Etikettarkiv: Buenos Aires

Dag 39 – Jag har kärat ner mig i São Paulo

Publicerat den av

Jag är fortfarande kvar i São Paulo. Har helt enkelt kärat ner mig i staden och i brassar överlag – det är underbara människor. Så här lär man känna en brasilianare:

  1. Man sätter sig bredvid dem i en bar eller på en restaurang.
  2. De börjar prata med dig.
  3. Ni blir vänner på WhatsApp.

Igår, när det var karaoke night på min favvo-bar och jag hör ”and there is Helena” från scenen när jag kommer upp för trappan blev jag lite varm om hjärtat. Jag är känd i São Paulo. Go figure. 💁🏼‍♀️

Jag och brassar är som opposites attract-vänner. Jag är äldsta dottern. Präktig och ordningssam. Alltid i tid. De dansar like nobody’s watching. Bekymmersfria. Kommer när de känner för det.

Jag gillar egentligen inte stora städer – tyckte Buenos Aires var för mycket. Och São Paulo är amerikanska kontinentens och södra halvklotets största stad. Fler invånare än Sverige. Men … det känns inte stort. Det känns gemytligt.

Så jag lägger upp bilder och filmer och länkar i blogginlägget nedan för den som är nyfiken. Vill inte spamma er.

Jag beställde ett par events via Tripadvisor. Det första var en guidening runt gamla stan. När jag beställt den googlade jag namnet på arrangören, Concrete Jungles, kollade deras webbsida och såg att de hade en food tour senare på eftermiddagen, så jag bokade den också. Jag råkade bli ensam på den första turen. Giuliano, som guidade mig, var italienare och hade bara bott i São Paulo i tio år, men han pratade om Brasilien som ”vi” hela tiden. Hint till svenska nationalister som brukar låtsas att man inte är svensk förrän i tredje led, minst.

Jag lärde mig mer sydamerikansk historia under hans tvåtimmars rundtur än jag visste när den började. Jag vill verkligen rekommendera alla som ska dit att kolla upp hans företag – boka direkt – han är oerhört kunnig. Det fanns ingen fråga jag hade som han inte kunde svara på. Den andra turen gällde street food. Det var jag och en bunter jänkare och en aussie. Också intressant. Vi hade supertrevligt. Avslutade kvällen hemma hos ett kanontrevligt Ericsson-par tack vare en gemensam vän.

Jag bokade ytterligare ett event via Tripadvisor – en barrunda. Det var också rätt annorlunda. Ett av stoppen dansade de. Alla fantastiskt bra – satan i gatan. Filmade en del – finns i blogginlägget.

Igår var världens störta pride-parad. Det var en helt fantastisk rytm och stämning. Så jag satte mig på en street pub, beställde en IPA och väntade. Paret som satte sig bredvid mig, Arlindo och Alexandro, hade varit gifta i 33 år. Jag har sedan dess googlat same-sex marriage in Brazil, och får inte riktigt ihop det, men who cares – de var underbart trevliga.

I diskussioner med alla mina nya vänner har jag kommit fram till följande:

Jag kan inte hoppa över Pantanal – det måste ses! Men jag ska ta Rio först, sedan Pantanal, sedan Manaus i Amazonas och efter det blir det Peru.

Just nu sitter jag på en restaurang som jag nog får kalla min favorit. Yamaga i den japanska delen av staden. Äter ramen och dricker saké. Cheers.

Fler reseblogginlägg: Resebloggen

Följ diskussionen på Facebook:

Dag 32 – Jag börjar bli lite kär i det brasilianska folket

Publicerat den av

Jag försöker skriva ungefär varannan dag för att fånga känslan i stunden och varken försköna eller förfula utan vara rättvis.

Jag tog nattbussen till São Paulo. Jag gillar det, för jag spar en hotellnatt på det sättet, och jag är såpass kort att jag sover bra på bussar. Bredvid mig satt en stackars superlång kille. Vi kunde knappt prata alls. Jag fick gestikulera när jag skulle på toaletten. Och här är det komiska: strax innan vi var framme insåg jag att han var från Haiti. Vi hade båda försökt kommunicera på ett språk ingen av oss pratade, och hade kunnat prata franska hela tiden.

Jag hade bokat ett hotell nära stationen för att kunna gå dit, men taxi är megabilligt här. Uber ännu billigare. Man kan åka två mil för 60-70 kronor. När jag kom fram fick jag mitt rum direkt, trots att klockan bara var strax efter nio, och det var himmelskt att duscha, borsta tänderna och nappa lite. Och det rummet förtjänar ett eget inlägg! Är övertygad om att hotellet var en bordell på 70-talet. Inklusive speglarna i taket och tjock-TVn och luckan i väggen genom vilken de serverar frukost.

