Jag var tio år när min mormors far Anders Edström dog år 1976, nittio år gammal. Jag minns ådrorna på hans hand, och att han sjöng ”Å jänta å ja” för mig.
Han var en duktig finsnickare, mellanson av tre, och född och uppvuxen i Brattfors. Genom min släktforskning på senare tid har jag insett att han ändå tillhörde någon sorts övre medelklass i den lilla orten. Hans bror satt i kommunnämnden.
Morfar Anders, eller Atti som jag kallade honom, var liksom frun Johanna fylld av den nya tidens sociala samvete och empati med alla medmäniskor. Mormor har berättat hur han tog strid för barnhusbarnens dåliga villkor. Hur han var med och startade Konsum. Hur han kämpade för arbetarnas rätt.
”Han var syndikalist”, berättade mormor. Han var engagerad och var med och agiterade överallt ”Where working men defend their rights”, som det står om Joe Hill.
Men han blev osams med sina socialistiska partikamrater ett antal år senare, när Folkets Hus skulle byggas i Karlstad. Jag vet inte varför – bara att det hade med finansieringen att göra.
Jag skulle ha frågat medan tid fanns.
Resten av livet röstade han såvitt jag förstått borgerligt.
Vad hände? Varför en så total helomvändning? Jag skulle vilja förstå vad som rörde sig i hans huvud, men det enda jag vet är att mormor berättade att han var enormt arg och besviken av någon anledning.
Att gräva i syndikalismen i Sveriges historia ligger i mina ”någon gång i framtiden”- projekt. Det kanske finns gamla protokoll kvar. Eller tidningsartiklar.
Jag känner att det finns en historia värd att berätta där någonstans.
Kanske en prequel till Ferrum.
Helena Trotzenfeldt 