Så igår morse bar jag ut alla mina lösa tillhörigheter i ”salongen” i mitt korsikanska hem. När jag reste från Sverige för en vecka sedan var det bara viktigt att enbart få med sånt jag var tvungen ta med till Sydamerika, vilket i princip bara är hjärtmediciner, identitetshandlingar och elektronik. Allt annat går ju att köpa. Igår, däremot, gällde det att välja ut vad som förtjänade att släpas hundratals mil och vad som skulle få stanna kvar i Santa-Maria-Poggio. Två par långbyxor, ett par skjorts, en kjol, några t-shirtar och ryggsäcken gick knappt att stänga.
Min underbara granne Antonia, som tar hand om huset när jag är borta och alltid ställer upp med hjälp och råd, körde mig till färjan i Bastia. På väg dit köpte vi en robotgräsklippare, som förhoppningsvis kommer att se till att gräsmattan aldrig mer blir meterhög. Vi döpte honom till Björn. Eller b-sjorr-n, som man uttalar det på franska.
På båten bokade jag ett billigt hotellrum i Livorno. Hela tanken med denna resa är ju att återskapa min ungdoms tågluffningar, så det är enkla rum och lokaltrafik som gäller så långt möjligt. När jag kom fram insåg jag att enkelheten inte var problemet – det fanns ingen där. 1½ timmes samtal till hotels.com senare satt jag i en taxi – som de betalar – till Pisa, för allt i Livorno var fullbokat.
Nu sitter jag i hällregn under ett parasoll på ett litet fik med en cappuccino och någon sorts bäbis-marguerita och känner att detta blir nog bra. Jag har ju ett paraply, tåget till Rom går klockan tre och jag tror jag ska försöka se tornet igen innan dess.
Jo. När den ena taxichaffisen pekade ut mig till den som skulle köra mig kallade han mig ”la ragazza”. Det var visserligen mörkt, men jag lever gott på det. Känns som 1980-talet.
#TourdelAmeriqueduSud2026
Trotz allt 