Dag 58 – Cardápio och andra brasilianska konstigheter

Jag tyckte ordet ”cardápio” istället för ”menu” som i princip alla andra europeiska språk (inklusive portugisiska i Portugal) använder någon variant av var konstigt, så jag googlade var det kommer ifrån. Mmm. En brasiliansk nisse i slutet av artonhundratalet bestämde sig för att deras språk hade för mycket franska i sig, så han skapade ordet från latin: charta + dapum. Alltså karta/dokument över god mat.

Har nu varit snart sex veckor i Brasilien, och min vardagsportugisiska har gått från helt obefintlig till fullt tillräcklig för att kunna kommunicera. Jag pratar spanska med portugisiskt uttal och de glosor jag kan. Jag kör Duolingo dagligen, och jag har aktivt läst på hur bokstäver ska uttalas och jag memorerar kontinuertligt de glosor jag behöver. Just uttalet är faktiskt viktigare än orden. Inte för deras skull – de fattar spanskt uttal – utan för min. Uttalsreglerna är nyckeln till att förstå vad de svarar. Många ord heter likadant, men låter helt olika.

Exempel: ”De” uttalas ju ”de” på spanska, men ”dji” på brasilianska, fast det skrivs likadant. Och det heter inte ”Rio de Janeiro” utan ”Hio dji Janeiro”.

Jag ska inte överdriva. Kan förstås inte underhålla en meningsfull konversation, men jag känner mig inte längre helt hjälplös.

Det har inte blivit värst mycket backpackande, men jag har verkligen fått massor gjort. Jobbar varje dag från restaurangerna på prayan, till musik och pladder. De har vant sig vid att jag hänger där – jag är absolut den enda som har dator med mig och stannar i timmar.

Dricker Corona cero – har aldrig gillat det tidigare, men det känns som om man sitter med en drink, fast med fördelen att hjärnan fortsätter funka. Och de har inte te här av någon anledning.

Andra konstigheter:

De har inte saltkar. Man får såna där små papperspåsar med salt i, ungefär som på McDonalds, och man måste oftast be om det. Jag gissar att det hänger ihop med luftfuktigheten, men vet inte.

Peppar finns inte alls, men jag brukar be om tabasco.

Och man får inte slänga toa‑papper i toaletterna, om inte byggnaden är ny. Utan att gå in på detaljer kan jag säga att jag ställde till det för mina hotell innan jag insåg detta. Och de var för artiga för att säga något.

När det är match har – utan att överdriva – hälften av alla brassar gula fotbollströjor på sig. Ofta även när det inte är det.

De enda andra språk jag hört sedan jag kom hit är spanska (ibland), engelska (inte ofta), franska (sällsynt), kinesiska (två gånger). Nu är det ju vinter, så det kanske inte är så konstigt. Pratade nyss med en dam som jobbar på franska skolan i Rio. Hon tyckte jag skulle komma på sommaren. Då är det bortemot 40 grader. Jag förklarade att dagens 25 är helt ok för mig som svensk.

När åker jag hem? Vi får se. Om jag får ett kul uppdrag, eller om jag blir bjuden på bröllop kan det gå fort. Annars har jag sikte på Pantanal snart. Så fort jag är klar med alla mina projekt.

Fler reseblogginlägg: Resebloggen


Följ diskussionen på Facebook:

Solnedgång i Copacabana

När man inte tittar på fotboll spelar man fotboll.

Näsbjörn bredvid Jesus

Vaknade superbakis trots att jag inte druckit alkohol på flera dagar. Hostan har hållit mig vaken, och jag hade förmodligen inte druckit tillräckligt med vatten. Det känns dock som om jag kommit över backkrönet nu, och det börjar lugna ner sig. Tack för alla råd och uppmuntrande tillrop.

Passar på att visa upp den här lille killen, som jag träffade förra helgen. Jag satt på ett fik bredvid Cristo Redentor, och plötsligt skuttade han upp på stolen bredvid min. Hann precis få fram kameran när han tog sig upp på bordet och knöck min halvätna chipspåse. Jag tog den ifrån honom och hällde ut den åt honom.

Han är en quati (port), coati (eng), kvati eller näsbjörn (svenska). Släkt med Pocahontas’ sidekick Meeko.

Påminner mig om Sami. 🐶

Läs mer från resebloggen!

Dag 52 – In the zone i Copacabana

Bilden på Pão de Açucar är tagen från en utsiktsplats i Rio.

Jag har ju förlängt min vistelse här i Copacabana för tredje gången. Hade inte alls tänkt stanna så länge – hade till och med tänkt undvika Rio eftersom många sa att det var så farligt. Istället är det lugnare än de flesta ställen jag varit på.

Har bara gjort två turer till Rio. En guidad tur med en grupp, där jag såg de stora sevärdheterna – Cristo Redentor, Pão de Açucar, den mayainspirerade katedralen, och en mindre som skulle varit en grupp, men jag blev ensam, så jag fick en privatguide. I övrigt har jag hängt här på stranden.

Till skillnad från São Paulo är det svårare att lära känna folk här. Jag tror det beror på att nästan alla som inte jobbar är turister. De här här i grupper, par eller familjer och inte intresserade av att utöka troppen. Trots att jag är rätt utåtriktad och pratglad gör det inget. Jag har verkligen fått massor gjort. Skrivit, jobbat med mitt företags utveckling, betat av surdegar. Får långt mer ur händerna när jag sitter på stranden och dricker Corona Cero än i huset i Sollentuna, där massor av annat pockar på min uppmärksamhet. Kort sagt. I’m in the zone.😎👌

”Blir det inte dyrt?”

Nuvarande hotellrummet kostar under 400 kr om dagen. Och visst går det ytterligare några hundra om dagen till restaurang, men å andra sidan har jag inga andra utgifter. Shoppar noll, för allt jag köper ska jag ju släpa på. Och visst – det är dyrare än hemma, men som resebudget räknat hamnar jag lågt.

Insåg häromdan att jag inte pratat IRL-svenska sedan jag lämnade Ana i Montevideo och det var över en månad sedan. Längsta jag gått i hela mitt liv. Bara portugisiska, spanska, engelska och en gnutta franska har jag pratat här. Och förutom en kinesisk familj har jag inte hört andra språk heller. Det är öht ont om människor som inte är sydamerikaner. En grupp skottar i kilt dök upp häromdan för att kolla på matchen mellan dem och jag vet inte. Jag och fotboll.

Har inte heller kört bil sedan april. Också det en sorts rekord.

Snart måste jag bestämma mig för vart jag ska härnäst. Lutar fortfarande åt Pantanal, men när jag åker ska mitt bokslut vara i det närmaste färdigt och alla andra bitar vara på plats. Tills dess kommer jag att fortsätta hänga här.

Fler reseblogginlägg: #TourdelAmeriqueduSud2026


Följ diskussionen på Facebook:

Rio och Hamas

Köpte en heldagstur genom Rio, som börjar om några timmar. Bussen hämtar utanför hotellet, och jag behöver inte planera en massa, så det blir bra. Kanske kan lära känna lite nytt folk.

Jag har fått ganska många kommentarer sista dagarna, och nu kommer jag ju inte att hinna svara förrän bortemot midnatt svensk tid, så jag får be om ursäkt i förväg.

Någon har i några dagars tid återkommande ”krävt” att jag ska läsa FNs rapport om Hamas’ behandling av palestinier och skriva om den. Annars är jag inte trovärdig menar han.

Det är så tragikomiskt.

Dels har jag aldrig någonsin försvarat Hamas när det gäller den aspekten. Jag har jämfört dem med Putin vad gäller behandlingen av sitt egna folk. Eller, för att ta en USA-allierad part, med Saudi.

Dels är min vägg inte en upplysningscentral. Jag föredrar ämnen där det finns en kontrovers eller en filosofisk vinkel, som kan få igång en diskussion och få folk att tänka i nya banor. Jag har aldrig sett en enda läsare hävda att Hamas’ inte är korrupta diktatorer. Så det är rätt magstarkt att kräva att jag ska lägga timmar här i Copacabana på att läsa och analysera en rapport ni alla kan läsa själva, om ni vill.

Men framförallt är Hamas på väg bort. Jag kan inte nog upprepa detta – de har gått med på att avveckla sin organisation och att lämna över sina vapen till en fredsbevarande styrka. Den som laggar nu är ju Trump som ju, som jag tidigare skrivit, hijackade den fred många andra ledare samt FN försökte få till, bara för att skapa sitt personliga ”board of peace” där såvitt jag vet inget hänt på sex månader. Det är där bollen ligger.

Rapporten handlar för övrigt bara till en del om Hamas. Även IDF och bosättarterroristernas våld och övergrepp finns med. Det är inte så att den saknar läsvärde – jag har skummat den. Det palestinska folket kläms från alla håll.

Men oavsett hur dåliga Hamas än är är Gazas problem just nu att vårdpersonal, hjälporganisationer och journalister vägras inträde och att Israel i över ett halvår trots eld upphör fortsätter mörda familjer. Infrastrukturen är utslagen, mediciner saknas, folk bor i tält och skjul, barn saknar skolgång och absolut ingen har kunnat räkna befolkningen så att vi ens vet hur många som överlevt.

Lägg till detta tortyren av fångar, ofta barn, och lägg till detta bosättarterroristernas mord och fördrivningar på Västbanken. Och låt oss inte flytta fokus från det faktum att vi i Väst stöttar Israel i detta. Jag har skrivit detta många gånger förut: Våra far- och morföräldrar visste inte vad som hände på andra sidan Östersjön.

Vi har inte den ursäkten.

Vi är delansvariga.

Nu frukost, sedan Christ the Redeemer!

Reseblogginlägg: #TourdelAmeriqueduSud2026


Följ diskussionen på Facebook:

Dag 39 – Jag har kärat ner mig i São Paulo

Jag är fortfarande kvar i São Paulo. Har helt enkelt kärat ner mig i staden och i brassar överlag – det är underbara människor. Så här lär man känna en brasilianare:

  1. Man sätter sig bredvid dem i en bar eller på en restaurang.
  2. De börjar prata med dig.
  3. Ni blir vänner på WhatsApp.

Igår, när det var karaoke night på min favvo-bar och jag hör ”and there is Helena” från scenen när jag kommer upp för trappan blev jag lite varm om hjärtat. Jag är känd i São Paulo. Go figure. 💁🏼‍♀️

Jag och brassar är som opposites attract-vänner. Jag är äldsta dottern. Präktig och ordningssam. Alltid i tid. De dansar like nobody’s watching. Bekymmersfria. Kommer när de känner för det.

Jag gillar egentligen inte stora städer – tyckte Buenos Aires var för mycket. Och São Paulo är amerikanska kontinentens och södra halvklotets största stad. Fler invånare än Sverige. Men … det känns inte stort. Det känns gemytligt.

Så jag lägger upp bilder och filmer och länkar i blogginlägget nedan för den som är nyfiken. Vill inte spamma er.

Jag beställde ett par events via Tripadvisor. Det första var en guidening runt gamla stan. När jag beställt den googlade jag namnet på arrangören, Concrete Jungles, kollade deras webbsida och såg att de hade en food tour senare på eftermiddagen, så jag bokade den också. Jag råkade bli ensam på den första turen. Giuliano, som guidade mig, var italienare och hade bara bott i São Paulo i tio år, men han pratade om Brasilien som ”vi” hela tiden. Hint till svenska nationalister som brukar låtsas att man inte är svensk förrän i tredje led, minst.

Jag lärde mig mer sydamerikansk historia under hans tvåtimmars rundtur än jag visste när den började. Jag vill verkligen rekommendera alla som ska dit att kolla upp hans företag – boka direkt – han är oerhört kunnig. Det fanns ingen fråga jag hade som han inte kunde svara på. Den andra turen gällde street food. Det var jag och en bunter jänkare och en aussie. Också intressant. Vi hade supertrevligt. Avslutade kvällen hemma hos ett kanontrevligt Ericsson-par tack vare en gemensam vän.

Jag bokade ytterligare ett event via Tripadvisor – en barrunda. Det var också rätt annorlunda. Ett av stoppen dansade de. Alla fantastiskt bra – satan i gatan. Filmade en del – finns i blogginlägget.

Igår var världens störta pride-parad. Det var en helt fantastisk rytm och stämning. Så jag satte mig på en street pub, beställde en IPA och väntade. Paret som satte sig bredvid mig, Arlindo och Alexandro, hade varit gifta i 33 år. Jag har sedan dess googlat same-sex marriage in Brazil, och får inte riktigt ihop det, men who cares – de var underbart trevliga.

I diskussioner med alla mina nya vänner har jag kommit fram till följande:

Jag kan inte hoppa över Pantanal – det måste ses! Men jag ska ta Rio först, sedan Pantanal, sedan Manaus i Amazonas och efter det blir det Peru.

Just nu sitter jag på en restaurang som jag nog får kalla min favorit. Yamaga i den japanska delen av staden. Äter ramen och dricker saké. Cheers.

Fler reseblogginlägg: Resebloggen


Följ diskussionen på Facebook: