Sista dagen i Montevideo, och dags att lämna min omtänksamma värdinna Ana för att resa med nattbuss till Porto Alegre i Brasilien.
Uruguay är befolkningsmässigt mindre än Norge, och länderna påminner lite om varandra. Lång kustremsa, lillebror till Sverige respektive Argentina, betydligt rikare än grannländerna och numera stabilt.
Så var det dock inte alltid. I eftermiddag går en årlig marsch, La Marcha del Silencio, från la Plaza a los Desaparecidos, till minne av de 281 uruguayare som försvunnit i i huvudsak Argentina, som en del av deras totalt 30 000 försvunna. Det är trettio år sedan den första marschen 1996, och den heter ”del silencio” eftersom ingen säger något, ingen har plakat med texter, bara plakat med de försvunnas ansikten. Bilden är från Wikipedia – får se om jag hinner ta några egna innan bussen går ikväll.
Samborombón, se stjärnan i kartan, är fortfarande en liten by förutan gata, några mil sydväst om Buenos Aires, enligt Google Maps. Bara fält och några enstaka slitna hus, enligt deras bilder. Jag tog mig aldrig dit, trots att jag är en livslång Taube-fan, för det kändes inte mödan värt. Tror bara det hade krossat den bild av Carmencita och Fritiof dansande tango jag bär i mitt hjärta sedan jag var liten. Det var den visa min far oftast sjöng och spelade på gitarr.
”Inte långt från Rio de la Plata, nästan i kanten av den blåa Atlanten” 🎶
Rio de la Plata, har jag precis insett, är egentligen en flodmynning och mer av en vik än en flod, och har därför kallats ”världens bredaste flod”. Vår båtresa från Buenos Aires till Colonia del Sacramento som ligger på andra sidan ”floden” tog så mycket som en knapp timme, och vi hade då bokstavligt Pampas bakom oss. Huruvida det fortfarande, som på tiotalet när Evert bodde i Argentina, finns ”flera hundra gröna mil” där är jag osäker på. Kanten av den blåa Atlanten finns där flodmynningen slutar, och där vattnet upphör att vara brunt.
Avis på Taube som fick se världen innan vi homo sapiens fick makt att förstöra den med plast och avgaser. Efter en knapp vecka i ett smutsigt Buenos Aires känner jag mig alltmer deprimerad över tingens ordning.
Igår morse kom också sista avsnittet av Outlander – jag hade väntat med samma bävan som inför Game of Thrones. Vi fick inte svar på alla gåtor, men tillräckligt många, så det var ok.
Frågan jag ställer mig är om jag hade föredragit att leva i den gamla världen.
Hade jag varit frisk och haft hela tänder och inte svultit hade jag nog det. Men det var ju få förunnat. Så. Ett kort, plågsamt liv med ren luft och vacker natur? Där folk mördar varandra med svärd och musköter istället för bomber?
Min förhoppning är att kommande generationer får leva i en värld med forna tiders miljö och framtidens hälsa och frihet, och där den världsordning vi etablerade i samband med FN där stormakter inte kan attackera länder bara för att de stör sig på dem, där apartheid och illegala ockupationer fördöms av alla och där civilas liv inte är försumbara gör en comeback och blir vad den var avsedd att vara men aldrig nådde upp till.
Har nu tillbringat fem dygn i Buenos Aires med min Facebookvän Ana, som kom hit från Uruguay för att guida runt mig. Idag åker vi vidare till Montevideo med båt.
Fokus har varit på att känna stadens puls och uppleva olika delar istället för att besöka monument och muséer. La Marcha Federal Universitaria samlade en halv miljon (se bilder). Jag har ju som de flesta andra borgerliga sällan eller aldrig demonstrerat, men det var coolt att se energin och stridslusten i de många unga ansiktena, som kämpar mot kraftiga neddragningar i Argentinas utbildningssystem.
Så vad tycker jag?
Som i många andra länder med partiell fattigdom är det stökigt, smutsigt, illa underhållna byggnader, med människor som sover på gatorna. En på tok för stor stad för min smak, med tre miljoner i stadskärnan och femton miljoner med omnejd. Dessutom är det förstås som med alla andra städer i Amerika – allt är nytt. Inga vindlande medeltida kvarter där man kan känna historiens vingslag.
Det tog ett par dagar innan jag hittade charmen.
Men Ana tog med mig till Café Tortoni, som är legendarisk, med bilder på mängder av kändisar från nittonhundratalet som uppträtt där. Jag önskar lite att jag varit mer påläst om Argentinas historia – då hade jag nog fått ut mer av besöken. Ana kan mycket om hela Latinamerika, och jag har lärt mig massor. Bland annat att häromkring, till skillnad från runt ekvatorn, finns nästan inga mestiser, alltså europeer blandade med urbefolkningen, utan de flesta är till nästan hundra procent europeer. Många har italiensk bakgrund, trots att språket inte längre lever kvar annat än i namn och uttryck. Jag inser att många av er som har varit här redan vet detta, men själv har hela Latinamerika varit lite av en vit fläck för mig. Min kunskap är grund – det är bland annat därför jag är här.
Så vart ska jag efter Montevideo? Upp genom Brasilien är tanken. Porto Alegre, som inte alls är en hamn utan ligger inne i landet, är nästa anhalt. Tipsa gärna – både om reskamrater och resmål längs vägen.
Trotz allt 