Det är tröttsamt med all pajkastning just nu.
När jag hör Magdalena Andersson låtsas att Vänsterpartiet bildat någon sorts koalition med Moderaterna för att de röstade på Andreas Norlén kommer jag ihåg hur barnsligt det partiet brukar vara när de inte får som de vill. Stefan Löfven var likadan. Tjurar och frustar. Alla bilder på hennes tvärförbannade min under talmansvalet gör ingen någon tjänst heller. Jag börjar förstå hur jobbigt det är för V att tas för givet av ett parti som beter sig så.
Ingen är skyldig till dagens situation.
V är i sin fulla rätt att kräva att sitta i en regering. Men en majoritet av svenska folket har inte röstat på en regering där de ingår.
Centerpartiet är i sin fulla rätt att hålla fast vid att inte V ska regera och att Sverigedemokraterna inte får samarbetas med alls. Det var det tydligaste vallöftet.
Och jag förstår att Jimmie Åkesson tycker att det är Sverigedemokraternas tur nu, med exakt samma argument som V. ”Vi har varit snälla och solidariska, och nu är det vår tid i solen.” Men en majoritet av svenska folket vill inte se dem regera heller.
Så ingenting kommer att hända än. Först måste hotet om extra val vara så överhängande att partierna börjar känna hettan.
Och då är frågan:
Vem har minst att förlora och vem har mest?
Hela vänstersidan har förstås hela sin majoritet att förlora. Men på högersidan finns risken att Liberalerna åker ur. Ingen vet om deras hockey stick på slutet var en tillfällig spik.
Så här tror jag de resonerar:
V slits mellan sitt löfte till väljarna och sin ovilja att hållas ansvariga för en valförlust.
Miljöpartiet och Socialdemokraterna har inte egentligen några alternativ. De kan bara hoppas att C eller V ändrar sig, eller möjligen att L och Kristdemokraterna hoppar över staketet.
C är Sveriges rikaste parti och skulle förmodligen komma stärkta ur en ny valrörelse, och de kan inte låta V regera. De är ju ett högerparti och har lovat en mittenregering. Jag tror att för många inom C skulle det vara värre att vara ansvariga för V i en regering än att vänstersidan förlorar ett extra val.
Om jag vore L skulle jag inte vilja se ett extra val, men L utan KD kan inte förändra något, så vare sig de vill eller ej är de maktlösa, såvida inte KD hänger på. Och det känns rent personkemiskt inte möjligt.
M har liksom S, MP och Sverigedemokraterna ingen möjlighet att påverka något alls, utan kan bara vänta och se vad alla andra gör.
Sverigedemokraterna skulle som jag skrev igår kunna släppa fram en typ Alliansregering, men efter att ha sovit på saken har jag kommit fram till att de nog är det parti som har allra mest att vinna på ett extra val. De tappade stolar de nog vill ha tillbaka, och väljare tenderar att belöna dem som de uppfattar bidrar minst vid kaos. Jag gick tillbaka och kollade på opinionsundersökningarna månaderna efter valet 2018, och både i procent och procentenheter gick de upp mest.
Så när jag nu vägt in ”vad har partierna att vinna/förlora på extra val” vill jag ändra mina odds från igår. Jag tror fortfarande att V kommer att ge sig till slut, men det förutsätter att Anderssonskan börjar bete sig mer moget. Däremot känner jag att sannolikheten för extra val är större och att sannolikheten för att C och Sverigedemokraterna släpper fram en regering med M, KD och L är betydligt mindre.
En fotnot: Jag ser nu att Magdalena Andersson sagt till C och V att börja ”sudda röda linjer”. Men det går inte. Man kan antingen behålla sin linje eller ta bort den helt. Det går inte att kompromissa kring regerande.
Hursomhelst är mitt råd att sluta skälla. Ingen gör fel. Ingen är illojal. Alla gör vad de sa att de skulle göra. Och det var precis samma råd jag gav för åtta år sedan också.
Lämna ett svar