Etikettarkiv: #TourdelAmeriqueduSud2026

Dag 20 – Buss till Porto Alegre

Publicerat den av

Kom fram till Porto Alegre kvart i åtta imorse, och jag sov riktigt bra på bussen. Väcktes med kaffe, gick till hotellet och lämnade bagaget, åt lite frukost där, och har nu tagit en rask långpromenad runt Gamla stan. Hittade denna mysiga restaurang, så nu har jag Wi-Fi en stund.

Och jag har bytt språk på Duolingo till portugisiska, för det är verkligen supersvårt att kommunicera med infödingarna här. Inte ens min knackiga spanska begriper de.

ABC för säljare betyder Always Be Closing.

ABC för oss backpackers i denna tidsålder, till skillnad från när jag tågluffade på 80-talet:

Always Be Charging.

Varje stickkontakt är en livlina. Somna aldrig utan att ladda.

Jag ser hur patetiskt det låter när jag läser mina egna ord.

Bilden visar en trumpen Trump när han tvingar Netanyahu ringa Qatar och framföra sin ursäkt. Notera att han har telefonen i knät.

Som Haaretz uttryckte det: Han ser ut som en pappa vars son krossat grannens fönster. Han har dessutom lovat att om någon attackerar Qatar igen kommer USA att försvara dem.

Jag var rätt sur på det där planet de gav honom, men inte längre. Om han gör rätt saker av fel skäl är det absolut värt det.

För den där förnedrande ursäkten diskuteras inte så mycket i Väst, men den har verkligen retat upp Netanyahus redan svaga regering. Och om nu Netanyahus förhoppning om att Hamas inte skulle acceptera fredsavtalet dessutom går upp i rök är han körd.

Så den bräckliga vägen mot en palestinsk stat ser ut så här:

1. Fredsavtal innan den tionde oktober.

2. FN får fullt tillträde, arabländerna bygger upp Gaza. FN utreder krigsbrott – både av Hamas och IDF. Och USA slutar med sitt förbonkade veto varje gång Israel ställs till svars.

3. Sanktioner mot Israel, som inte slutar förrän all ockupation upphört. Ingen Eurovision och ingen fotboll. Finns ingen anledning att behandla dem annorlunda än Sydafrika under apartheidregimen.

4. Nyval i Israel, och förhoppningsvis kommer israelerna då att välja ledare som sätter stopp för all ockupation.

5. Fred för alla.

Helst skulle jag vilja lägga till att palestinierna ersätts för vad Israel stulit från dem sedan 1947, men det tror jag inte kommer att ske.

Följ diskussionen på Facebook:

Dag 19 – Tystnadens marsch

Publicerat den av

Sista dagen i Montevideo, och dags att lämna min omtänksamma värdinna Ana för att resa med nattbuss till Porto Alegre i Brasilien.

Uruguay är befolkningsmässigt mindre än Norge, och länderna påminner lite om varandra. Lång kustremsa, lillebror till Sverige respektive Argentina, betydligt rikare än grannländerna och numera stabilt.

Så var det dock inte alltid. I eftermiddag går en årlig marsch, La Marcha del Silencio, från la Plaza a los Desaparecidos, till minne av de 281 uruguayare som försvunnit i i huvudsak Argentina, som en del av deras totalt 30 000 försvunna. Det är trettio år sedan den första marschen 1996, och den heter ”del silencio” eftersom ingen säger något, ingen har plakat med texter, bara plakat med de försvunnas ansikten. Bilden är från Wikipedia – får se om jag hinner ta några egna innan bussen går ikväll.

Följ diskussionen på Facebook:

Dag 16 – nästan i kanten av den blåa Atlanten

Publicerat den av

Samborombón, se stjärnan i kartan, är fortfarande en liten by förutan gata, några mil sydväst om Buenos Aires, enligt Google Maps. Bara fält och några enstaka slitna hus, enligt deras bilder. Jag tog mig aldrig dit, trots att jag är en livslång Taube-fan, för det kändes inte mödan värt. Tror bara det hade krossat den bild av Carmencita och Fritiof dansande tango jag bär i mitt hjärta sedan jag var liten. Det var den visa min far oftast sjöng och spelade på gitarr.

”Inte långt från Rio de la Plata, nästan i kanten av den blåa Atlanten” 🎶

Rio de la Plata, har jag precis insett, är egentligen en flodmynning och mer av en vik än en flod, och har därför kallats ”världens bredaste flod”. Vår båtresa från Buenos Aires till Colonia del Sacramento som ligger på andra sidan ”floden” tog så mycket som en knapp timme, och vi hade då bokstavligt Pampas bakom oss. Huruvida det fortfarande, som på tiotalet när Evert bodde i Argentina, finns ”flera hundra gröna mil” där är jag osäker på. Kanten av den blåa Atlanten finns där flodmynningen slutar, och där vattnet upphör att vara brunt.

Avis på Taube som fick se världen innan vi homo sapiens fick makt att förstöra den med plast och avgaser. Efter en knapp vecka i ett smutsigt Buenos Aires känner jag mig alltmer deprimerad över tingens ordning.

Igår morse kom också sista avsnittet av Outlander – jag hade väntat med samma bävan som inför Game of Thrones. Vi fick inte svar på alla gåtor, men tillräckligt många, så det var ok.

