Jag skrev igår att den viktigaste valfrågan för mig var Palestina, och rätt många reagerade. En del sakligt, andra mindre så.
Varför inte Ukraina? Somalia? Uygurerna?
Det borde väl vara självklart, men en fråga är ju bara en valfråga när partierna tycker helt olika. Det är ju därför dödsstraff och abort är valfrågor i USA, men inte i Sverige.
Sedan skrev jag att det var den viktigaste valfrågan, men det är förstås inte den enda. Ekonomin och försvaret ligger också högt. Det är ju frågor där höger och vänster verkligen skiljer sig åt. Vården och skolan i mindre utsträckning i detta val. Så för mig liksom för alla andra handlar det ju om att vikta ihop skillnaderna. Centerpartiet ligger rätt när det gäller politikens inriktning, men mumlar om sanktioner. Miljöpartiet och Vänsterpartiet är tydliga, men V ligger förstås extremt långt från mig i alla andra frågor och MPs försvarspolitik funkar inte för mig. Så ju mer tiden går, desto mer lutar det åt C i alla fall.
Jag vill ändå förklara varför just Palestinafrågan rankas så högt. Förra året skedde det vedervärdiga dådet på Bondi Beach, och hela världen var med all rätt upprörda. Samma sak med terrordåd i Europa och med skolskjutningar. I Palestina sker flera Bondi Beach i veckan, och det blir bara notiser.
Palestinier jag pratar med möter min blick med bottenlös sorg i ögonen och säger ”det är som om vi inte räknas”. Och jag känner mig medskyldig. Jag har levt i rika Europa hela mitt liv, i länder som glatt bjuder in Israel till idrottsevent och Eurovision samtidigt som det landet mördar och fördriver och låter sitt lands urbefolkning leva under apartheid och illegalt fängslande och tortyr. Vi stöttar inga andra förtryckarnationer på samma sätt.
Israel bygger galgar och torterar barn. Med vårt stöd. Inget är viktigare än att det upphör.
”Sanction us!”, säger B’Tselem och Gideon Levy. Underbara israeler som vigt sina liv åt rättvisa för palestinier, och de har precis samma bottenlösa sorg i sin blick, fast kombinerad med skuld.
Jag är på deras sida lika mycket som på palestiniernas. Judar kan inte leva trygga i Israel så länge som landet fortsätter med sina brott mot mänskligheten. Ett förtryckt och fördrivet folk kommer alltid att fortsätta försöka resa sig, med alltmer desperata metoder.
Och ironin i detta är ju att de som verkligen inte vill ha fler muslimer i Sverige borde se sanktioner som superviktigt. För ju bättre Israel lyckas med sin fördrivning, desto större risk att mängder av dessa förhatliga palestinier flyr till Europa, och hamnar i Sverige.
Eller hur?
Jag har noterat att Stenergard och därmed Sverige ställt sig bakom det internationella uttalandet mot Israels E1-planer på Västbanken. Och det är förstås bra. Too little, too late, men …
En framtida utrikesminister Richard Jomshof hade knappast gjort det.
Fler inlägg:
Israel–Palestina-konflikten efter den 7 oktober 2023
Helena Trotzenfeldt 
Lämna en kommentar