Vitt och kallt sa Bonnie Katt

vittFörfattaren och vännen Eva Ullerud har skrivit boken Vitt och Kallt, sa Bonnie Katt. Bonnie är en siameskatt som ger sig ut för att finna sina vänner efter att den första snön fallit.

Nu har jag inte längre något barn i rätt ålder att läsa den för, men är ändå övertygad om att den uppfattas som spännande. Bilderna är vackra och ritade av författaren.

Boken finns att köpa hos AdLibris och Bokus.

Den första är till för att hata

Trött WelshDen första låten är till för att hata. Jag hade förut Marie Fredrikssons Ännu doftar kärlek, för att jag gillade den. Nu tål jag den inte längre. Hör jag den stänger jag av.

Den är därför utbytt mot Wake me up.

Efter två veckors ursäkter lufsar jag ut på vad som borde vara min dagliga löptur. Jag trasslar med nallen och hörlurarna, och låser dörren med en suck.

Stegen tar emot. Kläderna sitter fel. Hunden, som så länge hoppfullt sneglat på mina löparskor, är nu överlycklig och synnerligen osamarbetsvillig, och drar skuttande åt alla håll. Det finns fåglar, fjärilar och andra jyckar som måste upptäckas. Hennes naturbehov tvingar mig också att stanna flera gånger.

Jag biter ihop. Wham! betyder rökiga, pastellfärgade diskotek i Karlstad i slutet av tonåren, och det passar på något sätt med trögheten i situationen. Jag vill bara bli klar och komma hem.

Men George Michael ger upp till slut, och ersätts av Eddi Reader. Med de mjuka, sorgsna tonerna i Bell, Book and Candle faller lunket plötsligt in, för både mig och hund. Vi travar i samma takt, och det känns bra. Jag kommer på mig själv med att småle. Folk jag möter ler tillbaka.

När jag så kommer fram till Sollentuna kyrka tystnar Eddi, och istället sjunger Lisa Ekdahl att jag ska öppna upp mitt fönster, och in släpps endorfinerna.

Jag älskar att springa! Det är det bästa jag vet!

Jag är Forest Gump, och ska aldrig stanna.

Löpning är mitt liv och min lycka.

Glasögon för djurens skull

Glasögon för djurens skull

”Den största svårigheten”, förklarade jag för optikern, ”uppstår på grund av att jag är vegetarian. Jag står vid spisen och ska klura ut om det är köttextrakt i halvfabrikatet jag håller i handen, men bokstäverna är tre punkter höga, och de går inte att läsa.”

Jag vill bara vara tydlig med det, att hade jag varit 47 år och köttätare hade jag förmodligen klarat mig ytterligare ett par år utan läsglasögon.

Why is it always about you?

generic-mirrorSom så många andra romanförfattare är jag fascinerad av psykologi, och läser regelbundet både böcker och artiklar som behandlar olika aspekter av det mänskliga psyket. För att kunna bygga karaktärer behöver vi förstå vad som driver och skrämmer våra medmänniskor. Ett lagomt intresse är nödvändigt. Ibland går mitt intresse längre än så. Jag är nog en psykoterapeut-wannabe, får jag erkänna.

Nu har jag läst ut boken ”Why is it always about you? – The seven deadly sins of narcissism.” av Sandy Hotchkiss.

Den är märkligt nog spännande. Författaren öppnar med en berättelse, och fyller sedan ut analyserna och förklaringarna med fler liknande historier, som manar till igenkännande. Nej – ingen i min familj är narcissist vill jag snabbt tillägga, men lika lite som någon annan som levat och verkat på en större arena än hemmet har jag undgått dem. De insikter boken ger får mig att omvärdera upplevelser ur mitt liv, och jag inser hur utlämnade vi är när vi inte känner igen de faktorer boken tar upp.

Ändå är ju de allra flesta inte narcissister. Det är väl värt att minnas – för när man googlar på begreppet är nätet fullt av människor som anklagar sina ex att vara just det. I många fall stämmer det säkert – men ibland känns det som om just narcissism tillsammans med psykopati i största allmänhet blivit 2000-talets största tillgång när det gäller att beskriva ett havererat förhållande och varför man inte kan hålla sams med den andre föräldern. Det är synd, för de verkliga fallen drunknar i ett brus av vargropande.

Utgångspunkten är en extrem oförmåga att ta in någonsomhelst form av kritik. Det gör att alla som någonsin tagit emot feedback genom att säga: ”bra synpunkt!” och verkligen menat det går bort.

Bort går också alla som gjort en främling en välgärning utan att någon annan fått veta.

Bort går den som kan ta ansvar och känna ödmjukhet och sund självkänsla.

Bort går alla som känner ånger och klarar att hantera insikten utan att söka någon annan att skylla på.

Why is it always about you?Emelie i Ferrum är inte narcissist. Hon har sådana tendenser, men klarar att lära och växa. Bitterhet och avund är starka tecken på osund självupptagenhet, men kan man vända därifrån och ta ansvar för sina gärningar eller visa förståelse för andras misstag går man också bort.

Kvar finns dem du ska hålla dig ifrån. Att läsa ”Why is it always about you?” ger dig goda förutsättningar att lyckas.