Dag 58 – Cardápio och andra brasilianska konstigheter

Jag tyckte ordet ”cardápio” istället för ”menu” som i princip alla andra europeiska språk (inklusive portugisiska i Portugal) använder någon variant av var konstigt, så jag googlade var det kommer ifrån. Mmm. En brasiliansk nisse i slutet av artonhundratalet bestämde sig för att deras språk hade för mycket franska i sig, så han skapade ordet från latin: charta + dapum. Alltså karta/dokument över god mat.

Har nu varit snart sex veckor i Brasilien, och min vardagsportugisiska har gått från helt obefintlig till fullt tillräcklig för att kunna kommunicera. Jag pratar spanska med portugisiskt uttal och de glosor jag kan. Jag kör Duolingo dagligen, och jag har aktivt läst på hur bokstäver ska uttalas och jag memorerar kontinuertligt de glosor jag behöver. Just uttalet är faktiskt viktigare än orden. Inte för deras skull – de fattar spanskt uttal – utan för min. Uttalsreglerna är nyckeln till att förstå vad de svarar. Många ord heter likadant, men låter helt olika.

Exempel: ”De” uttalas ju ”de” på spanska, men ”dji” på brasilianska, fast det skrivs likadant. Och det heter inte ”Rio de Janeiro” utan ”Hio dji Janeiro”.

Jag ska inte överdriva. Kan förstås inte underhålla en meningsfull konversation, men jag känner mig inte längre helt hjälplös.

Det har inte blivit värst mycket backpackande, men jag har verkligen fått massor gjort. Jobbar varje dag från restaurangerna på prayan, till musik och pladder. De har vant sig vid att jag hänger där – jag är absolut den enda som har dator med mig och stannar i timmar.

Dricker Corona cero – har aldrig gillat det tidigare, men det känns som om man sitter med en drink, fast med fördelen att hjärnan fortsätter funka. Och de har inte te här av någon anledning.

Andra konstigheter:

De har inte saltkar. Man får såna där små papperspåsar med salt i, ungefär som på McDonalds, och man måste oftast be om det. Jag gissar att det hänger ihop med luftfuktigheten, men vet inte.

Peppar finns inte alls, men jag brukar be om tabasco.

Och man får inte slänga toa‑papper i toaletterna, om inte byggnaden är ny. Utan att gå in på detaljer kan jag säga att jag ställde till det för mina hotell innan jag insåg detta. Och de var för artiga för att säga något.

När det är match har – utan att överdriva – hälften av alla brassar gula fotbollströjor på sig. Ofta även när det inte är det.

De enda andra språk jag hört sedan jag kom hit är spanska (ibland), engelska (inte ofta), franska (sällsynt), kinesiska (två gånger). Nu är det ju vinter, så det kanske inte är så konstigt. Pratade nyss med en dam som jobbar på franska skolan i Rio. Hon tyckte jag skulle komma på sommaren. Då är det bortemot 40 grader. Jag förklarade att dagens 25 är helt ok för mig som svensk.

När åker jag hem? Vi får se. Om jag får ett kul uppdrag, eller om jag blir bjuden på bröllop kan det gå fort. Annars har jag sikte på Pantanal snart. Så fort jag är klar med alla mina projekt.

Fler reseblogginlägg: Resebloggen


Följ diskussionen på Facebook:

Solnedgång i Copacabana

När man inte tittar på fotboll spelar man fotboll.

Näsbjörn bredvid Jesus

Vaknade superbakis trots att jag inte druckit alkohol på flera dagar. Hostan har hållit mig vaken, och jag hade förmodligen inte druckit tillräckligt med vatten. Det känns dock som om jag kommit över backkrönet nu, och det börjar lugna ner sig. Tack för alla råd och uppmuntrande tillrop.

Passar på att visa upp den här lille killen, som jag träffade förra helgen. Jag satt på ett fik bredvid Cristo Redentor, och plötsligt skuttade han upp på stolen bredvid min. Hann precis få fram kameran när han tog sig upp på bordet och knöck min halvätna chipspåse. Jag tog den ifrån honom och hällde ut den åt honom.

Han är en quati (port), coati (eng), kvati eller näsbjörn (svenska). Släkt med Pocahontas’ sidekick Meeko.

Påminner mig om Sami. 🐶

Läs mer från resebloggen!

Dag 52 – In the zone i Copacabana

Bilden på Pão de Açucar är tagen från en utsiktsplats i Rio.

Jag har ju förlängt min vistelse här i Copacabana för tredje gången. Hade inte alls tänkt stanna så länge – hade till och med tänkt undvika Rio eftersom många sa att det var så farligt. Istället är det lugnare än de flesta ställen jag varit på.

Har bara gjort två turer till Rio. En guidad tur med en grupp, där jag såg de stora sevärdheterna – Cristo Redentor, Pão de Açucar, den mayainspirerade katedralen, och en mindre som skulle varit en grupp, men jag blev ensam, så jag fick en privatguide. I övrigt har jag hängt här på stranden.

Till skillnad från São Paulo är det svårare att lära känna folk här. Jag tror det beror på att nästan alla som inte jobbar är turister. De här här i grupper, par eller familjer och inte intresserade av att utöka troppen. Trots att jag är rätt utåtriktad och pratglad gör det inget. Jag har verkligen fått massor gjort. Skrivit, jobbat med mitt företags utveckling, betat av surdegar. Får långt mer ur händerna när jag sitter på stranden och dricker Corona Cero än i huset i Sollentuna, där massor av annat pockar på min uppmärksamhet. Kort sagt. I’m in the zone.😎👌

”Blir det inte dyrt?”

Nuvarande hotellrummet kostar under 400 kr om dagen. Och visst går det ytterligare några hundra om dagen till restaurang, men å andra sidan har jag inga andra utgifter. Shoppar noll, för allt jag köper ska jag ju släpa på. Och visst – det är dyrare än hemma, men som resebudget räknat hamnar jag lågt.

Insåg häromdan att jag inte pratat IRL-svenska sedan jag lämnade Ana i Montevideo och det var över en månad sedan. Längsta jag gått i hela mitt liv. Bara portugisiska, spanska, engelska och en gnutta franska har jag pratat här. Och förutom en kinesisk familj har jag inte hört andra språk heller. Det är öht ont om människor som inte är sydamerikaner. En grupp skottar i kilt dök upp häromdan för att kolla på matchen mellan dem och jag vet inte. Jag och fotboll.

Har inte heller kört bil sedan april. Också det en sorts rekord.

Snart måste jag bestämma mig för vart jag ska härnäst. Lutar fortfarande åt Pantanal, men när jag åker ska mitt bokslut vara i det närmaste färdigt och alla andra bitar vara på plats. Tills dess kommer jag att fortsätta hänga här.

Fler reseblogginlägg: #TourdelAmeriqueduSud2026


Följ diskussionen på Facebook:

Dag 51 – Kväll i Copacabana

Sekunden efter detta klipp drog Gula Damen tag i mig och föste in mig i paraden. Enligt Uggla-principen var jag på tok för nykter för att dansa långdans, och jag hade dessutom en väska med datorn i på axeln, men jag följde lydigt med.

Efter att ha dansat mig svettig tittade jag på showen en stund – de var tre flickor som visade väldigt mycket hud.

Gick vidare och hittade en tjej som gjorde afroflätor. Jag bad om sex små. Visade sig att hon var senegales, så vi kunde prata franska. Hon kom hit för två år sedan med ett turistvisum för tre månader.

”Polisen är snäll. De bryr sig inte.” ”Men om du behöver till sjukhus?” ”Inga problem. Jag får vård och mediciner.”

Hon la till:

« Il n’y a pas de racisme ici. »

« Non, parce que les Brésiliens sont de toutes les couleurs. »

« Oui, haha, de toutes les couleurs. »

Läs mer från resebloggen!