Lunch, kan innehålla spår av invandrarhat

generic-child-food-julieEn intressant diskussion, som jag tror missats av svenska medier, har pågått i USA senaste månaden.

Joe Biden ville göra en poäng av hur viktigt det är med samarbete, och beskrev hur han jobbat ihop med ”segregationists”, alltså personer som ville hålla svarta borta från vita, för att få igenom sin politik.

En ilsken diskussion blossade upp runt hur han uttryckt sig. Den är inte över än. Kamala Harris vann poäng på att mosa till honom i den första demokratiska presidentkandidatdebatten härom veckan.

Men ingen har egentligen haft synpunkter på samarbetet i sig.

Harris började till och med med att säga “I agree with you when you commit yourself to the importance of finding common ground”.

Det som kallas ”bipartisanship”, och i Sverige ungefär motsvaras av ”blocköverskridande politik”, är eftersträvansvärt och sällan negativt.

I Sverige har vi i snart ett decennium haft en diskussion om hur man ska förhålla sig till SD, och den blommar som bäst nu när Jimmie och Ebba lunchat.

Och jag tycker den är förvirrad.

Min syn på SD är ungefär densamma som den var när jag började skriva om partiet för tio år sedan. Det är ett parti som säger till människor:

”Sverige tillhör svenskarna. De andra sju partierna har tagit det ifrån er och givit det till invandrare, som inte är som vi, utan farliga och obehagliga. Vi tänker ge er det tillbaka. Är du arbetslös? Låg pension? Lång vårdkö? För liten lägenhet?”

Varje problem har en invandrare som rot. Varje lösning handlar därför om att eliminera invandraren. Vård, skola, omsorg, allt fixas genom att ta bort invandrare.

De åsikterna finns i samhället. Därför finns partiet. Och åsikterna kan bara motverkas genom långsiktigt opinionsarbete och genom att ta verkliga problem på allvar men samtidigt kontinuerligt peta hål på myter.

Så vad har då Ebbas lunch med Bidens vurpa att göra?

Jo, de har båda rätt i en sak: Människor förtjänar att få den politik de röstat på. Om jag går till val på att alla bäbisar ska få gratis blöjor, och det finns en majoritet i Riksdagen för det, då ska det förslaget gå igenom. Även om det betyder att politiker med sunkiga värderingar röstar på det.

De första som insåg det var sossarna, som 2013 bröt ut borttagandet av höjningen av brytpunkten för statlig inkomstskatt ur sin budget, för att SD då lovade att rösta på motionen. Var det fel?

Jag anser verkligen att det är viktigt att Riksdagen, liksom kommuner och landsting, fungerar som tänkt, och det gör den bara om politikerna driver den politik de tror på, och inte sitter på händerna och är oroliga för att tycka likadant som nyssnazisterna.

Men.

Det betyder inte att Ebbas lunch var OK.

Att kunna driva igenom en enskild fråga utan att oroa sig för vem man gör upp med är inte alls samma sak som att politikutveckla ihop. Att budgetförhandla, brainstorma, workshoppa och till slut jämka ihop sina ståndpunkter på ett övergripande plan, med ett parti vars enda målsättning är att skuldbelägga invandrare för allt ont i samhället, är fruktansvärt fel. Raktigenom. Hitler kom till makten med bara en tredjedel av rösterna, därför att övriga politiker tillät det.

Jämför jag Åkesson med Hitler? Delvis. Nej, jag tycker inte sverigedemokrater är nazister. Längre. Men deras muslimhat har enormt mycket gemensamt med nassarnas judehat. Avhumanisera. Ondskeförklara. Utpeka som det ultimata problemet. Få mobbens acceptans. Eliminera.

Så vart hamnar vi då? Var går gränsen?

Man gör upp, helst i utskotten, i enstaka sakfrågor. Därför att man är vald att föra Sverige framåt. Och då räknas allas röster.

Jag vill ingalunda förbjuda ätande med andra partier. Själv äter jag lunch med alla möjliga ”åsiktsmotståndare”, inklusive sverigedemokrater. Det är viktigt att vi pratar med varandra. Men någonstans känns just Ebbas och Jimmies lunch mindre som matintag och mer som början till gemensam politikutveckling.

Jag är innerligt trött på att prata om vem som pratar med vem.

Och jag inser att gränsen mellan ”göra upp i enstaka frågor som inte har med migration att göra” och ”politikutveckla” är extremt fluffig och svårdefinierad. Men KD är såvitt jag kan bedöma inte längre PÅ den gränsen, utan har passerat den, och vandrar i rask takt, glatt leende, rakt mot bruna träskmarker.

Och jag känner många härliga kristdemokrater med sunda värderingar. Jag undrar hur länge de känner sig bekväma med den marschen.

Myten om SDs ”på plats”-hjälp

generic-fence-treeSD-ledningen använde internationella flyktingdagen till att via Aftonbladet berätta varför flyktingar inte har i Sverige att göra, med det vanliga ”vi vill hjälpa många på plats istället”.

Och det låter ju supersmart. Vi har alla hört det i många år. Det är en av deras mest inarbetade skrönor.

Så vari ligger felet?

Jo. Först måste vi förstå att en skyddsbehövande inte har samma behov som den som drabbats av en svältkatastrof.

Därför är lösningen inte mat.

Problemet för skyddsbehövande är att de inte har någonstans där de kan leva produktiva liv. Stanna upp där och fundera lite på det. Vi tar det igen.

Problemet är att de inte har någonstans att leva ett värdigt liv. Inte att de inte har något att äta.

Antingen är de statslösa, eller också är det farligt för dem att leva i de länder där de är medborgare.

De samlas ofta i stora läger, och lever ibland i årtionden som fångar, utan några av de rättigheter resten av jordens befolkning, inklusive fattiga, har. De blir totalt passiva och kan inte försörja sig själva, vilket är en grundbult för att bygga en vuxen människas självkänsla. Deras tillvaro är förvaring, och deras liv saknar mening. De går miste om allt det vi kallar livskvalitet.

Den bästa lösningen på det problemet är förstås att säkerställa att de kan återvända hem till trygghet, men det kan i vissa fall ta många år. Barn föds och växer upp som aldrig sett något annat än de tält som omger dem.

Därför behöver de få komma till ett annat land där de kan leva ett liv i frihet, där de kan uppfylla sina drömmar, studera, jobba, leva i hus med väggar och tak och se sin barn och barnbarn lyckliga. De behöver få bo i ett samhälle där de kan bidra och känna sig nöjda med sig själva.

SD försöker vilseleda oss till att tro att deras problem är steg 1 i Maslovs behovstrappa. Därför behöver vi skicka pengar så de slipper svälta och frysa, menar de. Men UNHCR är finansierade. Jo, jag vet att FN titt som tätt går ut och säger att barn är på väg att dö om inget görs, och det är säkert sant när det skrivs, men hittills svälter ingen i läger för att pengar saknas (däremot kan det hända för att exvis transporter stoppas, men det är en annan fråga).

Naturligtvis ska vi inte sluta hjälpa med medel till flyktinglägren, men det är en kortsiktig lösning, på samma sätt som man ger en törstig person vatten, men gräver en brunn för att hjälpa långsiktigt.

Den långsiktiga lösningen för världens alla skyddsbehövande måste vara att ge dem en chans till nystart och ett värdigt liv någon annanstans.

Betyder det att jag tycker dagens asylinvandring fungerar bra och ska behållas? Inte alls. Det är en katastrof för alla inblandade att människor ska behöva skuldsätta sig eller sälja allt de har för att betala smugglare och riskera sina liv för att ta sig till länder där de kan leva. Vi måste göra vad vi kan för att stoppa detta. Asylprövningen ska ske på ambassader och i flyktingläger, och vi behöver ha ett fungerande kösystem, så att de som kommer hit snabbt kan matchas ut i arbete och inte sättas i ny förvaring här.

Vad världens i-länder alltså borde göra är att kraftigt öka andelen kvotflyktingar som distribueras ut till trygga länder, men utan att som hittills ge dem PUT när de kommer. De får istället leva fullvärdiga liv i sina nya länder tills de antingen kan återvandra tryggt till sina hemländer eller också kan försörja sig själva. PUT och rätten att leva ut sitt liv i Sverige måste vara reserverat till dem som kommer i arbete och inte ligger samhället till last. Då får vi råd att hjälpa många, för då kan faktiskt asylinvandringen bli om inte ett plus så i alla fall inte ett stort minus.

Ni kan hålla med eller låta bli – jag vet att vissa blir upprörda när jag vill koppla PUT till försörjning, och andra blir upprörda när jag vill ta hit många kvotflyktingar.

Men jag vill verkligen vädja till alla mina vänner och läsare:

Gå inte på myten om att människor dör av svält för att vi har asylinvandring i Sverige.

Det är helt enkelt inte sant. Och innerst inne vet du att det aldrig varit omsorg om skyddsbehövande SDs inställning handlat om.

Våldtäktsmyten

generic-bssEftersom jag diskuterat migrationspolitik i något decennium, och eftersom myten om den svartmuskige muslimske våldtäktsmannen som angriper blonda svenskor i sommarklänningar för att de tycker att man får göra så när kvinnor inte bär niqab har enormt fäste har jag grävt en del i både domar och statistik. Jag tänker inte dra siffror, men ungefär så här ser det ut:

I de fall en gärningsman överfaller en helt okänd kvinna är utrikesfödda lite överrepresenterade. Det är också de fall som har lägst mörkertal, eftersom det inte finns något incitament för kvinnan att inte gå till polisen. Och om gärningsmannen väl hittas finns en god chans att få honom dömd. Detta gör att ser man till det totala antalet dömda våldtäktsmän finns det en överrepresentation när det gäller utrikes födda män.

I fallet gruppvåldtäkter är utrikesfödda och andra generationens invandrare enormt överrepresenterade. Det är mycket sällan etniska svenskar som är gärningsmän. MEN. Dessa våldtäkter är en handfull per år. Det är alltså ett mycket, mycket litet antal, med tanke på att det bor 2,5-3 miljoner människor i Sverige som har den bakgrunden.

Så om man läser domar finns en kärna av sanning i påståendet att ”nyanlända våldtar för de förstår inte svensk kultur”, men jag skulle säga att det oftast handlar om att gärningsmännen inte känner till eller respekterar svenska lagar. Det är inte tillåtet att sätta på kvinnor som är berusade eller sover i Sverige, eller kvinnor som valt att vara ensamma med flera män i en lägenhet, och det är nästan alltid vad som hänt i de här fallen. Den här sortens våldtäkter förekom oftare i Sverige förr också, innan vi ändrade våra lagar och slutade fråga kvinnor vad de hade på sig. Hade man transporterat tiotusen unga, svenska män från femtiotalet till nutid hade några av dem också våldtagit däckade kvinnor. Det är inte kulturen, utan kunskapen om lagarna som skiljer, påstår jag.

Men i den kategori som begår flest överfallsvåldtäkter, dvs män 18-27 år, har 39 procent av de folkbokförda invånarna utländsk härkomst, dvs minst en utrikesfödd förälder. Till dessa ska läggas alla som inte är folkbokförda här, men vistas i Sverige. Gästarbetare, som Lisas mördare. Asylsökande. Papperslösa. Turister. Om man tar ett tvärsnitt av alla unga män som VISTAS i Sverige under ett givet ögonblick lär bortemot hälften ha utländsk härkomst. När man räknar på överrepresentation bör man ha detta i åtanke.

Detta är nu inget försök att ursäkta dem, utan bara en förklaring. En utländsk våldtäktsman har inget här att göra, oavsett bakgrund. Utvisning direkt om han inte är svensk medborgare, och går det inte pga flyktingkonventionen får han hållas i förvar tills det går. Jag känner inget medlidande. Alls. Off you go.

Men igen. Dessa män är extremt få. Och det är där diskussionen går vilse. Man tror att överrepresentationen när det gäller överfallsvåldtäkterna går att överföra på samtliga våldtäkter, även mörkertalen.

Men när det gäller våldtäkt av barn i familjer, dvs incest eller styvföräldrar eller motsvarande, är män med utomvästerländsk bakgrund faktiskt enormt underrepresenterade. Män från Afrika och MÖ våldtar sällan sina döttrar eller nära, minderåriga släktingar. Jag har läst mängder av domar, men inte hittat ett enda fall. Inte något alls! Men det gör vi svenskar och övriga västlänningar. Tänker du protestera? Varför då? Om samtliga mellanöstare ska äga SIN överrepresentation när det gäller överfallsvåldtäkter måste vi svenskar ta ansvar för att vårt manfolk våldtar sina döttrar, i konsekvensens namn. Vi måste acceptera att våldtäkt på barn är en del av den svenska kulturen. #svenskavärderingar

Eller också konstaterar vi att våldtäkter inte är en del av någon kultur. Vare sig svensk eller annan.

För det stora mörkertal vi tror finns när det gäller våldtäkter handlar sällan eller aldrig om okända gärningsmän. Det handlar om partners, expartners och familjemedlemmar i första hand, och i andra hand om vänner och bekanta. Där har kvinnor en anledning att hålla tyst. Rädsla, skuld eller skam eller en ovilja att utsätta sig för polisförhör och läkarundersökningar.

Och där finns ingen anledning att tro att män från MÖ eller Afrika skulle vara överrepresenterade. Så när SD och KD (jag saknar dig enormt, Göran!) nu driver myten att hundratusen svenska kvinnor årligen våldtas av mörkhyade flyktingar är det lögn, medveten förvrängning eller bara inkompetens.

Orden förefaller ju vara vetenskapliga med förankring i fakta, men den bild man försöker skapa av svarta och bruna män som testosteronstinna, hänsynslösa och farliga är grovt, grovt rasistisk och syftar till att skapa en rädsla för invandrare.

Den sortens rädsla som all nationalism bygger på.

Medborgarskapspopulism

generic-passportJag är rätt trött på ISIS-medborgarskapsdiskussionen. Jag känner inte det minsta empati med individerna. Men mig veterligt har inget medborgarskap någonsin fråntagits en svensk. Det är en ganska big deal att göra om hela vårt samhällssystem i grunden, och en popmobb är tragiskt högljudd och oemotsagd i [sociala] media idag, och alla som säger ”men vänta nu” får höra att de är ”för ISIS”, vilket konsekvent tystar sunda röster.

Detta sagt har jag inget egentligen emot att medborgarskap dras tillbaka, så länge vi följer internationella konventioner som att inte göra någon statslös, och så länge vi följer grundläggande principer för ett rättssamhälle som att inte införa retroaktiva straff.

Men någonstans i debatten – och ja, även vissa moderater, dock inte ledningen, har löpt amok ut i populismens träskmarker – visar vi vilka vi är som folk. Förmågan att separera vårt primitiva knee-jerk-hat från vårt intellekt och att värna fundamenten i det rättssamhälle våra föräldrar och förfäder byggt definierar oss. Visar vår mognad. Skiljer oss från auktoritära, populistiska, nationalistiska länder.

