Det blir snabbt ett luftfäktande om vad man bör och inte bör göra med SD. Det är därför viktigt att konkretisera vad som avses med samarbete i riksdagen. Här står, för oss som starkt tar ställning mot SDs rasism, två värden mot varandra.

Partier behöver få igenom sin politik, och hindra förslag man är emot.

Idag görs det de facto på ett ganska opraktiskt sätt, genom att ingen ”får” prata med SD, men ändå behöver alla prata med SD, för de är, vare sig vi vill eller ej, vågmästare.

Å andra sidan bör de absolut inte normaliseras.

Detta är vad jag landat i:

Å ena sidan: Parlamentariskt arbete är ett hantverk, och för att komma framåt behöver man ibland, liksom i övriga livet, kavla upp ärmarna och snacka ihop sig med folk man inte gillar och inte har något gemensamt med. Vill man samma sak, och enda sättet är att stå på varandras axlar, är det ju ofta viktigare att få jobbet gjort än att gå hem tomhänt. Ofta nog räcker det med att diskutera i utskotten, men skulle man behöva fila på formuleringarna är det förstås bra om man inte behöver smyga med detta, utan kan göra det öppet.

Å andra sidan: SD är ett rasistiskt parti med nazistiska rötter. Företrädarna har en övergripande agenda som går emot allt jag står för, även om vi råkar tycka lika i enstaka frågor. Därför bör de absolut hållas undan makt och inflytande.

Jag har nedan gjort en sorts lista, för att det ska bli lättare att diskutera. Frågan är inte ”samarbete” eller ”inte samarbete”, utan en skala. Själv har jag kommit fram till att 7 och 8 är så nära 5 och 6 att de lika gärna kan tolereras, men jag drar en gräns där. 9 och 10 är inte ok för mig. Det är en sak att politikutveckla själva eller inom Alliansen och sedan förankra förslagen med SD, men något helt annat att låta deras bisarra världsbild påverka moderat riksdagspolitik.

Min gräns går alltså mellan att jämka och förankra förslag där man redan har en tydlig ståndpunkt och att bolla och politikutveckla tillsammans.

Moderaternas partiledning har intressant nog såvitt jag sett aldrig använt ordet ”samarbete”. Man säger istället ”samtal”. Jag vet inte riktigt om det är värre eller bättre att använda ett ord som normalt är reserverat för formella möten mellan lärare, elever och föräldrar.

Ledningen har definitivt sagt nej till 11-13, men ingen vet säkert om 9 och 10 är OK. Det gör att alla drar sina egna slutsatser och argumenterar utifrån dem. Spännande nog är både SD-anhängarna och rödgröna för en gångs skull helt överens om att 9-10 är givna och 11-13 väntar runt hörnet. De är också ense om att sådana som jag är naiva.

Jag tycker mediahanteringen av utspelet har varit under all kritik, och självklart borde man ha haft ett ordentligt ”samtal” med allianskollegorna i förväg, så att frågetecken kunnat rätats ut. Det måste till ett ordentligt klargörande omedelbart för att få stopp på spekulationerna.

Och jag hoppas innerligt att det klargörandet innebär att 9-10 försvinner från bordet.