”Det är judarnas land”

Så detta är ett inlägg jag undvikit att skriva.

Det handlar om argumentet att fördrivningen av palestinierna från deras hem från november 1947 och framåt var legitim eftersom ”det är judarnas land”.

Jag tycker egentligen det argumentet faller på sin inneboende dumhet. Ingen annan kommer undan med att säga att ”mina förfäder bodde här för tvåtusen år sedan, så därför har jag rätt att slänga ut dig ur ditt hus där dina förfäder bott så länge någon kan minnas”.

Det finns många andra länder, i synnerhet i Mellanöstern där tre kontinenter möts och vår civilisation grundades, där olika folk bott i omgångar. Anledningen till det väldigt speciella undantaget för just judar är ju att kristendomen helt bygger på deras historia. Vi i Väst har växt upp med uttåget ur Egypten och alla andra delar, mytiska eller sanna, ur Israels historia, och tycker det mejkar sense att de ska kunna bo där idag. Jag själv innan jag började tänka efter är inget undantag. Hade det varit en annan grupp människor som krävt att ett lands befolkning hade flyttat och de hade fått överta deras hem baserat på gener hade vi aldrig köpt det.

Men om vi nu låtsas att argumentet är legitimt skulle det innebära att varje människa som kan bevisa att dens förfäder i viss utsträckning bodde på ett område har rätt att slänga ut de nu boende därifrån.

Och det i sin tur väcker frågan: Har de judar som nu flyttar till Israel och automatiskt blir medborgare där bevisat detta?

De arabiska palestinska araberna är också ättlingar till de judar som bodde i landet, och till Kaananiter, som bodde där för fyratusen år sedan. Romarna utvisade nämligen långt ifrån alla. Många bodde kvar och tros ha konverterat till islam eller kristendom efter det. Fyrahundra år senare var judendom fortfarande majoritetsreligion.

Det är klart att de inte är ”renrasiga”. De har gift sig eller åtminstone fått barn med araber och säkert även andra.

Men det finns inget som säger att de judar som levat i tvåtusen år i andra länder är det heller. Även om judar i Europa och arabländerna i stor utsträckning gifte sig med varandra har det under årtusendena funnits gott om undantag.

Så ingen vet egentligen vem som är mest släkt med de judar bibeln berättar om. Palestinierna eller dagens israeler. Och det gör att även för den som är besatt av att den historiska urbefolkningen är den som ska leva där funkar inte det argumentet.

Som sagt. Det är lite plågsamt att skriva detta. Gillar inte alls att diskutera ”rasrenhet”.

Men som min favorit Ilan Pappé sa: Om människor vill känna att de stammar från någon tycker jag man ska låta dem hållas, så länge de inte använder den känslan till att mörda och fördriva andra människor från deras hem.

Facebook

Varför tackade så många palestinier nej till israeliskt medborgarskap?

”Israelerna gav palestinierna möjlighet att bli medborgare, men bara en liten del tackade ja, för resten ville fortsätta kriga.”

Igår förstod jag varför detta är en myt. Om du inte orkar läsa hela inlägget, scrolla till sista tredjedelen. Eller lyssna på Ilan Pappé längst ner.

Jag har ju hört och läst detta påstående massor med gånger. Och det mejkar förstås inte sense, rent logiskt. Men det är en del av ett narrativ, där Israel gång på gång givit palestinierna en olive branch, och eftersom de är så hatiska och ociviliserade och drivna av antisemitism har de föredragit att låta sina familjer dö.

Well. I have done my own research, och min världsbild har vänts uppochner på. Lite av en tillfällighet. Jag började för ett par veckor sedan lyssna på judiska, i huvudsak israeliska, experter som har en alternativ vy. För vem är mer saklig än de? De har svikit sitt land och förlorat vänner, kollegor, familj, ofta jobb, bara för att föra fram en version de inte tjänar på. Det betyder förstås inte att de oundvikligen har rätt. Jag har exvis sett många före detta muslimer prata om ”sanningen om islam”, men skrapar man lite på ytan är det sanningen om deras personliga upplevelse och hat de sprider, så nej. Man har inte automatiskt rätt för att man är kritisk mot en grupp man lämnat. Men man är värd att lyssnas på. Och det har jag gjort. Många timmar, senaste veckorna.

Ilan Pappé är min favorit. Professor i historia. Mild, hyperintellektuell, filosofisk och superinsatt. Dessutom förvånansvärt rolig att lyssna på.

Och igår snubblade jag över ett omskakande klipp, där han berättar om sin resa som landande i debunkande av myten ovan.

Han började som ett typiskt israeliskt barn, född 1954 i Haifa. Han var patriot och gjorde militärtjänst och deltog i striderna vid Golan Heights.

Tidigt 70-tal var han kandidatstudent (BA) vid The Hebrew University. Läste Middle Eastern history, Under tredje året blev han konfunderad över hur historia undervisades i Israel, på alla nivåer.

Å ena sidan var Israel ”an empty place”. Men när man kom till 1948 fick man höra att palestinierna lämnade Israel frivilligt.

Och han frågade sin lärare: ”om dessa människor lämnade landet, vilka var de, om landet var tomt”, Han fick svaret att han var en ”trouble maker” och borde välja en annan karriär.

Han flyttade till Oxford för sin PhD, därför att han ville titta på båda sidorna av argumentet, och fick rådet att titta på den brittiska sidan, eftersom båda hatade britterna. Så han åkte dit för att studera ”British policy”.

Han valde 1948, på grund av den gigantiska skillnaden i israelisk och palestinsk version. Han valde en supervisor som var libanes och hade vittnat ”on behalf of the Palestinians in the Anglo-American committee of 1948”. Han blev varnad. ”Detta kommer att förändra dig för alltid.”

Dokument avklassificerades efter 30 år, och året var 1980, så det fanns en batch från 1948 som var rätt färsk och ostuderad att gå igenom.

Intervjun är över en timme plus frågestund. Den är väl värd att se, eftersom han ger detaljer och exempel och filosoferar och väcker tankar och nya insikter.

Men jag nöjer mig här med att svara på min inledande fråga:

Varför är det en myt att palestinierna tackade nej till medborgarskap och ”valde att bli terrorister istället”?

Det handlar om en tid på några månader efter att FN fattat beslut om uppdelningen mellan Israel och Palestina 29 november 1947 och innan beslutet vann så att säga laga kraft i april 1948, och Israel skulle komma att skapas i maj, och alla som bodde på området, som var helt oproportionerligt stort jämfört med Palestina i förhållande till befolkning – detta var ju innan de flesta judar från övriga Mellanöstern hade anlänt – skulle ges medborgarskap. Eftersom judarna ville skapa en demokrati blev det helt nödvändigt att araberna var i minoritet.

Tiden mellan mars och maj 1948, alltså innan arabländerna anföll Israel, ägnades åt en febril ”ethnic cleansing” av palestinier från det område som var på väg att bli Israel. Araber fördrevs och mördades en masse. 500 byar och städer utplånades.

Det var detta som var den stora insikten. Arabländerna anföll inte Israel för att de hatade judar, utan för att palestinska flyktingar kom till deras länder i stora mängder. De hade inte ens lust, men det fanns ett internt tryck från deras folk.

Det han hittade i arkiven var bevis för detta.

Så ja, många lämnade hem de bott i sedan generationer, kanske årtusenden för att slippa dö. Inte det minsta frivilligt.

Detta var planerat av The Zionist Movement sedan länge. ”They wanted as much of Palestine as possible with as few Palestinians as possible in it.”

Varför agerade inte Västvärlden? Två skäl. Dels var inte omfattningen känd. Inte olikt holocaust, som också var en chock för omvärlden vid den tiden. Och dels ville man på grund av holocaust inte anklaga detta folk, som både Europa och Nordamerika nu till slut kände enorm – och självklart befogad – skam och empati för, för samma sak som de själva utsatts för.

Fördrivning av och massmord på familjer baserat på deras etnicitet och religion.

Se hela klippet nedan, eller gå direkt till 28:30.

Arabiska judar

Sveriges muslimhatare älskar att använda muslimers behandling av judar som slagträ. Två påståenden återkommer hela tiden:

1. Muslimer vill egentligen döda alla kristna och judar. Många menar att det står i koranen att de ska göra det.

2. Muslimerna har på grund av antisemitism fördrivit nästan alla judar från arabländerna.

Avi Shlaim kallar sig själv ”Arab Jew”. Han föddes i Bagdad 1945, och 1950 tvingades han och hans föräldrar flytta till Israel. Han är idag professor i historia och lever i UK.

Judar fanns i Irak i 2½ tusen år. När han föddes var nästan halva Bagdads befolkning judisk. De var en tid så många som en miljon. Idag är de enligt Wikipedia fyra. Alltså fyra personer. Hur gick det till?

Det jag nu återger är Shlaims ord, inte mina åsikter:

I arabvärlden fanns ingen antisemitism. Det är ett medeltida, kristet, europeiskt påfund, som hänger ihop med att kyrkan ansåg att judarna mördat Jesus. Men efter första världskriget, när The Zionist Movement började ta form (1917) och Hitler publicerade Mein Kampf, letade sig antisemitisk litteratur och därmed tankar till Mellanöstern. ”Den fanns inte där. Den var tvungen översättas till arabiska.”

Shlaims föräldrar levde gott. De hade många muslimska och kristna vänner, och var helt integrerade. De var rika med många tjänare. Kung Faisal I var mån om att judar skulle leva väl i landet, och hade tidigare besökt hans mors franska flickskola med landets främsta rabbin.

Men under trettiotalet eskalerade den importerade antisemitismen och nationalismen, och så kom nakba och 1948, när arabländerna förklarade krig mot Israel, och Irak led ett pinsamt nederlag. Och nu blev tongångarna att eftersom judarna slänger ut palestinierna ska vi slänga ut er. Efter 2½ tusen år av fredligt samexisterande.

Det var efter detta som hans föräldrar inte längre kände sig trygga. De bestämde sig för att, via Operation Ezra and Nehemiah som flög judar från Irak till Israel, lämna landet. De fick ha med sig en resväska och en mycket liten summa kontanter. Hans farmor och mormor följde med.

Var de tvingade? Nej. Det var ett ”erbjudande” från både Israel och Irak. De blev av med sitt irakiska medborgarskap, fick ett tillfälligt visum för att kunna lämna landet och fick sedan israeliskt medborgarskap när de kom till Israel.

De ville absolut inte. Men fem bomber sprängdes i judiska egendomar. Detta, tillsammans med att de styrande hotade med åtgärder, fick 125 000 judar att flytta till Israel, och bara tiotusen blev kvar.

Det fanns ett obekräftat rykte att Mossad låg bakom bomberna. Oavsett om det var sant eller ej trodde de irakiska judarna överlag på det, och det ökade förstås deras avsmak för sitt nya hemland.

Shlaim anser sig idag ha belägg för att det faktiskt var sant. Mossad sprängde husen för att skynda på judarnas exodus. De såg visserligen ner på dem, men behövde bli fler.

När de anlände till Israel blev de besprutade med DDT, och placerade i läger under mycket torftiga förhållanden. De serverades mat som för dem var konstig. De europeiska judarna behandlade dem föraktfullt. Hans far, som var 25 år äldre än hans mor, pratade bara arabiska, och fick aldrig något jobb. Äktenskapet sprack till slut.

Hans mor, farmor och mormor slutade aldrig längta tillbaka till Bagdad, som de kallade ”paradiset”. Får mig att tänka på Kristina från Duvemåla.

Och trots att han bara var fem när han övergick från att vara irakier till att vara israel anser han sig fortfarande vara irakier i hjärtat. Hans memoar heter ”Three worlds”. Irak, Israel, Storbritannien.

Han menar att skolan han gick i när han växte upp indoktrinerade honom med fördelarna med ”the Zionist movement”, och att holocaust använts som ursäkt för allt Israel gjort mot palestinierna.

Han är lika stolt över sitt arabiska ursprung som sitt judiska. De fyra kärnvärderingarna (core values) inom judendomen är altruism, sanning, rättvisa och fred, och han menar att Israel nu bryter mot alla dessa genom sitt svar på 7 oktober.

”As a Jew, I feel deeply ashamed and angry about what Israel is doing.”

”They speak in the name of Jews. But they have nothing in common with me.”

Jag visste sedan tidigare att judar i dagens Spanien behandlades bättre under morerna än under kristna kungar (de fördrevs till slut från landet), men jag kände inte till att det gällde generellt i arabvärlden.

Min slutsats: Medan den kristna antisemitismen är nedärvd är den muslimska nästan helt kopplad till Israels agerande. Troper som ”styr världen”, gnidenhet, äter barn med mera finns bara hos oss. Vi har ägnat tusen år åt att bygga dessa myter. De genomsyrar vår litteratur. Vår antisemitism är så mycket vidrigare, eftersom den är dehumaniserande och kopplad till en bild av ”juden” som en ond och farlig person.

Muslimsk antisemitism är inte ens hundra år gammal, och kan överbryggas genom att förklara att judar som individer inte är ansvariga för vad Israel gör och gjort. De judar som engagerat sig för Palestina har aldrig upplevt något obehag, vad jag hittat. Araber och judar är kusiner genom Abraham. Alla är egentligen semiter. Hatet sitter inte ihop med något annat än sakfrågan. Det är inte alls personligt.

Kom ihåg det nästa gång någon påstår att Islam oundvikligen innebär judehat.

Det är inte deras utan vår religion som historiskt fört med sig judehat.

Facebook

Uppehållstillstånd för antisemiter

Högerextrema Bulletin säger sig ha frågat socialminister Jakob Forssmed om huruvida det är tänkbart, och enligt dem svarade han ja. Har inte hittat detta någon annanstans, så jag skriver detta med en brasklapp.

Om regeringen vill dra in uppehållstillstånd för dem som uttrycker antisemitism ska det förstås ske genom att lagföra dem för hets mot folkgrupp, och sedan yrka på utvisning vid fällande dom. Jag är själv sedan länge för att sänka ribban för utvisningar.

Att som nu verkar föreslås utvisa den som INTE är dömd är helt rättsvidrigt och helt oacceptabelt. Det luktar trumpfascism. Om man inte kan döma personen betyder det förstås att bevis för brott saknas.

Jag la inte min röst på M för den här sortens avsteg från alla de rättsprinciper vi byggt vårt land på. M ska vara partiet FÖR lag och ordning.

Godtycke ska inte styra juridiska beslut.

För om vi börjar så här, vad hindrar en kommande S-regering från att dra in uppehållstillstånd för dem som stödjer SD? Det är ett före detta nazistiskt parti. Eller för dem som stödjer Israel? Eller för Sveriges alla invandrade muslimhatare. Vem ska underhålla listan med vad som får eller inte får framföras?

Det är sedan 1948 olagligt att uttrycka antisemitism. Men man ska gå rätt väg.

Due process.

Bevisa brott, döm, utvisa.

Facebook