I alla val sedan jag var tonåring har jag stöttat Moderaterna. Ibland aktivt genom att hänga valaffischer och dela ut broschyrer, ibland bara genom mitt skrivande och ibland tyst i mitt huvud. Och jag står fortfarande för det mesta av politiken. Men jag tänker som sagt inte rösta på en regering med sverigedemokrater i.
Och jag vill egentligen inte propagera för vänstersidan heller, för jag är ju inte vänster, men det är svårt att stå vid sidan och se på.
Högersidan går till val på muslimhat, indragna medborgarskap, trettonåringar i fängelse och megalånga fängelsestraff. Hijaber ska ryckas av, moskéer ska rivas och så använder man anti-antisemitismen som alibi. ”Vi är inte rasister, ni är rasister!”
Skämskudde.
Jag är inte missnöjd med alla moderater. Det finns flera som gjort ett riktigt bra jobb. Försvaret är till exempel på rätt väg. Jag ser verkligen inte fram emot fyra år av vänsterstyre.
För mig är Palestinafrågan den viktigaste av alla. Ironiskt hur det kan bli. För bara ett par år sedan fanns den inte öht på min radar. Men sedan jag började engagera mig har den lärt mig så mycket om mina medmänniskor.
Många till höger har deklarerat att Simona Mohamsson var ”modig” när hon tog på sig davidsstjärnan. Att Alice Teodorescu Måwe och Ebba Busch är ”modiga” som står upp för judar. Alltså. Det är inte mod att vara emot antisemitism som svensk politiker, oavsett parti. Det är en total självklarhet. Det är som att ta ställning mot plågsamma djurförsök och mobbning och sedan skryta med hur bra man är.
Anti-antisemitismen till höger känns så påkletad och falsk. Man tänker regera med det parti som rymmer flest judehatare och som grundades av nynazister och som lägger superdupermycket krut på att trakassera och hetsa mot muslimer, och använder ”Sveriges judar” som undanmanöver. Pratar om dem oavbrutet. ”Judiskt liv” har blivit en slogan.
Någon frågade mig häromdan varför jag delade en valaffisch med Måwe. För att texten är ytterst träffande. Hon är mot ”islamism” och antisemitism. Hyckleriet är så absurt för mig.
”Vi skulle vilja veta vad menar du egentligen med hjältemod” sjöng vi i musikesteter när jag gick på Sundstagymnasiet.
Jag vet inte vad mod är, det kan jag villigt erkänna.
Men jag vet vad som inte är modigt. Att ställa två religiösa folkgrupper mot varandra och hetsa mot den ena med den andra som ursäkt.
”Varför försvarar du muslimer hela tiden” frågar folk ofta.
Det är på grund av Anne Frank. När jag var tolv år och läste hennes dagbok lovade jag mig själv att om en grupp människor någonsin utsattes för samma sak skulle jag stå på den gruppens sida.
Jag blir inte ledsen eller kränkt för egen del när de människor som brukade gnälla över att ”vänstern” kallade dem nazister nu kallar mig nazist, antisemit och judehatare. För ja. Sisådär fem–tio personer om dagen skriver så till mig, utan att överdriva. Jag har inget behov av att vara populär bland Sveriges rassehöger.
Men dagens debattklimat är så innerligt, innerligt tragiskt.
Jag vill hitta ett parti att bli kär i, hoppas på, hålla på igen. Ett ärligt parti, som står för sunda ideal och som står upp för konsekvent antirasism.
Finns du, parti, som gillar mysiga hundpromenader och mänskliga rättigheter för alla?
Helena Trotzenfeldt 
Lämna en kommentar