Så jag köper ju grisen i säcken när jag bokar det billigaste hotell som ligger närmast stationen, och området är verkligen sunkigt, sorry to say. Men när en uber till centrum kostar några tior är det ok. Så jag reseplanerade in två grupp-event till imorgon, och skrotade runt lite på egen hand. Googlade vilka pubar expats går till och hamnade på en härlig irländsk krog. Satt där någon timme eller två och det var ont om folk, men till slut satte sig en tjej bredvid mig, och vi började prata. Hennes engelska var riktigt bra, och hon berättade att hon kommer dit varje måndag för att sjunga karaoke. Hennes grandparents var italienare. Hon såg italiensk ut, dessutom. Tills rätt nyss hade jag inte fattat hur många i Latinamerika som kommer därifrån.

När karaoken började gick vi upp, och det var en fantastisk stämning. Jag var nog en av de äldsta där – övriga var i mina ungars ålder – men alla var trevliga och glada. Och här är grejen med många brasilianare: de är nyfikna på utlänningar och har sällan något emot att göra bort sig på medioker eller kass engelska. Det skiljer dem från oss europeer, enligt min erfarenhet.

Och alla sjöng superproffsigt. Inte en enda skrålade falskt. Jag förklarade att när svenskar, norrmän och finnar ska sjunga karaoke finns det kanske två av tio som kan hålla sig till en tonart. Vi nordbor sjunger hellre än bra, och sällan nyktra.

Jag var lite blyg ett tag, men tänkte att jag borde ha ”sjunga karaoke i São Paulo” på min bucket list, så till slut gick jag fram och bad om ”Freedom’s just another word”. Jag började skriva ner titeln, men DJn sa direkt: ”I know this song.” ”You do?” ”Yes, it’s a classic. If I didn’t know this song, I would be bad at my job!”

He had a point.

Det var inte ett av mina bästa uppträdanden, men de applåderade snällt. Jag hade varit på väg att gå innan jag träffade Monique, men det blev min roligaste kväll hittills i Brasilien.

Idag hade jag tänkt åka på en hike, men jobbade lite för länge, så jag bestämde mig för att flytta hiken till torsdag och istället åka till de asiatiska kvarteren och käka japanskt.

Uberchaffisen hit var bara en av alla dessa underbara brasilianare som verkligen vill kommunicera. I början körde vi google translate, men sedan insåg jag att han var ungefär lika bra/medioker som jag på spanska, så vi övergick till det språket. Trots språksvårigheter pratade han hela vägen.

Jag börjar bli lite kär i det brasilianska folket. Kanske för tidigt för ett definitivt utlåtande, men ändå.

Just nu sitter jag på en indisk krog och skriver. Kyparen är från Tanzania. Hans far bor i Stockholm sedan fem år, och han var också jätteglad att få prata med mig om Sverige och hans pappas uppehållstillstånd. Visade mig till och med ett email från migrationsverket. Mmm.

Så mitt intryck av Brasilien hittills är: mycket skräp, smuts, fattigdom och graffiti, maten och jag har nästan inget venn-överlapp, men det kompenseras av en underbar befolkning och fantastisk natur och arkitektur.

Bilden visar en av arrangörerna på luftgitarr medelst stativ igår.

Fler reseblogginlägg: Resebloggen

Följ diskussionen på Facebook:

Dag 16 – Nästan i kanten av den blåa Atlanten

Publicerat den av

Samborombón, se stjärnan i kartan, är fortfarande en liten by förutan gata, några mil sydväst om Buenos Aires, enligt Google Maps. Bara fält och några enstaka slitna hus, enligt deras bilder. Jag tog mig aldrig dit, trots att jag är en livslång Taube-fan, för det kändes inte mödan värt. Tror bara det hade krossat den bild av Carmencita och Fritiof dansande tango jag bär i mitt hjärta sedan jag var liten. Det var den visa min far oftast sjöng och spelade på gitarr.

”Inte långt från Rio de la Plata, nästan i kanten av den blåa Atlanten” 🎶

Rio de la Plata, har jag precis insett, är egentligen en flodmynning och mer av en vik än en flod, och har därför kallats ”världens bredaste flod”. Vår båtresa från Buenos Aires till Colonia del Sacramento som ligger på andra sidan ”floden” tog så mycket som en knapp timme, och vi hade då bokstavligt Pampas bakom oss. Huruvida det fortfarande, som på tiotalet när Evert bodde i Argentina, finns ”flera hundra gröna mil” där är jag osäker på. Kanten av den blåa Atlanten finns där flodmynningen slutar, och där vattnet upphör att vara brunt.

Avis på Taube som fick se världen innan vi homo sapiens fick makt att förstöra den med plast och avgaser. Efter en knapp vecka i ett smutsigt Buenos Aires känner jag mig alltmer deprimerad över tingens ordning.

Igår morse kom också sista avsnittet av Outlander – jag hade väntat med samma bävan som inför Game of Thrones. Vi fick inte svar på alla gåtor, men tillräckligt många, så det var ok.

Frågan jag ställer mig är om jag hade föredragit att leva i den gamla världen.

Hade jag varit frisk och haft hela tänder och inte svultit hade jag nog det. Men det var ju få förunnat. Så. Ett kort, plågsamt liv med ren luft och vacker natur? Där folk mördar varandra med svärd och musköter istället för bomber?

Min förhoppning är att kommande generationer får leva i en värld med forna tiders miljö och framtidens hälsa och frihet, och där den världsordning vi etablerade i samband med FN där stormakter inte kan attackera länder bara för att de stör sig på dem, där apartheid och illegala ockupationer fördöms av alla och där civilas liv inte är försumbara gör en comeback och blir vad den var avsedd att vara men aldrig nådde upp till.

Jag tror Gen Z kommer att lyckas.

De måste.

Följ diskussionen på Facebook:

Dag 15 – Från Buenos Aires till Montevideo

Publicerat den av

Har nu tillbringat fem dygn i Buenos Aires med min Facebookvän Ana, som kom hit från Uruguay för att guida runt mig. Idag åker vi vidare till Montevideo med båt.

Fokus har varit på att känna stadens puls och uppleva olika delar istället för att besöka monument och muséer. La Marcha Federal Universitaria samlade en halv miljon (se bilder). Jag har ju som de flesta andra borgerliga sällan eller aldrig demonstrerat, men det var coolt att se energin och stridslusten i de många unga ansiktena, som kämpar mot kraftiga neddragningar i Argentinas utbildningssystem.

Så vad tycker jag?

Som i många andra länder med partiell fattigdom är det stökigt, smutsigt, illa underhållna byggnader, med människor som sover på gatorna. En på tok för stor stad för min smak, med tre miljoner i stadskärnan och femton miljoner med omnejd. Dessutom är det förstås som med alla andra städer i Amerika – allt är nytt. Inga vindlande medeltida kvarter där man kan känna historiens vingslag.

Det tog ett par dagar innan jag hittade charmen.

Men Ana tog med mig till Café Tortoni, som är legendarisk, med bilder på mängder av kändisar från nittonhundratalet som uppträtt där. Jag önskar lite att jag varit mer påläst om Argentinas historia – då hade jag nog fått ut mer av besöken. Ana kan mycket om hela Latinamerika, och jag har lärt mig massor. Bland annat att häromkring, till skillnad från runt ekvatorn, finns nästan inga mestiser, alltså europeer blandade med urbefolkningen, utan de flesta är till nästan hundra procent europeer. Många har italiensk bakgrund, trots att språket inte längre lever kvar annat än i namn och uttryck. Jag inser att många av er som har varit här redan vet detta, men själv har hela Latinamerika varit lite av en vit fläck för mig. Min kunskap är grund – det är bland annat därför jag är här.

Så vart ska jag efter Montevideo? Upp genom Brasilien är tanken. Porto Alegre, som inte alls är en hamn utan ligger inne i landet, är nästa anhalt. Tipsa gärna – både om reskamrater och resmål längs vägen.

Följ diskussionen på Facebook:

Dag 2 – Oneway ticket

Publicerat den av

I förrgår sa jag farväl till älskade Sami, barn och barnbarn, och igår, efter att ha satt potatis i alla mina odlingsrabatter, till ett underbart försommar-Stockholm för att åka till mitt hem på Korsika, där världens bästa granne Antonia mötte mig på flygplatsen. Idag har jag en slappardag medan jag funderar på vad jag ska göra med den åker min gräsmatta här vid Medelhavet förvandlats till under mina månader i Sverige, se bild. Låna några korsikanska får, kanske?

Jag har hintat om det tidigare, men varit försiktig med att skriva om det, eftersom jag alltid har massor av planer och bara en del av dem blir av …

Jag är ju egenföretagare, och det har varit dåligt med konsultuppdrag på sista tiden. Så jag har bestämt mig för att börja beta av min bucket list, som till stor del handlar om att upptäcka hela världen. När jag var 17-20 tågluffade jag varje år. Jag älskade det. Lyx är inte för mig annat än i undantagsfall. Jag vill gå på bakgator, fika på billiga kaféer, vandra längs stränder, träffa udda människor, känna vinden i mitt hår, som nu är lite … ehm … blekare än det var då. Jag vill prova nytt, hitta annorlunda levnadsberättelser, förstå sådant jag aldrig vetat.

Och nu, efter exakt 40 år av barn, barnbarn, utbildning, jobb, villa vovve volvo, är jag tillbaka just där. Nästa vecka reser jag från Rom till Buenos Aires, och min plan är att vara borta i bortemot ett halvår. Den kan ändras. Jag har bokstavligt köpt en oneway ticket. Där ska jag träffa min fb-vän Ana. Sedan ska jag leta mig norrut via Uruguay, Brasilien och sen får vi se.

Fler reseblogginlägg: Resebloggen

Följ diskussionen på Facebook: