade USAs allierade, han attackerade Bitchen, som också Putte hatade, och allt var frid och fröjd. Hans minions och Puttes team jobbade ihop för att han skulle vinna – de hackade motståndarlaget, de hittade en avdankad hacker, som efter en påstådd våldtäkt gömde sig i London på en liten ambassad och som publicerade allt de hittade, och Mr. Orange såg framför sig hur hans affärer skulle blomstra i åratal framöver.

De hade gjort upp en plan för vad som skulle hända om han förlorade. Han skulle hävda att det var motståndarsidan och inte han som hade fuskat, och så skulle Putte få sin hämnd, när kaos utbröt i USA.

Men så vann han.

Och det var inte riktigt med i beräkningen. I alla fall inte i hans, men kanske i Puttes. Och nu inleddes Operation White House. Kontakter etablerades, möten hölls, gemensamma strategier las upp.

Mycket lite av detta var känt då. Det har rullats upp efter hand.

Men idag befinner sig Mr. Orange djupt i klistret. FBI har en specialenhet som är honom på spåren, den ene efter den andre av hans tidigare vänner åker dit, och snart är det bara han kvar.

Något måste göras, snabbt.

Tänk om man skulle skada hela FBI. OK, det är inte just nu möjligt att slå mot specialenheten som utreder honom, men alla andra. Man ser helt enkelt till att tvinga dem att jobba utan lön. Då hamnar de rätt snabbt i finansiell knipa, och många av dem blir targets för ryska agenter som försöker rekrytera. Andra säger upp sig. Dessutom kommer det att bli megasvårt för FBI att rekrytera nya medarbetare i framtiden.

Detta skulle vara det absolut största hotet mot USAs säkerhet i mannaminne, och det fiffigaste av allt är att Mr. Orange påstår sig göra det just av säkerhetsskäl – för att skydda landet mot bruna människor som invaderar söderifrån. De är inte bara mexikaner. De har även bönemattor med sig, deklarerar Mr. Orange myndigt, och folket tror honom.

Så inför hotet om de muslimska mexikanerna glömmer folket allt om fienden från Nya Sovjet och de finner sig snällt i att alla de anställt för att skydda dem går dag ut och dag in till jobbet utan lön, medan deras barn inte får sitt insulin, familjerna lever på snabbmakaroner och lånen förfaller till betalning.

”Det skulle aldrig fungera”, säger du nu, ”för kongressen skulle sätta stopp.”

Men då känner du inte till Senatens ledare Skalman.

Han har ett enda mål i sitt liv, och det är att skydda sina 52 gubbar från att slippa rösta om sånt som folk kan blir sura för. Så han kryper snabbt in i sitt skal, och visar sig inte på veckor trots att den unga, vackra demokraten Alexandria springer runt med Insta i högsta hugg och letar efter honom.

Jo, jag vet vad du tänker nu. Plotten är inte trovärdig.

There’s that.

Framåt blev bakåt

general-rainbow-futureDet känns tragikomiskt att Centerns slogan var ”framåt”.

Senaste året har svensk politik handlat om vem man inte vill samarbeta med. Mest SD, sedan V, sedan M vs. C och L. Vissa diskussioner har varit legitima och borde ha tagits på större allvar tidigare, framförallt när det gäller SD, men nu börjar det bli tramsigt. De väljare som inte följer politiken dagligen tycker med rätta att skärp till er!

Istället för visioner finns vissnande, ängsliga åtgärder som syftar till att parera och förvalta. Och nu pratar alla om huruvida man kan vara kompisar igen, och om svek och skuldbeläggning.

För mig är det rätt enkelt.

Om C och L stöttar en S-regering fram till nästa val kan inte alliansen gå till val som en enhet. Det handlar inte om att vara dåliga förlorare eller att tjura. Man kan inte opponera på sig själv. Det är inte trovärdigt.

I ett sådant scenario anser jag att M ska gå till val på att regera själva i minoritet, på samma sätt som S gjort i alla tider. Vi kommer att vara oppositionen de kommande åren. Visst finns tre andra partier, men KD är små, V tryckte gul knapp och är därmed delansvariga och SD är isolerade.

Om vi sedan får över 25 procent nästa val försöker vi bilda regering, och så får vi väl se om C väljer M eller S den gången. L finns då knappast kvar. De är idag bara en blek kopia på C. Detta tycker jag är synd. Massor av härliga L-profiler har funnits genom åren, inte minst Nyamko Sabuni, som är en av mina svenska favoritpolitiker alla kategorier.

Ett alternativt scenario är att samarbetet med S spricker. Under de omständigheterna kan alliansen återuppstå, med tre eller fyra partier. Troligast är väl att L hoppar av i så fall, och då tycker jag man bildar en gemensam front mot övriga partier. Om så inte sker är partierna motståndare, och bör behandlas som sådana. Dvs vi opponerar inte bara på S utan även de partier som numera kallar sig ”mitten”.

Jag har en artikel kvar att skriva om detta. Den kommer snart.

Sedan anser jag att det är idéerna som ska diskuteras. Vi behöver sluta fokusera på vad vi inte vill, och vem vi inte vill prata med. Vi har tre år på oss till nästa valrörelse, och de bör handla om att beskriva vad vi tänker åstadkomma och sedan medelst goda argument förflytta människor till den punkten. En vision för framtiden saknas nästan helt. Vi behöver också ledare som inspirerar och övertygar, som Reinfeldt en gång. Vi behöver ha ett fokus på människors vardag.

En långsiktigt hållbar migrationspolitik, en framtidsinriktad arbetsmarknadspolitik med fötter i de omställningar som behövs för att mota klimathotet, en väg ur hopplösheten för dem i utanförskap och trygghet för våra unga, inklusive dem som lever i utsatta områden.

”Sverige har problem” kan inte fortsätta vara Moderaternas framtidsbudskap.

Låt oss visa vad Sverige kan istället.

Centerns road to hell

IMG_3683Jag tycker hjärtligt illa om SD och den politik och retorik de står för. I den händelse någon missat mitt nu tioåriga skrivande om partiet, om främlingsfientlighet, om det eskalerande muslimhatet och om en migrationspolitik som bygger på utestängande och rädsla vill jag göra det klart. Jag vill inget hellre, politiskt, än att se partiet förlora sina väljare och gå upp i rök. Men med demokratiska metoder. Så jag känner några få sverigedemokrater jag faktiskt gillar. De ställer inte upp på skräcken för människor som kommer utifrån, utan har andra, dock enligt min uppfattning ologiska, skäl till att välja partiet. Alla sverigedemokrater är inte rasister. Partiet är dock rasistiskt, enligt min mening.

Jag skriver betydligt mer sällan om V, för ingen förväntar sig att moderater ska fördra det partiet. Men jag tycker två ting. Dels finns det väldigt många vänsterpartister jag tycker mycket om, lustigt nog. Men när det gäller de åtgärder partiet förespråkar står de mycket långt från min uppfattning om hur ett samhälle ska byggas. Jag kan inte med den tankefigur som innebär att man ska samla ihop nästan allt vanligt folk jobbar ihop och sedan kravlöst pytsa ut människors löner till helt andra än dem som faktiskt slitit ihop dem.

Min antipati mot partierna ifråga har alltså olika karaktär, men människor röstar på dem, och vi måste därför förhålla oss till dem.

Så jag bestämde mig för två år sedan för en formel när det gäller SD. Inte förhandla om regeringsbildning, budget eller migrationspolitik. Andra förhandlingar i enstaka frågor är ok. Jag bestämde mig för att om M ställde upp för detta skulle jag ställa upp för M, och så blev det. Jag tycker partiet hållit en bra linje och skött sig föredömligt.

”Måste man inte kunna prata med alla?” Jodå, men de jag valt att företräda mig ska inte ingå i förhandlingar där man riskerar välja sådant som går helt på tvärs med mina värderingar, och, vilket faktiskt också är viktigt, mina företrädare ska inte ge en plattform till den propaganda mot främst muslimer men även övriga invånare med rötter i Afrika och Mellanöstern som SD hela tiden hänger sig åt. Jag vill inte se SD på ett podium tillsammans med dem jag skickat till riksdagen.

Att jag inte ställde motsvarande krav när det gäller V är förstås för att det inte behövs. Ingen tror att M kommer att börja förhandla bort friskolor och RUT-avdrag med Sjöstedt. Jag anser dock att Vs politik är djupt skadlig för Sverige om den genomförs.

Men den fråga som varit intressant ur ett filosofiskt perspektiv, nämligen ”hur förhåller vi oss till partier och väljare som röstar helt i strid med våra värderingar” har plötsligt blivit realpolitisk.

Tidigare var SD ett problem för högersidan och V för vänstersidan. Men när C och L bestämde sig för att hoppa över staketet blev plötsligt V deras problem.

Och nu plötsligt blir det viktigt att inte heller V förhandlas med. Både V och SD ska hållas helt borta från all politik, tycker C och L.

Så det är svårsmält.

Om man säger som jag: inte regeringsförhandla, inte budgetförhandla, inte göra upp i specifika frågor (som migpolitiken i fallet SD), ja då kan man ju ha samma inställning till V. Dvs man kan gå med på uppgörelser i frågor som inte är antingen övergripande eller går in i ett område där man anser deras inställning extra skadlig.

Men för C och L räcker inte det. Var fjärde väljare ska i princip se sin röst helt ogiltigförklarad när både V och SD sveps in i en invisibility cloak.

Jag sympatiserar ju som sagt med synen på partierna, men hållningen är synnerligen omogen och faktiskt direkt farlig. Den bästa grund man kan tänka sig för att säkerställa att partier växer är att nonchalera dem på ett sätt väljare som annars står utanför uppfattar som orättvist. Vi människor har en inre röst som säger till oss att sympatisera med outsidern, med den som inte får vara med, den som alla är elaka mot.

Betyder det att vi ska ta in dem i värmen? Inte alls. Bara att allt avståndstagande måste förklaras på ett sakligt sätt, och fylla ett syfte som kan uppfattas som legitimt. Så fort man går till excess sker en motreaktion. Svepande formuleringar är därför livsfarliga. Det finns en linje vi måste hålla oss innanför, vi som håller oss för goda för att förhandla med sverigedemokrater och vänsterpartister.

Jag anklagas ofta för att gå över den linjen. ”Jaså du spelar rasistkortet!”, säger den som precis framfört grovt rasistiska argument, följt av gråtskrattemojin 😂😂😂😂. Jag anklagas av helt andra för att ”möjliggöra rasism” när jag säger att man kan prata med sverigedemokrater. Det är inte lätt att vara intolerant mot de intoleranta. Vi behöver fundera över vad som är acceptabelt och sedan stå för våra beslut, men också vara beredda att ompröva dem.

Och jag anser ju som bekant att C och L våldsamt överdrivit risken med att bilda en alliansregering när ett mandat saknas. Jag tycker att man borde ha försökt för att sätta press på SD.

Och jag anser slutligen att man genom att överdriva risken med att lägga fram sin egen politik och låta riksdagen rösta på den faktiskt gödslar marken åt både SD och V. C och L har med sin bisarra sturskhet och överpräktighet genererat empati för både Sjöstedt och Åkesson långt utanför deras väljarkretsar.

The road to hell is paved with good intentions.

Det är det snällaste jag har att säga.

Vad vill vi bortom vänstervågen?

IMG_4281När jag växte upp var normbrytande norm. Som studentbarn i ett kaotiskt och revolutionärt Lund med liberalkonservativa föräldrar skapades en märklig identitetskris. Det gamla och det nya kraschade in i varandra hela tiden, och eftersom jag var ett tämligen introvert, avigt och reflekterande barn ägnade jag stora delar av min självvalda ensamhet åt att grubbla över vad som var rätt och vad som var fel i ett ständigt pusslande där bitarna inte passade i varandra.
”Morfar är direktör, men säg inte det till dina kompisar, för det tycker alla är fult.”

Min första fröken var gift med en präst. Vi började varje dag med en psalm. Samtidigt som vi sjöng om fädernas kyrka och pratade om Jesus brändes studentmössor och BH:ar, könsnormer hånades, ”rika” kallades utsugare och barn skulle danas och formas till kollektivister.

Sprätten satt på toaletten, Ville, Valle och Viktor ifrågasatte orättvisor och så småningom gick hela Sverige vilse i Pannkakan.

Kontrasten mellan samhället och familjen blev än större när reaktionerna på det reaktionära blev mer traditioner och konservatism.

Ingen slapp undan politiken. Den trängde sig på, pyste ut ur radion och TVn. I kvartershörnet hade Lunds lokala FNL sitt högkvarter, demonstrationståg och fritidspersonal hetsade mot USA och Nixon medan en hånleende Palme förklarade död åt kapitalismen.

Alla hade en agenda, upplevde jag.

Säkert var det inte så, men det var min känsla.

Idag kan jag se på den tiden som enormt karaktärsdanande. Jag har insett i efterhand hur viktigt det är att höra olika budskap, reflektera och sedan bilda en egen uppfattning.

Mina barn, som är mellan tretton och tjugonio, har aldrig utsatts för den sortens påträngande politiska budskap. Även om många älskar att påpeka hur vänstervridet SVT är kommer inga program idag ens i närheten av sjuttiotalsfostrandet.

Istället för att diskutera verkliga politiska reformer som gör skillnad har vi fastnat i ett gnäll om skolor som kanske inte firar lucia, huruvida ett jämställdhetscentrum med några tiotal anställdas nedläggande kommer att förstöra Sverige för gott, vilka enorma skador eller fördelar en flygskatt ger, och om det inte är så att motioner och propositioner som SD röstar på kontamineras av rasism och hur man undviker detta genom att skapa konstlade konstellationer av partier som inte alls vill samma sak utan att riktigt veta vari den fara man blåser upp egentligen ligger.

70-talet var absurt och förvirrande. Men det ville något. Människor ville framåt, även om det fanns olika syn på åt vilket håll ”framåt” låg.

Idag har vi glömt det som är viktigt.

Här är vad jag hoppas vi ska börja jobba med istället för dagens ickefrågor:

1. Hur bidrar Sverige till att världen blir en fredligare plats?

2. Hur säkerställer vi på bästa sätt att människor kan migrera säkert och rättvist, och så att de som flytt sina hem omhändertas och ges en möjlighet till en ny tillvaro?

3. Hur skapar vi ett system för att undsätta dem som saknar inkomst som ser till hela människan? Vi behöver bygga om Arbetsförmedlingen, akassesystemet och Försäkringskassan. Hur?

4. Hur står vi upp mot det växande muslimhatet i Sverige?

5. Hur tar vi som älskar mångkultur och invandrare ansvar för de problem som uppstått i invandringens kölvatten, som hedersproblematik och gängkriminalitet?

6. Hur lär vi svärjevännerna att älska Sverige igen?

7. Hur börjar vi prata med varandra istället för att twitterkriga, skrika in i youtube-klipp eller skriva ettriga facebookkommentarer?

Måste vi våga kritisera kristendomen?

img_0572Det finns ett antal människor, och jag vill här undvika att skriva namn och istället diskutera fenomenet, som lämnat sina föräldrars auktoritära religiositet bakom sig, och som lidit enormt på grund av detta.

Det kan handla om olika sorters tvång och svår skuldbeläggning, som äktenskap, kyskhetsnorm, våld, kränkningar, sabotage av barnets självbild och olika hinder från att låta barnet fullfölja egna mål och gå sin egen väg.

Många gånger används religionen för att upprätthålla ett patriarkaliskt samhälle med kontroll och destruktiva maktstrukturer, och det var inte särskilt länge sedan detta gällde samtliga svenskar också. Men med välstånd och utbildning kommer ifrågasättande och frigörelse.

Men för de unga personer som tvingats slita sig loss från sina familjer uppstår förstås dubbel skada. Först lidandet under uppväxten, sedan sorgen, saknaden och den förstörda självkänslan när allt de hållit kärt och känt gemeskap med försvinner och man blir en utstött.

De som gjort denna resa och berättar om den, antingen publikt eller för oss som är deras vänner i förtroende, behöver bli hörda och trodda. De har på någon fläck rätt till sitt hat mot den religion de anser ha trasat sönder deras liv. Vi behöver möta dem med respekt och omsorg.

Men här finns en dubbelmoral.

När vi skriver om en kille som blir förskjuten av sin jehovasvittne-familj för att han är homosexuell blir inte rubriken ”Vi måste våga kritisera kristendomen”.

När vi läser om Knutbymorden blir inte konklusionen ”Vi måste våga kritisera kristendomen”.

När katolska präster utnyttjar pojkar står det inte ”Vi måste våga kritisera kristendomen”.

När barn i Manila föds på soptippar av femtonåriga mödrar som också växt upp där utan utbildning och hopp, för att stadens borgmästare förbjuder hjälporganisationer att dela ut preventivmedel med hänvisning till Gud, säger vi inte heller ”Vi måste våga kritisera kristendomen”.

För vi förstår att inte hela ”kristendomen” är ansvarig för hur vissa religiösa tolkar skrifterna. Vi klarar att bena ut vem som egentligen är skyldig, om det nu är påven eller någon annan kyrklig ledare, och vi klarar att peka på osunda strukturer och regelverk.

Vi beskyller inte alla religionens miljarder utövare.

 

Muslimsk, samordnad attack på Lucia?

wp_20161223_20_10_15_proI USA finns en utdragen gnälldebatt från Fox News, som även plockats upp av Trump, som heter ”War on Christmas”. Kampanjen riktar sig mot sekulära, som ju ofta säger ”Happy Holidays” istället för ”Merry Christmas” till okända, eftersom det är hyfs att inte anta att alla firar just jul. I åratal har detta malt på varje år i december, och utgångspunkten är att om vi inte ser upp kommer de, dvs ateister, judar, muslimer och andra, att förändra samhället bort från hur just de själva vill ha det.

I Sverige anses julen stå under attack från invandrare och batikhäxor. För några år sedan var det disneydockan, sedan den påstått förbjudna pepparkaksgubben i lussetåget, förra året var det en svart lucia, och nu ska, via närmast terrorliknande metoder, de skolor och förskolor som ens kan misstänkas inte fira lucia med föräldrar närvarande hatas, hotas, hånas och hetsas mot. Jag kan tänka mig att många rektorer är livrädda när de ser hur deras kollegor runtom i landet behandlas.

Men det är ju inte egentligen så att lamotte-svansen och andra hatare egentligen bryr sig om hur en viss skola deras egna barn inte går på firar jul.

Det underliggande budskapet är att muslimer kommer hit och kräver stopp för lucior och tomtar, och vi är mesiga och lägger oss platt. De antas hata Sverige och svenska traditioner, och de vill helst svepa in oss alla i burkor istället för lusselinnen.

Nej, Lamotte skrev inte att det var muslimers fel rakt ut, men han slängde in teorin som ett hatköttben i texten, och svansen högg på det.

Under alla år mina sju barn gått i skolan har det mig veterligt bara funnits ett barn i deras klass/förskolegrupp som inte varit med i luciafirandet, och det var, som jag tidigare skrivit, en pursvensk jehovasvittneflicka. Alla mina barns muslimska kompisar har deltagit. Fråga vilken muslim du vill i Sverige – det är mycket få som inte ger sina barn julklappar eller har gran. Det finns ingen muslimsk, samordnad attack på vårt julfirande. Den myten måste stoppas, för den är inte bara osann utan även rasistisk.

Tänk dig om budskapet istället varit ”judar försöker stoppa lucia”, så hör du hur nära 30-talsretoriken Lamotte med flera ligger.

”Hur kunde det hända?” var frågan vi alla ställde oss efter andra världskriget. Jo, för att anständigt folk tittade bort när judehatet spreds.

Nu måste anständigt folk sätta ner en tydlig fot mot attackerna på Sveriges muslimer och myten att de försöker stjäla vår jul.

Julen tillhör oss alla. Den är vår egendom att fira som vi själva väljer. Vår upplevelse förstörs inte av att andra runtomkring oss firar på andra sätt.

Dagens fråga:
Finns det någon i min läsekrets som varit med om någon muslim som krävt någon sorts stopp för luciafirande någonstans?

GAL-TAN förvirrar

generic-mirrorJag är inte så jätteförtjust i GAL-TAN-skalan. Den har sina poänger, men som någon sa: Det blir lite OND-GOD över det, där alla coola, öppna människor hamnar i GAL.

Grön borde inte vara en egen inriktning. Din åsikt om huruvida vi behöver göra mer för miljön borde inte vara avhängig av hur du i övrigt vill inrätta samhället, utan av huruvida de åtgärder som genomförs är försvarbara vis-à-vis deras kostnad.

Det man möjligen kan ställa mot varandra är Alternativ och Traditionell. Hur snabba vi är att hoppa på det som är nytt och förkasta det som varit. Och jag skojade till det igår genom att skriva ”jag är konservativ av hävd”, men det är för mig uppenbart att vi behöver vara rotade i våra traditioner och vår gemensamma historia för att kunna öppna våra hjärtan och släppa in andra människor och lära nytt, men det betyder inte att vi ska stå still och trampa när förändring är befogad.

Sedan buntar man ihop Liberal med Libertarian. Men Libertarian innebär i princip inget socialt kontrakt alls, och står i stora delar i stark motsats till Liberal. Ingen ska tas om hand. Total frihet för den starke. Få i Sverige vill dit.

Image may contain: 1 person, textI TAN får man dras med Auktoritär och Nationalist. Dvs Hitlers och Stalins värderingar. Ein Volk, ein Reich, ein Führer. Själv tycker jag det finns få om någon fördel med nationalismen. Den stänger in, hindrar, skrämmer, gör oss trångsynta och misstänksamma och till slut hatiska, och får oss att tro att ett rådhustorn är en ”fet ottomansk minaret”. Men det betyder inte att man inte kan gilla nationalsången och folkdräkter.

Vår politiska inställning är ju beroende av var landet ifråga befinner sig. I Sverige är jag tryggt ekonomiskpolitiskt till höger, men vi har en av världens högsta skatter. Jag står självklart bakom vård och skola för alla och för att människor inte ska falla igenom och fara illa. De politiker som beskrivs som ultrasocialister i amerikansk politik vill det Moderaterna vill i Sverige. Sanders, Ocasio-Cortez, Warren kämpar för sjukvård för alla, fria universitet, studielån, fungerande infrastruktur och äldrevård. Hur man man inte stå upp för det? Så i USA skulle jag hamnar rätt långt till vänster och rätt högt upp på GAL-TAN-skalan. Jag tycker deras konservativa är i bästa fall fel ute och i värsta fall synnerligen obehagliga i sin ultrareligiositet och sin dubbelmoral.

Jag vet inte om vi behöver fler beteckningar eller andra beteckningar. Vi behöver nog bara fler ord när vi beskriver oss själva.