Frågan jag ställer mig är om jag hade föredragit att leva i den gamla världen.

Hade jag varit frisk och haft hela tänder och inte svultit hade jag nog det. Men det var ju få förunnat. Så. Ett kort, plågsamt liv med ren luft och vacker natur? Där folk mördar varandra med svärd och musköter istället för bomber?

Min förhoppning är att kommande generationer får leva i en värld med forna tiders miljö och framtidens hälsa och frihet, och där den världsordning vi etablerade i samband med FN där stormakter inte kan attackera länder bara för att de stör sig på dem, där apartheid och illegala ockupationer fördöms av alla och där civilas liv inte är försumbara gör en comeback och blir vad den var avsedd att vara men aldrig nådde upp till.

Jag tror Gen Z kommer att lyckas.

De måste.

Följ diskussionen på Facebook:

Dag 15 – från Buenos Aires till Montevideo

Publicerat den av

Har nu tillbringat fem dygn i Buenos Aires med min Facebookvän Ana, som kom hit från Uruguay för att guida runt mig. Idag åker vi vidare till Montevideo med båt.

Fokus har varit på att känna stadens puls och uppleva olika delar istället för att besöka monument och muséer. La Marcha Federal Universitaria samlade en halv miljon (se bilder). Jag har ju som de flesta andra borgerliga sällan eller aldrig demonstrerat, men det var coolt att se energin och stridslusten i de många unga ansiktena, som kämpar mot kraftiga neddragningar i Argentinas utbildningssystem.

Så vad tycker jag?

Som i många andra länder med partiell fattigdom är det stökigt, smutsigt, illa underhållna byggnader, med människor som sover på gatorna. En på tok för stor stad för min smak, med tre miljoner i stadskärnan och femton miljoner med omnejd. Dessutom är det förstås som med alla andra städer i Amerika – allt är nytt. Inga vindlande medeltida kvarter där man kan känna historiens vingslag.

Det tog ett par dagar innan jag hittade charmen.

Men Ana tog med mig till Café Tortoni, som är legendarisk, med bilder på mängder av kändisar från nittonhundratalet som uppträtt där. Jag önskar lite att jag varit mer påläst om Argentinas historia – då hade jag nog fått ut mer av besöken. Ana kan mycket om hela Latinamerika, och jag har lärt mig massor. Bland annat att häromkring, till skillnad från runt ekvatorn, finns nästan inga mestiser, alltså europeer blandade med urbefolkningen, utan de flesta är till nästan hundra procent europeer. Många har italiensk bakgrund, trots att språket inte längre lever kvar annat än i namn och uttryck. Jag inser att många av er som har varit här redan vet detta, men själv har hela Latinamerika varit lite av en vit fläck för mig. Min kunskap är grund – det är bland annat därför jag är här.

Så vart ska jag efter Montevideo? Upp genom Brasilien är tanken. Porto Alegre, som inte alls är en hamn utan ligger inne i landet, är nästa anhalt. Tipsa gärna – både om reskamrater och resmål längs vägen.

Följ diskussionen på Facebook:

Dag 9, från Pisa till Rom

Publicerat den av

Så igår morse bar jag ut alla mina lösa tillhörigheter i ”salongen” i mitt korsikanska hem. När jag reste från Sverige för en vecka sedan var det bara viktigt att enbart få med sånt jag var tvungen ta med till Sydamerika, vilket i princip bara är hjärtmediciner, identitetshandlingar och elektronik. Allt annat går ju att köpa. Igår, däremot, gällde det att välja ut vad som förtjänade att släpas hundratals mil och vad som skulle få stanna kvar i Santa-Maria-Poggio. Två par långbyxor, ett par skjorts, en kjol, några t-shirtar och ryggsäcken gick knappt att stänga.

Min underbara granne Antonia, som tar hand om huset när jag är borta och alltid ställer upp med hjälp och råd, körde mig till färjan i Bastia. På väg dit köpte vi en robotgräsklippare, som förhoppningsvis kommer att se till att gräsmattan aldrig mer blir meterhög. Vi döpte honom till Björn. Eller b-sjorr-n, som man uttalar det på franska.

På båten bokade jag ett billigt hotellrum i Livorno. Hela tanken med denna resa är ju att återskapa min ungdoms tågluffningar, så det är enkla rum och lokaltrafik som gäller så långt möjligt. När jag kom fram insåg jag att enkelheten inte var problemet – det fanns ingen där. 1½ timmes samtal till hotels.com senare satt jag i en taxi – som de betalar – till Pisa, för allt i Livorno var fullbokat.

Nu sitter jag i hällregn under ett parasoll på ett litet fik med en cappuccino och någon sorts bäbis-marguerita och känner att detta blir nog bra. Jag har ju ett paraply, tåget till Rom går klockan tre och jag tror jag ska försöka se tornet igen innan dess.

Jo. När den ena taxichaffisen pekade ut mig till den som skulle köra mig kallade han mig ”la ragazza”. Det var visserligen mörkt, men jag lever gott på det. Känns som 1980-talet.

#TourdelAmeriqueduSud2026

Följ diskussionen på Facebook: