Sista dagen i Montevideo, och dags att lämna min omtänksamma värdinna Ana för att resa med nattbuss till Porto Alegre i Brasilien.
Uruguay är befolkningsmässigt mindre än Norge, och länderna påminner lite om varandra. Lång kustremsa, lillebror till Sverige respektive Argentina, betydligt rikare än grannländerna och numera stabilt.
Så var det dock inte alltid. I eftermiddag går en årlig marsch, La Marcha del Silencio, från la Plaza a los Desaparecidos, till minne av de 281 uruguayare som försvunnit i i huvudsak Argentina, som en del av deras totalt 30 000 försvunna. Det är trettio år sedan den första marschen 1996, och den heter ”del silencio” eftersom ingen säger något, ingen har plakat med texter, bara plakat med de försvunnas ansikten. Bilden är från Wikipedia – får se om jag hinner ta några egna innan bussen går ikväll.
Samborombón, se stjärnan i kartan, är fortfarande en liten by förutan gata, några mil sydväst om Buenos Aires, enligt Google Maps. Bara fält och några enstaka slitna hus, enligt deras bilder. Jag tog mig aldrig dit, trots att jag är en livslång Taube-fan, för det kändes inte mödan värt. Tror bara det hade krossat den bild av Carmencita och Fritiof dansande tango jag bär i mitt hjärta sedan jag var liten. Det var den visa min far oftast sjöng och spelade på gitarr.
”Inte långt från Rio de la Plata, nästan i kanten av den blåa Atlanten” 🎶
Rio de la Plata, har jag precis insett, är egentligen en flodmynning och mer av en vik än en flod, och har därför kallats ”världens bredaste flod”. Vår båtresa från Buenos Aires till Colonia del Sacramento som ligger på andra sidan ”floden” tog så mycket som en knapp timme, och vi hade då bokstavligt Pampas bakom oss. Huruvida det fortfarande, som på tiotalet när Evert bodde i Argentina, finns ”flera hundra gröna mil” där är jag osäker på. Kanten av den blåa Atlanten finns där flodmynningen slutar, och där vattnet upphör att vara brunt.
Avis på Taube som fick se världen innan vi homo sapiens fick makt att förstöra den med plast och avgaser. Efter en knapp vecka i ett smutsigt Buenos Aires känner jag mig alltmer deprimerad över tingens ordning.
Igår morse kom också sista avsnittet av Outlander – jag hade väntat med samma bävan som inför Game of Thrones. Vi fick inte svar på alla gåtor, men tillräckligt många, så det var ok.
Frågan jag ställer mig är om jag hade föredragit att leva i den gamla världen.
Hade jag varit frisk och haft hela tänder och inte svultit hade jag nog det. Men det var ju få förunnat. Så. Ett kort, plågsamt liv med ren luft och vacker natur? Där folk mördar varandra med svärd och musköter istället för bomber?
Min förhoppning är att kommande generationer får leva i en värld med forna tiders miljö och framtidens hälsa och frihet, och där den världsordning vi etablerade i samband med FN där stormakter inte kan attackera länder bara för att de stör sig på dem, där apartheid och illegala ockupationer fördöms av alla och där civilas liv inte är försumbara gör en comeback och blir vad den var avsedd att vara men aldrig nådde upp till.
Har nu tillbringat fem dygn i Buenos Aires med min Facebookvän Ana, som kom hit från Uruguay för att guida runt mig. Idag åker vi vidare till Montevideo med båt.
Fokus har varit på att känna stadens puls och uppleva olika delar istället för att besöka monument och muséer. La Marcha Federal Universitaria samlade en halv miljon (se bilder). Jag har ju som de flesta andra borgerliga sällan eller aldrig demonstrerat, men det var coolt att se energin och stridslusten i de många unga ansiktena, som kämpar mot kraftiga neddragningar i Argentinas utbildningssystem.
Så vad tycker jag?
Som i många andra länder med partiell fattigdom är det stökigt, smutsigt, illa underhållna byggnader, med människor som sover på gatorna. En på tok för stor stad för min smak, med tre miljoner i stadskärnan och femton miljoner med omnejd. Dessutom är det förstås som med alla andra städer i Amerika – allt är nytt. Inga vindlande medeltida kvarter där man kan känna historiens vingslag.
Det tog ett par dagar innan jag hittade charmen.
Men Ana tog med mig till Café Tortoni, som är legendarisk, med bilder på mängder av kändisar från nittonhundratalet som uppträtt där. Jag önskar lite att jag varit mer påläst om Argentinas historia – då hade jag nog fått ut mer av besöken. Ana kan mycket om hela Latinamerika, och jag har lärt mig massor. Bland annat att häromkring, till skillnad från runt ekvatorn, finns nästan inga mestiser, alltså europeer blandade med urbefolkningen, utan de flesta är till nästan hundra procent europeer. Många har italiensk bakgrund, trots att språket inte längre lever kvar annat än i namn och uttryck. Jag inser att många av er som har varit här redan vet detta, men själv har hela Latinamerika varit lite av en vit fläck för mig. Min kunskap är grund – det är bland annat därför jag är här.
Så vart ska jag efter Montevideo? Upp genom Brasilien är tanken. Porto Alegre, som inte alls är en hamn utan ligger inne i landet, är nästa anhalt. Tipsa gärna – både om reskamrater och resmål längs vägen.
Så igår morse bar jag ut alla mina lösa tillhörigheter i ”salongen” i mitt korsikanska hem. När jag reste från Sverige för en vecka sedan var det bara viktigt att enbart få med sånt jag var tvungen ta med till Sydamerika, vilket i princip bara är hjärtmediciner, identitetshandlingar och elektronik. Allt annat går ju att köpa. Igår, däremot, gällde det att välja ut vad som förtjänade att släpas hundratals mil och vad som skulle få stanna kvar i Santa-Maria-Poggio. Två par långbyxor, ett par skjorts, en kjol, några t-shirtar och ryggsäcken gick knappt att stänga.
Min underbara granne Antonia, som tar hand om huset när jag är borta och alltid ställer upp med hjälp och råd, körde mig till färjan i Bastia. På väg dit köpte vi en robotgräsklippare, som förhoppningsvis kommer att se till att gräsmattan aldrig mer blir meterhög. Vi döpte honom till Björn. Eller b-sjorr-n, som man uttalar det på franska.
På båten bokade jag ett billigt hotellrum i Livorno. Hela tanken med denna resa är ju att återskapa min ungdoms tågluffningar, så det är enkla rum och lokaltrafik som gäller så långt möjligt. När jag kom fram insåg jag att enkelheten inte var problemet – det fanns ingen där. 1½ timmes samtal till hotels.com senare satt jag i en taxi – som de betalar – till Pisa, för allt i Livorno var fullbokat.
Nu sitter jag i hällregn under ett parasoll på ett litet fik med en cappuccino och någon sorts bäbis-marguerita och känner att detta blir nog bra. Jag har ju ett paraply, tåget till Rom går klockan tre och jag tror jag ska försöka se tornet igen innan dess.
Jo. När den ena taxichaffisen pekade ut mig till den som skulle köra mig kallade han mig ”la ragazza”. Det var visserligen mörkt, men jag lever gott på det. Känns som 1980-talet.
Sami, som ju är en shetland sheepdog, är min första småhund. Övriga raser jag haft är schäfer (via mina föräldrar), golden, welsh springer spaniel, aussie.
Jag lärde mig rätt nyss att hundar har lärt sig att peka genom att leva så länge med människor. Det kan inte exvis apor, trots att de förstås är mycket närmare släkt med oss.
När Sami vill ut i trädgården skuttar han mot mitt lår, och pekar sedan med nosen på altandörren. Det visar att han inser att jag är en individ som går att kommunicera med. Det gör inte alla hundar, enligt min erfarenhet. Min golden gick på motsvarande sätt till ytterdörren och sa voff. Men ingen annan har lyckats så tydligt med att framföra sina önskemål, så tidigt.
Och när Sami trasslar in sig klarar han i regel att trassla ut sig genom att gå tillbaka till samma hål i häcken han sprang ut genom.
Han lär sig dessutom nya trick väldigt fort.
Jag har alltid levat i övertygelsen att små hundar är korkade. Får backa på det.
Facebooks skjutgalna AI har på senare tid stängt av rätt många profiler, helt utan förvarning. Och här är vad jag vet och vad jag tror om varför:
Vad jag vet är att jag aldrig blivit varnad. Jag hör inte till dem som ideligen får sina konton delvis bestraffade på olika innovativa sätt. Under alla mina sexton år har jag fått enklare ”straff” några ynka få gånger och det var många år sedan sist.
Alla avstängningar såväl som restriktioner som drabbat mig i nutid har de backat från. De gick alltså direkt från noll varningar till nedsläckning.
Den här gången var den nittonde sedan början av februari som jag var tvungen skriva en captcha och visa mitt ansikte ur olika vinklar. Övriga arton gånger har det gått bra. Efter någon timme har jag fått ett email där det står ”You’re back on Facebook”. Jag undrar om jag slarvade när jag vred på huvudet den där sista gången, för att jag var så trött på situationen. Det är möjligt. Kaxig av att ha lyckats alla andra gånger kändes det inte så viktigt att det blev rätt.
Brottet är ”Account Integrity”. Och någonstans såg jag ordet ”SPAM”. Det är alltså när facebook misstänker kapning eller att jag är en bot eller så. För mig obegripligt, med tanke på att kontot är sexton år. Men tydligen har något givit dem anledning att tro att jag missbrukar kontot.
Så vad har hänt sedan början av februari? Två ting. Jag bytte dator och segade mig med att installera Bitdefender. Och jag började, i mitten av januari, få enormt många läsare. Och avstängningarna kom ofta när det var mycket trafik. Två gånger – en gång februari samt i torsdags – hade jag över en halv miljon visningar på en dag, och då står de timmeslånga avstängningarna som spön i backen.
Till saken hör också att jag inte har wifi installerat i huset i Sverige, utan använder mobilen, så mina ip-adresser byts ideligen.
Så jag har flera teorier.
1. Mycket trafik, och folk kanske stör sig på att inlägget kommer upp och anmäler det som ointressant. Om bara en procent av en halv miljon gör det kan det ju räcka för att trigga en ”review”.
2. Hoppande IP-adresser. Lustigt nog hade jag precis installerat VPN innan jag blev avstängd ”för gott”.
3. Jag skriver fort på tangentbordet och ibland när jag går in och svarar på en massa kommentarer efter varandra kan det kanske uppfattas som maskinliknande beteende.
Utöver detta finns förstås möjligheten att folk anmäler mig för att de inte gillar innehållet eller för att jag är allmänt otrevlig eller typ, men jag tycker att då borde jag liksom få skäll. Inte omedelbar avstängning med hänvisning till konto-integritet, så det är mindre troligt. Dessutom borde de ju då kunna hänvisa till vad jag skrivit som varit så hemskt.
Det riktigt skruttiga är ju att det inte enkelt går att få tag i någon att fråga. Men. Jag lyckades till slut.
Så här får du tillbaka ditt konto
Jag har gjort en massa research, och det finns faktiskt fyra sätt att få tillbaka ett permanent avstängt konto. Det fjärde är jag dock mycket tveksam till, men det kan vara värt att prova.
1. Skaffa Meta Verified till ditt instakonto – skapa ett om du inte har något – betala för support och skapa en ticket. Beskriv att du behöver kontot för ditt jobb. Då får du en mänsklig review. Detta fungerade för mig.
Jag gjorde exakt som killen nedan sa, och det tog drygt två dygn innan jag fick det tillbaka:
2. Anmäl till Appeals Centre EU – en gratistjänst för EU-medborgare. De är rätt nystartade, men säger sig lyckas i över hälften av fallen. Där kan man även anmäla det omvända, dvs konton som bryter mot EU-lagstiftning. De svarade mig redan fjärde arbetsdagen efter anmälan, se nedan. Men då hade jag ju redan fått tillbaka profilen.
3. Det tredje sättet är att helt enkelt gå till medierna. Då ändrar de sig ibland.
4. Ett knep flera personer påstår hjälper, men som jag ställer mig tveksam till, är att gå in på denna sida: https://www.facebook.com/help/103873106370583/ – scrolla ner till ”was this helpful”, svara nej och berätta vad du behöver hjälp med, samt ange emailadress. Jag gjorde detta och fick ingen återkoppling, men det skadar inte att prova.
Arton gånger stängdes mitt konto en timme, bara för att sedan öppnas igen. Nittonde gången fick jag detta meddelande.
Surrealistiskt och djupt obehagligt.
Så en lång sidotråd i kommentarsfältet under ett inlägg på min nya profil om min avstängning var så assholy att jag bara vill ta upp den här, eftersom jag inte kunde där. Sidotråden hade över 70 svar. Här är en del.
Nisse 1: ”Hur länge ska du älta detta? Går hela livet ut på Facebook? Se till att följ regelverket och sluta hata så blir du aldrig avstängd. Välj kärleken 🥳👌😄.”
”😄 Tror du man blir avstängd och får sin sida rensad om man har följt regelverket? Låter det rimligt?”
”Då har man nog inte publicerat något enkelt i sitt flöde….. Jag har blivit avstängd kortare perioder och det räcker med ett ord som kränker Facebook policy. Jag har kunnat överklaga varje gång. Och nu har hon ju en aktiv sida så jag förstår inte ältandet.”
”Ja det gäller att inte låta Facebook äga ditt liv.”
Nisse 2: ”allt står när du går med i FB. De har ingen plikt att redogöra. Deras plats, deras regler.”
”är det inte dumt att inte kunna reglerna? Men du får väl starta ett nytt konto helt enkelt. 👍 Och sen hålla dig till reglerna.”
”att du är borttagen är frågan. Du har inte följt reglerna. Man får skylla sig själv om man inte läst på. Kör du samma vid alla överträdelser som du själv inte vet om?”
…
Det fanns fler av samma kaliber, som alla går ut på att det är otänkbart att FB stänger av någon utan anledning och att vi som bryr oss har fel fokus i livet.
Så.
Först och främst: Att håna någon för att den ”ältar” sin avstängning efter bara ett dygn är überbarnsligt mansplainande.
I mitt fall handlar det om tre delar.
1. Jag blev av med minnen från mina barns uppväxt och tillgång till chattar och minnessidor från avlidna vänner.
2. Jag blev av med mina ord. Jag är skribent. Jag hade sparat en del, men inte allt.
3. Jag blev av med en trogen läsarskara jag lagt mycket tid på att bygga upp. Som jag skrev: Dagen innan avstängningen hade jag 530 000 läsare, vilket jag tror var anledningen till att AI fick tokspel.
Vad gäller att följa reglerna: Under sexton år med kontot har jag blivit ”restricted” några få gånger totalt och sista gången var många år sedan. Som jag skrev igår handlar detta inte alls om VAD jag skrivit utan om att Facebook har någon sorts amatör-AI som taggar vad de kallar ”suspicious behavior”, och kallar det ”account integrity”.
Därför stängde de ner mitt konto nitton gånger, nästan alltid i samband med att jag hade ovanligt många visningar och kommentarer. De första arton slog de på det efter någon timme, nittonde sa de stopp. Ingen av de första arton gångerna hade jag enligt dem gjort något fel. Det verkar handla om hur ofta man kommenterar – jag skriver fort och ibland när jag fått många kommentarer kan jag skriva något tjogtal på några minuter – det handlar kanske om att jag använder datorn kopplad till mobilnätet och byter IP-adress ofta – och det kan vara något helt annat, typ anmälningar från folk som skriver att de inte vill se innehållet.
Det bisarra är att trots att jag skapade den nya profilen i förrgår har jag redan haft närmare 200 000 visningar, så på något sätt hittar folk mig.
Vad jag vill säga med detta inlägg är:
Var inte assholy. Om någon är frustrerad, ledsen, besviken över något du tycker är fjantigt, scrolla vidare!
Och att skriva ”välj kärleken” till en okänd kvinna är på något sätt både fjortigt och gubbgrisigt på samma gång.
I kinesisk astrologi finns ju tolv tecken, som alla motsvarar ett år, och det finns också fem element. Trä, eld, jord, metall och vatten.
Vi 66:or (födda från februari det året) är eldhästar.
Och nu, när vi fyller 60, har vi gått hela varvet runt alla 5*12 teckenkombinationer, och vi är tillbaka på ruta 1.
The fire-horse factor:
Eldhästar är den värsta kombinationen av alla sextio, enligt kinesiska och japanska astrologer. Födslarna i båda länderna gick ner kraftigt 1966, eftersom kvinnliga eldhästar anses föra med sig otur, för sig själva och för familjen.
Har jag haft otur i livet?
Nä. Livet blir sällan som man tänkt sig, men när saker gått fel har det oftast berott på mig, och när de gått rätt har jag nästan alltid haft hjälp. Jag är omgiven av omtänksamma människor. Man kan inte ha mer tur i livet än så.
The Fire Horse (occurring in 1966, 2026) is a, charismatic, independent, and high-energy personality amplified by the volatile Fire element. Known for being bold, rebellious, and impatient, they are natural leaders and risk-takers who embrace rapid change and innovation. They are, however, prone to impulsiveness and sometimes considered disruptive.
Kanske, kanske handlar det mindre om att vi är födda med otur och mer om att traditionella familjer i sextiotalets Ostasien inte ville ha flickor med de egenskaperna.
Så till alla er jobbiga tjejer out there, 66:or och övriga, lycka till under eldhästens år!
😎
Och till alla som hört av sig idag: tack för alla era gratulationer! De värmer!
Trotz allt 