Helt oväntat damp det ner ett exemplar av Wermlandiana – medlemstidning i Föreningen Värmlandslitteratur, där jag inte är medlem. Inte än i alla fall.
I den fanns ett antal böcker med Värmlandsanknytning recenserade, så även Ferrum.
Jag gillar att bli kallad ”rask berättare”, och framför allt att spänningen hålls uppe till slutet, och att slutet var oväntat.
Det värmer extra mycket, ända ut i tårna, att mina böcker räknas som Värmlandslitteratur, trots att jag är utflyttad.