Alsace: Övervakning av vingård. Texten under krucifixet är på tyska, och berättar om korsfästelsen.

Min mormors mormors morfars farmors far Baltsar Greiner invandrade som glasblåsemäster med frun Susanna Eder, också från en stor glasblåsarfamilj, 1755 till Sandö glasbruk utanför Sundsvall. Det var ju inte så långt efter de stora religionskrigen, som skakat om centrala Europa. Såren blödde fortfarande. Katoliker och lutheraner avskydde varandra med en intensitet som påminner om sverigedemokratiskt muslimhat eller sverigepartistiskt judehat. Plundring, död, våldtäkt, tortyr hade varit vardag under hela 1600-talet, när de båda trosinriktningarna skulle göra upp om vems gud som egentligen tittade ner på slakten från  sitt himmelrike.

Det verkar som om släkten Greiner bestått av två grenar: en thüringsk, som var evangelisk, och en österrikisk som var katolsk. Släkten Eder verkar ha varit katoliker – i alla fall Johann Eder, också glasblåsemäster i Sandö, vars barn Baltsar och Susanna var fadder till. En obekräftad historia förtäljer att tre medlemmar ur glasblåsarsläkten bränts levande på bål för kätteri i Alsace på 1600-talet, eftersom de var lutheraner. De ganska många Greiners som nu bor i USA sägs också stamma från lutheranska Greiners som flytt till USA undan katolskt förtryck.

Min förmodade 1400-talsanfader Peter Greiner var en sydtysk glasblåsare från Göppingen. Och av de förnamn hans ättlingar fick undrar jag om han inte snarare var av en helt annan religion: Israel, Adam, Jacob.

Greiner var ett av de vanligaste judiska namnen enligt en sida som listar efternamn under holocaust. Kanske hörde de till en judisk släkt, som senare konverterade – möjligen för att slippa leva utanför det tyska samhället.

Ett par tusen franska huguenotter fick fristad Skandinavien under 1600-talet, men bara ett hundratal i Sverige. De flesta hamnade nämligen i Danmark, som hade en lite annorlunda flyktingpolicy än idag, och öppnade dörren för dem.

Men trots att huguenotterna, liksom övriga reformerta, egentligen var en variant av protestantismen fick de inte praktisera sin religion i Sverige förrän 1741, alltså 14 år innan Baltsar, Susanna och deras fyra barn kom till Sverige år 1755. Men då skulle det ändå dröja nästan trettio år innan katoliker och judar skulle få de ganska skrala rättigheter man givit de protestantiska invandrarna: att inte bli bötfälld för att man höll slutna sammankomster, om man var invandrare eller av invandrarhärkomst. Inte förrän på 1860 fick etniska svenskar välja sin egen tro, om den de valde var godkänd vill säga, och 1951 fick man rätt att helt välja själv.

Det var inte omtanke, eller någon storslagen filosofisk insikt om att religionsfrihet är en mänsklig rättighet, som ledde fram till att svenskarna gradvis öppnade våra hjärtan på 1700-talet, utan för att Sverige behövde arbetskraftens kunskap.

Men jag kan höra ungefär hur det lät när kanske sisådär tio procent av oss resonerade sinsemellan:

”De kommer hit och tar våra jobb. Vi har inte råd.”

”Det är de som ska anpassa sig till oss. De kan inte komma hit och kräva att få ha sina egna kyrkor. Det hade inte vi fått i deras länder.”

”Det är en helt sjuk religion. De mördar och krigar.”

”Det går aldrig att lita på dem. De ser oss som sina naturliga fiender, och har bara kommit hit för att blåsa oss.”