Etikettarkiv: Sverigedemokraterna

Centerns road to hell

Publicerat den av

IMG_3683Jag tycker hjärtligt illa om SD och den politik och retorik de står för. I den händelse någon missat mitt nu tioåriga skrivande om partiet, om främlingsfientlighet, om det eskalerande muslimhatet och om en migrationspolitik som bygger på utestängande och rädsla vill jag göra det klart. Jag vill inget hellre, politiskt, än att se partiet förlora sina väljare och gå upp i rök. Men med demokratiska metoder. Så jag känner några få sverigedemokrater jag faktiskt gillar. De ställer inte upp på skräcken för människor som kommer utifrån, utan har andra, dock enligt min uppfattning ologiska, skäl till att välja partiet. Alla sverigedemokrater är inte rasister. Partiet är dock rasistiskt, enligt min mening.

Jag skriver betydligt mer sällan om V, för ingen förväntar sig att moderater ska fördra det partiet. Men jag tycker två ting. Dels finns det väldigt många vänsterpartister jag tycker mycket om, lustigt nog. Men när det gäller de åtgärder partiet förespråkar står de mycket långt från min uppfattning om hur ett samhälle ska byggas. Jag kan inte med den tankefigur som innebär att man ska samla ihop nästan allt vanligt folk jobbar ihop och sedan kravlöst pytsa ut människors löner till helt andra än dem som faktiskt slitit ihop dem.

Min antipati mot partierna ifråga har alltså olika karaktär, men människor röstar på dem, och vi måste därför förhålla oss till dem.

Så jag bestämde mig för två år sedan för en formel när det gäller SD. Inte förhandla om regeringsbildning, budget eller migrationspolitik. Andra förhandlingar i enstaka frågor är ok. Jag bestämde mig för att om M ställde upp för detta skulle jag ställa upp för M, och så blev det. Jag tycker partiet hållit en bra linje och skött sig föredömligt.

”Måste man inte kunna prata med alla?” Jodå, men de jag valt att företräda mig ska inte ingå i förhandlingar där man riskerar välja sådant som går helt på tvärs med mina värderingar, och, vilket faktiskt också är viktigt, mina företrädare ska inte ge en plattform till den propaganda mot främst muslimer men även övriga invånare med rötter i Afrika och Mellanöstern som SD hela tiden hänger sig åt. Jag vill inte se SD på ett podium tillsammans med dem jag skickat till riksdagen.

Att jag inte ställde motsvarande krav när det gäller V är förstås för att det inte behövs. Ingen tror att M kommer att börja förhandla bort friskolor och RUT-avdrag med Sjöstedt. Jag anser dock att Vs politik är djupt skadlig för Sverige om den genomförs.

Men den fråga som varit intressant ur ett filosofiskt perspektiv, nämligen ”hur förhåller vi oss till partier och väljare som röstar helt i strid med våra värderingar” har plötsligt blivit realpolitisk.

Tidigare var SD ett problem för högersidan och V för vänstersidan. Men när C och L bestämde sig för att hoppa över staketet blev plötsligt V deras problem.

Och nu plötsligt blir det viktigt att inte heller V förhandlas med. Både V och SD ska hållas helt borta från all politik, tycker C och L.

Så det är svårsmält.

Om man säger som jag: inte regeringsförhandla, inte budgetförhandla, inte göra upp i specifika frågor (som migpolitiken i fallet SD), ja då kan man ju ha samma inställning till V. Dvs man kan gå med på uppgörelser i frågor som inte är antingen övergripande eller går in i ett område där man anser deras inställning extra skadlig.

Men för C och L räcker inte det. Var fjärde väljare ska i princip se sin röst helt ogiltigförklarad när både V och SD sveps in i en invisibility cloak.

Jag sympatiserar ju som sagt med synen på partierna, men hållningen är synnerligen omogen och faktiskt direkt farlig. Den bästa grund man kan tänka sig för att säkerställa att partier växer är att nonchalera dem på ett sätt väljare som annars står utanför uppfattar som orättvist. Vi människor har en inre röst som säger till oss att sympatisera med outsidern, med den som inte får vara med, den som alla är elaka mot.

Betyder det att vi ska ta in dem i värmen? Inte alls. Bara att allt avståndstagande måste förklaras på ett sakligt sätt, och fylla ett syfte som kan uppfattas som legitimt. Så fort man går till excess sker en motreaktion. Svepande formuleringar är därför livsfarliga. Det finns en linje vi måste hålla oss innanför, vi som håller oss för goda för att förhandla med sverigedemokrater och vänsterpartister.

Jag anklagas ofta för att gå över den linjen. ”Jaså du spelar rasistkortet!”, säger den som precis framfört grovt rasistiska argument, följt av gråtskrattemojin 😂😂😂😂. Jag anklagas av helt andra för att ”möjliggöra rasism” när jag säger att man kan prata med sverigedemokrater. Det är inte lätt att vara intolerant mot de intoleranta. Vi behöver fundera över vad som är acceptabelt och sedan stå för våra beslut, men också vara beredda att ompröva dem.

Och jag anser ju som bekant att C och L våldsamt överdrivit risken med att bilda en alliansregering när ett mandat saknas. Jag tycker att man borde ha försökt för att sätta press på SD.

Och jag anser slutligen att man genom att överdriva risken med att lägga fram sin egen politik och låta riksdagen rösta på den faktiskt gödslar marken åt både SD och V. C och L har med sin bisarra sturskhet och överpräktighet genererat empati för både Sjöstedt och Åkesson långt utanför deras väljarkretsar.

The road to hell is paved with good intentions.

Det är det snällaste jag har att säga.

Regeringskrisens inneboende dumhet

Publicerat den av

Så jag hör inte till dem som säger att C och L svikit alliansväljarna överlag. Partier har enbart ett ansvar mot sina egna väljare, och ingen annan. Det är ett nonsensargument.

Men det som hänt sedan valet har på allvar skadat Sverige, för det har resulterat i att alla partier utom V och SD framstått som vimsiga och inkompetenta.

Detta borde C och L ha gjort:

1. Gått fram med en alliansregering, och om SD röstade ner den
2. Gått fram med en alliansbudget, och om SD röstade ner den
3. Försökt hitta en annan lösning, typ den de har nu.

Då hade ansvaret för en S-regering varit SDs i allmänborgerliga väljares ögon, och chansen är stor att den som nosat på SD tänkt sig för nästa gång.

Cs argument har hela tiden varit att man skulle bli ”beroende av SD”, men det är förstås dumheter. Riksdagen ser ut som den gör oavsett vem som regerar, och samma majoriteter måste hittas oberoende av statsminister. Samma lösningar är därmed möjliga oberoende av statsminister. Ett annat argument har varit att det då blir väldigt osäkert vid varje budgetomröstning, men den risken var alltid minimal, och risken att budgetsamtal mellan rödgröna och C och L havererar är knappast noll den heller.

Nu har vi istället en situation där L i nästa val garanterat kommer att förpassas till historieböckerna, vilket jag tycker är enormt tragiskt, C inte kommer att kunna ingå i ett seriöst borgerligt alternativ och Sjöstedt och Åkesson kommer att framstå som de enda vuxna i rummet eftersom de aldrig behöver ta ansvar för något, och därmed växa med kanske fem procentenheter var.

Ingen som följt mig behöver misstro min antipati mot SD och mitt starka engagemang mot ett samarbete med partiet. Just därför behöver sådana som jag vara de som står främst på barrikaderna och kallar detta för vad det är: en absurd, kontraproduktiv, luftfäktande feghet.

Sverige kommer att ha en semistark vänster och en semistark nationaliströrelse och en förlamad borgerlig putteminoritet.

Däri ligger den verkliga tragiken.

Rösta rätt idag

Publicerat den av

generic-stopSer nu i mitt flöde av trevliga människor jag samlat på mig under mina år i kampen mot främlingsfientlighet, muslimhat och övrig rasism att om man röstar ner Ulf Kristersson idag har man besegrat fascismen.

Öh. Tänk att det var så lätt hela tiden. Då hade vi ju inte behövt jobba tillsammans för att skriva ihop alla dessa hundratals eller tusentals artiklar om faktafel, trender, statistik, regerlverk med mera. Det fanns ju ingen anledning att driva opinion. Det var ju bara att alla partier grötar ihop sig i en sjuklöver och utser SD som huvudmotståndare. Det är ju så populism dör, eller hur? Genom att man oavbrutet pratar om populistiska partier och försöker kleta dem på varandra i månader och håller Sverige gisslan under tiden?

Här är min analys för idag:

SD är inte en idé. Det är en konsekvens av en trend som sprider sig genom västvärlden. Åsikterna är äldre och större än partiet, och partiet är bara en ventil. Vi måste bekämpa åsikterna genom fakta och motargument. Det kommer inte att gå fort eller att gå över. Det kommer att pågå långt efter att vi förmultnat, så vi måste fostra våra barn att ta över efter oss.

Men omröstningen idag handlar inte om SD eller inte SD. Den handlar om Alliansen vs. inte Alliansen och om att värna Sveriges hela politiska landskap för kommande decennier. SD har funnits i riksdagen i åtta år. Visst har de påverkat genom att stödja båda regeringarnas propositioner i en majoritet av fallen, men inte när det gäller migrationspolitiken, och det finns ingen anledning att de ska göra det framöver heller.

Det enda min partiledare säger sig vilja, och han har inte givit någon anledning till någon att misstro detta, är att driva allianspolitik, och så får övriga partier rösta som de vill. Han har lovat att inte förhandla med SD. Och då måste det gälla.

Skulle det löftet brytas har Annie och Jan alla möjligheter att lägga ett misstroendevotum och avsätta honom. Man tar ingen risk genom att låta honom försöka.

Jag ser att Jimmie Åkesson insinuerar att han fått garantier under bordet, men han har två skäl att hävda det. Det ena är att försvara beslutet att rösta på Kristersson inför sina egna, och det andra är att hans största dröm är att slå in en kil i Alliansen. Han behöver ju inte direkt anstränga sig, kan vi konstatera.

Jag känner många trevliga sossar. Men i min politiska karta är M och S huvudmotståndare, och det finns en sund och välbehövlig dragkamp mellan klassisk höger och vänster som gör att vi gör varandra bättre. Vi ska inte ge upp den i panik och sätta oss i varandras knän och sedan är det alla mot Jimmie, som kan klä sig i offerkofta och framstå som enda alternativ till allt någon kan tänkas vara missnöjd med.

Jag vill ärligt talat hellre se en ren sosseregering än en alliansregering ihop med MP, av de skäl jag just nämnt.

Jag hoppas alla tar sitt förnuft till fånga och inte ger Åkesson makten att bestämma mer än han redan gör. Jag hoppas C och L antingen röstar igenom Kristersson idag eller också låter man Löfvén regera och bedriver stark opposition.

Det största hotet mot Sverige är att vänster-höger-konflikten suddas ut, för det ger verklig grogrund till nyfascismen.

Konflikten som behövs

Publicerat den av

escherSå jag har aldrig tyckt illa om sossar. Mina äldre generationer var i huvudsak hårt kämpande arbetare, som med halvtomma magar och plågade av tandvärk levde ut sina korta liv i dragiga torp, precis som de flesta av er andra etniska svenskars förfäder. Min mormors far var snickare och syndikalist och kämpade för fackföreningar, för Konsums etablering och för att åldringar och barnhusbarn skulle ha en värdig tillvaro – tills han blev moderat resten av sitt nittioåriga liv. Fortfarande rakryggat solidarisk med lidande och behövande. Det finns ingen motsägelse mellan de värderingarna och M.

Jag har alltid varit moderat, men jag har också alltid känt en djup respekt för det goda arbetarrörelsen tillfört Sverige.

Min uppfattning är att det är just konflikten mellan Moderaterna och Socialdemokraterna som gjort Sverige till ett så fantastiskt land. Den dragkamp som präglat det senaste seklet, där partiledarna utmanat varandra och gjort varandra bättre är en av anledningarna till att vårt välstånd, för den har hållit populismen borta. Det faktum att jag röstat M hela livet innebär inte att jag inte uppskattar S. Jag håller bara inte med i sak, för det mesta.

Anledningen till att jag inte vill att S och M ska samlingsregera ihop är egentligen inte meningsskiljaktigheter. Jag tror man skulle kunna fixa till en sorts förvaltande politik. Det finns tillräckligt med överlapp för att åstadkomma kompromisser.

Anledningen är att då skulle kampen vara över. Motståndarna blir kära i varandra, gifter sig och lever lyckliga i alla sina dagar? Nope. Demokrati kräver konflikt och visioner och debatter och kamp. Och när S och M inte längre är polerna politiken kretsar runt kommer missnöjda väljare att dra sig till flankerna. S och M kommer att urvattnas. Och Sverige kommer att ha åtta eller fler småpartier och hela Sveriges politiska karta kommer att ritas om till nästa val.

Det är därför jag är så stark motståndare till ett långtgående etablerat samarbete mellan de båda stora partierna. Många stora och goda reformer har man signerat ihop, och så kan det fortsätta föralldel, men om vi ger upp idag och låter SD bli huvudmotståndare till de partier de hånfullt kallar ”sjuklövern” har vi givit dem mer makt än någonsin.

Jag förstår alla vänner som vill att vi ska skapa en sorts storkoalition för att säkerställa att SDs röster inte räknas alls, men jag ser att det kommer att leda till raka motsatsen.

Det är därför jag vill att deras röster ska räknas, men de ska inte förhandlas med. Dvs de kan inte påverka, men välja. Och om priset är att de sänker regeringen varje år denna mandatperiod genom att rösta på det icke regerande alternativets budgetmotion – ja, då kanske vi får ta det. Men påståendet att de LOVAT sänka varje regering tills någon pratar med dem som nu sprids av många stämmer inte. De har sagt att de KAN göra det. Det är inte alls samma sak. Det är faktiskt svårt för SD att sänka en Alliansregering. För att så ska ske måste de antingen aktivt rösta på en S-motion, eller också måste alla de rödgröna lägga en gemensam motion och SD lägga ner sina röster.

Jag är inte heller emot en ”mittenregering” med C, L, S och MP för att jag tror den skulle åstadkomma Sveriges undergång. Jag är säker på att vi överlever en sådan, även om jag förstås föredrar en regering med Moderaterna i.

Jag är emot mittenregeringar och samlingsregeringar för vad de gör mot Sveriges politiska karta långsiktigt. För att då står Sverige utan stark opposition. För att i nästa val kommer populister och extrema att vara starkare än någonsin.

Vi behöver ändra våra grundlagar så att det blir lättare att regera i minoritet. Regeringsalternativ borde ställas mot varandra precis som budgetmotioner mot varandra och budgetpropositionen. Då får extrempartierna välja, men kan inte kräva motprestationer.

Då fungerar demokratin.

Vi behöver prata med SD

Publicerat den av

generic-likavärdeSå jag pratar med Sverigedemokrater. Jag känner flera stycken. Några som jag är säker på, andra som jag starkt misstänker.

Och de är faktiskt trevliga. Jag vill säga det, för en gång skrev jag i en artikel att så sällan är fallet, och orden lyftes till ingressen av tidningen ifråga, och det kändes lite trist påhoppigt. Naturligtvis är inte alla inskränkta deplorables. Men de som hör av sig till mig är i regel rätt aggressiva. De som skriver i grupper är det också.

Partiets främsta företrädare, partiets politik och partiets motioner står för nyfascism, främlingsfientlighet, och då främst muslimhat och hat mot folk från Mellanöstern och Afrika, och för slutenhet. Man sprider förvrängd statistik för att sätta skräck i människor och man har en absurd fixering vid vem som får räkna sig som svensk. Dessutom hatar man feminister och vill inte sällan peta tillbaka kvinnor till en underordnad position, och ungefär hälften tycker illa om HBTQ-personer eller står åtminstone inte upp för gruppens rättigheter.

Det är detta som är anledningen till att de vi valt att företräda oss absolut inte ska förhandla med Sverigedemokraterna. Om vi haft direktdemokrati och röstat om varje förslag hade man kunnat göra det, men vi som röstat fram representanter till Riksdagen ska kunna känna oss säkra på att de inte ger efter i frågor som kan dra ner vårt land i en brun sörja.

Vi som tagit ställning mot SD uttrycker oss oftast tyvärr alltför flummigt.

”Vi ska inte prata med SD” låter som om man är rädd för oliktänkande. Ordet som bör användas är ”förhandla”, inte ”prata”. Vi ”pratar” med alla. Vi ”regeringsförhandlar” eller ”budgetförhandlar” inte med SD. Eftersom detta är en tid för regeringsförhandling avstår våra högsta företrädare från att även prata med dem, så att det är klart att inga förhandlingar pågår.

Men vi andra kan förstås prata med sverigedemokrater. Vi BÖR prata med sverigedemokrater. Prat är bra.

”SD är odemokratiska och rasistiska.” Ja, det kan man säga, och ja, det kan man leda i bevis om man börjar med en definition och sedan driver den tesen med olika exempel i en akademisk övning. Jag har själv gjort det på min blogg av och till. Men orden är svepande och möts snabbt med lika svepande påståenden som ”ja men vi vill bara ta emot färre invandrare”, och så blir det rundgång där man pratar förbi varandra.

Jag vill att vi pratar mer och framförallt lyssnar mer. På Facebook, i fikarum, i klubben och i mataffären.

Det är knepigt. Ofta går diskussionerna så här:

”Jag röstar SD på grund av kriminaliteten.”
”Vilken kriminalitet syftar du på?”
”Invandrarna.”
”OK, men kan du precisera vilken kriminalitet som oroar dig?”
”Dödsskjutningarna.”
”Jaha, det är förstås illa. Men du vet att det inte dör fler idag totalt sett än det gjort under tidigare år? Risken att du eller någon du känner blir dödad är alltså inte större än för tio eller tjugo år sedan.”
”Ha! Lev du i din bubbla! Läser du inte tidningarna?!”

Ungefär.

Men jag brukar tänka att för varje människa jag misslyckas med att nå lär jag mig något inför nästa samtal.

Så jag vill slå ett slag för detta med samtal med SD. Vi behöver fler. Många fler. Hela tiden.

Låt detta bli mandatperioden när vi alla pratar med SD.

Utom våra partiledare.

SD-ledarnas förflutna förlåtet?

Publicerat den av

63260Kan man belasta dagens SD-ledare för deras förflutna i ett nazistiskt parti?

Så människor, i synnerhet unga, måste få ändra åsikter och värderingar. Men har man varit starkt engagerad för en ståndpunkt och sedan vänder 180 grader bör man kunna förklara hur förflyttningen gått till.

Jag känner själv de som t ex varit övertygade kommunister eller libertarianer i tonåren och sedan fått familj och jobb och vardagen har fått dem att se att komplexiteten i en blandad ekonomi är nödvändig för att skapa ett samhälle som fungerar för alla. Att dra sig från extremerna av ståndpunkter och in mot mitten är en naturlig väg att gå.

En del tar längre kliv. Cenk Uygur är en amerikansk ultraliberal som en gång var konservativ och skrev horribla texter om bl a kvinnor, men som gjort avbön och redogjort för hur han ändrade sig.

Så Åkesson et al, och jag tänker då särskilt på Söder, har viss rätt att säga ”vi var tonåringar, vi begrep inte”, men de har inte motiverat sin resa mot anständighet och från nazism med annat än populistiska förklaringar, dvs ”folk vill inte prata om raser så vi pratar om kulturer istället”. Jag har läst om och skrivit om SD i ett decennium, och jag har aldrig sett någon av ledarna redogöra för vad som fått vederbörande personligen att sluta se svenskar som en ”ras” och istället dra slutsatsen att en exvis somalier kan bli svensk om den bara anstränger sig tillräckligt mycket, vilket är vad de pliktskyldigt framför idag.

Ingen har sagt ”en dag stod jag där och heilade, och plötsligt insåg jag…”. Istället försöker de hävda att de inte riktigt begrep vad partiet stod för. Då.

Därför känns deras resa ur neonazismen inte värst trolig.

Naturligtvis har de utvecklat sina åsikter sedan de var 20. Det gör de flesta.

Men ändrat grundläggande värderingar?

Knappast.

Är detta relevant? Absolut. För vi väljer politiker, inte politik. Sedan hoppas vi politikerna genomför den politik de lovat. Och då är det ju bra att ha koll på vad de står för innerst inne.

SDs valaffischer visar svenskar. Inte någon enda av dem ser ut att vara något annat än i rakt nedstigande led avkommor från blonda fäbostintor. Åkesson själv är nog den mörkaste av alla. Om nu svenskheten är en kultur enbart – kunde de inte hostat fram någon enda åtminstone smått solbränd person?

Dags för Alliansregering

Publicerat den av

generic-fence-treeSå jag tänkte bena lite i vad som händer nu. Har skrivit om detta tidigare, men nu är det allvar.

När Anna Kinberg Batra gick ut och sa att hon ville ”samtala med SD” krävde jag som medlem i Moderaterna besked i en debattartikel i Aftonbladet. Fler personer agerade likadant. Innan dess plockade jag isär, på min blogg och i diskussioner, vad jag själv kan gå med på och vad jag inte kan gå med på. Och jag kom fram till följande:
1. Ingen regeringsbildningsförhandling
2. Ingen budgetförhandling
3. Ingen förhandling om migrationspolitik

I övrigt kan jag acceptera att man gör upp. Samtliga partier gör det redan idag i utskotten, så varför säga ”nej, vi kan inte sätta oss i ett separat mötesrum, men vi kan förhandla där alla andra är med”. Det viktiga för mig är att SDs unkna syn på invandrare inte präglar politiken. Får vi igenom moderat miljöpolitik eller vad det nu kan vara med SD gör det mig mindre. Helst inte alls, förstås, men samtidigt måste man vara praktisk.

1. Regeringsbildningsförhandling betyder att Alliansen inte diskuterar med SD innan man försöker ta makten. SD har rätt att välja vilket block som ska regera. Det kan man bara ta ifrån dem genom en ny DÖ, men nu är det inte aktuellt. Många fokuserar på vem som blir störst. Men ett mandat hit eller dit är inte viktigt, utan det är förmågan att få igenom sin politik som spelar roll när man regerar. Och jag håller med mitt parti om att Alliansen som alternativ, oavsett det där sista mandatet, är avsevärt starkare än en regering med S och MP. Det hade för oss varit bättre, ironiskt nog, om MP varit starkare, för då hade det funnits ytterligare ett parti vi kunnat använda för att få majoritet i olika frågor. Jag tycker debatten har fel fokus. Detta är en rent matematisk övning. Alliansen kan bilda den starkaste regeringen, och då ska man också regera.

2. ”Så hur ska man få igenom en budget utan att förhandla med SD?” Enkelt. Man lägger en budget. Den kommer sedan att ställas mot sossarnas budget i riksdagen. Och där har SD makt att fälla den, men då gäller istället sossarnas budget, och Alliansregeringen kommer att avgå, och S ta makten, med eller utan MP. Förmodligen utan. Och sedan kommer förmodligen rätt många sverigedemokrater att byta parti. Det handlar om is i magen. Inget annat. Många verkar tro att SD kan fälla en budget och skapa kaos genom att få hela samhället att stanna upp, men så är det inte. De kan bara *välja* budget.

3. Migrationsfrågan är mer komplex. Jag har ju sagt att man inte bör göra upp med SD där. Nu har Alliansen sagt att man tänkt sig bjuda in alla åtta partier till diskussioner. Inte helt säker på huruvida C gått med på detta, dock, men det viktiga är för mig att man gör upp inom Alliansen först, och sedan söker stöd utanför. Man har sagt att man vill komma överens med S, och jag tror faktiskt detta är det bästa för Sverige. S står inte särskilt långt från Alliansen i denna fråga. Jag vet att många inte håller med. Men för oss som verkligen satt oss in i lagar och regler, nationella och internationella, är det väldigt lite som skiljer mellan de olika partierna. Det handlar om TUT istället för PUT och om familjeåterföreningar för alternativt skyddsbehövande, och det kan låta som jätteåtgärder, men med dagens stängda gränser är det väldigt få som omfattas. Den långt viktigare frågan är hur Europa ska bygga sin framtida asylhantering, och den löses inte av Sveriges riksdag.

Så jag vill mana till lite lugn. Och jag vill verkligen påminna mina vänstervänner om att era partier har ett rekordlågt stöd i Riksdagen. Det är inte läge att regera då.

Det är inte så en demokrati är tänkt att fungera.

Det faktum att jag anser att SDs företrädare har värderingar jag finner avskyvärda, och att deras migrationspolitik är både grym och ogenomförbar, betyder inte att jag tycker att vi ska låtsas som om Sveriges befolkning vill se en fortsatt S+MP-regering.

Regeringen saknar idag stöd i Riksdagen.

Därför behöver den avgå.

Att hata MÖK

Publicerat den av

generic-fence-daisyDet finns inget som exmoderater som gått till SD klagar så mycket på som MÖK, dvs migrationsöverenskommelsen med MP från 2011.

Och jag har skrivit om detta förut, men det behöver ändå upprepas:

MÖK var en tummetott. Man möttes och pratade och pratade och pratade och ut kom nästan ingenting. Sagan om Mäster Skräddare har sällan passat så bra som här.

Ja, det beslutades att barn till papperslösa skulle få gå i skola och få full vård och att vuxna ska få vård som inte kan anstå. Men det man måste ha klart för sig är två ting:

1. Detta var redan praxis. Det fanns bara inget riksdagsbeslut. Alltså var det ingen ny kostnad som inte funnits tidigare utan bara ett etablerande av status quo.

2. Detta är praxis i övriga västvärlden också. Inga rika länder säger till en utfattig papperslös med stukad arm att ”sorry, vi hjälper inte dig”. Jag vet inget västland som låter barn till gömda familjer gå utan skolgång. Har ni något exempel på motsatsen så framför gärna det.

Varför spelar 2011 roll idag? Jo, för att SDs stora paradgren är att hävda att M svek alla väljare genom MÖK. Till hjälp har de en skrivbordsarmé av exmoderater som hatar Reinfeldt. Och de dyker upp högt och lågt och de hörs överallt och MÖK har blivit en symbol för att man inte kan ”lita på M” och termer som ”katastrofala kostnader” slängs runt. Det handlar förstås en hel del om gnäll – man kände sig undanskuffad då och vill ha empati och ge igen, men det finns också en tydlig valtaktik bakom. Det är ett faktum att många moderater var sura på MÖK – inte minst på grund av retoriken runt (där kunde Reinfeldt föralldel ha varit mer fokuserad på ”vi gör detta för att det behövs” och inte ”vi gör detta för att stänga ute SD”), och det gäller för SD att hålla kvar den känslan så länge det överhuvudtaget går.

Dessutom framförs ivrigt att de som var emot MÖK var mobbade, och detta förmedlas av ungefär samma människor som idag näthatar moderater som inte håller med dem.

Nu är jag iofs av uppfattningen att om man hatar invandrare ska man vara i SD och inte M, men vi behöver hjälpas åt att korrigera narrativet. För dessvärre har många av dessa exmoderater till synes oändligt med tid och de har ett enda mål och det är att trasha vårt parti och få SD att framstå som de som haft alla lösningar. Det har de inte. Lösningen på dagens asylproblem behöver vara global, och vi behöver EU för att skapa ett system som är säkert, rättvist och ekonomiskt hållbart och vilka är SDs polare i EU? Vad vill SD med EU?

Europa har redan provat den nationalistiska vägen. Vi vet vart den leder.

Kristenistmaken

Publicerat den av

generic-church”Tager du denne Jan Willy Andersson till din äkta make, att älska honom i nöd och lust?

Jag svarade ja.”

Så började Yvonne Andersson, KD, sitt anförande i riksdagen 2009, när hon och hennes partikamrater med synnerligen tilltrasslade argument försökte övertyga övriga sex partier att guds lag borde ha större tyngd än invånarnas väl, och att därför skulle inte samkönade par få gifta sig.

I England finns sedan länge Beth Din, en sorts låtsasdomstol, som används av ortodoxa judar för att döma i tvister. Enligt brittisk lag kan man nämligen bestämma att en tredjepart ska lösa en konflikt, om båda i förväg förbinder sig att följa domslutet.

Så när muslimer ville ha samma konstruktion gick det förstås inte att neka dem.

Och så fick landet sina vitt omtalade och djupt hatade ”sharia courts”.

Ingen bryr sig förstås om vad ortodoxa judar håller på med. Knappt någon vet ens att de har sina egna ”domstolar”. Men i en nyansbefriad värld är sharia synonymt med handavhuggningar och dödande av konvertiter. Den som i någon liten mån vill leva enligt Allahs ord är en förtäckt samhällsomstörtare, som närsomhelst kommer att vända sig emot övriga invånare och tvinga på oss hijaber och böner.

generic-jew-davidEn hel del frikyrkliga kristna, enligt traditionell byäldsteprincip, väljer förstås också att lösa konflikter inom sitt samfund.

Är det bra? I en dimension är det förstås inte det. De tre abrahamitiska religionernas lagar är i stora delar patriarkaliska och framförallt kvinnor far ofta illa när gamla testamentet blir rättesnöre. Men samtidigt inser de flesta av oss att vuxna människor måste få fatta sina egna beslut.

Kristna Världen idag kallade för några år sedan, i en artikel som nu blivit viral, Ebtisam Aldebe för ”islamistfru”.

Anledningen var att hennes man Mahmoud uttryckt att det är bekymmersamt att, enligt honom, muslimer konverterar för att bättra på sin asylansökan. Han säger sig ha bevis för att detta sker. Huruvida han har rätt eller fel blir i artikeln irrelevant – man gör inga försök att komma till botten med frågeställningen.

Han har sagt så, alltså är han islamist (?), och så blir hans fru ”islamistfru”.

Fundera lite över det ordet, och vad det innebär. Hade hennes man under motsvarande omständigheter kallats för ”islamistmake”?

Själv ser jag ju inte islamismen i hans påstående. Om han har rätt ÄR det bekymmersamt, uppenbarligen, för man ska inte konvertera för att få asyl. Har han fel är problemet förstås att han har fel, och inte att han anser att agerandet skulle ha varit problematiskt om han haft rätt.

Jag vill inte för ett ögonblick försvara den absurda domen i Solna, och jag anser sedan jag var tonåring att svenska nämndemannasystemet är fel, och oavsett om Aldebe faktiskt varit partisk mot kristna konvertiter eller ej är det uppåtväggarna att det ens ska gå att misstänka att så skett.

Men det är också märkligt att vi har en benämning på den som vill inrätta ett samhälle enligt muslimsk lag, men inte på den som vill det enligt kristen eller judisk lag.

Anledningen är förstås att svensk lag från början vilar på biblisk grund. Att vi fram till helt nyligen inte var ett smack ”bättre” än islamister, utan hade inrättat vårt samhälle efter hur vi uppfattade att vår gud ville att vi skulle leva.

Det finns fortfarande många kristna som vill se mer av bibeln i våra samhällsregler. Det tog ända till 2009 innan vi fick samkönade äktenskap i Sverige, och anledningen var nästan enbart att vissa kristna inte ville gå emot hur man uppfattade att gud definierat ordet. KD röstade emot motionen som de övriga sex partierna stod bakom, men kunde förstås aldrig förklara på vilket sätt homoäktenskap skulle hota samhället.

Vad är då Yvonne Andersson, som anser sin gudstro vara viktigare än medmänniskors rätt att leva som de vill?

”Kristenist”?

Är hennes man, Jan Willy Andersson, då en ”kristenistmake”?

Om en person hade sagt ”det är bekymmersamt att imamer försöker konvertera kristna för att de ska få asyl” hade knappast någon kallat vederbörandes partner för ”kristenistfru”, utan de som överhuvudtaget hade brytt sig hade istället fokuserat på huruvida det var sant eller ej.

Jag är emot nämndemannasystemet för att det är farligt för rättssäkerheten – och läs gärna Viktor Bankes artikel för goda exempel. De allra flesta nämndemännen gör säkert ett kanonjobb, och det finns självklart lagfarna domare som är färgade av sin politiska, religiösa eller kulturella bakgrund, men de är avsevärt färre. Interasistmen har under årens lopp hittat nazister, rasister och övriga främlingsfientliga bland i huvudsak SD-utsedda nämndemän.

The takeaway från Aldebe-debaklet behöver vara att nämndemannasystemet behöver ses över.

Inte att inte religiösa ska få ta plats i samhället.

För ska vi diskutera problemet med islamister behöver vi samtidigt diskutera problemet med kristenister. Det är ingen relativisering. De är fler och de har större makt. De har ett eget parti, och även om många sunda människor återfinns i KD – jag känner åtskiliga kristdemokrater, och de är alla varma och engagerade medmänniskor som vill världen väl – kan ingen neka till att partiet i stora delar drivs av kristenism.

Men den diskussionen tar vi inte. För vi inser att i en demokrati måste väljarna även få välja representanter som står för ett samhälle vi absolut inte vill se, så istället för att fokusera på personernas rätt att uttrycka sina åsikt, och istället för att etikettera angriper vi deras argument när de förespråkar en politik vi inte vill se.

Men i övrigt låter vi dem vara ifred att leva efter de regler de själva valt.

Även om det innebär att man låter en präst, imam eller byäldste medla i eller avgöra en tvist, och även om jag själv tycker vederbörande ”dömer” på ett sätt jag anser fel.

Är jag för sharia? Inte alls. Sharia omfattar mycket som är vackert, som hur man tar hand om fattiga och gamla, men det faktum att sharia förespråkar dödande av bland annat homosexuella förtar förstås en del av skönheten.

Men den ”regeln” stammar från Tredje mosebok 20:13, och är gemensam även för judar och kristna: ”Om en man ligger hos en annan man såsom man ligger hos en kvinna, så göra de båda en styggelse; de skola straffas med döden, blodskuld låder vid dem.”

Vi utgår inte från att Yvonne Andersson vill döda homosexuella bara för att hon inte vill att de ska gifta sig, och vi behöver ge samma benefit of a doubt till muslimer.

Se nyanser.

Dra inte ut alla linjer till extrempunkter, utan sluta med halmgubbetänket.

Det är allt jag begär.

Tre myter och en sanning om Ms ”ras”

Publicerat den av

Det finns tre myter och en sanning om direkta orsaker till Moderaternas tapp sedan rekordvalet 2010. Att dessa myter är så starka är en konsekvens av en kraftfull propagandamaskin, och av att vi till mans varit nyttiga idioter.

Myt #1: Uppgörelsen med Miljöpartiet om migpolitiken, MÖK, var orsak till ett jätteras.
Myt #2: ”Öppna era hjärtan”-talet var orsaken till ett jättetapp
Myt #3: ”DÖ gjorde att många lämnade direkt!”

Sanning: Förvirringen runt utspelet om ”samtal med SD” fick fem procentenheter att omedelbart lämna partiet.
electionmonthlyaveragegraphsweden2014

Från Wikipediaartikeln ”Opinionsmätningar inför riksdagsvalet i Sverige 2014”. MÖK i mars 2011 påverkade inte kurvan, och öppnahjärtantalet i augusti påverkade inte valresultatet.

Myt #1: Uppgörelsen med Miljöpartiet om migpolitiken, MÖK, var orsak till ett jätteras

I början av mars 2011 meddelades att regeringen skulle göra upp med Miljöpartiet om migrationspolitiken, och vad som skulle ingå i den. Parallellt pågick Cirkus Juholt, 25 mars 2011 till 21 januari 2012, vilket påverkade Moderaternas siffror – i början negativt, sedan positivt – men det går inte alls att utläsa något ras för M under det året som någon konsekvens av uppgörelsen. I mars 2011 hade man 32,4 procent, och i april 36,2 procent.

Myt #2: ”Öppna era hjärtan”-talet var orsaken till ett jättetapp

Talet, som egentligen i huvudsak handlade om helt andra frågor, hölls 16 augusti 2014, en månad före valet där M fick 23,33 procent. I opinionsundersökningar för augusti 2014, alltså före/under talet, hade M följande siffror: 23,4 20,8 23,9 21,3 19,8 23,4, vilket ger ett snitt på 22,9 procent. M var då i en uppåtgående trend, och hade haft lägre siffror under sommaren och tidigare år. Efter valet steg M ytterligare, och hade 28-32 procent de sista månaderna 2014. Så under de fyra månader som följde efter talet steg M med ungefär sju procentenheter.

Myt #3: ”DÖ gjorde att många lämnade direkt!”

DÖ var faktiskt rätt populärt, även bland moderater, i början. Många kände en lättnad över att det skulle bli ordning och reda. Det var först efter att en rad ledarskribenter och tidigare M-politiker uttryckt sig enormt kritiskt som opinionen började vända. Många glömde då att DÖ bara avsåg möjliggöra regeringsbildning och undvika att det blir extraval vart och vartannat år genom att säkerställa att budgetpropositionen alltid går igenom, medan DÖ inte alls omfattade övrig oppositionspolitik, och snart började många väljare tro att ingen opposition bedrevs överhuvudtaget, och att detta var ett stort svek. Parallellt med detta pågick en sorts tyckasyndomkampanj för SD, som påstods vara ”mobbade”.

Ser vi till opinionssiffrorna låg M dock i stort sett still under de första månaderna av 2015. Tappet från 28-32 och ner mot valresultatet började först framåt sommaren. Ett undantag är självrekryterande paneler, som ju är påverkbara av dem som har en stark åsikt, mycket tid och är beredda att registrera sig och ljuga (typ ”jag röstade M, men nu röstar jag SD”). Där föll M mycket tidigare och mycket djupare till förmån för SD. Det går ur det att dra slutsatsen att SDs starka propagandamaskin faktiskt lyckats i sitt uppsåt att få det att framstå som om DÖ var avsevärt mer impopulärt än det faktiskt var, tills DÖ faktiskt verkligen blev impopulärt.

Notera dock att många som var djupt kritiska mot DÖ står långt från SD. Tove Lifvendahl, t ex. Myten är inte att det fanns kritik mot DÖ redan från början, för det gjorde det även om det blev mer massivt efterhand, utan att DÖ skulle ha fått många att lämna M.

Sanning: Förvirringen runt utspelet om ”samtal med SD” fick fem procentenheter att omedelbart lämna partiet.

Moderaternas siffror i januari 2017 såg ut så här: 24,3 21,9 22,4 23 21,3 21,4 18,4. (Den sista är SD-anknutna Sentio.) Det ger ett medel på 21,8. Undantar vi Sentio blir det 22,4.

I mars ser siffrorna istället ut så här: 16,6 18,4 18,0 17,0 17,6 15,4 15,2 (Sentio). Medel: 16,9. 17,2 utan Sentio.

Fem procentenheter försvann på två månader.

SDs propagandamaskin: självrekryterande paneler

Diskrepansen mellan självrekryterande paneler och de opinionsinstitut som själva gör sitt urval har sedan förra valet legat på ibland uppemot tio procentenheter för SD. Varje försök att påpeka att dessa paneler är manipulerbara brukar ge till svar att ”Sentio hade mest rätt!”. Där finns ytterligare en myt som fått stor spridning. För det är faktiskt inte ens sant. Sentio hade SD högre än övriga institut, och lyckades därför hamna närmast valresultatet när det gäller just det partiet, men ser man till samtliga partier hade de bara medelbra precision i sin sista mätning, eftersom de ganska gravt felbedömde andra partier. Och ”felet” mellan sista mätningen och valresultatet för övriga institut var bara en eller ett par procentenheter, inte tio. Det är dessutom fullt möjligt att ”felet” var ännu mindre, och att många valde SD på valdagen, dvs mätningarna i augusti stämde, men opinionen hann ändra sig. Men myten om att ”Sentio hade mest rätt och det visar att övriga mätinstitut inte går att lita på” har fått fäste långt utanför SD.

Sentio, som beställs av SD-anknutna Nyheter Idag, hade i augusti SD på 27,4 procent. Institut som gör sitt urval själva, alltså icke-självrekryterande, har SD på 18-19 procent.

Den största myten av alla

Den största myten är enligt mig den om SD som ”bara växer”.

SD har inte växt på två år.

Ändå har många missat detta, ivrigt påhejade av media som fortfarande framställer SD som någon sorts vinnare. Självklart kommer de att göra ett bättre val än 2014 – kanske femton procent av svenska folket tycker faktiskt som SD, och de kommer inte att ändra sig, och kanske får de till och med uppemot 20 procentenheter. Men att de skulle lyckas växa långt mer än de redan gjort känns inte troligt. De har sin bas, den rör sig inte, men de har inget meningsfullt att erbjuda övriga väljare.

Så varför fortsätta sprida myten om deras storhet, när den inte stämmer? Sverigedemokrater gör det för att det lockar människor att satsa på en vinnare, så de tjänar på den, men övriga gör det nog mest för att de inte känner till att SD stagnerat. Det har blivit en sorts sanning som inte går att ifrågasätta. ”SD växer på grund av …”, läser jag titt som tätt, av människor som inte alls sympatiserar med partiet.

Konklusion

Många påstår sig ha bestämt sig för att lämna M på grund av just MÖK, öppnahjärtantalet och DÖ. Ljuger de? Kanske. Det kan förstås också vara så att de gjorde det av de skälen, men inte i samband med händelserna utan långt senare. För opinionssiffrorna berättar otvetydigt att det verkligen inte var så att stora mängder moderater omgående kastade in handduken vid någon av dessa händelser.

Min uppfattning är att en liten klick ledarskribenter på framförallt SvD och GP, några rogue:a allianspolitiker och SDs skrivbordsarmé i en ohelig allians och av helt olika skäl – de förstnämnda för att påverka partiet att ändra inriktning och de sistnämnda för att få moderater att gå till SD – fått moderater att gradvis ändra uppfattning om dessa tre fenomen. De hade inga direkta synpunkter när händelserna ägde rum, men under månaderna som följde nöttes budskap om svek och bristande ansvar och abdikering av migrationspolitiken in, och blev till en sorts axiom som varit mycket svårt att ifrågasätta. Det vet vi alla som försökt – hatet och hånet är omedelbart och massivt, och många drar sig därför för att säga något alls i dessa ämnen, och mumlar istället ”jaja, vi gjorde fel, vi skulle inte ha …”.

Om du inte tror mig – pröva att skriva på din facebookvägg, publikt, att DÖ faktiskt fyllde en funktion och att det nästa mandatperiod kommer att bli avsevärt svårare för en eventuell alliansregering att regera som en konsekvens av DÖs fall. Pröva att skriva att påståendet att oppositionspolitik inte bedrivits på grund av DÖ är fel, eftersom det enbart var regeringsomstörtande politik som inte skulle ske. Se hur hätskt tonfallet blir, snabbt. Se hur personangreppen haglar.

Men det är ett faktum att opinionen mot DÖ svängde först efter något halvår och att den inte påverkade Ms siffror alls (för varför skulle någon byta till SD pga DÖ, om hen inte ändå tycker som dem?), och att migrationsuppgörelsen med MP blev impopulär först efter ett par år, trots att den såldes in på ett rätt dåligt sätt: ”detta gör vi för att stoppa SD”, inte ”detta gör vi för att vi tror på innehållet”.

Det enda som tydligt framgår av moderaternas opinionssiffror är att samtal-med-sd-utspelet påverkat många att lämna partiet, och det direkt när det skedde. Det stämmer också med vad jag såg i mina nätverk av likasinnade, där avhoppen skedde i parti och minut och förtvivlan och avskyn var stor. Människor har i detta fall, till skillnad från de andra tre, tänkt själva, och inte låtit sig påverkas av andras åsikter.

Min uppfattning är att rätt få moderater VILL samarbeta med SD. Däremot finns en rätt stor grupp det inte stör nämnvärt. De tycker sakpolitiken är det viktiga, och litar på att partiet inte går med på dumheter. Sedan finns ytterligare en grupp, nu kraftigt decimerad, som vill vara helt säkra på att inte SD får något inflytande över svensk migrationspolitik, och som hellre röstar på ett annat alliansparti, eller till och med S, än på Moderaterna, så länge M inte känns trygga. Därför är det bra att Moderaterna nu blivit tydliga med att lova väljarna att så inte kommer att ske. Det är dåligt att detta inte kommit ut ordentligt, så att väljare törs komma tillbaka.

Många sverigedemokrater vill gärna hävda att moderater VILL samarbeta med dem, genom att visa den här sortens siffror: ”63 procent av M-väljarna är nu för ett samarbete med SD i frågor där partierna tycker lika”. Men det betyder inte att man accepterar migrationsuppgörelser med SD, eller ens att man VILL se ett samarbete, utan bara att man kan tolerera ett sådant under vissa omständigheter. Sedan är det ju uppenbarligen så att AKB vid tiden för just den undersökningen redan jagat iväg de som var mest negativa till samarbete. Lite som om jag frågar hur många i en klass som är allergiska mot katt. Jag får ju en lägre andel allergiker om jag först tar in en katt i klassrummet, väntar tills allergikerna sprungit ut och därefter ställer frågan.

Så varför spelar allt detta roll idag? Borde vi inte blicka framåt?

Det är väldigt viktigt att förstå hur myter uppkommer och sprids, och jag menar också att vi alla ”sjuklöverväljare” verkligen varit naiva på en punkt. Vi har inte förstått hur kraftfull SDs propagandamaskin är, och därför har vi misslyckats med att hantera den.

Partiet har en armé skrivbordskrigare. Jag har sett den. Jag följde SD grupper nära under ett par år, läste i dem varje dag, och såg hur mycket av det som spreds där gradvis fick fotfäste även bland ”vanligt folk”. De är besatta, de är rasande, de är rädda och upplever att Sverige håller på att gå under, och de är beredda att lägga massor av tid på att manipulera opinionsundersökningar och sprida fake news.

Detta val kommer enligt min uppfattning inte att i första hand handla om höger mot vänster, utan om hederlighet och fakta mot propaganda och populism. Och för att vi ska vinna måste vi inse att vi är mottagliga för propaganda, att vi faktiskt utsätts dagligen, främst via sociala medier men också IRL, och att vi därför aldrig får sluta gå till källan, ifrågasätta, tänka själva.

Ryssland påverkade USAs val. Utan dem hade Hillary vunnit. För mig som lägger ett par timmar om dagen på att följa amerikanska nyheter finns ingen tvekan om att de kommer att göra samma sak i Europa, och stötta nationalistpartier. De vill se ett försvagat EU, de vill att västvärlden har fokus på att mota muslimer istället för dem, och de försöker helt säkert knyta ledare till sig som kan hjälpa dem senare. Vi har redan sett Egor Putilov agera på svensk mark. Och det är väl ingen överraskning att han nu är skribent på nya Avpixlat och att han därifrån sprider hemligstämplat material.

Vi behöver förstå, vi behöver vara vakna, vi behöver vara på tå och vi behöver vara modiga sanningssägare för att det inte ska hända igen.

 

Hitta mer statistik på Poll of Polls.