Jag ska berätta det varsamt, kära vän, så du inte blir sådär ledsen som du blev när du insåg att tomten egentligen var farbror Sven som klätt ut sig.

Det är så här: Kung Bore, Musse Pigg och the Terminator är inte människor. De är personifieringar av något annat.

Du förstår: Vi människor vill gärna att fenomen i vår omgivning tar mänsklig gestalt. Varför? Pja. Inte vet jag.

Men de flesta av oss brukar någonstans runt 8-9 års ålder kunna se skillnad på symboler och riktiga människor.

Trodde jag. Tills nu, i eftervalstider.

Låt oss backa.

En partiledare är inte bara en representant för sitt parti, utan även en symbol. En personifiering. Eller, med ett svårare ord, en antropomorf. Långt ord. Låt oss säga ”smurf” istället.

Jag säger Centern, du ser Annie. Hon är Centersmurfan.

Du säger Socialdemokraterna, jag ser smurfen Löfvén framför mig.

För de flesta av oss tar det stopp där, vid den inre bilden.

Men inte för en stor mängd nationalister, har jag insett.

När de andra partierna inte vill samarbeta med SD är det plötsligt … mobbing. De är elaka. ”Hur skulle du känna dig om ingen ville samarbeta med dig va? Fatta! Skittaskigt!”

Första gången jag såg någon skriva ”mobbing” tänkte jag att jaja. Det var väl lite märkligt, men såna människor finns överallt.

Men nu har mobbingtesen spridit sig i alla möjliga medier. Och jag sitter där och gapar bakom skärmen sådär som jag gör ibland när SDs anhängare visar en sämre insikt i hur världen funkar än min lågstadiedotter.

Snälla, söta nationalister!

PARTIER KAN INTE VARA MOBBADE!

För guess what!

PARTIER LEVER INTE. DE HAR INGA KÄNSLOR!

Partier har inget sällskapsliv. De har inga kompisar. Partier går inte ut och tar en öl och snackar skit, och blir gråtiga efter midnatt. Partier kan inte bli kära, eller känna sig ensamma, lyckliga eller rädda.

Partiets FÖRETRÄDARE kan samarbeta. Men då gör de det inte för att de gillar varandra som personer eller för att vara snälla och bra kompisar, utan för att de väljare de representerar vill att de ska göra det. Partiföreträdare har ett uppdrag, och det är att fullfölja det de lovade när de gick till val. Man kan ha en strategi mot ett annat parti, som gynnar eller missgynnar det. I så fall beror det på att det är vad man uppfattar att väljarna vill. Det är därför ett puttelitet parti som KD eller V kan ha massor att säga till om, medan dubbelt så stora SD inte har det. För att de övriga partiernas väljare har valt så.

Man kan ifrågasätta SDs ökenvandring (där kom en smurf-metafor) på följande sätt: ”Många väljare ur partiet X skulle vilja att partiet X samarbetar med SD. Alltså borde partiet X göra det.” Om det nu hade varit sant. Vilket det inte är för något parti X.

Men man kan liksom inte säga ”X är dum mot SD.”

För då blir kanske Moder Svea besviken på oss.