Efter att ha läst de flesta av de många hundra kommentarerna och tweetsen under mitt inlägg om Simona Mohamssons halsband imorse har jag funderat vidare på vad det är som skaver.
Låt oss börja med det minst viktiga – att det var just ett halsband. Det är inte i sig oetiskt, mest konstigt. Man bär inte religiösa symboler från en religion man inte har – undantag om de tillhörde någon älskad mormor, typ. Religiösa halsband är ett sätt att känna igen varandra inom en religion. Så. En pin hade varit mer traditionsenligt och mindre iögonfallande. Men vi kan lämna placeringen därhän.
Och problemet var ju inte heller att hon ville visa sympati med utsatta judar. Det är tvärtom bra. Den första och sista meningen är helt i sin ordning.
Det verkliga problemet var att hon också gjorde det för att jävlas med Vänstern. Och oavsett vad man tycker om v-breven är det rätt avskyvärt att använda en symbol för en religion och folkgrupp man inte själv tillhör som politisk rekvisita i en valrörelse för att göra billiga poäng. Särskilt som många judar inte alls sympatiserar med vare sig hennes politik eller hennes inställning till Palestina. Dessutom är det barnsligt och ologiskt att säga att antisemitismen ökar pga att breven skickades till några personer som inte borde fått dem.
Så sammanfattningsvis blir det rätt enkelt:
Placeringen: konstig och otraditionell, men inte i sig oetisk.
Budskapet om att visa sympati med judar: bra!
Att använda en davidsstjärna som politisk rekvisita för att bonka V: horribel appropriering och ett hån mot alla de judar som är engagerade för ett fritt Palestina.
Där har jag landat.
