Etikettarkiv: Sverigedemokraterna

Hur blev svensk höger så feg och ohederlig?

Publicerat den av

Jag tappar helt respekten för alla borgerliga politiker som försvarar SDs avtalsbrott vad gäller kvittningen. Det finns absolut ingen ursäkt. Detta är vad man kommer släpande med:

”Sakfrågan var viktig!”

Demokratiförakt. Ingen sakfråga är viktigare än att beslut fattas demokratiskt.

”Vildar är odemokratiska!”

Också demokratiförakt. Ingen vet vad de medborgare som röstade på vildarna egentligen tyckte i sakfrågan, men de hade valt just dem, och enligt svenskt statsskick är det av dem de ska representeras, och inte av någon annan random sverigedemokrat.

”SD fick inte delta i kvittningssystemet jättelänge!”

Helt sant! Och med facit i hand har de nu genom sin oerhörda falskhet visat att det var rätt beslut! Det faktum att de står och skryter om sin ohederlighet visar att de har ingen plats i ett framtida kvittningssystem.

”Sossarna gjorde samma sak 2013!”

Jag vet inte varför folk tjatar om detta, för det är inte alls sant. Vänstersidan, indirekt tillsammans med SD, bröt ut delar ur Alliansbudgeten, och detta kan man vara kritisk mot – jag var det absolut – men det är INTE SAMMA SAK! Alls!

”MP hade mutat vildarna!”

Om mutbrott har skett ska det förstås polisanmälas, men det finns inga sådana argument. Om vänstersidan har övertalat dem genom att lova dem något annat är det fullt tillåtet. Har dock inte sett några sådana belägg, dock. Så dessa mutanklagelser är egentligen inget annat än förtal, och imo brottsliga.

Kanske dummast av allt:

”Det var inget avtal, det var en frivillig överenskommelse!”

Ett ”avtal” är definitionsmässigt synonymt med en ”frivillig överenskommelse”!

Jag har insett att SD inte har någon skam i kroppen. Det hade jag inte förväntat mig heller. Avtal är enligt dem till för att brytas när man känner för det, sedan skryter man om sin ohederlighet, och sedan kräver man ett nytt avtal, trots att man deklarerat att man tänker göra det igen. Pja. De är sådana.

Men jag är djupt besviken över hur många i regeringen som antingen tiger eller också jamsar med. Jag begär inga långa, svavelosande debattartiklar. Jag förstår att det är olämpligt nu när man bestämt sig för att regera ihop.

Bara ett enkelt ”SD gjorde fel – avtal ska hållas!”.

Ulf Kristersson låtsas att det är sånt som händer. Han tänker inte lägga förslaget en gång till, säger han, vilket för mig innebär att han skiter i svensk demokrati. ”Har man nio vildar och så små marginaler mellan blocken, tre mandat, så är det alldeles uppenbart att det kan slå hur som helst.”

Ebba Busch skyller också på vildarna (?!) och verkar mena att SD inte hade något val.

Jag har inte hittat något från Simona Mohamsson. Länka gärna om jag missat något.

Jag hade självklart varit precis lika förbannad om det varit vänstersidan som gjort samma sak, för för mig är demokratin alltid viktigare än enstaka sakfrågor, så länge inte sakfrågorna i sig utgör demokratibrott. Jag tycker för övrigt de nya reglerna för medborgarskap är bra. Har länge argumenterat för sådana. Jag har inga starka synpunkter på huruvida man inför undantagsregler eller ej. Jag hade förmodligen varit för dem, men kan leva utan dem.

För mig handlar detta enbart om det flagranta spottandet i demokratins ansikte och bristen på ryggrad hos regeringen. Vad har hänt med svensk traditionell höger, som brukade stå för lag och ordning?

Skämskudde.

Följ diskussionen på Facebook:

Eid-ledighet

Publicerat den av

Som jag skrev för ett tag sedan är inte problemet med SD idag deras nazistiska rötter. Det var länge sedan. Istället är det muslimhatet. Den massiva rasismen mot muslimer, som går ut på att misstänkliggöra, hetsa mot, fundera ut nya lagar i syfte att trakassera, alltid lyfta fram som ett problem. Numera har KD blivit nästan värre.

SD- och KD-politiker undviker oftast att prata om ”muslimer”, eftersom de vet att det är hets mot folkgrupp.

