Varför är det inte fred i Gaza?

Den mest korkade, och imo dessvärre vanligaste, förklaringen bland svenska proisraeler är att det beror på någon sorts vägran från Hamas att lämna ifrån sig vapnen. Det stämmer rent sakligt inte, och ingen med verklig insikt hävdar heller detta, utan det är en ren myt.

Hamas är Gazas styre. Busschaufförer, sjukvårdspersonal, polis med mera. Och om de lämnar ifrån sig alla vapnen kan inte Gazas infrastruktur upprätthållas. Det finns en massa rövarband beväpnade av Israel – de som stal mattransporterna – som då skulle vara de enda som är beväpnade. Överenskommelsen från i höstas säger också att detta ska göras under ordnade förhållanden. Det viktiga nu är att de sedan det blev fred inte längre attackerar Israel. Det omvända gäller som bekant dock inte. Israel mördar fortfarande barn och vuxna i Gaza på löpande band.

Så när kommer den riktiga freden? Detta är min personliga förklaring till varför den dröjer. Ifrågasätt gärna om ni tycker jag missat något.

Det började med Alfred Nobels testamente, och fortsatte med att glada norrmän en gång gav fredspriset till Barack Obama, och detta i sin tur triggade en superduperavund hos Trump, som av någon anledning ju är besatt av den mannen.

Förra gången han var president tjatade han bara lite lagom om att han borde få fredspriset, men denna gång har det varit en mani, som vi alla sett. Han har ju som han många gånger berättat räddat miljoner människor undan säker död genom att skapa fred i åtta konflikter mellan länder vars namn han inte kommer ihåg eller i vissa fall inte ens kan uttala. Vi minns alla det blodiga kriget mellan Aberbajdjan och Albanien. Men Gaza och Ukraina skulle bli hans fjäder i hatten. 24 timmar skulle de ta att lösa. Så han har verkligen fokuserat på att skicka de livslånga krigsförhandlingsexperterna Kushner och Witkoff, eller Knoll och Tott, som jag kallar dem (se bild), till världens alla förhandlingshörn.

Och båda två är förstås livslånga Israelvänner. Till Kushners försvar kan sägas att han dock gosar rätt bra även med arabledare – särskilt de som betalar honom två miljarder dollar. Så han sitter inte HELT i knät på Netanyahu. Men han har uppenbarligen inget intresse av att hjälpa palestinierna.

Under de två år kriget i Gaza rasade fanns många som ville skapa fred. FN, arabledarna, flera europeiska ledare som Macron, EU ochh Kanada och det fanns bra initiativ mellan tidigare israeliska premiärministern Ehud Olmert och tidigare palestinska utrikesministern Nasser al Kidwa, som var ett bra ramverk för långvarig fred, där arabländerna skulle ansvara för båda folkens säkerhet.

Men, och det är nu detta övergår från fakta till åsikter från min sida, allt detta stoppades av Trump, och enda rimliga anledningen till att han valde att istället för att samarbeta med existerande krafter och bidra är förstås … fredspriset. Han ville inte dela någon ära. Han skulle ha hela själv.

Sedan har vi en massa sidoskäl också, förstås, han skulle göra en riviera i Gaza – vi minns Knolls powerpoint – och yadayada, men det är ett faktum att det var centralt för honom att hans ”Peace Board”, som han ska fortsätta leda så länge han lever, var det som skapade freden, och därför satte han alla käppar i alla hjul han kunde för övriga krafter som förstås hade haft mycket bättre chans att lyckas.

Och sedan tappade han intresset helt, för nu skulle venezuelanska fiskebåtar bombas och regimen tas över, och dessutom skulle han ha Grönland och Kanada och Panama och så skulle Iran krossas och nästa grej är Kuba. Och Knoll och Tott hade inga problem med detta, förstås.

Så det är därför Israel kan fortsätta mörda civila och stoppa hjälporganisationer och läkare och journalister från att ta sig till Gaza och krossa palestinska bostäder än mer, så att kropparna under garanterat aldrig kan hittas och dessutom som bonus mörda och fördriva palestinier från Västbanken och tortera läkare till döds genom våldtäkter utan att någon gör något.

Det är på grund av fredspriset.


Följ diskussionen på Facebook:

Trumpväljarna som vinnare

Det är bara att gratta Trumpväljarna. De har fått allt de röstade på:

1. Ett ändlöst krig i Mellanöstern som kostar hundratals miljarder och hundratals mördade iranska barn.

2. Benådning av J6-terrorister och nu snart även lyckan av att se skattemiljarder gå till dem som tack för att de misshandlade poliser.

3. En balsal de aldrig kommer att besöka.

4. Skyhög inflation, som är helt självförvållad.

5. Mörkade, bokstavligt och bildligt, Epsteinfiler.

6. Diverse mord genomförda av ICE.

Och nu väntar krig mot Kuba.


Följ diskussionen på Facebook:

Tillbaka till FN

Netanyahu 2012. Ivrigt insisterande i Wile E. Coyote-stil på att Iran har en bomb som detonerar närsomhelst.

Jag vill förstås inget hellre för det iranska folket än att de ska bli av med sitt korrupta styre, som fängslar, torterar och avrättar oliktänkande och bli en demokrati och kvinnor ska få klä sig som de vill. Och jag väntar fortfarande på att någon ska förklara hur det ska ske genom att bomba småflickor.

För det handlar ju inte om det. Med samma argument minus kvinnors klädsel kan vi bomba Saudi, Qatar, Ryssland, Kina, diverse u-länder.

Jag blir förvånad över mig själv när jag ser Trumpen och Netanyahu håna Iran, deklarera att de är svaga och krossade, basunera ut att nu har de vunnit, men de ska ändå kriga lite till och min go-to-känsla är att Iran är offret och USA och Israel förövarna.

Det är som att se två hänsynslösa mobbare sparka på en försvarslös nisse och du måste nypa dig själv för att minnas att den försvarslösa nissen också är en elaking som brukar klå upp fru och barn. Ingen är god i scenariet.

Det fanns ingen egentlig ursäkt för kriget. Iran var inte nära någon atombomb, och USA och Israel hade förstås ingen plan för ”regime change” annat än ”om folket reser sig är det bra, annars är det deras fel och vi kan skylla på dem”.

”When we are finished, take over your government. It will be yours to take. This will be probably your only chance for generations!” skrek Trump som om han generöst presenterade det lidande iranska folket med en gåva. Nej. De kan inte bara ”ta det”. Oppositionen är inte organiserade, utan tvärtom splittrade i grupper som är i luven på varandra. Det finns ingen plan, ingen ledare.

Vad jag vill i denna situation är att övriga västländer står fast vid sin linje att inte hjälpa Trump. Han behöver få känna konsekvenserna av sitt idiotiska påfund fullt ut, så att han inte gör om det i Kuba eller liknande, för han har två år kvar. Vi är här idag delvis för att han blev kaxig efter Venezuela. Sedan måste vi tillbaka till en världsordning där FN stärks, Israel hålls ansvariga och USA förhoppningsvis aldrig mer väljer en president som startar krig utan formellt godkännande. FN må ha sina brister, men det är det bästa vi har.

Och den största bristen är för övrigt USAs vetorätt.

#IsraelUSIranKrig2026


Följ diskussionen på Facebook:

Lindseys älskade krig

Lindsey Graham, senator från South Carolina, och en av USAs genom tiderna största stridshökar, till Maria Barteromo på Fox News:

”Jag letar inte efter en rättvis strid, om vi hamnar i en strid vill jag vinna den, och jag vill vinna den snabbt. Ser du den här hatten? ”Befria Kuba”. Håll utkik! Kubas befrielse är här! Det är bara en tidsfråga nu. Ser du den här hatten? ”Make Iran Great Again”. President Trump sa att det enda sättet att göra Iran stort är att folket tar över.

Vi marscherar genom världen, vi rensar ut de onda, vi kommer att ha relationer med nya människor som kommer att göra oss rika och välmående, och säga att ”jag aldrig har sett någon liknande”. Det här är Ronald Reagan Plus.

Donald Trump återställer världen på ett sätt som ingen kunde ha drömt om för ett år sedan. Han är den största överbefälhavaren genom tiderna. Vår militär är den bästa genom tiderna. Iran går under och Kuba är nästa.”


Så låt mig bara vara supertydlig: Han säger inte detta till det amerikanska folket. Han säger det till Trump. Han vet att han ser honom och suger åt sig av alpha-male-retoriken.

Det som händer nu trodde jag skulle hända förra mandatperioden. Jag vet det, för jag skrev det. Och det var faktiskt inte så långt ifrån flera gånger. Först var det Nordkorea, sedan Iran. Men av olika skäl, främst tillfälligheter, gick det bra.

Den här gången har hökarna satt sig i en ring runt honom och släpper inte in några fredsduvor.


Följ diskussionen på Facebook:

Vad händer med Iran?

Jag brukar gå till Twitter för att se trender när något händer. Det är ett trubbigt och anekdotiskt verktyg, for sure, men det ger snabbast möjliga information om hur vanligt folk tänker.

Iranska konton postar glädjerop från Teheran, eftersom de tror att befrielsen påbörjats. Men efter att ha nördat in mig i regimbytesklipp och -artiklar ett tag nu kan jag som jag tidigare skrivit inte se det hända.

Fredspristagaraspiranten Trump vill inte alls ha ett riktigt krig, även om han säger att det kan bli nödvändigt. Han gillar wham-bam-thank-you-ma’am-attacker, som får honom att se stor och stark ut. Men hans politik, och en av hans få positiva egenskaper, är att USA inte ska fastna i forever wars. Och för att få till ett regimbyte krävs tålamod. Du kan döda ett lands ledning, men inte bomba bort en statsapparat och en konstitution. I sitt tal nyss sa han dels till iranier att gömma sig inomhus för bomber kommer att falla all over the place, samtidigt som han säger till dem att deras frihet nu är deras om de vill ta den. Mmm.

Inte heller Israel lär vilja se egna boots on the ground.

Pahlavi är förstås populär bland många exiliranier, och även bland en del iranier i Iran, men jag ställer mig tveksam till att tillräckligt många i landet är beredda att återinrätta sonen till deras avpolletterade brutala diktator.

Så min sammanfattning är densamma som i varje tidigare inlägg jag skrivit:

Pahlavi kommer aldrig att komma till makten. Jag ser inte hur det ska hända. Han har ju inte ens varit i landet på nästan femtio år, och han är väldigt polariserande.

Och jag tror inte vägen mot demokrati i Iran går via en blodig coup d’état till. Enda gångerna sådana historiskt lett till demokrati i någorlunda närtid har varit när länder slagit sig fria från kolonisatörer, som USA. Jag kommer inte på något undantag*. Sovjet, Kina, Frankrike, Kuba och diverse andra länder i Latinamerika, Iran – man bara byter en diktator mot en annan.

Så jag tycker synd om de kvinnor som ropar av glädje i Teheran. Deras välförtjänta frihet från mullornas förtryck kommer inte via bomber.

Mina cent.

Jag har haft fel förr, men jag tror inte jag har det denna gång.

*Någon påpekade att Rumänien faktiskt blev en demokrati genom en blodig revolution, och det stämmer. Dock hade i det fallet ju Sovjet fungerat som en sorts proxy-kolonisatör, så situationen var rätt lik hur USA blev till.

#IsraelUSIranKrig2026


Följ diskussionen på Facebook: