Etikettarkiv: Socialdemokraterna

Söndra före nyval

Publicerat den av

11586819873_49d0e55dbe_oNär Alliansen vann år 2006 var jag inne i en ganska intensiv period av bloggande på Aftonbladets blogg. Den liknade på många sätt Facebook – det var diskussioner och vänskapsband – och ovänskapsband. Mycket tjafs, av och till.

De flesta som bloggade var av någon anledning vänster, som jag minns det, och när S förlorade makten för första gången på 15 år blev det liksom kaos, och två ord formulerades om och om igen: ”nyval” och ”avgå”.

Det var lite bisarrt. Alliansen hade egen majoritet då, men ändå tyckte en stor andel människor att de på något sätt inte hade rätt att regera, utan att de liksom hade stulit regeringsmakten från den legitime ägaren. Som jag ser det var det ett sorgearbete som pågick, mer än något annat. Och det fanns förstås också en rädsla över vad som komma skulle.

Sedan kom ju de där första ministeravgångarna – ni vet, barnflicka, obetald TV-licens och pussande med journalister på krogen. Och varje gång var det en hoper som ropade ”nyval”! Så där höll det på en bit in i 2007.

Riktigt lika intensivt som den gången är det inte nu – de trogna Alliansväljarna är trots allt inte så  vana vid att ”deras” partier regerar, utan det har varit mer av en bonus än rutin dessa åtta år, och därmed klarar man återgången till en S-regering bättre. Men även nu hörs spridda rop. Och med viss rätt denna gång. SD + Alliansen är större. Borde inte det räknas? Det parlamentariska läget är osäkert. Vore det inte bättre att fråga väljarna en gång till? De kanske har ändrat sig nu?

Även enstaka rödgröna väljare är inne på samma spår.

Men ett nyval, eller extraval som det egentligen heter, i detta läget är ungefär som att säga ”är du riktigt säker på att du vill rösta som sist?”. Jag tror många ser framför sig att just deras alternativ nu ska framgå som mycket bättre än det gjorde 14 september, men jag tror de tänker fel.

Rödgröna väljare kommer att bli än mer övertygade om att de måste ge sina partier ett starkt mandat.

Alliansväljare kommer att vara än mer säkra på att bara Alliansen klarar att styra Sverige, trots Reinfeldts och Borgs avgång.

Och SDs väljare – de kommer inte att plötsligt inse att ”attans! Jag slängde ju bort min röst!”, även om vi andra tycker de borde känna på det viset.

För jo. De flesta av oss andra skulle nog tänkt så – att en röst på SD är en röst på parlamentariskt kaos. Men det gör inte de. De tycker att deras röst var ett superbra sätt att ge en riktig spark i baken till etablissemanget.

Det finns bara ett sätt som SD kan minska på, och det är internt missnöje. Det ser vi inte nu, men det kommer att komma när vi andra slutar fösa ihop dem genom att hela tiden attackera dem, och de istället får tid att gå varandra på nerverna.

För vi som följer dem vet att det är oerhört olika människogrupper som nu ska samsas under samma hatt.

Just nu pågår ett chicken race mellan Löfvén och Alliansen om vem som samarbetar med dem först.

Jag tror det är lite synd.

Bättre att de får börja bekänna färg i frågor som inte har med invandring att göra. Det finns många att välja mellan:

Restaurangmomsen, RUT, skolvalet, … .

I varje fråga ovan är deras väljare splittrade.

Det enda de mycket olika grupperna av fd skånemoderater av den missunnsamma sorten, gråsossar av den bittrare sorten, bekymrade mammor som glorifierar Jimmie, pensionärer som känner sig snuvade, exnazister och en stor mängd muslimhatande invandrare har gemensamt är att de vill minska invandringen.

Allt utöver det klyver dem.

När de nötts ner av en vardag – då först är det läge att testa ett fräscht nyval. Möjligen.

Parlamentariskt frieri

Publicerat den av

Soldier's belongingsEfter att nu ha lyssnat på båda debatterna ser jag vad Löfvén har för plan.

Det finns en lång rad frågor där han är oense med MP och V, och där han tänker göra upp med partierna på andra sidan. Inget konstigt i det – så har Sverige alltid styrts av S. Jag har också tänkt att vitsen med att ha skilda manifest är att kunna lova mer. Jag har tolkat ”sen ska väljarna få säga sitt” som ”vi kommer att använda mandatfördelningen när vi gör upp”. Många mandat på MP betyder mer miljö. Typ.

Men det som är märkligt är att han knappt ens verkar ha tagit en fika med sin främsta partner, dvs MP. Även om man har var sitt manifest hade jag ändå väntat mig någon sorts ihopprat.

Och då slår det mig.

Han pratar inte med dem, för han förhandlar här och nu. Det är inte väljarna han håller på halster utan MP. Han vill att de ska vara osäkra på huruvida de får vara med eller ej, så att de är lagom möra i en förhandling.

Och det kan mycket väl funka pga den stora floran småpartier.

Det är särskilt en mening jag hängt upp mig på: ”I den frågan gör vi förmodligen inte upp med MP utan med partier ur Alliansen”, sa han både om energipolitiken och försvaret.

Men i Sverige har ingen koalitionsregering någonsin gjort upp i stora frågor med andra partier utan att först komma överens med varandra. Ingen född före 1970 har väl glömt Fälldin, kärnkraften och Öresundsbron?

Det som ställer till det är att regeringsfrågan måste beslutas omedelbums, medan de andra frågorna kräver sitt hantverk.

Jag gissar därför att vad Löfvén tänker sig är att ställa bustuffa krav på MP när han ställer frågan ”ska vi bli ihop?”, och sedan ge dem alternativet att skapa en regering där flera stora frågor hanteras av partierna var för sig. Det blir i så fall en märklig regering där en minister kan tvingas genomföra ett beslut som går i strid med partiets linje. Det blir unikt och ganska sensationellt. Ett open relationship, där han är fri att ha utomäktenskapliga förbindelser när partnern hemma inte ställer upp.

Det kan då tänkas att MP hellre avstår från ministerposter. I så fall är det bäddat för den i särklass svagaste regering vi haft någonsin – i procent räknat. Å andra sidan är det en regering som till skillnad från den nuvarande har gott om villiga tillfälliga sängkamrater.

Kanske blir nästa mandatperiod en lång serie one-night-stands.

Fattar du inte, Löfvén?

Publicerat den av

Den parlamentariska frågan om hur Sverige ska styras med ett vågmästarparti var uppe hela tiden i förra valrörelsen. De flesta av farhågorna kom på skam – främst för att regeringen gjorde upp med MP om migrationspolitiken.

Det var väldigt bra gjort, tycker jag.

I förra valrörelsen slutskede var Mona Sahlin bekymrad över regeringsbildandet. Hon föreslog då för Fredrik Reinfeldt att de skulle göra upp att det block som fick flest röster skulle få bilda regering genom att andra sidan la ner sina röster. Det var bara det att med den dåvarande grundlagen kunde sitta regering fortsätta regera, så länge inte en riksdagsmajoritet röstade bort dem.

Den regeln finns inte kvar längre.

Men det innebar att Reinfeldt den gången inte behövde Monas förslag. Det var bara hon som behövde besked från honom. Så han svarade aldrig – kanske för att han tänkt fortsätta regera även om de fick snäppet under de rödgröna – kanske för att han inte ville ge henne cred för hennes idé. Det framgick aldrig, såvitt jag kunde läsa mig till.

Oavsett vilket var det rent strategiskt rätt korkat gjort, för hade han sagt ja hade han etablerat en praxis som kunnat användas i detta val. Han kunde bara ha sagt till Löfvén: ”Vi gör väl som förra gången?”

För nu är det Löfvén som vägrar.

Varför han gör det övergår mitt förstånd.

Han ligger över i alla mätningar, och med relativt stor sannolikhet får S, MP och V fler röster än Alliansen. Då kommer S att vara mycket glada över att kunna bilda en regering, oavsett hur denna regering ska se ut, med ett löfte från M att de lägger ner sina röster i riksdagen. De kan i lugn och ro fokusera på att komma överens med V och MP.

Det enda han behöver lova i gengäld är att om Alliansen mot förmodan får fler röster kommer S att göra likadant: Inte rösta emot att Reinfeldt bildar en ny Alliansregering.

Detta är ingen liten fråga. Det är oerhört viktigt för alla oss som sätter antinationalismen högst i valrörelsen att förhindra att den som bildar regering behöver förhandla med SD. Annars riskerar invandringen att bli ett slagträ under regeringsbildandet, och det är ovärdigt och det är inte vad någon väljare förutom den lilla grupp som röstar på SD vill.

Jag kan inte se ett enda vettigt skäl att att Löfvén säger emot. Därför måste det finnas ett ovettigt skäl.

Och det enda ovettiga skäl jag ser är att han inte fattar.

Han begriper inte hur regeringsbildning går till – antingen för att han  omger sig med rådgivare som inte heller fattar eller kan förklara eller också för att han inte lyssnar på dem.

Snälla Löfvén: Tänk på Sverige och tänk om. Ge creden för idén till Mona Sahlin, så behöver du inte skämmas för att du går med på ett Reinfeldtsförslag.

Men vi måste få denna överenskommelse på plats i god tid före valet.

 

Syndikalismen

Publicerat den av

Morfar AttiJag var tio år när min mormors far Anders Edström dog år 1976, nittio år gammal. Jag minns ådrorna på hans hand, och att han sjöng ”Å jänta å ja” för mig.

Han var en duktig finsnickare, mellanson av tre, och född och uppvuxen i Brattfors. Genom min släktforskning på senare tid har jag insett att han ändå tillhörde någon sorts övre medelklass i den lilla orten. Hans bror satt i kommunnämnden.

Morfar Anders, eller Atti som jag kallade honom, var liksom frun Johanna fylld av den nya tidens sociala samvete och empati med alla medmäniskor. Mormor har berättat hur han tog strid för barnhusbarnens dåliga villkor. Hur han var med och startade Konsum. Hur han kämpade för arbetarnas rätt.

”Han var syndikalist”, berättade mormor. Han var engagerad och var med och agiterade överallt ”Where working men defend their rights”, som det står om Joe Hill.

Men han blev osams med sina socialistiska partikamrater ett antal år senare, när Folkets Hus skulle byggas i Karlstad. Jag vet inte varför – bara att det hade med finansieringen att göra.

Jag skulle ha frågat medan tid fanns.

Resten av livet röstade han såvitt jag förstått borgerligt.

Vad hände? Varför en så total helomvändning? Jag skulle vilja förstå vad som rörde sig i hans huvud, men det enda jag vet är att mormor berättade att han var enormt arg och besviken av någon anledning.

Att gräva i syndikalismen i Sveriges historia ligger i mina ”någon gång i framtiden”- projekt. Det kanske finns gamla protokoll kvar. Eller tidningsartiklar.

Jag känner att det finns en historia värd att berätta där någonstans.

Kanske en prequel till Ferrum.