Dag 23 – Det är inte kött, det är skinka!

”Não falo português. English? Español?”

95 procent eller fler skakar på huvudet. Inte ens hotellreceptionerna går att prata med. Så jag kör på spanska och slänger in de enstaka portugisiska glosor jag kan.

Och man kan ju tycka att det är skruttigt att nästan alla är enspråkiga. Du hittar få människor i Europa som inte kan göra sig åtminstone någotsånär förstådda på minst ett språk utanför modersmålet. Men om vi jämför med USA, som ju faktiskt, om vi räknar bort Alaska, är till ytan mindre än Brasilien är det nog lika illa där. Det är bara det att vi inte lider av det, eftersom vi pratar deras modersmål.

Så igår skulle jag boka en buss till Torres, som ligger vid kusten, men insåg att här går det inte att betala med kreditkkort online om man inte har ett personnummer. Reddit hänvisade mig till ett internationellt bussbolag, men när jag väl petat in alla uppgifter för en annan buss hade någon knipit sista platsen. Så då blev jag sur och bestämde mig för att göra som många av er rekommenderade och åka till Florianopolis istället. Hade tänkt ta mig dit senare, men nu blev det en lång busstur – drygt sex timmar – direkt istället.

Jag käkade lunch på stationen. De vinkade in mig till något som liknade ett hamburgeri, och jag sa ”vegetariana” till nissen och han svarade ”sim, sim”, och med viss tvekan gick jag in. Hittade ingenting utan kött i menyn, utom en omelett med grönsaker i. Så jag frågade för säkerhets skull igen ”vegetariana” (det betyder ju både ”vegetarisk” och ”vegetarian”) och han försäkrade att så var fallet. Men det var förstås skinka i den.

”Sou vegetariana. Não como carne.”

”Det finns inget kött i! Det där är skinka!”

Han såg lite ledsen ut, men hans kollega blängde argt på mig. Hon visade mig vad jag tror var kyckling och frågade om jag kunde äta det. När jag svarade nej vände hon ilsket på klacken medan hon skakade på huvudet.

Min lunch igår bestod av pommes frites, ketchup och en halv burk öl.

Kom fram till Florianopolis kvart i sju igår kväll, och checkade in på hotellet jag bokat. Och nu börjar resan kännas billig. Första veckan i Buenos Aires och Montevideo var priserna på restauranger med mera ungefär i nivå med Sverige och Frankrike, och jag började bli allvarligt orolig för resebudgeten när pengarna rann mellan fingrarna, men här bor jag nu i två nätter i en härligt stor tvåa med balkong (se reelen jag postade nyss) mitt i stan med frukost inkluderad för några hundralappar per natt.

Ön Santa Catarina påminner en del om Öland. Den knyts ihop med ett par broar med fastlandet, och det är där staden Florianopolis ligger.

Det är populär på sommaren, men nu är det ju senhöst och det är nog därför boendena är så billiga. Har spanat in flera strandhotell på andra delav av ön som också går för kaffepengar.

Idag ska jag sightsee:a lite, och sedan fundera över vart jag ska åka i morgon. Tar gärna tips.

Grabbarna på bilden bor på samma hotell. Tog bilden i smyg för att kunna googla klubben – var lite orolig att de är typ Hells Angels, trots att de såg väldigt snälla och civiliserade ut, men nejdå. Det är tydligen en av världens största MC-klubbar, med någon sorts samhällsengagemang i sociala frågor. Så där fick jag för mina fördomar mot dödskallesymboler.


Följ diskussionen på Facebook:

Dag 21 – omysigt Porto Alegre

Jag vill inte vara orättvis, men har hittills, efter snart två dagar i Porto Alegre och flera kilometers knatande både i och utanför statskärnan inklusive gamla stan, kommit fram till att det är en av de mest omysiga städer jag besökt.

Den är smutsig som attans, med sopor på gatorna och gatuliggare. Den är extremt trafikerad, och bilarna kör i tre-fyra filer i 70-80 rakt igenom stan. Ungefär som om Essingeleden hade legat på Sveavägen och dess parallellgator. Det är buller och tutande överallt.

Men det kanske tristaste av allt är den närmast totala bristen på fik, barer och restauranger. Det finns enstaka typ diners, med neonlampor och snabbmat på bricka, men även dem är det långt mellan. Jag har inte sett en enda restaurang som inte har lokal mat, typ ostasiatisk, italiensk, etiopisk, what not.

En snabb googling berättar att lokalbefolkningen helt inte har en tradition av att äta ute, och när de gör det är det all you can eat-bufféer med massor av kött. Detta är dessutom inte en stad med många turister, och en del restauranger la ner i samband med pandemin och kom aldrig igen.

Egentligen är det inte bristen som är det stora problemet, och inte heller att de skulle vara dåliga. Jag äter rätt lite, men jag älskar fik/bar/restaurangatmosfärer. I alla europeiska huvudstäder finns kvarterskrogar för

Nåja. Jag ska göra några försök till innan jag ger upp. Ikväll har jag tänkt leta mig till den bar som sägs vara bäst. Efter det kanske jag är gladare.


Följ diskussionen på Facebook:

Dag 20 – Buss till Porto Alegre

Kom fram till Porto Alegre kvart i åtta imorse, och jag sov riktigt bra på bussen. Väcktes med kaffe, gick till hotellet och lämnade bagaget, åt lite frukost där, och har nu tagit en rask långpromenad runt Gamla stan. Hittade denna mysiga restaurang, så nu har jag Wi-Fi en stund.

Och jag har bytt språk på Duolingo till portugisiska, för det är verkligen supersvårt att kommunicera med infödingarna här. Inte ens min knackiga spanska begriper de.

ABC för säljare betyder Always Be Closing.

ABC för oss backpackers i denna tidsålder, till skillnad från när jag tågluffade på 80-talet:

Always Be Charging.

Varje stickkontakt är en livlina. Somna aldrig utan att ladda.

Jag ser hur patetiskt det låter när jag läser mina egna ord.

Bilden visar en trumpen Trump när han tvingar Netanyahu ringa Qatar och framföra sin ursäkt. Notera att han har telefonen i knät.

Som Haaretz uttryckte det: Han ser ut som en pappa vars son krossat grannens fönster. Han har dessutom lovat att om någon attackerar Qatar igen kommer USA att försvara dem.

Jag var rätt sur på det där planet de gav honom, men inte längre. Om han gör rätt saker av fel skäl är det absolut värt det.

För den där förnedrande ursäkten diskuteras inte så mycket i Väst, men den har verkligen retat upp Netanyahus redan svaga regering. Och om nu Netanyahus förhoppning om att Hamas inte skulle acceptera fredsavtalet dessutom går upp i rök är han körd.

Så den bräckliga vägen mot en palestinsk stat ser ut så här:

1. Fredsavtal innan den tionde oktober.

2. FN får fullt tillträde, arabländerna bygger upp Gaza. FN utreder krigsbrott – både av Hamas och IDF. Och USA slutar med sitt förbonkade veto varje gång Israel ställs till svars.

3. Sanktioner mot Israel, som inte slutar förrän all ockupation upphört. Ingen Eurovision och ingen fotboll. Finns ingen anledning att behandla dem annorlunda än Sydafrika under apartheidregimen.

4. Nyval i Israel, och förhoppningsvis kommer israelerna då att välja ledare som sätter stopp för all ockupation.

5. Fred för alla.

Helst skulle jag vilja lägga till att palestinierna ersätts för vad Israel stulit från dem sedan 1947, men det tror jag inte kommer att ske.


Följ diskussionen på Facebook: