B’Tselem

  • Min viktigaste valfråga

    Jag skrev igår att den viktigaste valfrågan för mig var Palestina, och rätt många reagerade. En del sakligt, andra mindre så.

    Varför inte Ukraina? Somalia? Uygurerna?

    Det borde väl vara självklart, men en fråga är ju bara en valfråga när partierna tycker helt olika. Det är ju därför dödsstraff och abort är valfrågor i USA, men inte i Sverige.

    Sedan skrev jag att det var den viktigaste valfrågan, men det är förstås inte den enda. Ekonomin och försvaret ligger också högt. Det är ju frågor där höger och vänster verkligen skiljer sig åt. Vården och skolan i mindre utsträckning i detta val. Så för mig liksom för alla andra handlar det ju om att vikta ihop skillnaderna. Centerpartiet ligger rätt när det gäller politikens inriktning, men mumlar om sanktioner. Miljöpartiet och Vänsterpartiet är tydliga, men V ligger förstås extremt långt från mig i alla andra frågor och MPs försvarspolitik funkar inte för mig. Så ju mer tiden går, desto mer lutar det åt C i alla fall.

    Jag vill ändå förklara varför just Palestinafrågan rankas så högt. Förra året skedde det vedervärdiga dådet på Bondi Beach, och hela världen var med all rätt upprörda. Samma sak med terrordåd i Europa och med skolskjutningar. I Palestina sker flera Bondi Beach i veckan, och det blir bara notiser.

    Palestinier jag pratar med möter min blick med bottenlös sorg i ögonen och säger ”det är som om vi inte räknas”. Och jag känner mig medskyldig. Jag har levt i rika Europa hela mitt liv, i länder som glatt bjuder in Israel till idrottsevent och Eurovision samtidigt som det landet mördar och fördriver och låter sitt lands urbefolkning leva under apartheid och illegalt fängslande och tortyr. Vi stöttar inga andra förtryckarnationer på samma sätt.

    Israel bygger galgar och torterar barn. Med vårt stöd. Inget är viktigare än att det upphör.

    ”Sanction us!”, säger B’Tselem och Gideon Levy. Underbara israeler som vigt sina liv åt rättvisa för palestinier, och de har precis samma bottenlösa sorg i sin blick, fast kombinerad med skuld.

    Jag är på deras sida lika mycket som på palestiniernas. Judar kan inte leva trygga i Israel så länge som landet fortsätter med sina brott mot mänskligheten. Ett förtryckt och fördrivet folk kommer alltid att fortsätta försöka resa sig, med alltmer desperata metoder.

    Och ironin i detta är ju att de som verkligen inte vill ha fler muslimer i Sverige borde se sanktioner som superviktigt. För ju bättre Israel lyckas med sin fördrivning, desto större risk att mängder av dessa förhatliga palestinier flyr till Europa, och hamnar i Sverige.

    Eller hur?

    Jag har noterat att Maria Malmer Stenergard och därmed Sverige ställt sig bakom det internationella uttalandet mot Israels E1-planer på Västbanken. Och det är förstås bra. Too little, too late, men …

    En framtida utrikesminister Richard Jomshof hade knappast gjort det.

    Fler artiklar:

    Israel-Palestina · Svensk partipolitik · Valet 2026


    Följ diskussionen på Facebook:
  • Abu Safiya är en vattendelare

    Demonstrationen utanför Karolinska sjukhuset (KS) för Dr Hussam Abu Safiya är en sorts vattendelare. Hur vi reagerar på den visar vilka vi är.

    Anti-Palestinasidan har ett argument som jag kan köpa – de borde inte ha kläder med logga på, om arbetsgivaren är KS eller annan offentlig arbetsgivare. Däremot får de förstås ha vit rock eller scrubs på sig bäst de vill.

    I övrigt är det mesta bara trams.

    KS hade inte upplåtit plats, utan det var polisen som givit tillstånd enligt precis samma regler som de koranbränningar som jag uppfattar att merparten av Palestina-hatarna var så förtjusta i – på den tiden var det minsann viktigt med yttrandefrihet!

    Vilken är då kritiken?

    ”De hyllade Hamas!”

    ”De ropade att judar ska dödas!”

    ”Hur ska en judisk vårdtagare känna sig när läkaren håller ett sånt tal?!”

    Jag var ju inte där, men det är egentligen väldigt enkelt. Israel begår fruktansvärda brott mot mänskligheten på fler plan än de flesta av oss hinner beskriva, och terrorn mot vårdpersonal är bara en liten del. Just därför är det så viktigt att lyfta fram Abu Safiyas situation. Han är bara en person, men precis som Hind Rajab blev en symbol för de många tiotusentals barn Israel mördade i Gaza är han på väg att bli en symbol för all den vårdpersonal Israel torterar.

    Människor som vigt sina liv till att hjälpa sjuka och skadade och som dör en fruktansvärd död därför. Lyssna på internationell vårdpersonal, som Nick Maynard, som varit i Gaza. Lyssna på FN. Lyssna på hjälporganisationer som israeliska B’Tselem. Det saknas inte bevis.

    ”Men han hade kopplingar till Hamas!”

    Naturligtvis har han det. Hamas är, som jag och andra försökt förklara så många gånger, de styrande i Gaza. De är områdets största arbetsgivare och all vårdpersonal är anställd av Hamas. Tänk er att Gaza var hela Stockholms läns befolkning inklämd på 3½ kvadratmil så blir Hamas regeringen, riksdagen, Region Stockholm och kommunfullmäktige i Stockholms stad – ingen chefsläkare kan naturligtvis sakna ”kopplingar” till alla dessa enheter. Det som spelar roll är huruvida de varit med och planerat 7 oktober. Inget annat. Och det saknar Israel helt belägg för – annars hade de förstås åtalat honom istället för att tortera ihjäl honom.

    Och här kommer de dubbla måttstockarna in igen. Israel har begått långt värre och fler terrordåd/krigsbrott än Hamas, men ingen skulle komma på tanken att hålla en chefsläkare ansvarig för dem bara för att hen har ”kopplingar” till Knesset.

    Kan för övrigt tillägga att ordet ”kopplingar” rent generellt är ett av de värsta jag vet – använder det aldrig någonsin själv. Varje gång jag ser det tänker jag att här har vi en skribent som helt saknar belägg men gärna insinuerar istället. Det borde plockas bort ur svenska språket. Samma sak med den engelska motsvarigheten ”ties to”.

    Jag dömer inte er som inte tar ställning. Vi kan inte engagera oss i allt, och det tog mig 59 av mina 60 år att komma till klarhet i vad som försiggår i Palestina.

    Men jag dömer er som obekymrat sprider lögnen att manifestationen var ”antisemitisk” att de ”skrek ut judehat” och att de ”hyllade Hamas”.

    Om man ska uttala sig om manifestationen ska man åtminstone orka googla ”Hussam Abu Safiya” och läsa om vad det är som driver så många svenskar till att stå upp för honom. Man behöver förstå hur Israel under en längre tid medvetet haft vårdpersonal och vårdanrättningar som måltavla. Och man behöver inse hur avskyvärd tortyren i israeliska fängelser är.

    Först därefter kan man reta sig på dem som står upp mot detta.

    Och ja. Det är en not till många av er i den regering jag var med och röstade fram för snart fyra år sedan.

    Fler artiklar:

    Israel-Palestina · Juridik och domstolar


    Följ diskussionen på Facebook:
  • Mördade barn och svenska psykopater

    Command chief Avi Bluth: “We are killing like we haven’t killed since 1967.”

    🥳🎉

    Sedan 7 oktober 2023 har Israel, dvs IDF och bosättarterroristerna, brutalt mördat 235 barn på Västbanken. Alltså inte i Gaza, återigen, utan i den del av Palestina de illegalt ockuperar och där de bedriver en avskyvärd fördrivning av landets urbefolkning från sina hem och sitt hemland.

    De som sammanställt rapporten är förstås B’Tselem, dessa underbara, modiga, engagerade israeler som vågar stå upp mot sitt lands terrordåd trots dödshot och trakasserier både från landsmän och från internationella folkmordsförespråkare.

    Jag rekommenderar egentligen alla att läsa rapporten. Det är fruktansvärd läsning. Jag har redan berättat om den 14-årige pojke som sköts och som sedan sex psykopater i IDF stod och betraktade under 45 minuter medan han förblödde. De vägrade ambulanspersonalen tillträde. Filmer visar att i början försökte han vädja till dem, men sedan dog han långsamt. Han hade inte gjort något alls.

    Så har vi sjumånadersbarnet som IDF sköt nyligen när han satt i en bil med sina föräldrar. Länge var de hånfulla och tvärsäkra – pappan hade minsann eskalerat och försökt köra över dem! Tills ett klipp dök upp som visade lögnen. Vid det laget hade fallet, vilket är sällsynt, blivit känt i internationella medier, så Israels hasbara-apparat hade inget annat val än att bedyra att detta verkligen var extraordinärt och skulle absolut utredas.

    De 235 barnen är inte dödade av misstag. De är brutalt mördade av en regim som vill se dem döda. Det finns enorma mängder uttalanden som styrker detta. Alla som inte fullständigt låst sig inser vidden av de vidrigheter Israel ägnar sig åt.

    Jag är nog argare än de flesta, absolut, därför att jag så länge försvarat denna terrornation. Jag är inte bara förbannad på Israel utan även på mig själv.

    “Du har gått på Hamas vänsterpropaganda!” skriker Ebba Busch-folket. Ni som hängt med ett tag vet att det inte är det minsta sant. Inga vänsterfolk har fått mig att ändra mig. Fakta presenterade av judar som Gideon Levy och Ilan Pappé tog mig dit jag är idag.

    Just därför blev jag så tvärförbannad igår. Jag tappade humöret totalt av kommentarer här och på Twitter. Det är en sak att ställas inför de mördade barnen och känna att nej, det där vill jag inte tro på innan jag har mer information. En helt annan sak att gladeligen deklarera att dessa barn säkert dog för att föräldrarna ville att de skulle bli martyrer och medvetet såg till att de dog.

    Eller att samtliga var terrorister och att det är bra att de dött, eftersom “de är ett stort problem i området”.

    Jag brukar inte kalla mina medmänniskor psykopater.

    Igår gjorde jag ett undantag.

    Fler artiklar:

    Israel-Palestina · Juridik och domstolar


    Följ diskussionen på Facebook:
  • Demokrati är inte motsatsen till terrorism

    En artikel från Kvartal med rubriken 'Kändispatrasket är blinda inför Hamas', visar en man med ett dokument, omgiven av två beväpnade män i maskering, samt en annan man med glasögon i förgrunden.

    Widar Andersson är nu jättearg och kallar sina medmänniskor ”patrask”, eftersom de bara fördömer Israel.

    Han har insett att vanliga människor kan begå vad han kallar ”terrordåd”, och dessa vanliga människor är förstås palestinier.

    Israels terrordåd mot det palestinska folket verkar han ursäkta med att de är en demokrati.

    Skiljelinjen går mellan ”demokrati” och ”terrorism”, menar han.

    För mig låter det som om den går mellan äpplen och hundvalpar. De båda substantiven har inget med varandra att göra.

    Motsatsen till demokrati är diktatur, förstås, och motsatsen till terrorism är … pja … att inte begå terrordåd.

    Både demokratier och diktaturer kan begå och inte begå terrordåd, förstås.

    Israelisk terror, mord, fördrivning, fängslande av oskyldiga, många barn, tortyr, apartheid, illegal ockupation och nu folkmord viftar han undan med att man inte måste ”ropa hurra för allt som regeringen i Israel gör”.

    Han frågar sig hur människor som inte är onda kan begå fruktansvärda dåd, och berättar om en av gisslan som hade bra samtal med en av sina vakter. Och det är ett faktum att en fjärdedel av de i gisslan som släpptes tidigt hade utvecklat vänskapsrelationer med dem. En gjorde till och med en film om den familj hon levat med. Andra torterades, absolut. Många palestinier hatar israeler. Men inte alla.

    Detta ska jämföras med hundra procent horribla berättelser från israeliska fängelser om svält, tortyr, våldtäkter så att anusar spricker, förnedring, och många dör av tortyren och deras familjer får aldrig tillbaka deras kroppar. Men. Israel är ju en ”demokrati”, och det måste var en tröst för familjerna till de ihjältorterade barnen.

    Vi tar det igen. Hatet hos de Gazabor som vaktade gisslan var trots allt bara partiellt, trots att Israel fördrivit deras familjer från sina hem, mördat deras vänner och familjemedlemmar i ständiga illegala räder, skjutit prick på barn från muren, hållit dem under illegal blockad så länge de kan minnas. Hatet hos de israeliska fångvaktarna är hundraprocentigt. B’Tselems rapport är tydlig. Det finns inga undantag.

    Jag försvarar ingalunda gisslantagningen. Än mindre de fall där gisslan torterades, förstås. Jag bara konstaterar det avskyvärda hyckleriet i att över tiotusen palestinier varav åttio procent är fängslade utan dom torteras dagligen och det viftas undan med att man inte måste ”ropa hurra”.

    Han är vidare arg över att ingen bryr sig om att prata om Hamas. Och vad ska vi säga om Hamas som inte redan är sagt? Do tell!

    Och han hade lyssnat på ett förstamajtåg där bara Israel kritiserades och inte Iran (?!). Varför just Iran? Världen är full av diktaturer som är lika illa, om inte värre. Om man anser att en förstamajtalare måste uttala sig om alla diktaturer i världen ska väl talaren komma med en rätt lång lista? Världens tråkigaste tal lär det bli.

    Vi i det ”patrask” som bryr oss om palestinier är förbannade över att Sverige stöttar israelisk terror och håller på att utplåna det palestinska folket från sitt hemland – ett projekt som nu pågått i snart 80 år. Vi vill se sanktioner, fördömanden från våra politiker och åtgärder. Vi har redan sanktioner mot Iran. Israel är en illegal ockupationsmakt som dag för dag, bit för bit, tar över alltmer av Palestina genom mord och fördrivning, och vi i Sverige är medansvariga i detta.

    Fler artiklar:

    Israel-Palestina


    Följ diskussionen på Facebook:
  • Bosättarterrorism

    Illustration av bosättarvåld

    Jag skrev igår att bosättarvåld är terrorism, och någon anklagade mig för att ha fel, rent semantiskt, ty det är bara terrorism om syftet är att sätta press på en statsapparat för att försöka påverka politik och lagar hos denna. Mmm.

    Så då frågade jag förstås om 7 oktober och Charlie Hebdo inte heller var terrordåd, men jodå, det var de förstås. Ty då var muslimer förövare (min förklaring).

    ”Terrorism” har olika definitioner, förstås. Den ursprungliga var franska revolutionen.

    Så här säger FNs:

    (i) utförandet av en brottslig handling eller hot om en sådan handling;

    (ii) avsikten att sprida rädsla bland befolkningen eller direkt eller indirekt tvinga en nationell eller internationell myndighet att vidta någon åtgärd, eller att avstå från att vidta den;

    (iii) när handlingen involverar ett transnationellt inslag.

    Det finns alltså ingen möjlighet att kalla 7 oktober för terrordåd, men inte bosättarvåldet. Faktum är att 7 oktober egentligen borde kallas krigsbrott, eftersom Gaza enligt FN räknades som ockuperat territorium, och då har man rätt att attackera sin förövare. Attackerna mot baserna, som många också räknar som terror, var faktiskt helt lagliga, varken terror eller krigsbrott. Jag påpekar det ibland när folk pratar om 1200 offer. Inget våld är förstås ok, men vi behöver vara konsekventa. Om vi tycker IDF har rätt att döda palestinska soldater måste det omvända också gälla. Soldaterna på baserna hade valt att vara soldater i en armé som utför en illegal ockupation.

    Nu är inte jag egentligen särskilt intresserad av att ändra benämningen på den dagen. Det kan fortsätta heta ”terrordåd” för min del. Mitt mål är inte att få Hamas att framstå som goda, för det är de verkligen inte, utan bara att peka på hyckleriet.

    Och som jag skrivit många gånger förut: Om vi ser till alla terrordåd, och ta vilket femårsspann du vill sedan 1948, leder israelerna, oftast stort, vad gäller terrordåd mot palestinier.

    Så varför glöms israelisk terror bort hela tiden? Varför är denna stat som sponsrar eller åtminstone inte beivrar terror nästan dagligen, fortfarande med i Eurovision, FIFA med mera? Vi låter inte andra terrorsponsrande stater delta.

    Jag kan inte se något annat skäl än rasism.

    Bilden visar en 55-årig kvinna som blev slagen medvetslös av en bosättarterrorist när hon skulle skörda oliver. Enda anledningen till att detta är känt är att en amerikansk journalist tog bilden. IDF ljög då och påstod att de kommit dit och hanterat situationen. I själva verket lämnade de platsen i syfte att låta honom utöva sitt terrordåd ifred.

    Läs B’Tselems fantastiska rapport!

    Fler artiklar:

    Israel-Palestina


    Följ diskussionen på Facebook: