Muminvärlden i Skutberget – ”vansinne, kommer aldrig att bli av!”

Image may contain: 2 people, indoor

Henry Ramberg har varit på Skutberget i stort sett varje dag i hela sitt liv, och tagit hand om området. Han har många historier att berätta.

Det har gått en vecka sedan det plingade till i Messenger, och en vuxen dotter som bor i Karlstad skickade mig denna artikel.

”Vi blir av med stugan på Skutberget – kolla på det blå området!”

Det var overkligt. Och det har inte blivit mer begripligt efterhand som dagarna gått, och ivriga kommunpolitiker, i stort sett ensamma i sin begreppsvärld, försöker förklara för övriga hur bra deras mästarplan är.

För den som ser Skutberget som ett friluftsområde är det svårt att se en avspärrning av de mest fundamentala delarna, motionsanläggningen och badet, som en ”utveckling”. Det finns inga fördelar för den som vill träna, bada, gå hundpromenader eller bara njuta av naturen i att skärma av för allmänheten.

Det finns inga fördelar för skolklasser som har friluftsdagar. Det finns inga fördelar för den familj som vill cykla till Skutberget och grilla korv, för fotbollsentusiaster, löpare, skidåkare, för de fast bofasta eller vi familjer och pensionärer som blir av med sina stugor.

”Affärsidén”

För vem finns det då fördelar?

Det har framförts att många arbetstillfällen skapas, samtidigt som Muminvärlden erkänner att det handlar om tio heltidstjänster, och jag gissar att de inte ens behöver finnas i Karlstad utan kan finnas varsomhelst i Sverige. Alltså kan detta teoretiskt resultera i färre nya jobb för Karlstad än en nyöppnad Seven-eleven.

Det kan förstås bli fler hotellnätter i Karlstad när barnfamiljer reser hit och bor över, men en park som har öppet tolv veckor om året lär inte revolutionera turistnäringen. Det finns en uttalad förhoppning om hundratusentals ostasiatiska turister som ska vallfärda till Karlstad eftersom Tove Janssons karaktärer är populära i Japan och Kina, men varför skulle en japansk muminentusiast välja Karlstad, kopian, 3,5 timmar från Arlanda, framför originalet i Nådendal, 2 timmar från Vantaa flygplats i Helsingfors, som dessutom ligger närmare Japan?

Rent juridiskt …

Image may contain: 1 person, indoor

Eyvinds föräldrar byggde hans stuga på holmen år 1930, 14 år innan kommunen köpte marken från Fru Axeline Karlborg, på villkor, muntligt, att aldrig privatisera den.

Karlstads kommun kommer nu att lägga tid och kommuninvånarnas pengar på att ta fram en detaljplan.

Här är några skäl till varför detta sannolikt är slöseri med resurser.

Strandskyddet

”Jag kan inte se att länsstyrelsen skulle godkänna en temapark beläget på strandskyddat område”, säger länsjurist Johan Magnusson till SVT Nyheter.

Miljölagen, 7 kap.  §15-18 (läs gärna alla fyra paragraferna i länken):

15 § Inom ett strandskyddsområde får inte 1. nya byggnader uppföras, 2. byggnader eller byggnaders användning ändras eller andra anläggningar eller anordningar utföras, om det hindrar eller avhåller allmänheten från att beträda ett område där den annars skulle ha fått färdas fritt

De nästan hundraåriga byggnaderna på udden och holmen tillhör arrendatorerna. De är vår egendom. När de rivs eller flyttas upphör rätten att ha ett hus på den platsen. Kommunen kan alltså inte återuppföra byggnaderna med hänvisning till att där tidigare funnits ett hus.

Besittningsskyddet

Arrendatorer och tomträttsinnehavare har ett starkt skydd i form av besittningsskydd. Det krävs extraordinära omständigheter för att den ska upphöra, så länge arrendatorn sköter sina åtaganden. Extraordinära omständigheter kan vara vägbyggen eller en vattentäkt som måste nås. Extraordinära omständigheter är inte att en kommun plötsligt kommer på att man vill bygga något annat på ett sommarstugeområde. Om så varit fallet hade det som Karlstad nu hotar med inträffat lite överallt, för sommarstugeområden på kommunal mark är rätt vanligt i Sverige.

No automatic alt text available.

Henry Ramberg, vars föräldrar hyrt på Skutberget sedan innan han föddes för 81 år sedan, hjälpte som trettonåring till att med häst och vagn köra byggmaterial till motionscentralen. Anteckningarna är förda av Anders Forssell.

Men det har, såvitt vi hittat, aldrig inträffat i modern tid att en kommun agerat så som Karlstads kommun nu gör. Stugorna på holmen och udden är nästan hundra år gamla, och har i något fall ägts av familjen sedan uppförandet 1930. Förutom att vi enskilda drabbas absurt hårt finns också en större poäng i att bestrida en tänkt uppsägning så långt möjligt, och det är den osäkerhet detta skapar för övriga arrendatorer och tomträttsinnehavare över hela Sverige. Om Karlstads kommuns folkvalda kan hålla en presskonferens och peka på ett av Sveriges äldsta sommarstugeområden och säga ”här ska uppföras en nöjespark 2020” utan att ens nämna stugägarna i sammanhanget går ingen säker, och det kommer att skaka om bostadsmarknaden för hela Sverige när köpare blir rädda för fastigheter på ofri grund. Det finns därför ett starkt incitament från många intresseorganisationer att stötta oss i våra överklaganden.

Jordabalk, 10 kap.:

8 § Om jordägaren har sagt upp arrendeavtalet, har arrendatorn rätt till förlängning av detta, utom när […]
5. jordägaren gör sannolikt, att arrendestället skall användas för bebyggelse av annat slag än det som avses med upplåtelsen eller för jordbruk, industri eller annan ekonomisk verksamhet, samt jordägarens intresse att kunna förfoga över arrendestället för sådant ändamål påtagligt överväger arrendatorns intresse av fortsatt arrende,

No automatic alt text available.

Anders Forsells dagbok

Muminvärlden ska stå klar 2020. Samtidigt har vi stugägare fått brev som säger att vi inte kommer att bli uppsagda i förtid, vilket betyder att vi har rätt att bo kvar till siste december 2021. Lägger vi på ett utdraget överklagande kommer Muminvärlden igång med sitt bygge mot mitten av nästa decennium. Så hur kan man öppna 2020? Har kommunen och Muminvärlden tänkt att vi ska betala inträde för att besöka våra stugor? Att vi ska sitta och fika på stugtrappen med Filifjonkan och Lilla My?

Kommunens matematik går oss förbi.

Varje Karlstadbo har en relation till Skutberget, och nästan alla är besvikna över det förfall som skett sedan First Camp tog över. Kommunen har absolut ett ansvar i att utveckla området.

Intresseorganisationer, idrottsföreningar, fast boende, stugägare – vi kan alla hjälpas åt att få området att leva upp, som förr i tiden. Majbrasan lyste med sin frånvaro på valborg. Midsommarfirandet är nedlagt. Och motionscentralen är stängd.

Kommunen borde förstås ta tillvara på den positiva kraften hos Karlstadborna genom att öppna upp, inte stänga.

Jag tänker inte driva någon hata-mumin-kampanj. Jag älskar ”Vem ska trösta knyttet”. Jag har läst den många gånger för mina barn när de växte upp, på finlandssvenska vilket retade gallfeber på dem ”läs på riktigt, mamma!”, och jag har mycket svårt att tro att Tove Jansson skulle känna sig bekväm med det som nu händer. För min snart-tolvåring, som alltid kallar sig ”värmlänning”, grät i timmar när jag berättade för henne att mumintroll ska flytta in i stugan vi köpte för två år sedan, för att vara nära hennes vuxna systrar, lille systerson, mor- och farföräldrar, gammelfarmor, moster, kusiner och vänner. Vilken sagoboksförfattare vill barn så illa?

Jag får meddelanden och telefonsamtal från både kända och okända, unga och gamla, som kallar detta för ”vansinne”.

Vi värmlänningar är snälla och gemytliga. Men vi har inget tålamod med myndighetsövergrepp, och vi känner igen bullshit när vi ser det.

Kommunen ”utvecklar” inte Skutberget. Kommunen säljer ut Skutberget.

Jag må inte vara folkbokförd här sedan sju år tillbaka, men jag är fortfarande raktigenom värmlänning, och jag känner mig hemma och trygg när samma mening upprepas gång på gång, oavsett vem jag pratar med:

”Vansinne, kommer aldrig att bli av!”

Medborgarskap – för vem?

naglarSå vi hade en diskussion om medborgarskap på min Facebookvägg. Och jag tänkte bena lite i detta, eftersom frågan om vem som bör få bli medborgare i Sverige hänger ihop med min större plan för att å ena sidan utöka asylinvandringen, men samtidigt strama upp vem som får stanna livet ut i Sverige.

Och det slår mig hur fundamentalt olika vi ser på vad medborgarskapet innebär, beroende på våra värderingar.

Grov kategorisering:

  • En grupp anser att medborgarskap är något alla i Sverige boende av rättviseskäl ska få.
  • En annan grupp tycker att i stort sett ingen ska få medborgarskap om man inte i det närmaste avsvärjer sig hela sin tidigare kultur, religion och seder och istället äter sill, dansar till små grodorna och vägrar hemspråk för barnen.
  • Sedan finns min grupp, oklart hur stor den är, som anser att det är rappakalja att lägga sig i huruvida den tänkte svenske medborgaren kanske känner sig som en libanes, bär sari, svär på spanska eller döper sitt barn till Muhammed. Sverige är mångkulturellt. Det finns ingen anledning att styra upp hur laglydiga människor väljer att leva. Däremot vill vi se högre ställda krav på medborgarskap än ”har bott X år i Sverige och inte dömts för något grovt brott”.

Det är lätt att vara överens om fakta runt medborgarskap.

För den som lever i Sverige är det mycket små skillnader mellan PUT och medborgarskap:

  • Du har inte rösträtt till riksdagen
  • Du kan inte vara riksdagsledamot och det finns även ett fåtal jobb inom exvis försvaret, polisen och liknande som kräver medborgarskap
  • Du kan bli utvisad om du begår ett grovt brott

Det är alltså inte så att den som lever i Sverige utan att vara medborgare utsätt för någon sorts svårt lidande som motiverar att skänka bort medborgarskap av humanitära skäl.

Däremot är det förstås en annan sak att vara svensk utanför Sverige. Visumkrav är lågt ställda, du kan flytta inom EU, du tas om hand av UD om något händer och för den som är statslös eller medborgare i ett land som inte fungerar kan svenskt medborgarskap vara enda möjligheten att resa utomlands på semester.

Vi har en mycket hög invandring i Sverige. Människor flyttar hit för att jobba eller för att de behöver skydd, och ibland för att de blir kära i någon som bor här. De flesta som flyttar hit i vuxen ålder smälter in på sitt eget vis, och bestämmer sig så småningom för att de vill bli svenska medborgare – ibland av känslomässiga, ibland av praktiska skäl. Och det finns ingen anledning att moralisera över motiven. Men det finns heller ingen anledning att vara överdrivet snäll.

Vi gör som land en enorm humanitär insats genom att låta människor få skydd i Sverige. Det är jag som sagt mycket stolt över, och det ska vi fortsätta med. Men till skillnad från dem som arbetskrafts- eller kärleksinvandrar, som inte ligger svenska skattebetalare till last och som har en naturlig väg till integration och samhörighet med samhället, hamnar uppenbarligen många av dem som beviljats asyl utanför gemenskapen, med ganska höga kostnader för övriga invånare som konsekvens. För mig är det viktigt och bra att vi kan hjälpa dem när de behöver skydd, men vi har absolut ingen skyldighet att göra dem till medborgare om de inte lär sig svenska och så småningom försörjer sig själva. Skydd är en humanitär insats. Försörjning likaså. Medborgarskap är det inte.

”Men det är inte deras fel! Det är svårt att få jobb i Sverige! Alla kan inte lära sig ett annat språk!”

Detta handlar inte om skuldbeläggning utan om att vara praktisk. När vi gör medborgare av en vuxen människa som aldrig har försörjt sig själv i Sverige och som inte pratar svenska tar vi på oss en omotiverad kostnad för den personen, som kan dra iväg enormt. Det handlar om försörjningsstöd, bostad, tolk, sjukvård och till slut äldrevård. Det handlar om miljoner kronor per person, sett ur ett livslångt perspektiv. Och det handlar om många personer.

Mina skäl för språkkrav är dessa:

1. Det blir en puff i baken på den som vill leva ut sitt liv som svensk.
2. Det kanske inte behövs för ditt första jobb, men det underlättar för nästa. Jag har många kollegor som flyttat internt inom koncernen till Sverige och sedan blir det aldrig av att de lär sig svenska. Genom att se till att det gör det får de lättare att få nästa jobb.
3. Det är en kostnad för oss övriga att betala tolkar vid samtliga samhällskontakter.
4. Ett gemensamt språk underlättar gemenskapen i samhället.
5. Om du ska rösta i val till riksdag behöver du kunna följa debatten och förstå vad partierna vill.

Medborgarskap ska vara ett ömsesidigt avtal. Den som söker medborgarskap lovar att vara solidarisk med vårt samhälle, och vi som redan är medborgare lovar ta hand om den. Vi som redan är medborgare har därför rätt att ställa krav på försörjningsförmåga och kunskaper i svenska innan vi tar upp personen i vår gemenskap.

Jag anser att den som är vuxen bör få bli medborgare om den, som nu, bott i ungefär sju år i Sverige, pratar svenska tillräckligt bra för att inte behöva tolkhjälp vid normala kontakter med myndigheter och sjukvård och har haft en lön det går att leva av i ett par år.

Jag anser att den som levat minst fem av åren mellan 10 och 20 års ålder i Sverige bör få bli medborgare utan andra krav än att den inte begått brott.

Jag tycker vi ska göra dessa undantag:

  • Den som är svårt funktionshindrad och vars närstående är medborgare bör få bli medborgare.
  • Den som är statslös eller medborgare i ett land som inte tillgodoser personens rätt till pass och har levat många år i Sverige bör av humanitära skäl få bli medborgare även om den inte förvärvsarbetat. Annars blir den ”fånge” i Sverige.

Min vision för Sverige och världen är en avsevärt större öppenhet. Människor ska kunna flytta runt mellan länder, kulturer ska blandas, och vi ska vara ett välkomnande land. Vi ska också fortsätta göra en så stor humanitär insats som möjligt för att rädda dem som är på flykt till ett bättre liv, gärna genom att låta dem leva här istället för i tältläger.

Men för att kunna vara generösa och öppna behöver vi också se om vårt hus i andra änden.

De flesta västländer har språkkrav för medborgarskap, ofta kombinerat med ett samhällstest. Krav på egen försörjning är däremot mindre vanligt.

Men vi skiljer oss från övriga genom att ha en extremt hög andel asylinvandrare och en förhållandevis hög nivå på försörjning av den som inte klarar sig själv. För att kunna fortsätta vara en humanitär stormakt behöver vi förlika oss med att inte fortsätta försörja dem som inte längre har skyddsbehov utan istället låta dem återvandra, och det går inte om vi gör dem till medborgare utan motkrav.

===

Fotnot: Många roar sig med att skriva ”så här tycker Moderaterna” om mina inlägg – lustigt nog både från vänster ”Moderaterna är egoister!” och från SD-håll ”Moderaterna är migrationsvurmare!”. Det får man väl skriva om man vill, men det är inte sant. Jag är medlem, inte språkrör, och jag ber självklart ingen i partiet om lov innan jag uttrycker mig.

Stockholm 7 april

11099856276_cd84c41dde_oRäck ut en hand till den lilla
Lyft hennes sargade kropp
När främlingar vill henne illa
Blir du den som ger henne hopp

Räck ut en hand till den fader
Som lyckan snart rycks ifrån
När kropparna lägges i rader
Han finner sin döde son

Räck ut en hand till den vän
Du känner men ännu ej mött
Hon behöver din vänskap igen
När hennes dotter förblött

Räck ut din hand till den unga
Som lärt sig att leva med hat
Hans livsödes bördor är tunga
Han saknar just dig som kamrat

Flyga högt över verkligheten

ÖgaA: ”Sverige befinner sig i fritt fall, med dagliga upplopp och galopperande kriminalitet, där ingen törs säga sanningen och media ljuger.”

B: ”Sverige är ett fantastiskt land, med smärre utmaningar som behöver lösas.”

Dessa båda beskrivningar löper parallellt i såväl medier som sociala medier, liksom i fikarum och runt köksbord. De flesta av oss vet precis vilken världsbild vi är anhängare av. Och vi blir, från båda sidor, irriterade på dem som sprider den andra bilden.

Jag har funderat lite över vad som får oss att välja sida. Den viktigaste faktorn är nog vad människor runt oss anser. Vilket umgänge har vi, och vad framför de när vi möts? Det blir alltmer avgörande eftersom vi, när vi väl valt sida, tenderar att umgås med dem som tycker som vi, och läsa artiklar som bekräftar vår världsbild. Den andra sidan glider undan, och blir inte bara ointressant utan även obegriplig och motbjudande efter ett tag.

Men jag har lagt hundratals timmar på att följa sverigedemokrater och övriga ultranationalister i deras fora, se ”Hvad vilja nationalisterna”, och jag har diskuterat mig matt med dem på sociala medier, och jag vill påstå att den näst största skillnaden, efter umgänge och grupptillhörighet, sitter i huruvida vi ser världen ur grodperspektiv eller fågelperspektiv. A står likt Nils Karlsson Pyssling eller Arthur och minionerna och stirrar upp på ett gigantiskt, farligt, otäckt monster medan B flyger högt över taken och ser en liten obetydlig prick.

Ett tydligt exempel på detta är upploppen i Rinkeby häromveckan.

Fakta: Ett trettiotal personer blev förbannade när polisen skulle gripa en misstänkt för narkotikabrott. De tuttade eld på nio bilar, slog sönder rutor och plundrade två affärer. De var så hotfulla att polisen valde att inte agera förrän förstärkning kommit. Polisen avlossade ett skott. En DN-fotograf blev misshandlad.

Är detta (B) en trist händelse som dock inte är särskilt oroande utan mest irriterande, eller är det (A) ett bevis för Sveriges omedelbara undergång, enligt den beskrivning Åkesson och Karlsson gav i WSJ?

De flesta av oss har en färdig uppfattning. Den bildas inte under eftertanke medan vi lär oss om vad som skett, utan den stammar ur vår ryggmärg. Det tar oss två sekunder att bestämma oss.

Förklaringarna till händelsen blir sedan en konsekvens av våra första ställningstaganden.

Antingen beror upploppen (A) på av att människor från kulturer som inte fungerar i Sverige flyttat hit, eller också (B) på utanförskap. Antingen eller.

Och lösningen är därmed för den ena kategorin att (B) bryta utanförskapet och för den andra att (A) stoppa [nästan] all invandring och utvisa så många man kan.

DN/Ipsos har gjort en undersökning som är väl värd att läsa, eftersom den visar hur vår bild av verkligheten styr vårt val av parti. Tidigare undersökningar, som t ex SOM-institutets, har också givit samma resultat. Sverigedemokraternas sympatisörer är extrema i sin världsbild.

Att vi invånare i Sverige har olika syn på tillvaron är inte i sig nytt eller ens fel. Så kan en person beskriva samhällsutmaningarna som ”ökande klyftor” och den andra ”gigantiskt skattetryck”, och sedan gräver man ner sig och kastar argument på varandra utan att någon egentligen har vare sig rätt eller fel, eftersom det vi upplever som problem kan definieras som skillnaden mellan vår syn på verkligheten och vårt drömscenario. Om jag vill leva i ett samhälle med låga skatter är skatterna problemet, men om jag vill ha total jämlikhet är klyftorna problemet.

Det som är nytt med synen på migration är att sverigedemokrater, till skillnad från övriga, tror att det finns en verklighet som inte beskrivs av medierna.

Och på någon fläck har de förstås rätt. Så har man i många år undvikit att skriva etnicitet på den som begått brott, eftersom det strider mot pressetiken, och överhuvudtaget undvikit att beskriva samhällsproblem i termer av skuldbeläggning av stora grupper människor, vare sig det handlar om långtidsarbetslösa, funktionsnedsatta, norrlänningar eller nyanlända.

Men medan både långtidsarbetslösa, funktionsnedsatta och norrlänningar är minusposter i den totala samhällsekonomin är det sällan dem utan nästan bara invandrarna som strålkastarna riktas mot. De får bära hela bördan av alla samhällsproblem, från arbetslöshet till brottslighet till hål i statsbudgeten till att gamla inte får sylt på pannkakorna. Och bilbränderna i Rinkeby blir symboler för invandringens misslyckande.

Men polariseringen har en annan avigsida, och det är att när vi fokuserar på att skydda vår valda sida tenderar vi att missa det som faktiskt spelar roll. Så om Lisa är klassens svarta får och hela tiden får skulden för sådant hon inte gjort eller bara delvis gjort och vi hela tiden måste ta Lisa i försvar blir vi benägna att se mellan fingrarna när Lisa faktiskt är ansvarig för något. Och i förlängningen betyder det dels att problem, som t ex dem Nalin Pekgul så modigt tar upp, sopas under mattan, och samtidigt alienerar vi A ännu mer. Det motsatta gäller förstås också. De som hatar Lisa ser inte alla bra saker hon gör. Och om de ser det vägrar de berätta det för någon, eftersom det inte passar deras syften.

Så det finns flera debatter och metadebatter som pågår parallellt mellan A och B. Dels finns den faktiska diskussionen om migrationen och dess framsidor och baksidor, men också den om vems världsbild som är korrekt.

Jag har, trots enormt många timmars diskuterande, sällan eller aldrig övertygat någon som klart tillhör kategori A om någonting alls. Det går att korrigera faktafel, men det brukar inte spela någon roll för den större frågan.

”Jag vet hur det ligger till. Du är naiv.”, är svaret på det mesta.

Jag vet inte hur vi minskar polariseringen. Men jag anser att bristen på gemensam verklighetsbeskrivning är ett av dagens största samhällsproblem, för det slår in kilar mellan människor och hindrar tankar och idéer från att färdas.

Vi behöver helt enkelt lyssna mer, och gräva ner oss mindre.

Betyder det att vi ska acceptera deras rasistiska retorik? Inte för ett ögonblick.

Jag tycker hjärtligt illa om ultranationalister, och det står jag för. Jag tror inte den som bestämt sig går att omvända. Jag har dessutom tröttnat på daltandet med sverigedemokrater, och påståendet att de är mobbade och att det är synd om dem. Den som sprider hat mot människor baserat på etnicitet eller religion ska ifrågasättas. Det är inte mobbing. Och jag tror inte det går att omvända dem längst ut på flanken annat än i undantagsfall. Det är ädelt att försöka, och jag vet de som lyckats, men jag gör det inte. De tycker jag är en bortskämd och arrogant överklassmänniska som aldrig haft ett problem i livet. Mig gör det inget. Det är inte dem jag riktar mig till när jag skriver eller diskuterar.

Däremot måste vi ha integritet nog att vara nyanserade och sakliga och inte extrema, dels för att samhället vinner på det, men också för det finns en stor grupp grå människor out there som ännu inte bestämt sig, och de ser oss inte som trovärdiga om vi ger intryck av att blunda för det som inte passar oss.

Vi får inte flyga så högt i vår iver att ta det globala perspektivet att vi inte ser de problem som faktiskt behöver vår uppmärksamhet.

Varför jag stannar i Moderaterna

Tre frågor (egentligen fyra, men jag har dragit ihop dem till tre) var centrala för mig att få svar på för att fortsätta vara medlem i Moderaterna och verka för att få människor att rösta på partiet. En moderat vän ställde dem i måndags till Anna Kinberg Batra på ett medlemsmöte i Nacka, och hon svarade tydligt ”nej”. Utan krusiduller. Därför stannar jag. Detta inlägg handlar om varför, och hur jag resonerat.

Dessa är frågorna:

  1. Kommer Moderaterna att förhandla med SD om regeringsbildningen?
  2. Kommer Moderaterna att göra upp med SD i migrationsfrågan?
  3. Kommer Moderaterna att politikutveckla och skriva gemensamma motioner och propositioner med SD?

I den långa diskussion som följt sedan min debattartikel i Aftonbladet har några centrala synpunkter utkristalliserats, som är värda att besvara.

”Vad spelar det för roll vem man gör upp med? Det viktiga är väl politiken? Varför ska någon rösta på ett parti som inte vill ‘ta makten’?”

Det finns en legitim del i frågeställningen. Det är viktigt att kunna lyssna på alla, och det är pragmatiskt att även kunna göra upp med Djävulen om så är, ifall man vill samma sak. Politiska beslut är ofta binära, och man kan ha helt olika värderingar och ändå landa på samma punkt i en fråga. Det bästa exemplet är hur V och SD är de partier som är EU-motståndare. Det ena för att de är globalister som avskyr gränser, och det andra för att de är nationalister och vill ha en annan gräns, enkelt uttryckt. Helt motsatt ståndpunkt resulterar i samsyn i sakfrågan.

Det finns därför ingen anledning att förlora på walk-over bara för att man inte vill ha fel personer med i sitt lag.

Ur ett perspektiv.

Men det finns två motperspektiv till detta.

Det ena är konsekvensen av att skriva motioner och, efter valet, propositioner med SD. Partiet har idag ett stigma, som de väl förtjänar. Jag har skrivit ett längre inlägg om varför, och om de negativa konsekvenserna av att plocka av dem det. Att politikutveckla med och hålla presskonferenser med ett parti är att ge legitimitet till deras sunkiga värderingar. Det är inget jag vill bidra till, när det gäller ett parti som konsekvent hetsar mot vissa folkgrupper baserat på etnicitet, religion och sexuell läggning, och som har en nationalistisk och exkluderande agenda.

Det andra perspektivet är risken att förslagen, rent konkret, får en profil jag inte kan acceptera. Detta är anledningen till punkt (2) ovan, att migrationsfrågor måste vara exkluderade från samarbete.

Nära-SD-moderater, sverigedemokrater och även en del vänsterpersoner påpekar då förnumstigt att ”Moderaterna har ju ändå kopierat SDs politik”, men det är, som jag redan skrivit flera gånger, bara dumheter. Det finns inte ett enda förslag SD varit först med, som Moderaterna sedan kopierat. Det finns förslag Moderaterna eller andra partier haft, sedan övergivit, sedan återgått till, och som SD däremellan haft, men bilden av att SD haft en finurligt uttänkt portfölj av idéer som Moderaterna först kallat rasistisk, sedan självsvåldigt plagierat, är helt fel. Tyvärr har mina partikamrater, genom ett bisarrt krumbuktande och ursäktande på formen ”vi har inte lyssnat på väljarna” bidragit till att förstärka den bilden.

För det är nu vi närmar oss kärnan. Moderaterna har en fundamentalt annan syn på invandring än SD. Vi är i grunden positiva, vi gillar att människor migrerar eftersom Sverige och världen blir bättre av ett flöde migranter, och vi känner ett globalt ansvar för människor som har det svårt. Men vi vill också applicera en förnuftig syn på migration. De som kommer hit behöver försörja sig själva så fort som möjligt. Deras välstånd ska främst komma ur eget arbete. Vi står upp för flyktingkonventionen, men anser också att humanitära insatser måste hjälpa så många som möjligt. Jag har egna idéer om hur det ska gå till.

Sverigedemokraternas utgångspunkt är istället att invandring alltid är dålig, och att vi enbart ska tillåta människor att flytta till Sverige när det är helt nödvändigt. Minns att partiets främsta företrädare gick med i ett parti som ville utvisa alla som flyttat hit efter 1970, och dessutom förbjuda utomeuropeiska adoptioner för att hålla rasen vit. De må inte stå bakom detta idag, men herrar Åkesson, Söder, Karlsson och Jomshof ansåg inte förslagen vara diskvalificerande så sent som på tvåtusentalet. Detta är mindre känt, men i SDs partiprogram finns en passus om att alla invandrare som vill ska erbjudas ersättning om de lämnar landet. Så illa tycker SD om invandrare att de är beredda att ta av skattebetalarnas medel för att bli av med även dem som bidrar.

Vårt land är ingen direktdemokrati, och vi ges inte möjlighet att justera våra val. Vi väljer företrädare som i fyra års tid ska agera utifrån våra värderingar i frågor vi idag många gånger inte ens känner till. Jag vill inte välja någon som sitter och kohandlar om migration med människor som ser invandrare som oönskade inslag i Sverige. Någonstans kommer detta oundvikligen att slå enormt slint.

Därför är det extremt viktigt för mig att Moderaterna tydligt säger nej till att förhandla i migrationsfrågor med SD. Det får inte ens finnas en misstanke om att deras rasism och övriga främlingsfientlighet påverkat moderaternas motioner och propositioner.

”Detta är bara första steget – snart regerar Moderaterna med SD. Man ska aldrig kompromissa med rasister!”

Så i den andra änden av spektrat finns många människor som anser att Anna Kinberg Batra givit lillfingret åt SD, och att nästa steg kommer att bli hela handen, och att hon borde ge dem ett helt annat finger istället. En del av dessa gick från M till C efter utspelet.

Känslomässigt håller jag med. Jag mådde direkt illa av att läsa om Moderaternas tjänstemannamöte med SD.

Men även innan Anna Kinberg Batras utspel hade jag faktiskt kommit fram till att jag är beredd att lätta en liten smula på ”kontaktförbudet”, just för att det till någon del är kontraproduktivt. Om man vill något i en icke migrationsrelaterad fråga, och det behövs ett möte eller två för att göra upp borde det vara möjligt. Det blir liksom fånigt annars.

Sedan länge används SDs röster av båda sidor i många frågor, och om det nu behövs pratas ibland för att komma i mål kan jag leva med det.

”Hur ska man kunna regera utan att göra upp med SD?”

Det finns två varianter. Antingen gör man en DÖ light, och gör upp med Löfvén om att störst block regerar och övriga lägger ner sina röster.

Men som jag skrev i januari:

Det går också att regera i minoritet Alliansen efter valet 2018 helt enkelt bara ”tar makten” genom att meddela talmannen att de vill bilda regering, utan föregående förhandling. SD kan förstås vägra godkänna den regeringen, och de har sedan möjlighet att rösta bort en alliansregering vid varje höstbudget, och gör de det är det så, och då får Alliansen lämna stafettpinnen till S.

Det är inte optimalt att använda talmannen som go-between för att man inte kan mötas in person. Det lär resultera i många utspel från SD i diverse tidningar där de listar sina krav för att stötta Alliansen, som i sin tur måste mötas av isande tystnad från övriga, men i slutänden har de ingen annan makt än att välja regering, och de kan inte välja Löfvén.

Har man is i magen går det vägen. Men då måste man också acceptera att det kanske inte gör det.

Men alternativet, att Alliansen regeringsförhandlar med SD, är för mig och, vill jag påstå, de flesta övriga Alliansväljare helt oacceptabelt.

Konklusion

Jag har fått mycket stöd och mycket skäll för mina artiklar, med början i blogginlägget ”Vi är de mest hatade” som blev viralt i somras till artikeln i Aftonbladet förrförra veckan. Det är värmande med stöd, men det är också nyttigt med skäll. Det är då våra ställningstaganden förfinas och fördjupas och ibland överges.

De som varit hånfulla i sina uttryck har aldrig varit aktiva moderater, som istället varit antingen positiva eller neutrala. Däremot har det funnits de som kallar sig moderata väljare som varit upprörda. Vad jag förstått har tolv procent av moderata väljare SD som andra parti, och jag gissar att det är just dessa som är så extremt högljudda i debatten, men som egentligen är så få till antalet, som driver hatkampanjer mot mig och övriga moderater som tycker som jag. De som i åratal skrivit drypande hånfulla artiklar och Facebookinlägg mot partiledningen för deras avståndstagande mot SD anklagar nu mig för att vara illojal. Det är komiskt, på något sätt.

Min ståndpunkt blir ”attackerad” från båda hållen. Jag tror det är svårt för många att förstå att man kan ha en nyanserad åsikt som samtidigt är stark. Normalt kämpar människor hårt för extremer, inte för en mittenposition.

Ja, jag avskyr SD och allt de står för på ett mycket personligt plan, som kryper under min hud. Partiet var nazistiskt. De har polerat sin retorik och sina förslag och bytt ut armékängor mot finskor och judar mot muslimer, men det är omöjligt att veta huruvida polishen är praktiskt motiverat eller om företrädarna verkligen ändrat sig i grunden. Jag litar inte på någon av deras företrädare. Ingen som är besatt av medmänniskors etnicitet bör ha makt. Och jag har nästan uteslutande negativ erfarenhet av deras sympatisörer.

Ja, jag vill att Sverige ska ha mer moderat politik. Anledningen är att just vår drivkraft har den där balansen av förankring i sunt förnuft, god ekonomi och ordning och reda samtidigt som den är härligt öppen, nyfiken, liberal, positiv och empatisk. Många till vänster har en negativ syn på oss, och tycker vi är snorkiga överklassmänniskor som inte bryr oss om svaga utan istället knycker godis från småbarn och sparkar på uteliggare. Jag hoppas de moderater som skapat den imagen hör till dem som nu gått till SD.

Jag vill vara med och förändra bilden. Jag vill jobba för ett starkt Moderaterna i valet 2018.

Men för att kunna göra det med gott samvete var jag tvungen att veta att vi inte tänker använda våra väljares förtroende till att vandra rakt in i SDs gryt. För det skulle jag aldrig kunna leva med.

Nu har jag fått svar.

Därför stannar jag.

SD vs. V

Next TeeDet är inne att jämföra V och SD just nu. Sensmoralen ska vara att V är lika illa som SD, typ. Allt dumt man säger om SD ska helst även kletas på V, för att uppnå någon sorts rättvisa.

Jag tycker det är en bisarr jämförelse.

Det dummaste uttrycket i sammanhanget är ”kommunismen har dödat många fler än nazismen/fascismen, alltså är V värre än SD”.

Det där med dödandet är visserligen absolut sant, men helt irrelevant. Kommunismen har funnits världen över i enorma länder som Sovjet och Kina i över hundra år, medan nazismen funnits på en begränsad plats i något tiotal år, och fascismen några få platser till, och inte särskilt länge. Ska det vara någon vits med jämförelsen behöver man räkna i procent, per år och invånare. Men inte ens då hamnar man rätt, för det är inte de extrema varianterna de svenska partierna företräder. Partierna måste (be)dömas för sina program och företrädare idag, och inte för andras halmgubbedåd förra seklet.

Politikens innehåll

När det gäller sakpolitik är det egentligen så att jag och en vänsterpartist har extremt lite gemensamt. Av de frågor som ligger på Sveriges politiska bord idag är det nästan ingen där jag, eller Moderaterna som parti, landar på samma sida som V. Det gäller däremot inte SD. Det finns vissa sakfrågor där M och SD tycker ungefär lika, som till exempel kriminalpolitik och tidiga betyg. Detta är frågor där jag själv är ganska ljum. Fler poliser är bra, för polisen funkar inte idag. Gärna höjda straff om det hjälper, men inte av populism, dvs för att folk tycker det känns rätt, utan för att det verkligen visat sig ha en negativ effekt på brottsligheten. Och när det gäller betyg från fyran känner jag att det fästs på tok för stor betydelse från båda sidorna vid denna fråga. Det är varken oerhört viktigt eller total katastrof med tidiga betyg. Men rätt ska vara rätt. Det finns ett sakpolitiskt överlapp med SD, som saknas när det gäller V.

Värderingarna

När det gäller Vänsterpartiets värderingar är det knepigare. Jag vill under inga omständigheter leva i ett socialistiskt samhälle. För mig ligger den ultimata samhällsstrukturen i en mix, där vi har en god skola för alla, nästan-gratis sjukvård för alla och fungerande sociala försäkringar som motverkar fattigdom, ungefär som i Sverige idag, fast lägre skatter och högre fokus på att få människor till egen försörjning och att motverka slöseri. Jag vill under inga omständigheter se en extrem fördelningspolitik med skyhöga skatter och bidrag där staten är ägare av produktionsmedlen, utan anser att marknadsekonomi skapar de bäst fungerande samhällena. Individer ska ha makt över sina liv, och tjäna på att arbeta. Jag tycker också de vänsterpartister som förespråkar helt fri invandring med bibehållen välfärd borde tänka lite längre. Miljarder människor har det avsevärt sämre än vi. De kan inte alla bo här.

Men hur lite jag än håller med om deras vy av hur Sverige och världen borde utvecklas ser jag inget ont i människorna. De vill i regel ingen illa. De vill bara något helt annat än jag. Jag har flera vänner som röstar både V och FI, och som jag gillar högt och rent. Det finns ingen motsägelse mellan att tycka personerna är härliga och att inte vilja leva i den värld de drömmer om. Ingen av dessa personer fantiserar uppenbarligen om någon revolution där jag och andra borgare får halsen avskurna. De drömmer om avskaffade inkomstklyftor och massiva utjämningsprogram. De drömmer om pyttesmå dagisgrupper och massor av sylt på gamlas pannkakor och deras hjärtan blöder för fattiga och sjuka.

Jag vill inte påstå att samtliga vänsterpartister bara styrs av kärlek eller är raktigenom goda. En del är det. Andra kan absolut hata. Men då är det i regel människor med motsatta åsikter hatet riktas mot, även om det finns de som även hatar dem som har feta nackar och äger kapital.

När det gäller SD – både partiet, företrädarna och väljarna – är det helt annorlunda. Deras värderingar präglas av hat mot framförallt muslimer, och av en bisarr rangordning av människor baserad på etnicitet, som yttrar sig i misstro och rädsla mot medmänniskor. De kan gladeligen avsky en hel grupp människor, som till exempel ensamkommande, utan att se personerna i gruppen som individer. Vi kan kalla det rasism eller främlingsfientlighet, och det är en egenskap jag finner extremt motbjudande när jag väljer mina vänner. Därför umgås jag mig veterligt inte med någon sverigedemokrat.

Det intressanta är att sverigedemokrater faktiskt är socialister. Motsatsen till en nationalist är inte en kommunist. Många kommunistiska samhällen är eller var synnerligen nationalistiska med förföljelse av etniska folkgrupper. Motsatsen till en nationalist är en liberal. För även många sverigedemokrater drömmer om pyttesmå dagisgrupper och massor av sylt på gamlas pannkakor, men bara för vissa barn och gamla.

Det sakpolitiska överlappet mellan SD och V är avsevärt större än överlappet mellan M och V, som är i princip obefintligt.

Både SD och V vill se en stark stat och mindre makt till individer.

Både SD och V vill ta Sverige ut ur EU.

Detta leder oss in på den senaste sloganen från företrädare för mitt parti Moderaterna: ”Både V och SD har auktoritära rötter”.

Det är visserligen helt sant. Det är också sant att det finns revolutionära krafter i V, även om partiet inte står för dem. Det är sant att V länge befolkades av stalinister och maoister som hade ganska obehagliga planer för kapitalägare i Sverige. Men SDs främsta företrädare, inklusive Jimmie Åkesson, gick med i ett parti som ville förbjuda utomeuropeiska adoptioner för att hålla den inhemska rasen vit.

Det stora problemet med just SDs rötter är inte att de är auktoritära utan att de är nazistiska. Det finns ingen anledning att tona ner etiketten bara för att de ska passa i samma mall som V. Och SD är i allt väsentligt nationalsocialister även idag, om man byter ut judar mot muslimer. Det mesta som framfördes av Hitler på trettiotalet sägs idag av företrädare för SD:

”… prevent the Jewish people from intruding themselves among all the other nations as elements of internal disruption, under the mask of honest world-citizens, and thus gaining power over these nations.”

 

Det sakpolitiska överlappet mellan M och SD är definitivt större än mellan M och V.

Men SD är ett rasistiskt parti är ett rasistiskt parti är ett rasistiskt parti.

evak

Samtal-med-SD-skalan

Det blir snabbt ett luftfäktande om vad man bör och inte bör göra med SD. Det är därför viktigt att konkretisera vad som avses med samarbete i riksdagen. Här står, för oss som starkt tar ställning mot SDs rasism, två värden mot varandra.

Partier behöver få igenom sin politik, och hindra förslag man är emot.

Idag görs det de facto på ett ganska opraktiskt sätt, genom att ingen ”får” prata med SD, men ändå behöver alla prata med SD, för de är, vare sig vi vill eller ej, vågmästare.

Å andra sidan bör de absolut inte normaliseras.

Detta är vad jag landat i:

Å ena sidan: Parlamentariskt arbete är ett hantverk, och för att komma framåt behöver man ibland, liksom i övriga livet, kavla upp ärmarna och snacka ihop sig med folk man inte gillar och inte har något gemensamt med. Vill man samma sak, och enda sättet är att stå på varandras axlar, är det ju ofta viktigare att få jobbet gjort än att gå hem tomhänt. Ofta nog räcker det med att diskutera i utskotten, men skulle man behöva fila på formuleringarna är det förstås bra om man inte behöver smyga med detta, utan kan göra det öppet.

Å andra sidan: SD är ett rasistiskt parti med nazistiska rötter. Företrädarna har en övergripande agenda som går emot allt jag står för, även om vi råkar tycka lika i enstaka frågor. Därför bör de absolut hållas undan makt och inflytande.

Jag har nedan gjort en sorts lista, för att det ska bli lättare att diskutera. Frågan är inte ”samarbete” eller ”inte samarbete”, utan en skala. Själv har jag kommit fram till att 7 och 8 är så nära 5 och 6 att de lika gärna kan tolereras, men jag drar en gräns där. 9 och 10 är inte ok för mig. Det är en sak att politikutveckla själva eller inom Alliansen och sedan förankra förslagen med SD, men något helt annat att låta deras bisarra världsbild påverka moderat riksdagspolitik.

Min gräns går alltså mellan att jämka och förankra förslag där man redan har en tydlig ståndpunkt och att bolla och politikutveckla tillsammans.

Moderaternas partiledning har intressant nog såvitt jag sett aldrig använt ordet ”samarbete”. Man säger istället ”samtal”. Jag vet inte riktigt om det är värre eller bättre att använda ett ord som normalt är reserverat för formella möten mellan lärare, elever och föräldrar.

Ledningen har definitivt sagt nej till 11-13, men ingen vet säkert om 9 och 10 är OK. Det gör att alla drar sina egna slutsatser och argumenterar utifrån dem. Spännande nog är både SD-anhängarna och rödgröna för en gångs skull helt överens om att 9-10 är givna och 11-13 väntar runt hörnet. De är också ense om att sådana som jag är naiva.

Jag tycker mediahanteringen av utspelet har varit under all kritik, och självklart borde man ha haft ett ordentligt ”samtal” med allianskollegorna i förväg, så att frågetecken kunnat rätats ut. Det måste till ett ordentligt klargörande omedelbart för att få stopp på spekulationerna.

Och jag hoppas innerligt att det klargörandet innebär att 9-10 försvinner från bordet.

Idag OK för mig Vad M sagt
1 Hälsar inte. Låtsas att de är luft.
2 Lyssnar i utskotten, men gör tvärtemot, för det är viktigare att SD inte får sin vilja igenom än att mitt parti får det.
3 Hälsar, men stänger öronen när de pratar politik.
4 Ställer inga frågor i utskott och debatter, men anpassar sina förslag så att de går igenom.
5 Ställer frågor i utskotten och anpassar motioner så att de går igenom.
6 Tar ibland en fika för att fånga upp deras åsikter även utanför utskotten.
7 Tar med dem in i ett mötesrum och frågar vad de tycker, och ritar lite på whiteboarden så att man kan komma överens.
8 Kallar till möte någon gång emellanåt för att sondera terrängen och fila på förslag där det finns möjlighet att komma överens.
9 Håller regelbundna möten där man bollar idéer. ?
10 Inleder långtgående samarbeten runt övergripande frågor och skriver motioner ihop. ?
11 Budgetförhandlar.
12 Regeringsförhandlar.
13 Regerar ihop.

Blågrönbrun röra

voteringSå det har inte blivit ett smack klarare runt Ms ”samarbete” med SD nu när en knapp vecka har gått. För varje dag Alliansen inte går ut med ett gemensamt uttalande ökar dessutom spekulationerna. Alla är arga, därför att de utgår från sin egen tolkning av situationen.

Detta är inte bra. Alls. Man behöver inte vara överens, men man kan inte kriga för öppen ridå. Vänsterskribenter och -politiker har förstås redan dödförklarat Alliansen. Det har de gjort varje gång man haft olika uppfattning i frågor, men den utdragna ”nu är vi överens”-processen har denna gång givit dem onödigt vatten på sin kvarn.

Vad alla vi miljoner medborgare som inte sitter i Riksdagen försöker förstå är:

Hur har man arbetat hittills, och vad kommer att ändras?

Utan den informationen blir det omöjligt att bilda sig en konstruktiv uppfattning.

Hittills

Här är två mycket relevanta Facebookstatusar från riksdagsledamöter.

Niklas Wykman, M

Johanna Jönsson, C

Ur detta lär vi oss att SD tvärtemot vad många påstår inte är ”mobbade” eller ignorerade. Det fikas och det pratas.

Alliansen och SD sänkte dessutom ganska nyss regeringens proposition om kvotering till styrelser. Det visar att man mycket väl kan bedriva sin egen politik när det behövs. Så alla arga SDare eller nära SDare som ideligen anklagar Alliansen för att ”vägra genomföra sin politik” har uppenbarligen fel i sak.

Framgent

Så vad är då nytt? Vad kommer att förändras?

Min tolkning

Min tolkning idag är att det scenario Johanna Jönsson spekulerar i, där M ska sitta i regelbundna synksamtal med SD och sedan springa som en skottspole mellan Allianssammanträden och SD-snack, är inte vad som avses.

Min tolkning är att man ad hoc, vid mer komplicerade frågor än ”ska vi rösta ja eller nej till denna proposition” nu kan ta en förhandling till nästa nivå genom att diskutera vilka punkter man är överens om. Varför man inte kan det redan idag, när Johanna och Linus B kan fika, begriper jag dock inte fullt ut.

Men detta kan jag, även om jag tycker genuint illa om nästan allt SD står för, acceptera. Sakpolitiken måste vara viktigare än formen.

Om min tolkning av Ms budskap gäller handlar det enbart om att plocka ut SD ur den formella frysen och placera dem jämsides med V. Ett parti man inte identifierar sig med, inte har något formaliserat samarbete med, men kan förhandla med när man ser att det finns en grund. Jag gillar uppenbarligen inte alls normaliseringen av SD, men samtidigt måste Riksdagen fungera.

Många har frågat ”varför skulle SD hjälpa Alliansen gratis?”, men det är en lite absurd fråga, för allt riksdagsarbete handlar ju om att man vill förändra. Om man tycker lika i en fråga finns ju en inneboende vinst i att förslaget går igenom. Det finns ingen anledning att se framför sig att SD sitter likt Marlon Brando och viskar ”Someday, and that day may never come, I’ll call upon you to do a service for me”.

Lena Mellins tolkning

Lenas tolkning förtjänar att lyftas, för hon har lång erfarenhet och mycket nära och bra kontakter med riksdagsledamöter ur alla partier. Jag håller inte nödvändigtvis med om hennes slutsats, men tycker passager är intressanta:

Både partiledaren själv och hennes gruppledare i riksdagen Jessica Polfjärd (M) försökte senare på dagen att förklara vad Kinberg Batra hade menat. Men medan de övriga alliansledarna hade bett om en precisering av budskapet så ökade Kinberg Batras och Polfjärds snarare förvirringen.

”Detta betyder att alla partier står till svars för sin politik och sina förslag med möjlighet att ställa och besvara frågor till alla under riksdagsbehandlingen”.

Det kan tolkas som om Alliansen redan är upplöst och att alla partier agerar var för sig (utom regeringen för man förutsätta eftersom det är en koalition). Det ger också sken av att om en SD-ledamot ställer en fråga under ett utskottsmöte så är det ingen som svarar.

Men så är inte fallet. Övriga ledamöter svarar på SD frågor både före, under och efter utskottsmötena. Även om det ibland kan vara känsligt, exempelvis om det gäller exakta formuleringar.

Ytterligare andras tolkning

Den tolkning som nu råder i media är att utspelet är något revolutionerande och stort, och inte bara en svag höjning i samtalsfrekvensen. Det M har deklarerat är att man vill inleda ett formellt samarbete, menas det. Om vi bryter ner det till en praktisk nivå skulle det innebära att M utan resten av Alliansen sitter i regelbundna synkmöten med SD och sedan har med sig deras synpunkter in i Alliansmöten.

Och jag kan säga att detta är inte något jag vill se. Det skulle ge SD en på tok för stor påverkan på Allianspolitiken.

Det finns dock inga belägg för att detta är vad som avses. Tvärtom säger M ”enstaka frågor” och ”vi kommer inte inleda något organiserat samarbete med SD”.

Finns det en risk för att ”enstaka frågor” blir till ”väldigt många enstaka frågor” och sedan morphar till ”nästan alla frågor”? Att ”tillfälliga möten” blir till ”varje onsdag klockan två”?

Det gör det förstås. Och det får mig att rysa av obehag.

Därför måste vi få ett klargörande, i form av en gemensam presskonferens med Alliansen.

Och klargörandet måste vara detaljerat och exemplifierat.

Och det måste vara omgående.

Ms nya ”samarbete” med SD

spiderModeraternas pressrelease innehöll två nyheter:

  1. Alliansen borde försöka fälla regeringen och lägga en budget ASAP.
  2. ”Därför är vi moderater inte beredda att inleda regeringssamarbete med något av dem. Däremot är vi öppna för att söka stöd för vår politik i enskilda frågor hos alla riksdagspartier i de fall där förutsättningar finns.”

Samtidigt uttrycker man tydligt att man under inga omständigheter avser budgetförhandla med SD, till skillnad från regeringen Löfvén 2013.

Se gärna denna eleganta sammanfattning av Sveriges första budgetförhandling som omfattade SD.

Att fälla regeringen med en gemensam budget innebär en förflyttning från ”senast 2018” till ”nu”. Förflyttningen är inte ett gigantiskt löftesbrott från M, utan snarare en precisering.

Vad gäller texten ”öppna för att söka stöd för vår politik i enskilda frågor hos alla riksdagspartier i de fall där förutsättningar finns” menar jag att det egentligen inte heller är en förflyttning, utan snarare en formalisering av ett befintligt arbetssätt, samt möjlighet att mer aktivt söka stöd för sina förslag.

För några veckor sedan skrev Niklas Wykman så här:

Men förvirringen runt vad ”samarbete” innebär går långt tillbaka, liksom skuldkletandet. ”I nio fall av tio röstar SD med Alliansen.” Hela förra mandatperioden ekade den meningen som ett mantra från rödgröna sympatisörer, som grund för att Alliansen var solkad av SDs rasism. Jag reagerade redan då på det bisarra i att skuldbelägga den som enbart tar emot passivt stöd av SD. Att ha ett åsiktsöverlapp med SD i frågor som inte rör migration innebär inte att man på något sätt är ”ond”. Migration är bara en fråga. I alla andra frågor landar SD ibland i samma slutsats som Alliansen, ibland som de rödgröna, och det är inte så mycket att orda om.

Jag är sedan ett par år tillbaka med och driver gruppen Alliansväljare mot SD-samarbete, och för några veckor sedan smyglanserade vi också sidan Alliansregering utan SD-samarbete. I samband med detta skrev vi ett manifest, som redogör för vad sidan står för.

Här är ett utdrag ur den texten:

Vad betyder då “samarbete med SD”?

Det enkla svaret är att en kommande regering inte bör skriva gemensamma propositioner med SD eller på andra sätt tar in deras krav i den egna politikformuleringen.

Det finns dock några gråzoner:

Bör en Alliansregering försöka regera även om den är mindre än de tre (eller kanske fyra) rödgröna partierna?
Om sju partier bjuds in till tvärpolitiska överläggningar, bör då även SD bjudas in?

I dessa frågor är vi inte helt ense sinsemellan. Det gör ingenting. Vi kommer att diskutera och resonera mer runt dessa frågor, framförallt den första, som är central om dagens opinionsmätningar håller i sig, under tiden fram till valet.”

Det finns tre stora problem med SD ur min synvinkel. Det ena är deras populism. Den är irriterande, men inte ett skäl till avsky. Sedan finns deras extrema migrationspolitik, där de vill stoppa i princip all invandring inklusive arbetskraftsinvandring och bryta mot flyktingkonventionen. Det är fel för Sverige och världen, men inte ett skäl till avsky.

Men så finns den grovt främlingsfientliga retoriken, främst muslimhatet som påminner om Hitlers judehat på 30-talet, och alla rasistiska företrädare. Den förtjänar avståndstagande rakt igenom, och jag är idag nöjd med att Anna Kinberg Batra faktiskt står upp och säger att SD är ett rasistiskt parti.

Även om det vänder sig i magen på mig måste vi vara praktiska. Att ta emot SDs stöd i frågor där vi tycker lika och att diskutera i utskott och eventuellt justera förslag så att de går igenom sker från båda sidor mittlinjen och kommer att fortsätta att ske. Och skulle man framgent ta en fika eller gå in i ett grupprum för att fortsätta en diskussion om bensinskatt eller barnbidrag kan jag leva med det också, så länge man inte inleder formaliserade samarbeten.

Däremot ställer jag aldrig upp på en normalisering av SD. Det är både strategiskt kontraproduktivt och moraliskt fel.

Så om inget är nytt, varför kom då utspelet?

Jo, för att det är ett tjat och ett gnat utan dess like, från SD och SD-nära moderater. Det är en kamp om vem som hatar vänstern mest. Och deras främsta vapen är att älta ”varför tar du inte makten varför tar du inte makten varför tar du inte makten?”. Frågan är förstås relevant. Om någon kan kliva fram och ta makten, men väljer att sitta på händerna, kan du för evigt håna den för bristen på vilja.

När Anna Kinberg Batra nu kliver fram och visar att hon är beredd att ta makten och dessutom sätter ord på det som redan sker, dvs samarbetena i utskotten, slipper hon den diskussionen. Istället förflyttas trycket till Centern. Är det elakt? Inte egentligen. Annies sympatisörer är, i synnerhet idag när det skett en förflyttning av SD-ovänliga M-väljare till C, inte alls inne på att ta makten till varje pris. Annie klarar kritiken, för hon har stöd i sitt parti.

Så i själva verket är draget rätt genialiskt. De som vill se ett regerande redan idag kan gå från C till M, övriga åt andra hållet, men väljarna stannar i Alliansen.

Alla analyser om att Ms pressrelease innebär slutet för Alliansen anser jag vara absurda. Ett tänkt regeringssamarbete spricker inte för att man har olika uppfattning om NÄR man ska ta makten, utan för att det finns en eller flera mycket viktiga sakfrågor där man har fundamentalt olika syn. Som till exempel byggandet av en bro över Öresund, som en del av oss minns.

Borde Reinfeldt ha suttit kvar 2014? Nej, absolut inte. Då visste ingen att SD hade för avsikt att inte följa praxis och lägga ner sina röster i budgetomröstningar. Att sitta kvar hade därför oundvikligen inneburit budgetförhandlingar med SD.

Hur ska då Sverige regeras? Det besvarade jag här. Det är inte optimalt, men det fungerar.

Det finns väldigt, väldigt många som känner som jag: Vi vill inte under några omständigheter brunklibbas av SD.

Vad vi däremot behöver är att neutralisera dem, och att placera dem i den trettonprocentstunna där de borde sitta, och inte i förarsätet till svensk politik.

Så länge L och C säger nej kommer det inte att bli något maktövertagande. Det är OK för mig. Att ta över makten till jul, med bara tio månader kvar till nästa val, är inte optimalt. Ur ett långsiktigt perspektiv är det nog bättre att jobba fram ett riktigt bra valmanifest istället.

Däremot kommer det förhoppningsvis nu att bli arbetsro och fokus på sakfrågor.

Låt SD behålla stigmat

escher

M.C. Escher

SD har stagnerat på 16-18 procent. Sedan december 2015 har de tappat några procentenheter – gissningsvis proteströstare som egentligen aldrig identifierade sig med partiet.

När jag diskuterar med politiskt aktiva och andra intresserade ploppar nästan alltid frågan om hur partier framgent bör förhålla sig till SD upp. Många har landat i att det bästa vore att behandla dem som alla andra partier, och ”låta dem ta ansvar” – som i Finland, Norge och Danmark. De har uppfunnit termen ”beröringsskräck” som benämning på oviljan att samarbeta med SD, för att få det att framstå som någon sort irrationellt och lite tramsigt beteende. Jag förstår hur de tänker, men jag håller inte med. Här förklarar jag varför, och jag gör det helt utan moraliska eller sakpolitiska ställningstaganden – vi lägger allt sådant åt sidan och isolerar istället den strategiska frågeställningen ”hur hindra SD från att växa”. Att få SD att krympa tror jag inte går, annat än marginellt, som jag skrivit tidigare. De har de röster de ”ska ha”. Runt femton procent av svenska folket anser av allt att döma att muslimer överlag inte bör få leva i Sverige och/eller att invandring i nästan alla lägen är dåligt, och att Sverige ska bebos av etniska svenskar, och de medborgarna kommer inte att välja något annat parti. Visst ska vi försöka ändra deras uppfattning, men sådant tar tid.

Runt SD finns ett stigma, och det skapades naturligt ur SDs nazistiska rötter. Främlingsfientliga partier i andra länder har inte den bakgrunden, och därför har de kunnat växa in i väljargrupper SD har svårt att nå. Vi som var vuxna på nittiotalet kopplar för alltid ihop namnet med heilande skins som marscherade 30 november. SD har ägnat de senaste tio eller så åren åt att försöka få bort den fläcken, med mycket klorin och ivrigt tvättbrädsgnuggande, men det har bara lyckats delvis.

Nasserötterna kombinerat med företrädare som hela tiden ertappas med att uttrycka sig grovt rasistiskt placerar SD i en stigmatiserad bubbla. Den som kliver in där är för evigt solkad. Detta blir förstås en självuppfyllande cirkel. ”Invandringskritiker” med stabil förankring i samhället vill inte förknippas med nazister och rasister, och avstår från att ställa upp som företrädare för partiet, och då måste partiet även fortsatt representeras av personer som i hög grad är rasister eller av andra skäl olämpliga och så skapas en evig loop.

I min egen bekantskapsbubbla av i huvudsak tjänstemän i Storstockholm finns mig veterligt inte en enda person som öppet går ut med att vara SD-anhängare. Statistiskt sett känner jag säkert åtskilliga som sympatiserar med partiet, men de erkänner det inte annat än till likasinnade, och dit hör uppenbarligen inte jag.

SD har blivit som en sekt.

Detta stigma hindrar förstås inte människor från att rösta på partiet. Men det hindrar partiet från att växa.

Att behandla SD som ”vilket parti som helst”, dvs att normalisera partiet och ge dem samma status som övriga partier, är att ge dem ett fritt pass att byta ut sina rasseföreträdare mot ”normala” personer och sedan håva in kanske tio nya procentenheter väljare. När de gjort det har vi ett M som är kraftigt försvagat eftersom ”migrationskritiska” sympatisörer då glatt kan gå till SD utan att behöva hålla för näsan eller skämmas i sin sociala krets, medan sympatisörer i andra änden går till L eller C, och Alliansen kommer aldrig att kunna ta makten.

Hur ser då alternativet ut? Om Alliansen inte samarbetar med SD, hur ska vi då kunna regera?

Jag menar att Alliansen efter valet 2018 helt enkelt bara ”tar makten” genom att meddela talmannen att de vill bilda regering, utan föregående förhandling. SD kan förstås vägra godkänna den regeringen, och de har sedan möjlighet att rösta bort en alliansregering vid varje höstbudget, och gör de det är det så, och då får Alliansen lämna stafettpinnen till S. Men i så fall får SD stå till svars inför sina exmoderata väljare, och det gagnar dem inte.

Sedan får Alliansen fortsätta regera enligt samma princip som gällt sedan 2010. Man diskuterar i utskotten, men inga formaliserade samarbeten sker.

Det är inte optimalt, men det fungerar.

Det gör inte alternativen.