Så statsministern har då som vanligt en fiffig lösning som kan kallas ”en tredje väg”: Vi ska inte ta tillbaka några medborgarskap, men vi ska heller inte hjälpa dem som sitter fast i läger. Han sätter ner en bestämd fot där, någonstans i Ingenmansland och visar på sin karaktäristiska beslutsamhet genom att inte fatta något annat beslut än ”doing nothing”.

Jaha. Men de som smugglas därifrån och plötsligt en dag står på svensk mark är ju då fortfarande svenska medborgare med full rätt att leva här. Och vid det laget de letat sig därifrån har möjligheterna att utreda och lagföra dem förmodligen kraftigt minskat. Supersmart.

För let’s face it: om de sitter i ett läger och inget annat land tar emot dem kommer de förr eller senare hem. Att vägra ge dem de pass de har rätt till är bara att skjuta problemet framför sig och dessutom göra det större.

Och barnen? Barn till svenska medborgare? De har rätt att bo här i Sverige. Vi kanske tycker att många andra barn med andra föräldrar förtjänar det bättre. Men dessa barn är ändå vårt ansvar.

Om jag fick bestämma helt själv skulle jag göra så här:

1. Se över våra lagar och skapa möjlighet att dra tillbaka medborgarskap under ordnade former, men tillämpa detta för framtida ISIS-situationer. Vi bör inte straffa människor med retroaktiv lagstiftning. Det är en väldigt, väldigt viktig rättsprincip vi i så fall ruckar på. Det handlar inte om att tycka synd om dem. Det handlar om att värna våra grundlagars själ.

2. Ta istället hem dessa svenska medborgare. Flyg hit dem, så vi vet var de är och när de kommer. Häkta dem. Lagför dem så långt det går. Straffa dem så mycket det går. Men gör det rätt. Vi hänger inte folk i träd längre, sedan sisådär tusen år tillbaka.

3. Håll koll på dem genom åren som kommer, utred föräldraförmågan, kartlägg kontaktnäten och, om de gör något vadsomhelst, se till att det finns lagar som gör att de kan dömas och plockas bort från samhället.

4. Ge dem också psykologhjälp. Samarbeta med vettiga imamer som kan prata med dem. Avprogrammera dem så långt det går.

”Land skall med lag byggas.”

Det mottot är vårt arv. Låt oss inte slarva bort det.

”Helt i händerna på SD”

generic-fence-treeJag vill bara spräcka en märklig myt jag sett många gånger, och där jag helt enkelt känner att många inte tänker tillräckligt långt. Den ser ut så här:

”Eftersom en alliansregering skulle ha haft ett mandat mindre hade man i varje fråga varit HELT I HÄNDERNA PÅ SD!”

För det första har SD de senaste snart nio åren haft utslagsröst oavsett om man har ett mandat mer eller mindre. Enda skillnaden är att i ena fallet räcker gul knapp för att fälla.

Men den stora tankevurpan är att detta skulle vara katastrofalt och totalt ödesdigert. Som om en regering som åker på ett nederlag måste avgå. Packa ihop. Gå hem.

Man har ju faktiskt ett tredje val, om man driver en fråga (som inte är budgeten) och SD ställer rassekrav och S inte vill vara med: Man kan ta ett nederlag i kammaren, eller bara låta bli att lägga fram sin proposition.

Men det är som om detta aldrig förespeglat dem som säger att man är ”i händerna på SD”.

The right to walk away.

Den förra regeringen hade SD med sig i jag tror sjuttio procent av de propositioner där man inte hade med sig Alliansen. Jag kan ha fel på några procentenheter för en del av dem var nedröstade alliansmotioner, men ungefär. Det betyder att i trettio procent, give or take, av fallen åkte man på stryk. Det blev inget av propositionen eller också gick en alliansmotion igenom.

Men på något sätt skulle samma förfarande ha inneburit en katastrof för en alliansregering enligt alarmisterna.

Man hade tydligen bara haft två val vid varje proposition: sosse eller rasse.

Många har fastnat i ett grunt och enkelspårigt tänkande när det gäller hur riksdagspolitik fungerar – inte bara på denna punkt utan överlag – och jag tror det behövs en del förklaringar av det här slaget för att vi inte ska hamna i samma situation igen efter nästa val, oavsett när det blir.

Det hade absolut gått att segla iväg på en alliansskuta utan att ha alla frågor helt färdigförhandlade med motståndarsidan i förväg. Man hade kunnat ta sakfrågorna som de kom. Och om SD sagt ”vi inför museiavgifter om ni går med på att bara svenska böcker ska finnas i skolbiblioteken” så kan man säga ”sorry, då struntar vi i museiavgifter”. Utan att behöva avgå.

Typ som man gjort de tidigare drygt hundra åren.

Demokrati kallas det, tror jag bestämt.

Fem block till 2022

generic-bridgeDetta är den framtid jag ser framför mig för Sverige:

Jag tror vi kommer att få fem konstellationer till nästa val.

  • V
  • S
  • C (samt ev L och MP, men jag tror ärligt talat de åker ur i Riksdagen och deras väljare fördelas mellan C, M och S)
  • M+KD
  • SD

Jag tror vi moderater har möjlighet att växa oss starka som basen i det enda borgerliga alternativet om vi fortsätter hålla huvudet högt och driva vår egen politik. Och gör vi det krymper SD, eller växer åtminstone inte. Många allmänborgerliga väljare gillar inte det minsta den vänsterretorik Åkesson nu kör med, och i alla fall jag tänker hjälpa till att grundligt granska deras utopiska och starkt populistiska migrationspolitik denna mandatperiod. De är ett extremparti med låg kompetens på de områden där de har hög svansföring. Det är inte särskilt svårt att visa hur fel ute de är.

Allra helst vill jag att M blir sådär visionära igen som vi var under Reinfeldt – i alla fall i början. Vi ska inte bara lista en massa problem och sedan säga ”och detta löser vi med poliser och soldater”, utan verkligen ha svar på frågor som påverkar människors vardag.

Min uppfattning är att denna valrörelse och den förra var extremt idéfattiga. Lite som när Bo Lundgren drev en hel valrörelse på temat ”om man bara sänker skatterna kommer precis allt att lösa sig automagiskt”.

Av dessa fem partikonstellationer är och förblir S och M fortfarande de enda som kan bilda regering. Visst kan C bli stora om man suger upp L och MP-väljare, men knappast statsbärande stora. Det i sin tur innebär att C kommer att bli vågmästare även nästa gång.

Och fortsätter de med dagens matematik där V räknas, men inte SD, kommer vi inte att få en borgerlig regering på många år.

Jag är och förblir helt bergsfast i min inställning att vi aldrig ska förhandla med SD om regeringsbildning, budget eller migrationspolitik, men att vi kan göra upp i övriga sakfrågor där rasismen inte spelar roll. Infrastruktur, miljö, kultur, what not – inte hela politikområdet, men kanske enstaka reformer inom områdena. Inte kohandla där flera frågor bakas ihop och eftergifter görs på det ena området för en vinst på det andra (som vid regeringsbildning och budget), utan bara deala i enstaka frågor där det är lämpligt. Det är det enda sättet att långsiktigt förhålla sig till partiet. ”Varför skulle SD stötta M om man inte får något tillbaka” hör jag hela tiden. Det ska de förstås inte. De ska bedriva sin politik, så bedriver vi vår. Och finns ett överlapp i en fråga så gör det det. Åttio procent av SDs politik är mainstream. Ibland tycker de som S, ibland som M. Tjugo procent är extrem, populistisk och bygger på en ”build-the-wall”-attityd till omvärlden. Där har de inget stöd bland övriga partier. Där ska deras politik inte påverka, och det är vårt ansvar att se till att det aldrig händer. Jag är väldigt glad att M har hållit fast vid denna inställning till partiet. Vi har inte ”närmat” oss dem. Vi har bara etablerat ett förhållningssätt som är bra för Sverige. Vi behöver ägna de fyra kommande åren åt att visa integritet mot SD, så att väljare vet vad vi vill både före och efter valet. Men attityden till SD kan inte vara det enda svensk politik handlar om, utan det är bara en hygienfaktor. Har vi skött oss rätt kommer frågan ”vem pratar med SD” inte ens att diskuteras nästa valrörelse.

I alla fall inte med oss moderater.

Jag är fortsatt bekymrad.

Men nu gäller fokus på politikutveckling.

Jag tänker vara med, både internt i partiet och via skrivande, och påverka i de frågor som är viktiga för mig.

Puttes mästerliga superplan

animal-turtleSå jag lyssnar ju och läser dagligen amerikanska nyheter – främst ”The Mueller Investigation”. För mig är det som en komplicerad deckare och den förhoppningsvis spännande upplösningen närmar sig.

Det är väldigt rörigt nu. Många karaktärer. Många sidoförvecklingar.

Och idag (igår kväll) öppnades en helt ny möjlighet. Den är både komplex och enkel och elegant på samma gång. Av Rachel Maddow.

Detta har hänt:

KGB-agenten Putte, tillika ledare för Nya Sovjet, försökte redan från början värva Mr. Orange, reality show-ledare, som agent, vilket var rätt enkelt. Deras gemensamma intressen var många. Mr. Orange ville bygga ett gyllene torn i Moskva, Putte ville få bort en massa sanktioner som kostade honom och hans miljardärskompisar multum, alla var överens om att det var bättre att USA lämnade alla sina krig och lät Putte ta över, och så var det förstås NATO som skulle stoppas.

Mr. Orange trodde inte egentligen på planen, men han gillade stora delar av den. Det var kul att få trycka till Bitchen, det var kul att få showa på stora rallies, det var kul att kunna dänga till folk på Twitter.

Så han och hans närmaste tog tacksamt emot all hjälp de kunde. Samtidigt sa han sånt som Putte ville höra. Han berättade att NATO var onödigt, han hånade USAs allierade, han attackerade Bitchen, som också Putte hatade, och allt var frid och fröjd. Hans minions och Puttes team jobbade ihop för att han skulle vinna – de hackade motståndarlaget, de hittade en avdankad hacker, som efter en påstådd våldtäkt gömde sig i London på en liten ambassad och som publicerade allt de hittade, och Mr. Orange såg framför sig hur hans affärer skulle blomstra i åratal framöver.

De hade gjort upp en plan för vad som skulle hända om han förlorade. Han skulle hävda att det var motståndarsidan och inte han som hade fuskat, och så skulle Putte få sin hämnd, när kaos utbröt i USA.

Men så vann han.

Och det var inte riktigt med i beräkningen. I alla fall inte i hans, men kanske i Puttes. Och nu inleddes Operation White House. Kontakter etablerades, möten hölls, gemensamma strategier las upp.

Mycket lite av detta var känt då. Det har rullats upp efter hand.

Men idag befinner sig Mr. Orange djupt i klistret. FBI har en specialenhet som är honom på spåren, den ene efter den andre av hans tidigare vänner åker dit, och snart är det bara han kvar.

Något måste göras, snabbt.

Tänk om man skulle skada hela FBI. OK, det är inte just nu möjligt att slå mot specialenheten som utreder honom, men alla andra. Man ser helt enkelt till att tvinga dem att jobba utan lön. Då hamnar de rätt snabbt i finansiell knipa, och många av dem blir targets för ryska agenter som försöker rekrytera. Andra säger upp sig. Dessutom kommer det att bli megasvårt för FBI att rekrytera nya medarbetare i framtiden.

Detta skulle vara det absolut största hotet mot USAs säkerhet i mannaminne, och det fiffigaste av allt är att Mr. Orange påstår sig göra det just av säkerhetsskäl – för att skydda landet mot bruna människor som invaderar söderifrån. De är inte bara mexikaner. De har även bönemattor med sig, deklarerar Mr. Orange myndigt, och folket tror honom.

Så inför hotet om de muslimska mexikanerna glömmer folket allt om fienden från Nya Sovjet och de finner sig snällt i att alla de anställt för att skydda dem går dag ut och dag in till jobbet utan lön, medan deras barn inte får sitt insulin, familjerna lever på snabbmakaroner och lånen förfaller till betalning.

”Det skulle aldrig fungera”, säger du nu, ”för kongressen skulle sätta stopp.”

Men då känner du inte till Senatens ledare Skalman.

Han har ett enda mål i sitt liv, och det är att skydda sina 52 gubbar från att slippa rösta om sånt som folk kan blir sura för. Så han kryper snabbt in i sitt skal, och visar sig inte på veckor trots att den unga, vackra demokraten Alexandria springer runt med Insta i högsta hugg och letar efter honom.

Jo, jag vet vad du tänker nu. Plotten är inte trovärdig.

There’s that.

Framåt blev bakåt

general-rainbow-futureDet känns tragikomiskt att Centerns slogan var ”framåt”.

Senaste året har svensk politik handlat om vem man inte vill samarbeta med. Mest SD, sedan V, sedan M vs. C och L. Vissa diskussioner har varit legitima och borde ha tagits på större allvar tidigare, framförallt när det gäller SD, men nu börjar det bli tramsigt. De väljare som inte följer politiken dagligen tycker med rätta att skärp till er!

Istället för visioner finns vissnande, ängsliga åtgärder som syftar till att parera och förvalta. Och nu pratar alla om huruvida man kan vara kompisar igen, och om svek och skuldbeläggning.

För mig är det rätt enkelt.

Om C och L stöttar en S-regering fram till nästa val kan inte alliansen gå till val som en enhet. Det handlar inte om att vara dåliga förlorare eller att tjura. Man kan inte opponera på sig själv. Det är inte trovärdigt.

I ett sådant scenario anser jag att M ska gå till val på att regera själva i minoritet, på samma sätt som S gjort i alla tider. Vi kommer att vara oppositionen de kommande åren. Visst finns tre andra partier, men KD är små, V tryckte gul knapp och är därmed delansvariga och SD är isolerade.

Om vi sedan får över 25 procent nästa val försöker vi bilda regering, och så får vi väl se om C väljer M eller S den gången. L finns då knappast kvar. De är idag bara en blek kopia på C. Detta tycker jag är synd. Massor av härliga L-profiler har funnits genom åren, inte minst Nyamko Sabuni, som är en av mina svenska favoritpolitiker alla kategorier.

Ett alternativt scenario är att samarbetet med S spricker. Under de omständigheterna kan alliansen återuppstå, med tre eller fyra partier. Troligast är väl att L hoppar av i så fall, och då tycker jag man bildar en gemensam front mot övriga partier. Om så inte sker är partierna motståndare, och bör behandlas som sådana. Dvs vi opponerar inte bara på S utan även de partier som numera kallar sig ”mitten”.

Jag har en artikel kvar att skriva om detta. Den kommer snart.

Sedan anser jag att det är idéerna som ska diskuteras. Vi behöver sluta fokusera på vad vi inte vill, och vem vi inte vill prata med. Vi har tre år på oss till nästa valrörelse, och de bör handla om att beskriva vad vi tänker åstadkomma och sedan medelst goda argument förflytta människor till den punkten. En vision för framtiden saknas nästan helt. Vi behöver också ledare som inspirerar och övertygar, som Reinfeldt en gång. Vi behöver ha ett fokus på människors vardag.

En långsiktigt hållbar migrationspolitik, en framtidsinriktad arbetsmarknadspolitik med fötter i de omställningar som behövs för att mota klimathotet, en väg ur hopplösheten för dem i utanförskap och trygghet för våra unga, inklusive dem som lever i utsatta områden.

”Sverige har problem” kan inte fortsätta vara Moderaternas framtidsbudskap.

Låt oss visa vad Sverige kan istället.

Centerns road to hell

IMG_3683Jag tycker hjärtligt illa om SD och den politik och retorik de står för. I den händelse någon missat mitt nu tioåriga skrivande om partiet, om främlingsfientlighet, om det eskalerande muslimhatet och om en migrationspolitik som bygger på utestängande och rädsla vill jag göra det klart. Jag vill inget hellre, politiskt, än att se partiet förlora sina väljare och gå upp i rök. Men med demokratiska metoder. Så jag känner några få sverigedemokrater jag faktiskt gillar. De ställer inte upp på skräcken för människor som kommer utifrån, utan har andra, dock enligt min uppfattning ologiska, skäl till att välja partiet. Alla sverigedemokrater är inte rasister. Partiet är dock rasistiskt, enligt min mening.

Jag skriver betydligt mer sällan om V, för ingen förväntar sig att moderater ska fördra det partiet. Men jag tycker två ting. Dels finns det väldigt många vänsterpartister jag tycker mycket om, lustigt nog. Men när det gäller de åtgärder partiet förespråkar står de mycket långt från min uppfattning om hur ett samhälle ska byggas. Jag kan inte med den tankefigur som innebär att man ska samla ihop nästan allt vanligt folk jobbar ihop och sedan kravlöst pytsa ut människors löner till helt andra än dem som faktiskt slitit ihop dem.

Min antipati mot partierna ifråga har alltså olika karaktär, men människor röstar på dem, och vi måste därför förhålla oss till dem.

Så jag bestämde mig för två år sedan för en formel när det gäller SD. Inte förhandla om regeringsbildning, budget eller migrationspolitik. Andra förhandlingar i enstaka frågor är ok. Jag bestämde mig för att om M ställde upp för detta skulle jag ställa upp för M, och så blev det. Jag tycker partiet hållit en bra linje och skött sig föredömligt.

”Måste man inte kunna prata med alla?” Jodå, men de jag valt att företräda mig ska inte ingå i förhandlingar där man riskerar välja sådant som går helt på tvärs med mina värderingar, och, vilket faktiskt också är viktigt, mina företrädare ska inte ge en plattform till den propaganda mot främst muslimer men även övriga invånare med rötter i Afrika och Mellanöstern som SD hela tiden hänger sig åt. Jag vill inte se SD på ett podium tillsammans med dem jag skickat till riksdagen.

Att jag inte ställde motsvarande krav när det gäller V är förstås för att det inte behövs. Ingen tror att M kommer att börja förhandla bort friskolor och RUT-avdrag med Sjöstedt. Jag anser dock att Vs politik är djupt skadlig för Sverige om den genomförs.

Men den fråga som varit intressant ur ett filosofiskt perspektiv, nämligen ”hur förhåller vi oss till partier och väljare som röstar helt i strid med våra värderingar” har plötsligt blivit realpolitisk.

Tidigare var SD ett problem för högersidan och V för vänstersidan. Men när C och L bestämde sig för att hoppa över staketet blev plötsligt V deras problem.

Och nu plötsligt blir det viktigt att inte heller V förhandlas med. Både V och SD ska hållas helt borta från all politik, tycker C och L.

Så det är svårsmält.

Om man säger som jag: inte regeringsförhandla, inte budgetförhandla, inte göra upp i specifika frågor (som migpolitiken i fallet SD), ja då kan man ju ha samma inställning till V. Dvs man kan gå med på uppgörelser i frågor som inte är antingen övergripande eller går in i ett område där man anser deras inställning extra skadlig.

Men för C och L räcker inte det. Var fjärde väljare ska i princip se sin röst helt ogiltigförklarad när både V och SD sveps in i en invisibility cloak.

Jag sympatiserar ju som sagt med synen på partierna, men hållningen är synnerligen omogen och faktiskt direkt farlig. Den bästa grund man kan tänka sig för att säkerställa att partier växer är att nonchalera dem på ett sätt väljare som annars står utanför uppfattar som orättvist. Vi människor har en inre röst som säger till oss att sympatisera med outsidern, med den som inte får vara med, den som alla är elaka mot.

Betyder det att vi ska ta in dem i värmen? Inte alls. Bara att allt avståndstagande måste förklaras på ett sakligt sätt, och fylla ett syfte som kan uppfattas som legitimt. Så fort man går till excess sker en motreaktion. Svepande formuleringar är därför livsfarliga. Det finns en linje vi måste hålla oss innanför, vi som håller oss för goda för att förhandla med sverigedemokrater och vänsterpartister.

Jag anklagas ofta för att gå över den linjen. ”Jaså du spelar rasistkortet!”, säger den som precis framfört grovt rasistiska argument, följt av gråtskrattemojin 😂😂😂😂. Jag anklagas av helt andra för att ”möjliggöra rasism” när jag säger att man kan prata med sverigedemokrater. Det är inte lätt att vara intolerant mot de intoleranta. Vi behöver fundera över vad som är acceptabelt och sedan stå för våra beslut, men också vara beredda att ompröva dem.

Och jag anser ju som bekant att C och L våldsamt överdrivit risken med att bilda en alliansregering när ett mandat saknas. Jag tycker att man borde ha försökt för att sätta press på SD.

Och jag anser slutligen att man genom att överdriva risken med att lägga fram sin egen politik och låta riksdagen rösta på den faktiskt gödslar marken åt både SD och V. C och L har med sin bisarra sturskhet och överpräktighet genererat empati för både Sjöstedt och Åkesson långt utanför deras väljarkretsar.

The road to hell is paved with good intentions.

Det är det snällaste jag har att säga.

Vad vill vi bortom vänstervågen?

IMG_4281När jag växte upp var normbrytande norm. Som studentbarn i ett kaotiskt och revolutionärt Lund med liberalkonservativa föräldrar skapades en märklig identitetskris. Det gamla och det nya kraschade in i varandra hela tiden, och eftersom jag var ett tämligen introvert, avigt och reflekterande barn ägnade jag stora delar av min självvalda ensamhet åt att grubbla över vad som var rätt och vad som var fel i ett ständigt pusslande där bitarna inte passade i varandra.
”Morfar är direktör, men säg inte det till dina kompisar, för det tycker alla är fult.”

Min första fröken var gift med en präst. Vi började varje dag med en psalm. Samtidigt som vi sjöng om fädernas kyrka och pratade om Jesus brändes studentmössor och BH:ar, könsnormer hånades, ”rika” kallades utsugare och barn skulle danas och formas till kollektivister.

Sprätten satt på toaletten, Ville, Valle och Viktor ifrågasatte orättvisor och så småningom gick hela Sverige vilse i Pannkakan.

Kontrasten mellan samhället och familjen blev än större när reaktionerna på det reaktionära blev mer traditioner och konservatism.

Ingen slapp undan politiken. Den trängde sig på, pyste ut ur radion och TVn. I kvartershörnet hade Lunds lokala FNL sitt högkvarter, demonstrationståg och fritidspersonal hetsade mot USA och Nixon medan en hånleende Palme förklarade död åt kapitalismen.

Alla hade en agenda, upplevde jag.

Säkert var det inte så, men det var min känsla.

Idag kan jag se på den tiden som enormt karaktärsdanande. Jag har insett i efterhand hur viktigt det är att höra olika budskap, reflektera och sedan bilda en egen uppfattning.

Mina barn, som är mellan tretton och tjugonio, har aldrig utsatts för den sortens påträngande politiska budskap. Även om många älskar att påpeka hur vänstervridet SVT är kommer inga program idag ens i närheten av sjuttiotalsfostrandet.

Istället för att diskutera verkliga politiska reformer som gör skillnad har vi fastnat i ett gnäll om skolor som kanske inte firar lucia, huruvida ett jämställdhetscentrum med några tiotal anställdas nedläggande kommer att förstöra Sverige för gott, vilka enorma skador eller fördelar en flygskatt ger, och om det inte är så att motioner och propositioner som SD röstar på kontamineras av rasism och hur man undviker detta genom att skapa konstlade konstellationer av partier som inte alls vill samma sak utan att riktigt veta vari den fara man blåser upp egentligen ligger.

70-talet var absurt och förvirrande. Men det ville något. Människor ville framåt, även om det fanns olika syn på åt vilket håll ”framåt” låg.

Idag har vi glömt det som är viktigt.

Här är vad jag hoppas vi ska börja jobba med istället för dagens ickefrågor:

1. Hur bidrar Sverige till att världen blir en fredligare plats?

2. Hur säkerställer vi på bästa sätt att människor kan migrera säkert och rättvist, och så att de som flytt sina hem omhändertas och ges en möjlighet till en ny tillvaro?

3. Hur skapar vi ett system för att undsätta dem som saknar inkomst som ser till hela människan? Vi behöver bygga om Arbetsförmedlingen, akassesystemet och Försäkringskassan. Hur?

4. Hur står vi upp mot det växande muslimhatet i Sverige?

5. Hur tar vi som älskar mångkultur och invandrare ansvar för de problem som uppstått i invandringens kölvatten, som hedersproblematik och gängkriminalitet?

6. Hur lär vi svärjevännerna att älska Sverige igen?

7. Hur börjar vi prata med varandra istället för att twitterkriga, skrika in i youtube-klipp eller skriva ettriga facebookkommentarer?