Nyckelordet är istället ”islamisering” – detta gigantiska problem Sverige påstås lida av och som håller på att förstöra landet.

Jag brukar svara med att fråga på vilket sätt islamiseringen av Sverige förstört något för vederbörande på sista tiden. Sista året? Sista tio åren? När?

Efter att ha skrivit om muslimhat i runt femton år vet jag ju vilka svaren blir – några enstaka badhus har kvinnotider (vilket inte bara är för muslimer) och tänk om en man måste bada just då, man vill inte se kvinnor i hijab för det är av någon anledning läskigt, det finns några moskéer i Sverige med böneutrop och om man råkar strosa förbi där under fem minuter på en fredag inom en radie av hundra meter kan man råka höra arabiska, man vill inte se moskéer i Sverige, för de passar inte in i arkitekturen och muslimer är överlag som grupp ute efter att ta över hela Sverige medelst barnafödande.

Nu har det kommit fram att var tredje elev i Malmö var ledig under Eid. Det står inget om huruvida de skolkade eller var sjuka eller hade beviljad ledighet, men för muslimhatarna spelar det ingen roll. Jag gjorde, se bild, ett litet montage av en del av kommentarerna under ett inlägg om detta:

Ledigheten är ett bevis för ”islamifieringen” som någon skrev.

Att ta ledigt för att resa bort eller fira mormor är inga problem, men för eid ska det tydligen leda till utvisning. Och jag är rätt säker på att samma människor hade varit väldigt upprörda om utlandssvenska barn i muslimska länder inte hade beviljats ledigt på julafton på grund av hat mot kristna. Jag är rätt säker på att de inte hade ylat om att svenskar i UAE måste integrera sig i den muslimska kulturen och sluta dela ut julklappar.

Och en sak till: Jag har alltid varit kritisk mot det där med indragna medborgarskap av principiella skäl. För mig är det en pervers diskussion. Lagt kort måste ligga.

Och här ser vi resultatet av att politiker hållit på och tjafsat i fyra år om vilka som ska ha rätt att fortfarande få vara svenskar. Det börjar med att man vill, i strid mot internationell rätt, dra in medborgarskapet för terrorister, och så halkar vi längs ett sluttande plan ner till ”Skolkar man för att fira muslimska högtider så ska hela familjen ut. Rakt av. Riv medborgarskapen och bye bye.”.

Tänk er att det suttit en massa svenskar och velat dra in judisk-svenska familjers medborgarskap för att barnen är lediga på Jom kippur. Eller velat utvisa hinduer som är lediga under Diwali …

SDs och KDs muslimhat är, för att parafrasera Åkessons första debattartikel i Aftonbladet 2009, vårt största ”inländska” hot sedan andra världskriget.

Följ diskussionen på Facebook:

Vildarna och demokratins pris

Publicerat den av

Ett argument som ofta återkommit i diskussionerna runt SDs avtalsbrott är att man måste ha rätt att räkna bort vildar. Nu är det som jag redan skrivit ett absurt försvar av SDs agerande – problemet var inte att de kringgick vildarna, utan att de ljög när de lovade kvitta ut två personer i syfte att skapa en riksdagsmajoritet som inte fanns. Men det har vi redan diskuterat klart.

Om vi skulle enas om att vildar är ett problem, och ingen vet det bättre än vänstersidan, med Kakabaveh i gott minne, är då frågan vilken lösningen skulle vara.

Kuriosa: Jag har läst på lite i Wikipedia om vildars historia, och som jag skrev häromdan är faktiskt begreppet från 1895, när Folkpartiet bildades och man behövde en term för politiker som saknade partitillhörighet, och det var faktiskt länge en formell term. Man kunde kalla sig exvis ”socialistisk vilde” eller ”högervilde”. Jag har inte hittat att ordet används i något annat språk. Det är vår alldeles egna grej. Detta har inget med min poäng att göra. Jag delar med mig för jag tyckte det var intressant.

Problemet med dagens vildar, som ju alltid är avhoppare från partier, är ju att de med viss rätt kan påstås inte spegla folkviljan. Det gäller ju för övrigt även partibytare, men eftersom de mig veterligt alltid bytt inom samma block (rätta mig om jag har fel) spelar det mindre roll.

Argumentet håller delvis. Väljare har små möjligheter att styra över partilistorna och det är rimligt att anta att SDs väljare överlag inte ville ha de övergångsregler som det röstades om. Men å andra sidan har de hamnat på listorna för att partiet i just deras valkrets anser att de är rätt personer. Så deras avvikande åsikter kan mycket väl vara representativa för just deras väljare.

Båda sidorna har validitet.

Vi har ju ett statsskick där partier väljs, men mandaten tillhör individer. Och frågan är vilket alternativet skulle vara.

För som jag skrev igår: Om partier ges rätt att byta ut obekväma ledamöter skapar det en helt annan sorts demokratifara.

1994 röstade två moderater emot partilinjen när det gällde lagen om registrerat partnerskap – Fredrik Reinfeldt och Ulf Kristersson.

Hade M haft möjlighet att kicka ut dem och sätta dit andra, mer bekväma, personer hade de kanske inte röstat så. Eller också hade de åkt ut.

Och att säga att man måste lämna Riksdagen om man lämnar partiet är inte heller en lösning. Det är ju bara att vägra lämna på papperet, men sedan ändå agera som en vilde.

Så om vi anser att de personliga mandaten är ett problem – hur ska då Regeringsformen ändras? Jag har grubblat över detta, och jag kan inte se annat än att det system vi har, med dess brister, ändå är det mest demokratiska.

Men jag är öppen för alternativ. Berätta gärna hur ni skulle vilja ändra vårt statsskick.

Fler blogginlägg: #KvittningsKaoset2026

Följ diskussionen på Facebook:

Har någon sverigedemokrat satt ner foten?

Publicerat den av

Finns det någon aktiv sverigedemokrat som tydligt sagt: ”avtal ska hållas, och vi skulle inte ha ljugit för oppositionen om att vi tänkte kvitta ut två ledamöter, för kvittningssystemet är ett avtal baserat på ömsesidigt förtroende och vi skulle inte ha accepterat att de gjorde likadant”?

Jag har inte varit väldigt aktiv idag, men jag har inte sett en enda kotte. Alla som svarat på mina inlägg här och på Twitter är superstolta. Om ni har något exempel, länka gärna.

Fler blogginlägg: #KvittningsKaoset2026

Följ diskussionen på Facebook:

Politiska vildar är ingen bugg

Publicerat den av

I de senaste dagarnas diskussion om kvittningssystemet finns det en åsikt som ideligen ploppar upp och som är värd att vrida och vända på en smula.

Jag har redan flera gånger konstaterat att det övergripande felet här är att SD som första parti någonsin ingick ett avtal, nämligen ”vi undantar två ledamöter om ni också gör det” väl medvetna om att de avsåg att inte göra vad de lovade.

Många menar att SD hade rätt att göra så eftersom de har två vildar, och därför hade rätt att kompensera för det. Tankefiguren är att vildarna är en sorts bugg i systemet. Ett fel som uppstår på grund av att vi har ett icke-fungerande statsskick.

Men så är det inte. Politiska vildar har funnits sedan artonhundratalet, och då kunde man till och med väljas som vilde, dvs utan parti. Efter att fyraprocentsspärren uppkom 1970 är förstås politiska vildar alltid avhoppare.

Men det finns ett syfte med att vi väljer personer och inte partier, och att de röstar individuellt och efter sitt samvete. Partier kan inte göra sig av med besvärliga förtroendevalda genom att sparka ut dem, och förtroendevalda kan därför både lämna partiet eller stanna kvar men rösta emot partilinjen om de tycker att partiet drar iväg åt fel håll.

Hur skulle det vara annars?

Anta ett parti där 51 procent vill införa dödsstraff, medan 49 procent inte vill det. Direkt efter val kunde de 51 kicka ut alla dödsstraffsmotståndarna och peta in andra människor där, som var betydligt mer hardcore. Och sedan upprepar sig samma sak runt en annan fråga, och i slutet av mandatperioden finns inga av de ursprungliga folkvalda kvar. Vårt statsskick är en garant för att väljarna får vad de röstar på.

Jag har full förståelse för att partier blir frustrerade. Minns hur förbannade vänstersidan var på Amineh Kakabaveh, när hon på grund av sin vågmästarroll blev som ett eget, kraftfullt parti som deltog i förhandlingar som sig själv. Ändå kom det dem inte för att en enda gång säga ”nej, nu skiter vi i det här och blåser högersidan genom att låta en utkvittad person rösta!”.

Sverigedemokraterna har, som alla andra unga partier, ”drabbats” extra hårt av avhopp, och vill de lösa det problem som uppstår i och med det behöver de förstås göra det hårda jobbet. Argumentera för en ändring av regeringsformen, utreda, lägga fram en proposition eller motion, få igenom den, och lägga fram den igen efter nästa val.

Det gjorde de inte. De konstaterade att de inte gillar Sveriges statsskick, och begick istället avtalsbrott. Den värsta sorten – den där du vet att du avser blåsa din motpart redan vid ingången.

Och därmed bevisade de vilka de är.

Fler blogginlägg: #KvittningsKaoset2026

Följ diskussionen på Facebook:

SDs röstkupp visar deras omognad

Publicerat den av

SDs röstkupp är bara trist att se. Jag minns hur upprörda de länge var för att de inte fick vara med i kvittningssystemet, utan tvingades släpa sig till Riksdagen med flunsan.

Och nu har de visat att de är alldeles för omogna och respektlösa för det förtroende de givits.

Jag förstår frustrationen över vildar som ”röstar fel”. Men deras rätt att göra så är grundlagsskyddad. Vill man ändra vårt statsskick får man gå den långa vägen och inte fuska.

När ändamål får helga medel ramlar samhällssystemet ihop. När ledare bryter regler, som när USA och Israel bombar Iran, blir det svårare att motivera avståndstagande från exvis Rysslands invasion av Ukraina.

Detta sagt finns det förstås situationer där en sakfråga är så viktig att regelbrott är motiverade, men då ska det imo handla om en typ nödvärnssituation, som grundläggande mänskliga rättigheter som står på spel. Ungefär som när du kör för fort för att rädda någon som håller på att dö.

Själv är jag för det nya regelverket för medborgarskap, och jag har inte satt mig in i frågan, men det känns också rimligt med övergångsregler, vilket var vad omröstningen handlade om. Så jag hade förmodligen röstat som vildarna och ”vänstersidan”. Men jag hade kunnat leva med båda utfallen.

Att denna lilla fråga skulle vara skäl nog att straffa ut sig från kvittningssystemet är helt bisarrt och visar inte bara på SDs omognad utan också vad de verkligen prioriterar.

Jag hoppas regeringen gör det rätta och löser det här med en ny proposition.

Fler blogginlägg: #KvittningsKaoset2026

Följ diskussionen på Facebook:

Att inte vara moderat

Publicerat den av

I hela mitt liv har jag läst opinionsundersökningar inför val och blivit glad när Moderaterna gått upp och tvärtom.

Det känns konstigt att för första gången i mitt liv inte vilja se en borgerlig seger. Om siffrorna i bilden stämmer har knappast en procentenhet SD-väljare gått till C, utan till M och en procentenhet M har gått till C, och hade jag svarat på Väljarbarometern hade jag funnits med i den gruppen.

”Jaha, men är du bekväm med en regering med V i då?”

Nej.

Man kan sammanfatta det så här: I nästan alla sakfrågor är jag solklart borgerlig.

Men mitt fosterland ska inte ha högerextrema statsråd, typ Björn Söder, som representerar Sverige och leder departement. Inte med hjälp av min röst. Det handlar mindre om att de var nazister på 1900-talet. De är det uppenbarligen inte idag. Man har rätt att utvecklas. Det handlar idag mer om deras rasistiska muslimhat. Förföljelsen av muslimer. Besattheten vid att håna dem och hitta på lagar som trakasserar dem. (Exemplet i länken är KD, men det är same same.)

Det handlar om hur de pratar om sina medmänniskor.

Deras unkna syn på en hel religiös folkgrupp, som de ju alltmer även delar med KD, ska inte genomsyra svensk politik, och de ska absolut inte föra Sveriges talan, och målet med mitt skrivande fram till valet kommer att vara på att säkerställa det.

Utöver detta vilar förstås Palestinafrågan tungt över detta val. Jag vill se tuffa sanktioner mot Israel, och det kommer aldrig att hända med SD och KD som glatt hejar på folkmordet, apartheiden på Västbanken, terrordåden i Palestina, Libanon och Iran och planerna på The Greater Israel genom utrotning av palestinier och numera även libaneser.

Så jag är motvilligt beredd att, förmodligen via C, rösta fram en rödgrön röra i förhoppningen att svensk partipolitik är sundare om fyra år. Vi har haft sosseledda regeringar större delen av mitt liv. Jag kan leva med det.

Men ändå.

Jag är inte bekväm med en regering med V i. Bara mindre obekväm.

”Bittersweet” är ett bra ord för hur jag känner inför dessa siffror.

Följ diskussionen på Facebook:

Aldrig och inte

Publicerat den av

Sedan häromdagen är jag inte längre moderat, utan ”före detta moderat” eller ”nästan livslång moderat”, vad ni nu vill kalla det. För jag tänker inte rösta för en regering där sverigedemokrater är ministrar som leder departement och representerar Sverige.

Detta är första valet i mitt liv där jag inte mer eller mindre aktivt verkar för en borgerlig valseger.

Jag nämner detta för att klargöra att jag har inga partitaktiska skäl att påpeka att Ulf Kristersson mig veterligt aldrig sa ”aldrig” när det gäller att regera med SD.

I Sverige, som ju är en parlamentarisk demokrati, till skillnad från exvis USA, som är en republik, väljer vi inte politiker utan partier, och det är en enorm skillnad.

I USA är varje politiker för evigt ansvariga för sina besked till sina väljare. I Sverige talar politiker för partiet. Visst kan de bli personliga, och säga att ”om detta händer” och sedan rösta emot partiet eller avgå, men det är allt.

Av den anledningen är det för mig helt självklart att Ulf Kristersson aldrig lovat någon att, som påstods om Hédi Fried, ”aldrig aldrig aldrig” samarbeta med SD. Hon hävdade det en gång, men backade sedan. Han hade sagt ”inte” och hänvisat till regeringsbildningen 2018. Inte ”aldrig”.

Och jag vet att många hävdar att han sagt ”aldrig” i andra intervjuer, men jag är rätt säker på att så inte var fallet.

”Men då skulle han ha varit ärlig och sagt att det bara gällde valet 2018”.

Men varför då? Ska inte vi svenskar kunna förväntas begripa att en partiledare inte kan lova något utöver det som gäller inför den kommande mandatperioden? Borde vi inte inse att ingen partiledare någonsin haft makten att avgöra vilka beslut partiet ska fatta i framtiden?

Så länge våra politiker håller vad de lovar under den tiden måste det räcka. Ingen partiledare kan avge ett evighetslöfte som ska infrias av kommande partistyrelser och stämmor.

Så.

Jag önskar att forna Alliansen hade levat vidare, och att jag hade ett borgerligt alternativ utan nyssnazister att rösta på, men så är det inte. Moderaterna valde en väg jag inte kan vandra.

Men ”aldrig aldrig aldrig” att jag därmed anklagar dem för att ha ljugit i tidigare val.

Följ diskussionen på Facebook:

Kopplingar till våldsbejakande vandel

Publicerat den av

Om vandel som etikettering tycker jag inte. Först och främst är det ett utdaterat ord. För tankarna till en tid när människor delades in i klasser, arbetare skulle vara ödmjuka, kvinnor lydiga, barn tysta.

Jag tänker på Sofia i boken Vävarnas barn. Hon hade inte begått något brott alls. Men hon umgicks med en ”idiot” som slog ihjäl en karl, och hon var uppstudsig mot kvinnan hennes urfattiga familj delade rum med. Så hon dömdes till tukthus, med flera år av svält och lidande.

Igen. Inget brott. Bristande vandel.

Jag har egentligen inget emot att vi utvisar fler som dömts till fängelse. Jag har länge tyckt ribban var för generös. Och jag har faktiskt även länge förespråkat att vi ska sluta ge PUT till den som invandrat som vuxen och aldrig jobbat. Asylskäl brukar ticka ut efter en tid, och det går att flytta hem igen.

Obehaget när det gäller ”vandel” ligger inte i att jag anser att den som en gång bosatt sig här aldrig ska kunna få ett stopp.

I listan över vad som ska ligga till grund för utvisningar i framtiden finns vissa delar som är enkla. Bidragsfusk är ju ett brott, arbeta svart är ett brott och ljuga för att få uppehållstillstånd är helt ok skäl för utvisning, om omständigheterna är allvarliga. Detta kallar jag inte ”vandel” utan ”laglydighet”.

Sedan kommer ”inte följa myndighetsbeslut” och jag vet inte vad de menar med det. Inte klippa häcken utan låta den växa över trottoaren?

Vidare får man inte ha skulder. Men är det inte korkat att utvisa den som har skulder? Hur får gäldenärerna då pengarna tillbaka? I mitt huvud kan människor – särskilt de som inte kommit in ordentligt i samhället – lätt hamna i en skuldfälla, och det gör dem inte till dåliga människor.

Slutligen kommer det där med ”kopplingar till våldsbejakande eller extremistiska organisationer”, och jag är allergisk till tre av orden i det uttrycket.

Först har vi ”kopplingar till”. Det kan betyda vad som helst. Och i dagens muslimhatklimat går det att kleta till i princip vem som helst från Mellanöstern, om man bara vill. Det finns alltid någon morbror som jobbar för IRGC eller what not.

Nästa ord är ”våldsbejakande”. Det är ett ord som ENBART används om muslimer. Alla andra folkgrupper får heja på både folkmordet i Gaza, fördrivningen och morden på Västbanken och Trumps idiotiska krig mot Iran utan att vara det minsta våldsbejakande. Men är du muslim och anser att palestinier och iranier har rätt att försvara sig … well.

Slutligen ”extremistiska”. Jag är gammal nog att minnas när partiet Sverigedemokraterna konsekvent benämndes ”högerextrema och främlingsfientliga Sverigedemokraterna”. Mmm. Den enes extremism är den andres samvete. Eller brist på.

Att åsikter eller ”kopplingar” ska ligga till grund för utvisning går helt i strid med alla de värderingar vi byggt vårt samhälle på de senaste femtio åren.

Och är är mina cent. Att vara en person som inte har vett att värna yttrandefriheten är att ha en väldigt taskig vandel.

#Valet2026

Följ diskussionen på Facebook:

Att kalla SD för nyssnazister

Publicerat den av

Jag kom inte på ordet ”nyssnazister”, men det är fyndigt, och jag använder det ibland. Rent generellt är jag dock inte så mycket för att använda glåpord om någon, och jag känner människor som sympatiserar med SD och som jag inte vill såra i onödan. Det är partiet, inte väljarna, jag tycker illa om. Så jag väljer mina tillfällen.

Och jag får två sorters reaktioner när jag använder det. En del tycker det är onödigt och elakt, medan andra tycker det är fegt. ”Varför kan du inte säga att de är nazister idag?”

För mig är en viktig princip att vi är vad vi definierar oss som och omvänt tills annat bevisats. Dvs om jag säger att jag är kommunist är jag det såvida jag inte förespråkar företagande, och om jag säger att jag INTE är det gäller det såvida jag inte förespråkar att staten ska äga produktionsmedlen.

SD var nazister på nittonhundratalet eftersom de sa att de var det.

”Men tycker du inte att deras politik är nazistisk?”

Nej. Nazismen är en väldigt specifik lära kopplad till hat mot judar. Vi ska inte utöka den definitionen genom att slentrianmässigt kalla all rasism för nazism.

Det är precis som med ”antisemitism”, som nu kletas på kritik mot Israel, och ”terrorism”, som nu används för exvis knarkhandel. Laddade termer missbrukas.

SD har inte hatat judar på rätt länge. De står dessutom bakom Israels folkmord och apartheid i Palestina, och Åkesson var nyligen där, inbjuden som talare av Netanyahu.

Jag kan inte idag heller säga att SD är hudfärgsrasister enligt den traditionella definitionen. Många av deras supportrar är det absolut, men partiprogram och retorik från företrädare speglar inte den synen. Däremot är de absolut rasister enligt den utökade definitionen där även hat mot religiösa och kulturella folkgrupper räknas, på grund av deras massiva muslimhat.

Men sa jag inte att jag var emot utökning av definitioner?

Den utökningen gjordes för länge sedan, och är rätt vedertagen idag. Men jag hade egentligen föredragit om det funnits ett annat ord för fördomar mot utövare av religioner.

Så sammanfattningsvis: Mitt problem med SD är inte egentligen att de var nazister på 1900-talet, utan att de är muslimhatare idag. Men det faktum att dagens ledning gick med i ett parti som var nazistiskt eller åtminstone nyss hade varit det, och som ville förbjuda blandäktenskap och utomeuropeiska adoptioner, visar att det enda man gjort idag är att förflytta hatet mot judar och svarta till världens muslimer.

Läs mina gamla blogginlägg om Sverigedemokraterna och nazism!

Följ diskussionen på Facebook: