Italien har skapat en extrempopulistisk regering. Det märks knappt i svensk press. Det märks inte alls i amerikanska medier.Men fransk nyhetsrapportering berättar om detta oavbrutet. Panel efter panel diskuterar och de är djupt bekymrade. Det är en catastrophe. Men man måste respecter italienska folkets vilja. Och vad kommer att hända nu?
Så går det fram och tillbaka.
Italien har tre enorma problem. Korruption, organiserad brottslighet och en extremt hög andel afrikanska båtflyktingar.
Istället för att fokusera på de första två, som leder till fattighet och otrygghet och förlamar ekonomin, väljer man att hyperfokusera på dem som kommer utifrån, samt EU som utmålas som roten till allt ont.
Om afrikanerna bara försvinner och EU visas långfingret blir allt bra.
Så jag vill ingalunda hävda att inte ankomsten av båt efter båt med migranter är besvärligt för ett land. Likaså har euron visat sig vara en kvarnsten för länder som inte sköter sin ekonomi. Men att vända EU ryggen och slänga ut alla utlänningar kommer bara att förstärka Italiens djupa problem.
Det finns egentligen två rötter till dagens opinion och som resulterat i valresultatet – och de finns i Italien liksom i alla andra länder. Den ena roten är populistisk, den andra nationalistisk.
Den populistiska appellerar till människor som har en, snällt uttryckt, grund analytisk förmåga – den talang som vi brukar kalla ”hålla två tankar i huvudet samtidigt”, och de är dessutom opålästa. Populistiska politiker anpassar sina budskap till vad folk vill höra. ”Build the wall!” ”Lock her up!”
Den nationalistiska har en grund i känslan av att den egna etniciteten är bättre än alla andra, och att den måste hållas ren från inflytande från andra. Rasbiologiska argument brukar de flesta avstå från, och istället låtsas man att det handlar om ”kultur”. Människor som är nationalister har inte alls nödvändigtvis en bristande förmåga att förstå komplexitet. De kan vara både korkade och genier.
Men nationalister och populister går idag arm i arm eftersom de har samma mål här. Peka på migrationen som det allenarådande problemet, och upprepa detta tills det blir en alternativ sanning som alla andra måste förhålla sig till, vare sig de vill eller ej.
Sedan har man vunnit.
I alla partier finns semipopulistiska, svartvita slagord så här i valrörelsen. De enkla budskapen premieras, för människor har bestämt sig och letar efter partier som delar deras uppfattning.
Finns det utrymme för politiker som vågar säga att man behöver mer än en mening för att förklara något komplicerat?
Jag anser att det måste det göra. Men för att så ska ske behöver vi ha en fördjupad politisk dialog varje dag valår eller inte valår, politiker, journalister, väljare, bloggare, alla. När det händer kommer väljarna att gå in i valrörelsen med krav på att politikerna inte levererar punch lines utan lösningar som motsvarar komplexiteten i de problem landet har.
”Build the wall!”
ersätts då med
”Vi behöver en migrationspolitik som är både human och hållbar, och som har sin grund i att migration i grunden är lönsamt, men regelverk och politik måste hänga ihop socialt och ekonomiskt!”
Descendants of the Golgafrinchans 