Kategoriarkiv: HT

Enfalt hor med lappsk vallpiga

Publicerat den av

LightNär man släktforskar är det förstås kul att hitta förfäder man kan vara stolt över.

Men ibland blir det inte så. Och nu när åtskilliga nationalister framför att samer inte är svenskar vill jag berätta en mycket tragisk historia.

I Brännvattnet utanför Burträsk ägde min mormors mormors mormors farfars föräldrar Nils Jonsson och Karin Jonsdotter ett tunnland mark, i en liten by som hette Ljusvattnet, och som idag har ett femtiotal invånare. Nils och Karin var inte jätterika, men de var ändå hemmansägare.

Men enligt domboken ställdes inför rätten den 15/10 år 1722 ”bonden Nils Jonsson ifrån Burträsk sn och Brännvattnets by, gifter man och anklagades av länsman Abraham Josefsson att hava begått enfalt hor med dess vallpiga lappskan Margareta Turesdotter ifrån Umeå Lappmark, vilken nästlidne Jakobitid fött ett dotterbarn Margareta kallat som ännu lever.. båda bekänner…Nils Jonssons hustru Karin Jonsdotter lovade behålla sin man dock begärde denna lapska ej må tillåtas vara att röra eller uppehålla sig der i socknen.”

Vart den samiska vallpigan med barnet som var min förfaders dotter tog vägen den vintern verkar ingen veta.

Det har gått nästan trehundra år. Men än idag grubblar en inte obetydlig del av invånarna i vårt Sverige på vem som är svensk och vem som är inte hör till oss, och som kan fördrivas om den inte passar in.

Tack till Agneta Olofsson, som tolkat domböckerna från Burträsk.

Min förfader talmannen

Publicerat den av

Nu när det är mycket snack om talmän blev jag nyfiken på ämbetets historia, och kollade listan över tidigare talmän. Och plötsligt upptäckte jag då att vi har en förfader med i listan:

Ärkebiskop (och professor i logik) Johannes Canuti Lenaeus var tydligen prästeståndets talman i riksdagen åren 1655 resp. 1660. Min farmors mormors farfars mormors farmors far.

1655 sammanfattas så här:
”Under riksdagen år 1655 genomdriver Karl X Gustav genomdriver den så kallade fjärdepartsräfsten. En fjärdedel av de donationsjordar, som donerats till adeln sedan 1633, skall återlämnas till kronan. Områden runt befästningar, kungliga slott och gruvor får i fortsättningen inte avsöndras.”

1660 var Lenaeus 87 år, och inte så pigg.

Han kunde inte delta i första riksdagen i Göteborg, men eftersom Karl X gick och dog mitt under den riksdagen blev det en ny i Stockholm.

Då var det desto händelserikare. Först kom Kristina lite plötsligt tillbaka, och hade lite olika krav för sig. Men hon hade ingen lust att sluta vara katolik, trots att alla bad så snällt.

Eftersom Karl XI bara var fem år ändrades istället regeringsformen från 1637 rätt rejält. Bland annat försvårades religionsfriheten rejält: ”Ingen främmande religion skulle i riket få hemligen eller uppenbarligen predikas, med undantag endast för främmande makters sändebud och deras följen. Den svenske medborgare, som övergick till en främmande religion, skulle förlora sina medborgerliga rättigheter.”

De lättades igen, drygt 60 år senare, vilket var tur för två andra av mina förfäder, invandrarna Baltsar och Susanna.

En tvåtusenfyrtioåttondel av min genuppsättning är alltså talmansblod.

Nästan som om jag var där själv, med andra ord.

Baltsars gud

Publicerat den av
Övervakning av vingård. Texten under krucifixet är på tyska, och berättar om korsfästelsen.

Alsace: Övervakning av vingård. Texten under krucifixet är på tyska, och berättar om korsfästelsen.

Min mormors mormors morfars farmors far Baltsar Greiner invandrade som glasblåsemäster med frun Susanna Eder, också från en stor glasblåsarfamilj, 1755 till Sandö glasbruk utanför Sundsvall. Det var ju inte så långt efter de stora religionskrigen, som skakat om centrala Europa. Såren blödde fortfarande. Katoliker och lutheraner avskydde varandra med en intensitet som påminner om sverigedemokratiskt muslimhat eller sverigepartistiskt judehat. Plundring, död, våldtäkt, tortyr hade varit vardag under hela 1600-talet, när de båda trosinriktningarna skulle göra upp om vems gud som egentligen tittade ner på slakten från  sitt himmelrike.

Det verkar som om släkten Greiner bestått av två grenar: en thüringsk, som var evangelisk, och en österrikisk som var katolsk. Släkten Eder verkar ha varit katoliker – i alla fall Johann Eder, också glasblåsemäster i Sandö, vars barn Baltsar och Susanna var fadder till. En obekräftad historia förtäljer att tre medlemmar ur glasblåsarsläkten bränts levande på bål för kätteri i Alsace på 1600-talet, eftersom de var lutheraner. De ganska många Greiners som nu bor i USA sägs också stamma från lutheranska Greiners som flytt till USA undan katolskt förtryck.

Min förmodade 1400-talsanfader Peter Greiner var en sydtysk glasblåsare från Göppingen. Och av de förnamn hans ättlingar fick undrar jag om han inte snarare var av en helt annan religion: Israel, Adam, Jacob.

Greiner var ett av de vanligaste judiska namnen enligt en sida som listar efternamn under holocaust. Kanske hörde de till en judisk släkt, som senare konverterade – möjligen för att slippa leva utanför det tyska samhället.

Ett par tusen franska huguenotter fick fristad Skandinavien under 1600-talet, men bara ett hundratal i Sverige. De flesta hamnade nämligen i Danmark, som hade en lite annorlunda flyktingpolicy än idag, och öppnade dörren för dem.

Men trots att huguenotterna, liksom övriga reformerta, egentligen var en variant av protestantismen fick de inte praktisera sin religion i Sverige förrän 1741, alltså 14 år innan Baltsar, Susanna och deras fyra barn kom till Sverige år 1755. Men då skulle det ändå dröja nästan trettio år innan katoliker och judar skulle få de ganska skrala rättigheter man givit de protestantiska invandrarna: att inte bli bötfälld för att man höll slutna sammankomster, om man var invandrare eller av invandrarhärkomst. Inte förrän på 1860 fick etniska svenskar välja sin egen tro, om den de valde var godkänd vill säga, och 1951 fick man rätt att helt välja själv.

Det var inte omtanke, eller någon storslagen filosofisk insikt om att religionsfrihet är en mänsklig rättighet, som ledde fram till att svenskarna gradvis öppnade våra hjärtan på 1700-talet, utan för att Sverige behövde arbetskraftens kunskap.

Men jag kan höra ungefär hur det lät när kanske sisådär tio procent av oss resonerade sinsemellan:

”De kommer hit och tar våra jobb. Vi har inte råd.”

”Det är de som ska anpassa sig till oss. De kan inte komma hit och kräva att få ha sina egna kyrkor. Det hade inte vi fått i deras länder.”

”Det är en helt sjuk religion. De mördar och krigar.”

”Det går aldrig att lita på dem. De ser oss som sina naturliga fiender, och har bara kommit hit för att blåsa oss.”

Syndikalismen

Publicerat den av

Morfar AttiJag var tio år när min mormors far Anders Edström dog år 1976, nittio år gammal. Jag minns ådrorna på hans hand, och att han sjöng ”Å jänta å ja” för mig.

Han var en duktig finsnickare, mellanson av tre, och född och uppvuxen i Brattfors. Genom min släktforskning på senare tid har jag insett att han ändå tillhörde någon sorts övre medelklass i den lilla orten. Hans bror satt i kommunnämnden.

Morfar Anders, eller Atti som jag kallade honom, var liksom frun Johanna fylld av den nya tidens sociala samvete och empati med alla medmäniskor. Mormor har berättat hur han tog strid för barnhusbarnens dåliga villkor. Hur han var med och startade Konsum. Hur han kämpade för arbetarnas rätt.

”Han var syndikalist”, berättade mormor. Han var engagerad och var med och agiterade överallt ”Where working men defend their rights”, som det står om Joe Hill.

Men han blev osams med sina socialistiska partikamrater ett antal år senare, när Folkets Hus skulle byggas i Karlstad. Jag vet inte varför – bara att det hade med finansieringen att göra.

Jag skulle ha frågat medan tid fanns.

Resten av livet röstade han såvitt jag förstått borgerligt.

Vad hände? Varför en så total helomvändning? Jag skulle vilja förstå vad som rörde sig i hans huvud, men det enda jag vet är att mormor berättade att han var enormt arg och besviken av någon anledning.

Att gräva i syndikalismen i Sveriges historia ligger i mina ”någon gång i framtiden”- projekt. Det kanske finns gamla protokoll kvar. Eller tidningsartiklar.

Jag känner att det finns en historia värd att berätta där någonstans.

Kanske en prequel till Ferrum.

Styrman Jöns Andersson Nygren

Publicerat den av

Släktforskning blev på kort tid en stor passion för mig. Det har så många komponenter. Folklivshistorian blir levande när man ser listorna över de ägodelar de lämnar efter sig, och prästens ibland brutala kommentarer i kanten av husförhören. Först är det bara en massa datum och namn, och namnen är i regel förvillande lika. Det är Jöns, Sven, Anders och Per, och så är det Stina och Anna. Är man i Skåne heter de dessutom Ingar, Bengta eller Karna. I efternamn heter man då Jönsson, Svensson osv.

Men sedan växer historierna fram. Glömda historier, som ingen längre hade känt till om inte släktforskaren stirrat på just de där handskrivna posterna, som en nitisk kyrkoherde lite uppgivet plitade ner. Uppgivet, för att det var mer regel än undantag att husförhören missats, och för att han så ofta fick begrava de barn han precis döpt.

Jag tänkte här berätta en del om de pärlor jag hittat bland både egna och andras förfäder. De flesta var torpare eller småbönder, och levde på ytan ganska likartade liv. Det betyder inte att inte deras tillvaro var upplevelserika, om man skrapar lite.

Här är historien om Styrman Jöns Andersson Nygren.

Anders Persson föddes i Ivetofta i nuvarande Bromölla i början av 1700-talet. Han gifte sig 1744 med Gunnel, och fick barnen Pär, Anna och Nils. Men Gunnel dog i mars 1751, när Nils bara var ett år. Nästan exakt ett år senare gifte Anders om sig med Elna, som nio månader och tre dagar senare födde sonen Swän. Två år senare föddes en dotter, som fick namnet Gunnel, uppenbarligen efter första frun, eftersom det inte var ett vanligt efternamn.

Jag stannar lite där.

Hur kändes det för Elna? Att leva med en annan kvinnas barn, och sedan döpa sin dotter efter samma kvinna. Ville hon det själv? Hade hon kanske känt Gunnel?

Efter Gunnel II föddes Kiestina, Ingar, Anna, Jöns och Ola. Vad jag kan bedöma överlevde alla. Anders var dräng, så hur de klarade hushållsekonomin begriper jag inte. Det måste ha varit fattigt och eländigt. Den näst yngsta av dessa tio barn, Jöns, blev sjöman. Titlarna varierar lite med tiden: Copvardiesjöman och styrman förekommer också.

Jag vet inte hur han lyckades med det, men det lär ha tagit en del tåga. Ivetofta ligger visserligen nära havet, men såvitt jag förstått ligger närmaste hamn i Karlshamn, flera mil bort. Styrman var en hyfsat fin titel, och han var bara näst yngsta barnet till en dräng.

Han tog också namnet Nygren.

30-åriga Jöns gifte sig med 25-åriga pigan Ingar Svensdotter Lamberg från Edenryd. Hennes far var antingen död eller frånvarande, för det verkar ha varit hennes arbetsgivare som var löftesman.

Så småningom flyttade de till Tullsborgshuset, också i Ivetofta. Med sig hade de Jöns mor, numera änka, Elna, lillebror Ola och en äldre syster, som också hette Ingar. De hade faktiskt också en piga i början.

Sex barn hann Ingar föda. Anders och Ingar, och så Anna, som dog i mässlingen, och sedan en Anna till som överlevde. Sedan en Sven som dog i ”okänd barnsjukdom”, och så en Sven till.

Därefter dog både gamla Elna 1806 och frun Ingar 1807. Varför Ingar dog vet jag inte – prästen har bara skrivit ”död” i husförhörslängderna.

Vilken panik Jöns måste ha fått.

Båda kvinnorna var borta, kvar var bara hans storasyster Ingar, lillebror Ola och fyra barn mellan två och elva år. Var han ens hemma när frun dog? Var han på sjön? Vem tog barnen? Hans syster?

Kanske hanterade hon inte situationen så bra, för när han flyttar till Grödby har han inte med sig syskonen. Han tituleras då ”husman”, vilket rimligtvis betydde att han lämnat sjömanslivet, och istället förmodligen arbetade åt den som ägde fastigheten. Istället gifter han om sig, mindre än två år efter Ingars död, med 42-åriga änkan Sine, några år äldre än han själv, vilket var ovanligt. Jag tror inte hon hade barn med sig i boet. Rimligtvis planerade han att hon skulle ta hand om de moderslösa små, men den idén sprack när Sine redan året efter fick feber och dog.

Jöns hängde inte läpp. Han gifte sig med den lite yngre Nilla Lassesdotter, nio månader efter Sines död.

De fick bara ett barn, tre och ett halvt år senare – en son som dog samma dag han föddes.

Jöns Nygren dog sju år senare, 56 år gammal, i lungsot.

Nilla bodde kvar med sina styvbarn, varav äldsta dottern Ingar gifte sig med skomakare Johan Fredrik Hoffberg.

h-fmmmfmf