Vem behöver fakta?

Sverigedemokraternas ”desinformatör” har skrivit artiklar där han fabricerat inte bara fakta utan även sin identitet. Syftet är att underblåsa den främlingsfientliga vind som svept genom Sverige och även övriga Europa och nu manifesteras i form av Trumps retorik på andra sidan Atlanten.

Det blir förstås än mer bisarrt i ett land som USA, där nästan alla har någon förfader eller anmoder som invandrat under de senaste ett eller två seklerna. Om du har tid – se gärna MSNBCs Rachel Maddows suveräna genomgång av USAs historia av främlingsfientlighet nedan.

”It’s a weed that our country has seen before. It’s in our soil. It grows when we give it space. It’s a weed that that we have uprooted before. It does keep growing back. It’s one of the ugliest things we have ever been as a country, and we are now living it in our generation.”

Den som likt SD och Trump bygger sitt politiska existensberättigande på andra människors rädsla för dem som kommer utifrån och som inte tillhör ”nationen” behöver hela tiden göda sina anhängare med ”information” om hur utbölingar beter sig illa. Och den som köpt in sig i den världsbilden och själv är uppskrämd över landets utveckling bidrar ofta genom att aktivt och okritiskt sprida allt som överhuvudtaget pekar på att invandrare är farliga. Och när media inte ställer upp används ”alternativmedia”, eller så kallade ”hatsajter”, som fokuserar på att publicera brott begångna av dem som inte är etniska svenskar.

Så hittade jag igår ett Facebook-inlägg baserat på en anonym insändare, där en mamma klagat över att några killar – härkomst framgick inte ens, utan de beskrevs bara som ”maskerade” – försökt stjäla mobiltelefoner från hennes trettonåriga son. Och i rask takt dök de upp – ”gränslandsfolket” – och raljerade över invandringens konsekvenser. Jag påpekade hur oerhört vag bevisning länken utgjorde för att invandrare begått ett brott, och fick bland mycket annat höra att

  • ”Så allt som inte är polisanmält (hur vet vi att det inte är det, förresten) och dokumenterat har inte hänt och har inget värde? Detta är en insändare som beskriver en samhällsutveckling.”
  • ”Det officiella Sverige slutade behandla statistik över invandringens kostnader …” [lång utläggning som helt hamnar bredvid ämnet]
  • ”… bli inte allt för upprörd. Helena är en hardcore Reinfeldtist som gör allt för att förneka att det finns några som helst problem med migration, integration, öppna gränser eller brottslighet om inte SCB uttryckligen skriver en rapport om det.”
  • ”Helena, en datapunkt gör ingen sommar men ett mönster av dem indikerar en till visshet gränsande sannolikhet.”
  • ”Hon tycks, att döma att hennes direktkoppling till invandringsfrågan, vara mer intresserad av att få andra att tiga, än att göra en korrekt bedömning.”
  • ”Det är den reinfeldtska doktrinen – förneka alla problem och när det inte längre går ifrågasätter du kausaliteten och till slut väljer du att kalla de för utmaningar.”
  • ”Det är egentligen rätt otroligt at HLT inte inser att att när hon påstår att detta bara är illvillig ryktesspridning och aldrig har hänt så kommer folk (bortom Aftonbladet dvs) bara att bli ännu mer förbannade.”
  • ”HLT är en översittare och en mobbare, och hon är faktiskt inte särskilt intellektuellt välutrustad.”

Jag hade gärna länkat, men väggens ägare har, efter att jag frågade om jag fick skriva om inlägget, valt att göra inlägget privat.

I den andra änden av spektrat ligger den extrema efterfrågan på vedertagen forskning som ett sätt att klara sig undan en obekväm fråga. ”Kan du bevisa?!” ”Länk, tack!”

Tänk dig att det ligger en hög äpplen framför dig och du ska göra saft. Du ser att en del av dem är ruttna. Du säger ”vi måste rensa bort de ruttna äpplena”, och din kamrat svarar ”vet du hur många de är?”. Du säger ”nej, men jag ser ju att de finns”, och svaret blir ”om du inte kan säga exakt hur många de är kan vi inte ens diskutera att plocka bort dem”. Lite så har tongångarna gått i hijab-på-små-flickor-diskussionen som pågått de senaste dagarna. Om jag inte kan redogöra för exakt hur många småflickor som tvingas bära hijab ska problemet överhuvudtaget inte diskuteras, menar flera personer. Att bara visa att de existerar räcker inte.

Men vi behöver fakta som underbygger våra slutsatser. Varken mer eller mindre. Om belägg finns för att småflickor far illa behöver vi inte ett exakt antal för att inse att problemet måste hanteras.

Eller, för att återgå till metaforen:

Ser vi att det finns ruttna äpplen behöver vi inte veta hur många de är för att agera om vi ska göra saft. Det räcker med att bevisa deras existens. Redan ett är för många.

Men vi behöver däremot, för att flytta metaforen till den andra delen av spektrat, veta hur många de är om vi vill göra gällande att ruttna äpplen är ett extremt stort problem eller om vi påstår att det finns fler ruttna äpplen (kriminella invandrare) än ruttna päron (kriminella svenskfödda) eller att vår nation är under attack från äpplen, ruttna och oruttna, som riskerar att förgöra life as we know it och vi därför måste hugga ner alla äppelträd och stänga våra gränser så att inte några äpplen alls oavsett ruttenhetsgrad tar sig in i landet.

The Donald vs. Swedish Nationalism

Trump-Akesson

Donald Trump and Jimmie Åkesson

The Swedish nationalist party Sverigedemokraterna endorses Donald Trump.

They are quite different personalities, Donald Trump and the leader of the Swedish nationalist party Jimmie Åkesson. Åkesson is cautious and calculating, like you would expect from a pretty young conservative. Though I thoroughly dislike what he and his pals have done to my country, I have to admit that the guys in the top of the party are thorough and rarely reckless, and they usually manage to hide the part of the agenda that makes ”normal” voters uncomfortable by e.g. claiming to want to clear out all racists from their party.

Beyond these differences, there are many striking similarities between the nationalist movements, that tell us a lot about human psychology and how what inexplicably happened once is about to happen again.

The supporters

The supporters are to a large extent the same in both countries. They’re men. They’re white. They’re in later stages of life. They’re ”poorly educated”. Yes. This is a fact.

They are sometimes outsiders, but mostly just regular workers. In some cases, they run a small business. They are rarely successful above average. They live in the countryside or at least outside big cities.

There are also, in Sweden, some immigrants who hate Muslims for some reason or another, and who tend to overlook the anti-immigration policies of the SD party as something these nice people don’t really mean, and if they do then so be it – getting the Muslims out has priority.

The disregard for facts and the sect-like behaviour, where they worship their leader and will do anything to achieve his goals is another similarity. Or, in DJT’s words: ”I have the most loyal people” and ”I could shoot somebody and I wouldn’t lose voters.

It is only rational that the motto of the Trump fans is ”Make America great again”, since longing for a glorious past where life was much simpler, women didn’t pursue careers, foreign languages were never heard and black people would stay outside white communities and, in the case of Sweden, outside the borders, comes natural to these mostly senior people.

They feel their country is being taken away from them. They consider their country to be their property to begin with, and will argue that anyone that disagrees with them be an intruder.

International regard

Another parallel is the way all nationalists, Trump and Åkesson included, seem to think that others perceive their country. Though there is a difference in how they want their respective country to be viewed, there’s a clear similarity between their projected image of the view of others.

In the case of SD, supporters often highlight that Sweden is viewed as being weak and almost ridiculous in our efforts to care for refugees. This idea is spread through various far right websites and Facebook pages, such as Britain First, but it has little to do with the actual perception of the majority population of other countries.

Similarly, while Donald Trump seems to wish that America would be feared rather than respected for its compassion, and hence tries to establish an image of President Obama being too weak to be scary, the reality is that few if any American presidents have been as respected in other Western countries. He won the Nobel Peace Prize, because we were so happy to finally see someone striving for peace, even though it didn’t work out exactly how we wanted it in the years to come.

Telling their supporters that they alone can reestablish the image of their country is not only part of the narrative of Trump and Åkesson, but it also seems to be something they actually believe, because they are that out of touch with reality.

Mainstream media

I have to admit: The claim that mainstream media, or ”gammelmedia” as Sweden Democrats like to call it, are against both Trump and Åkesson is in fact true. That is not a conspiracy theory in itself. It’s a consequence of media being populated by people who see through their agendas. Obviously, while Trump’s and Åkesson’s supporters are poorly educated, journalists and reporters are not. Education is like a vaccine against stupidity. This being said, I am not in any way suggesting that all uneducated people are supporters of SD or Trump, or ”stupid” for that matter. You don’t have to have a college or university degree to think rationally. But without one, you are more vulnerable to the slogan and simplified solutions policies they drive.

When it comes to not trusting the press, there is an issue that goes beyond media being biased against Trump and Åkesson, and that is that their supporters tend to not trust the facts that are being presented. Instead, they share Internet memes and obscure articles that can say anything. Journalists have ethics. They are bound to tie their conclusions, however colored by their opinion, to facts.

Donald Trump uses his Twitter account to share not only white supremacists but also other unconventional thinkers, and Sverigedemokraterna’s supporters and politicians very often use ”hate sites” like Avpixlat to spread what must in every aspect be characterized as misinformation.

Incidentally, the Twitter account of Mats Dagerlind, publisher of Avpixlat, shows a profile picture where he wears a hat saying ”Make America and Sweden great again”.

”Build a wall!”

For geographical reasons, Sweden being surrounded by water except for borders towards Norway and Finland, where immigrants rarely enter, there is no suggestion to build an actual wall around our country. Still, the SD party repeatedly calls for closed borders, Swexit (from the EU) and a general limitation of all categories of immigrants. While most Swedes are in favour of immigration per se, but may want to see regulations around asylum seekers because they generate a cost, Sweden Democrats are convinced that immigration is inherently bad, and must be kept to a bare minimum, with the exception of immediate neighbours such as Norwegians and Danes.

Not all Sweden Democrats are racists, but more or less all racists are SD supporters.

There is an important difference between Sweden and the U.S. in the sense that, being located in a corner of the world, we had very few immigrants until some 20 to 30 years ago.

This means that being a Swede equals being white to those that long back to the days where you just knew that every neighbour shared your genetics. This also means that Swedish racism is easier to hide. You can talk about being against differences in ”culture” when you actually mean skin color. Some twenty years ago, the Sweden Democrats were in fact Nazis, heiling and marching. It was only some fifteen years ago, when the current leaders were actually members, that they removed the proposal to ban all adoptions from non-European countries whose purpose was to keep the ”Swedish race” white.

So while Americans never deny that African-Americans be entitled to their citizenships, Sweden Democrats keep emphasizing that even second generation immigrants may lack the Swedish mentality and culture and that they have to adapt completely, ”be assimilated” as they call it, or else they must leave the country. Multiculturalism is the worst thing ever.

Of course, immigrants have always come to Sweden and affected and shaped our civilization – otherwise we would still be barbarians, which was once pointed out by our then Prime Minister Fredrik Reinfeldt*. That particular statement has been thoroughly spread as proof that the leaders of our country don’t recognize just how remarkably superior we are as a people, while  what he meant to say was that every culture needs influences to grow and excel and Swedes are no exception.

Still, even though the mechanisms are different, the underlying message is the same in both countries.

Black = bad.

White = good.

Foreigners = dangerous.

Especially one type of foreigners.

”Muslims want to kill us all!”

The hate of Muslims has replaced the hate of Jews among nationalists around the world. They are described as being against whatever the country in question values the most.

Of course, religious fundamentalists regardless of religion are usually conservatives, and they have more in common with each other than with the rest of the society they live in. They just don’t see it. Ironically, the same people therefore blame Muslims for holding views they themselves hold, on e.g. women’s rights, LGBTQ rights, corporal punishment at home, etc..

Somehow, supporters of far right movements manage to both hate feminists and homosexuals while still hating Muslims for presumably being against said people.

I have spent hundreds of hours debating the antagonism against Muslims from SD supporters, but it is hard to get past their simplified view of the world.

Most of the really dangerous terrorists are today Muslims, sure, and that then means to these people that most if not all Muslims are dangerous. The fact that this is not logical in any way is impossible to explain.

Muslims have been in Sweden for some 30-40 years. Many came with the fall of the Iranian Shah in 1979. They were wealthy and often educated. Many run businesses today, or work in high tech companies. These people, together with Iraqi and Lebanese that came later, are an integrated and important part of the Swedish workforce. Most of them are secular Muslims.

They are now as scared as German Jews were during the phase that led to the Crystal Night.

”One simple solution for each problem, please!”

Trump and his Trumpeteers:

”Lock her up!”

”Bomb ISIS!”

”Mexicans are rapists!”

”Close the borders!”

Åkesson and SD supporters:

”Muslims are the biggest threat to our society!”

”Refugees are rapists!”

”Close the borders!”

”The only way is up!”

Both started out as underdogs, then gained surprisingly much ground in a short period of time. While doing so, the supporters and actually many others thought they would just continue to grow forever. Like beyond 100 percent. It’s like they just looked at the curves and extended the lines. They didn’t get that there is a limit to the amount of voters that will appreciate the message of Mr. Trump and Mr. Åkesson, and when you’ve reached all of them, you will need to change your strategy to expand. The SD party understands this, and now want little to do with their old racist voters in continuous attempts to appeal to non-nationalist voters, but Trump doesn’t.

”They’re cheating!”

The SD voters think Trump will win, even though there is little evidence of that. They also think the reason their own party is trailing in the polls is that there is a conspiracy against their leaders. Voter fraud is as high on the agenda for far right supporters everywhere, because they are scared and feel cheated in life in general and are hence more prone to believe that The Establishment is out to ruin their life. Donald or Jimmie is their champion and they need to fight the system for them.

Depicting and addressing the opponent in schoolyard bullying terms

Donald Trump calls his counter-part ”Crooked Hillary”, presumably because his supporters love it, which in turn is yet another proof of their complete lack of sophistication.

Åkesson does not behave that way, because he is politically smarter than Trump. He knows that in order to appeal to the voters that are thinking of joining his party, he must express himself with some kind of dignity.

Still, the SD supporters are pretty much the same kind as Trump supporters. They use degrading nick names for politicians they don’t agree with, they send hate messages to us who don’t share their views. The childish, bullying tone that most people leave behind at the age of 13 is yet another example that shows the core of what this article is about:

These people are narrow-minded because they are quite simple-minded to begin with.

We’ve been here before

Please re-read this article, but replace ”Muslims” with ”Jews”.

Then think about whether you’ve seen these trends before.


*All bildning står på ofri grund till slutet, blott barbariet var en gång fosterländskt.
— Esaias Tegnér (1782-1846)

… once famously paraphrased by then Prime Minister Fredrik Reinfeldt and used as proof that he hated Sweden.

De mest hatade, part II

Det har varit ett par rätt kaotiska veckor sedan jag postade inlägget Vi är de mest hatade för att sedan direkt efter sitta på Norwegian på väg till Rom med svajigt wifi och inse att blogginlägget blivit viralt.

Aftonbladet, Expressen och Nyheter24 hörde av sig och ville publicera det, och jag lovade Aftonbladet först. Debattartikeln Jag är moderat – och hatad av moderater har orsakat en bra debatt, men också viss förvirring, som jag vill börja med att reda ut.

Jag satte ju inte rubriken, och den är lite missvisande. De människor jag kallar ”gränslandsfolket” är inte i första hand moderater – i alla fall inte längre. Många, kanske de flesta, röstar idag SD. Men de poserar ofta som moderater.

Sedan har många fått intrycket att jag uttrycker mig som förtroendevald om en stämning på interna möten. Det är helt fel. Jag går sällan på partimöten. Jag pratar enbart om medier och sociala medier, och om reaktioner på texter jag författat. Jag är skribent, inte politiker. Jag har inga uppdrag för partiet. När jag hyvlade ner blogginlägget till en debattartikel för att matcha antal-tecken-kravet blev den delen tyvärr mindre tydlig än den var från början, och det får jag ta på mig.

Ett annat problem är att jag skrev att gränslandsfolket är ”röststarka”, vilket av några tolkades som ”etablerade inom partiet”. Men det menar jag absolut inte heller.

Ytterligare andra har fått för sig att jag skriver inlägget för att få empati, och anklagar mig för att ”gråta ut” på bekostnad av partiet.

Mja. Det handlar inte om mig. Jag kommer att fortsätta skriva, oavsett reaktioner, för jag har efter tio år av bloggande och artikelskrivande varav sju i huvudsak ägnats åt migrationsfrågor och främlingsfientlighet fått rätt tjock hud. Det som gör mig bekymrad är att så få andra gör det. Det finns en community som återkommande skriver om dessa frågor, och den består till övervägande delen av skribenter från vänstra sidan av gärdsgården, och övriga är olika varianter av liberaler. Vi som definierar oss som moderater är i princip obefintliga i den gruppen. Det borde inte vara så, och jag skyller en del av detta på den råa ton jag möts av från gränslandsfolket.

För nu, när jag klargjort vad jag INTE menat, behöver jag förtydliga vari problemet faktiskt ligger. Den första delen är det raseri jag möts av när jag kallar mig moderat. Att med bestämdhet hävda att jag inte har rätt till det epitetet är centralt för många av dem som skriver om mig och till mig. Bara under de senaste två veckorna har tjogtals personer formulerat att jag borde gå till V, MP eller möjligen L. Jag tror merparten av dessa personer röstar SD, men det vet jag ju inte, och det är inte egentligen viktigt. De hör till ”gränslandsfolket”, kort och gott. Mitt svar till dem är förstås att jag röstat på M i varje val i mitt 50-åriga liv, och att partiprogrammet är det som till övervägande delen stämmer överens med min syn på hur politik ska drivas. Svaret blir då ofta att M nu lagt om sin politik för att matcha SD. Det är i sig nonsens.

De artiklar, krönikor och blogginlägg jag författar är i princip alltid faktabaserade. Jag plockar upp ett problem relaterat till migrationsdebatten, jag lägger fram fakta med länkar och andra referenser, jag resonerar och jag drar en slutsats. Den som vill ifrågasätta min text bör därför peta hål på antingen mina ingående parametrar eller på logikkedjan som följer, i traditionell, vetenskaplig anda. Jag tar gärna diskussionen i sociala medier efter varje text. Det går att skriva kommentarer, och det går att diskutera på Facebook i delningar.

Men istället för att faktiskt möta det jag skriver väljer alltfler att ifrågasätta mig som person och mina motiv, och i stigande grad utifrån min politiska hemvist. Att hävda att jag inte är en ”riktig moderat” blir centralt, och anledningen till det tror jag är just en vilja att marginalisera den stora, men röstsvaga, grupp jag tillhör, som står mycket långt från SD. Genom att håna och idiotförklara mig skräms andra till fortsatt tystnad. Genom att ”med våld” plocka av mig min moderata identitet återställs illusionen av att ”Reinfeldtmoderaterna” nu är utdöda.

Jag pekade på Thomas Gürs Facebookinlägg i mitt blogginlägg, eftersom det så klockrent bevisar just det fenomen jag precis beskrivit. Gür har bortemot 20 000 vänner och följare. Tvåhundra av dem har gillat inlägget. Han är alltså vad jag kallar ”röststark”.

Inlägget är en delning av en artikel jag skrivit, där jag konkret pekar på en rad åtgärder Alliansen genomförde på det migrationspolitiska området och som jag tycker var bra, och menar att Alliansen inte har någon anledning att ”be om ursäkt”.

Den som inte håller med har förstås alla möjligheter att ifrågasätta högt och lågt genom att peta i de argument jag framför. Men det gör inte Gür, utan istället kallar han det svepande för ”moderat verklighetsfobi”. Är det slöhet att inte bli konkret? Kanske. Eller också är det ett medvetet sätt att tysta min ”falang” genom att håna och hänga ut, som ett varnande exempel.

Han sätter i alla fall en ton andra hakar in i. Och väldigt snabbt kommer förstås ifrågasättandet av min identitet som moderat.

gur1

Är Gür en av gränslandsfolket? Det får andra avgöra. Jag har inte följt tillräckligt av det han uttryckt för att göra den bedömningen, och det är inte i sig viktigt. Det är agerandet som spelar roll.

När mitt blogginlägg publicerats blir han i alla fall moraliskt uppbragd, och menar att jag förmodligen ”inte kan skilja på angrepp på min person med att folk inte håller med mig”.

gur2

Jag känner förstås många moderater, både med och utan förtroendeuppdrag, IRL. Inte någon av dem vill se något samarbete med SD. Jag har också fått en hel del bekräftelse på att ”min sort”, som också har stöd hos partiledningen, är stark.

Men vänner, vi hörs för lite! Vi behöver sträcka på oss och stå upp för skillnaderna mellan oss och SD. Vi behöver ta plats!

En moderat är för arbetskraftsinvandring och en human asylpolitik, men ser också problemen med kostnaderna och de logistiska svårigheterna med en stor asylinvandring, och svarar med lösningar på de utmaningarna.

En moderat är för en aktiv integrationspolitik.

En moderat står upp mot muslimhat liksom hets och hat mot övriga religiösa och etniska grupper, såsom judar och kristna.

Det är egentligen inte svårare än så.

 

Vi är de mest hatade

Mellan Moderaterna och Sverigedemokraterna finns ett gränsland av nationalistiska väljare. En del av dem har definitivt lämnat M för SD, och står nu trygga i sin nya partitillhörighet, ivrigt påhejande sina gamla fränder att också ta språnget. Ytterligare andra räknar sig fortfarande som moderater, men är besvikna på partiet. De hoppas att ledningen ska “ta sitt förnuft till fånga” och samarbeta med SD. Sedan finns det en obekant mängd personer som vandrar lite fram och tillbaka.

Till denna grupp räknar jag inte alls dem som av rent strategiska skäl vill se ett samarbete med SD, men som inte i övrigt gillar partiet, utan jag syftar på dem som har en starkt konservativ och nationalistisk värdegrund.

Symptomatiskt för många, men inte alla, av dessa gränslandspersoner är:

… att schablonmässigt kalla samtliga som inte håller med för “vänster”

… att okritiskt dela artiklar ur Fria Tider, Avpixlat och Nyheter Idag

… att avsky feminister, men samtidigt framhäva jämställdhet som en “svensk värdering”

… att vara emot i princip all invandring, även arbetskraftsinvandring, med hänvisning till “kulturella skillnader” som inte går att överbrygga och “undanträngningseffekter” som gör att även den mest lönsamme invandrare kan påstås utgöra en utgift för samhället genom att ta jobb från svenskar

… att anklaga den som inte håller med för att “köra med rasistkortet”, trots att ordet “rasist” aldrig använts, för att i nästa mening utbrista “du är rasist!”, enligt rätt mysko logik

… att vara närmast besatt av badhustider, brott begångna av invandrare i första och andra generationen och hedersvåld

… att beskriva förorter som no-go-zoner

… att vara övertygade om att det finns en sanning som inte får yttras i Sverige och att misstro “gammelmedia”

… att avsky eller i alla fall starkt misstro samtliga muslimer

… att vara EU-kritiker

… att vara övertygad om att Sverige håller på att gå under på grund av invandringen

… att hata Fredrik Reinfeldt

I denna grupp finns åtskilliga som knappt är skrivkunniga, men det finns också en del intellektuella.

Detta gränslandsfolk är mycket, mycket röststarka, och verkar ha massor av tid. De intellektuella smutsar inte sina fingrar med hat, utan håller en någorlunda god ton, men deras Facebookväggar fylls av mindre sakliga entusiaster som hetsar, hatar och delar vidare. Alla som var emot DÖ hör absolut inte till denna grupp, men det omvända gäller: alla i denna grupp hatade DÖ bortom alla gränser, och de skapade ett debattklimat i Sverige som gjorde det helt omöjligt att diskutera en enda annan fråga fram till den dag då DÖ formellt föll. En så stor makt har de.

De är nämligen alla övertygade om att Sverige håller på att gå under på grund av invandringen, och enda räddningen är en koalition mellan SD, M och möjligen KD. För att denna koalition ska bli möjlig krävs förstås att framförallt M, som hittills hållit sig kallsinniga till en dylik romans, ändrar uppfattning. Och för att detta ska ske måste framförallt ledningen övertygas.

Det största hotet mot en SD-M-KD-koalition är därför inte de rödgröna partierna, och inte heller L eller C. Dessa väljare är redan förlorade.

Det största hotet är de moderater som absolut inte under några omständigheter vill vara med om något samarbete med SD.

Moderater som jag.

Vi är de mest hatade, för vi är de som står i vägen. 25 procentenheter står och faller med att vi antingen övertygas, tystas eller förmås lämna partiet.

Om den upplevelsen vill jag berätta, medan jag fortfarande kan och orkar.

Det motstånd jag upplever är av en helt annan sort än det liberaler, centerpartister och rödgröna drabbas av, eftersom jag står på insidan, som en sorts infiltratör. Jag är en svikare. En landsförrädare. Ett verkligt hot.

Jag skriver artiklar och krönikor. Jag för diskuterar i sociala medier.

Och för varje artikel blir hatet allt mer massivt. Mer hotfullt.

Att folk blir upprörda i diskussioner är en sak. Jag är inte heller alltid ett mönster av trevlighet.

Men ett större problem, rent demokratiskt, är att jag hatas, hotas och hånas även utanför diskussioner i allt större utsträckning. Jag är inte politiker. Jag är skribent. Min person borde inte vara det relevanta när jag skriver, utan det jag uttrycker.

Nej, jag blir inte sårad, även om det förstås inte är särskilt kul läsning. Det är ibland som att vada i ett träsk. Men jag tål. Och hittills har jag oftast inte varit rädd, även om jag börjar känna en viss oro för framförallt min familj.

Men när människor, i synnerhet moderater, överlag behandlas så här vågar allt färre uttrycka sig. Vi tystas genom kränkningar, ofta kvinnofientliga sådana, hån, hot och ibland rent förtal. Vi påstås vilja bli gruppvåldtagna. Vi förklaras vara vänsterkommunister. Vi uppmanas lämna partiet.

Och till slut ger vi upp, en efter en.

Och då har de vunnit.

Och då har demokratin förlorat.

Och inte bara den.

Screen Shot 2016-07-13 at 07.20.58.png

Ur min inkorg.

a.jpg

Från hennes vägg.

Screen Shot 2016-07-13 at 08.11.47.png

 

Ur en Facebookgrupp.

Screen Shot 2016-07-13 at 07.28.35.png

Från en Facebooksida.

Screen Shot 2016-07-13 at 07.54.43.png

Från debattören Thomas Gührs Facebookvägg

M rusar, SD rasar

2080547020Dagens press präglas av analyser runt SDs fall med 2-3 procentenheter och Ms ungefär motsvarande uppgång. Den enkla förklaringen är ”M har lagt om sin migrationspolitik”.

Jag vill sätta fakta och teorier lite under lupp, för det är inte riktigt så enkelt.

Först: Moderaterna har egentligen inte lagt om principerna bakom sin migrationspolitik, som är att invandring i grunden är bra, men att asylinvandring kostar pengar, och därför måste begränsas så att vi hjälper dem som bäst behöver det.

SD anser att invandring är av ondo, och ska begränsas till ett absolut minimum. Bara ”spjutspetskompetens”, begränsad anhöriginvandring och en liten förskamsskullkvot av flyktingar ska tillåtas. Ju färre invandrare desto bättre, eftersom den som är utrikes född, och ofta även andra generationens invandrare, förstör det homogena samhälle som är ultimat. Svea Rikes fortlevnad fordrar svenske, morske vikingamän och väna, blonda och blåögda svenskor, hur mycket de än yrar om ”öppen svenskhet”.

Alla som påstår att SD och M ligger varandra nära bör minnas detta. Det är ljusår mellan SDs och Ms grundläggande syn och värderingar i denna fråga.

När det sedan gäller hanteringen av den flyktingkris vi ser idag finns ett begränsat antal åtgärder Sverige kan ta till utan att bryta mot internationella överenskommelser. Hösten visade att M och KD var beredda att gå snäppet längre än S och MP. Men bara snäppet.

Det gör att om vi tillämpar en endimensionell skala med SD i en ände och V/Fi i den andra ligger onekligen M en gnutta närmare SD, av följande skäl:

1. Samtliga partier utom V accepterar idag att vi tillämpar TUT istället för PUT för asylsökande, men M, KD och L var drivande, till skillnad från C, S och MP. Så med lite vilja kan man därför påstå att M, KD och L står en gnutta närmare SD än vad C, S och MP gör. Samma sak gäller med flera andra åtgärder av dem som ingick i regeringens och Alliansens överenskommelse från i höstas. Men ingen av dessa är M ensamt om. Och de tuffaste åtgärderna genomfördes av S och MP efter denna överenskommelse – det var då det exempelvis beslutades att alternativt skyddsbehövande inte får ta hit anhöriga.

2. M vill direktavvisa den som söker asyl i Sverige till det EU-land de kommer från. Det är imo en tossig idé – inte omänsklig på något sätt, bara inte genomförbar i enlighet med internationella förordningar. Vi kan inte slentrianmässigt skicka en ovillig person till ett land utan att landet accepterar att ta emot personen.

Men illusionen om att detta skulle vara juridiskt genomförbart delar man med SD. Det är såvitt jag kan se den enda punkt där M avviker från övriga riksdagspartier och är ense med SD.

Den viktiga skiljelinjen mellan SD och övriga partier går inte längre mellan den ena eller andra asylstoppsåtgärden, utan när det gäller huruvida vi ska jobba för att integrera dem som är här. Detta är SD helt emot, eftersom i princip alla integrationspolitiska åtgärder oundvikligen betyder att en invandrare får något en svensk inte får. Och för SDs anhängare är det centrala att skydda pursvenskar, och att med missunnsamhet, misstro och genuin avsky stå upp mot varje spår av dylik ”orättvisa”. Därför kan SD aldrig skapa en egen integrationspolitik. Medlemmarna kommer att acceptera att vissa avkall måste göras i en förhandling, men de kommer aldrig att tolerera ett eget integrationspolitiskt program. Så även om vi placerar M någon millimeter närmare SD sitter SD fortfarande väldigt långt från övriga.

Men fråga vemsomhelst som inte är påläst, och den kommer att svara att M har ”gjort upp med Reinfeldts öppna hjärtan” och nu har man en HELT annan migrationspolitik, trots att detta egentligen är snömos.

För nu kommer det intressanta. Istället för att redogöra för sin särart vad gäller migrationspolitiken faller SD in i kören och säger att ”M har lagt sig nära oss” och ”eftersom M numera yadayada”.

Detta är enligt min uppfattning en felbedömning av SDs strateger. SD tror att deras invandringspolitik är vad en stor del av svenska folket vill ha, och anser att de genom att belysa likheterna med M kan vinna över fler moderater.

Men i själva verket vet inte ”svenska folket” värst mycket om migrationspolitik alls. Många vet bara att de vill ha ”färre flyktingar”, på något sätt, men de orkar inte sätta sig in i hur. De hör att M får kritik för att de är ”för hårda”, och tänker att jojo, det är nog bra, och de gillade egentligen aldrig SD fullt ut, så därför känns det lite bra i magen att lämna partiet.

För när nu SD själva säger att M vill samma sak som dem finns ju ingen användning för SD längre. SD ligger ekonomiskpolitiskt till vänster om Alliansen, och SD har nazistiska rötter och en skock skräniga, rasistiska företrädare som många gammelmoderater har svårt att förlika sig med.

Vad SD tror att de säger är: ”Kom till oss, för vi är lika rumsrena som M”, men vad besvikna gammelmoderater hör är: ”kusten är klar, M har nu skapat en migrationspolitik som tom impar på SD, så nu kan vi komma hem igen”.

Min analys är alltså att många väljare lämnade M för SD till stor del av okunskap, och nu återvänder man av samma skäl. Det är inte åtgärderna, det är tongångarna. ”Asylstopp”, ”gränskontroll”, ”begränsad anhöriginvandring”.

Vart opinionsmätningarna tar vägen härifrån är svårt att säga, men klart är att SD hade ett unikum i sin extrema politik, och nu har man frivilligt slängt bort det genom att låtsas vilja samma sak som ett rumsrent parti. Det gör inte att samtliga väljare kommer att lämna SD. Det finns tyvärr ganska många som vill ha SD för SDs egen skull – rasister, populister, övriga främlingsfientliga med en besatthet vid svenskhet. Men jag tror aldrig de kommer över 20 procent i en traditionell opinionsundersökning (självrekryterande paneler undantagna). Istället lär partiet stabilisera sig runt 15, för att kanske sjunka något över tiden i takt med att invandringsfrågan blir allt mindre relevant, men tillfälligt stiga när övriga partier på olika sätt gör bort sig, som missnöjespartier gör.

Att regera med SD

Vågmästare med maktSedan SVT genomförde sin undersökning bland ”ledande moderater” har det varit nervöst från många håll, fullt begripligt.

SD agerar lite som slemmiga creepet som tigger och ber om bara en enda date – man ska vara så duktig och inte ha några förväntningar alls, bara prata lite och sedan får vi se vad det leder till, så snälla bara en gång, ge mig en chans, jag är inte nazist längre utan jättenormal, jag ska inte kladda alls, bara prata.

Som moderat engagerad mot främlingsfientlighet får jag i dessa dagar många frågor på nätet. Vänner till vänster pingar in mig i diskussioner, och ber vänligt att jag ska förklara vad vi håller på med. Nyheter24 påstår rakt ut i sin rubrik att ledande moderater vill regera med SD, vilket förstås är helt fel.

För det finns ingen egentlig nyhet i det som skrivs. Det är en semantisk problematik som härör ur en sammanblandning av olika begrepp, och möjligen ur att en del av de ”ledande moderater” som fått frågan inte tänkt tillräckligt långt, vad vet jag.

SVT skriver själva: ”Av frågorna som har ställts framgår inte huruvida det finns en majoritet för eller mot att Alliansen skulle regera med aktivt stöd av Sverigedemokraterna, eller endast med passivt stöd där Alliansen lägger fram sin politik med förhoppning om stöd från SD.”

Observera: ”det framgår inte”. Vi vet alltså inte hur de tänkt som svarat.

Problemet är just ordet ”samarbete” och dess betydelse.

Metod 1: Först har vi de som förordar att Alliansen ska ”ta makten” genom att lägga en budget. Detta är fullt möjligt utan att så mycket som att nicka till en SD-representant i korridoren. Man lägger en gemensam höstbudget, sedan inväntar man omröstningen, och förmodligen får denna budget då SDs röster. Då behöver statsministern för skams skull antingen utlysa extraval eller också gå till talmannen och kasta in handduken. Denna metod innebär inte att SD får mer makt, förutom en dag i solen, där man i princip väljer vilket alternativ som ska regera.

a) Ny regering utan extraval: Fördelen ur borgerligt perspektiv är att man står där med ansvaret men ingen makt, eftersom de enda två partier man kan samarbeta med för att få igenom beslut utanför budgeten är S och SD. MP och V har inte tillräckligt många mandat, såvida man lyckas komma överens med båda. Det blir alltså en extremt svag och bakbunden regering, som dessutom riskerar att åka ut 2017 på samma sätt man själva kom in. Taktiskt kan det vara bättre att gnälla i opposition än förlora röster på impopulärt regerande.

b) Det blir extraval. Det blir dyrt – för Sveriges statskassa och för alla partier. Och frågan är om det blir bättre sett ur Alliansperspektiv. Det enda parti som gått framåt mer än marginellt är SD. Så utgången är förmodligen att ja, man kan regera, men till vilket pris och hur länge?

Metod 2 är att man förutom att fälla regeringen enligt ovan samarbetar i frågor ”där man tycker lika”. Personligen vill jag inte detta alls. Frågor ”där man tycker lika” tenderar att bli frågor ”där man tycker ungefär lika” och sedan förhandlingar, och rätt vad det är har SD satt sin prägel på svensk invandringspolitik. Det blir som att gå på daten med slemmiga creepet för att ”han kan ju vara trevlig att prata med”. Efter några glas vin sitter du där och önskar du slapp honom. SD är inget borgerligt parti – det tillstår de till och med själva. De ligger i vissa avseenden ekonomiskpolitiskt till vänster om S. Det går inte att bedriva seriös borgerlig politik med dem som samarbetspartner, och vad är det då för vits med att regera?

Metod 3 är det där med att regera ihop med SD, och det har ingen ”ledande moderat” någonsin föreslagit, möjligen med undantag av Finn Bengtsson, jag har inte kollat. Det finns alltså ingen som vill det, och inte ens SD begär det. Jag begriper inte varför så många fått för sig att det är det som står på spel. Alliansen har ingen som helst anledning att gifta sig med slemmiga creepet, och solka sitt namn och förlora massor av, kanske merparten, väljare, såsom undertecknad, som aldrig kommer att medverka till att SD kommer i regeringsställning.

För oss som gillar att resonera runt matematiken i detta finns dock en intressant poäng. Det finns bara en enda skillnad mellan att regera som största block och att regera som det mindre blocket, och det är i läget där SD lägger ner sina röster, vilket såvitt jag förstått i princip aldrig sker ändå. Så egentligen borde man inte behöva vara störst för att regera. Det är fullt möjligt att göra det enligt samma princip som gällt de sista snart sex åren: SD är med i utskotten, man diskuterar där, man tar förluster där det behövs men inget samarbete utanför utskottsrummen försiggår. Så lägger man sina budgetar och hoppas på stöd. Får man det inte avgår man.

Själv vill jag inte det. Jag delar Anna Kinberg Batras uppfattning att det är bättre att regera när det finns ett någorlunda tydligt mandat för en Alliansregering, och jag ser dessutom faran med ett potentiellt extraval som resulterar i ett onödigt förstärkt SD och kanske även i att KD åker ur Riksdagen. Dessutom är man oense med Centern runt migrationspolitiken, och det skulle kosta prestige i alla ändar att sy ihop ett gemensamt regeringsförslag i dagsläget. Bättre driva aktiv oppositionspolitik, ta hem de segrar i Riksdagen man kan, och satsa på ett bättre väljarunderlag 2018.

Jag tror ärligt talat att S och MP skulle bli tämligen lättade om Alliansen la en gemensam budget. De skulle slippa krisen och trasslet med att komma överens, kunna växa sig starka i opposition utan impopulära beslut och sedan kunna peka både på regeringsoförmåga och bristande löftesuppfyllnad (för jo, DÖ var trots allt ett löfte) hos Alliansen i valet år 2018.

Varför skulle Alliansen bjuda på det?

Stängda gränser à la SD

Motargument

Artikel av Helena Trotzenfeldt och Thabo ‘Muso

Vi har tidigare redovisat varför Sverige inte kan vägra att ta emot en asylansökan från någon som står på svensk mark. Vi har också förklarat att Sverige, som saknar landgränser söderut, inte kan sätta upp en vägbom och säga ”vänd tillbaka”. Den som befinner sig på svensk mark och söker asyl har enligt Flyktingkonventionen, Europakonventionen och EU-lagar i övrigt rätt att få sin ansökan behandlad.

Vi har efterlyst en förklaring från såväl SD som M, som ändå påstår att detta är möjligt, till hur de tänkt sig genomföra denna manöver.

Nu har det äntligen kommit en från SD, och vi går här igenom den, punkt för punkt.

”Regeringen bör lägga förslag på en skärpt asylprocess där den sökande måste förklara hur de tagit sig hit, för att underlätta återförandet av asylsökande till första EU-land enligt Dublinförordningen.”

Dublinförordningen säger att bara den som är registrerad i ett…

View original post 612 fler ord

Moderaternas stängda gränser

Mitt parti Moderaterna vill skicka den som söker asyl i Sverige tillbaka till ett land där den inte är registrerad. Man skriver förstås inte så rakt ut. Det står istället:

”Tillfälliga gränskontroller ska införas och de asylsökande som anländer till Sverige från andra EU-länder och som inte tidigare registrerats enligt Dublinförordningen ska nekas inresa till Sverige.” 

Det handlar alltså om en annan sorts gränskontroller än dem vi har idag och som S-MP-regeringen infört. En sort där människor som står på svensk mark för första gången i modern tid inte tillåts söka asyl.

Featured Image -- 3427Jag har tillsammans med Thabo ‘Muso skrivit tre artiklar där vi detaljerat förklarar varför det inte är praktiskt genomförbart. Executive summary, för den som inte hinner läsa: eftersom den som söker asyl i Sverige redan befinner sig i Sverige, pga att vi saknar landgräns mot södra Europa, blir det inte fråga om en avvisning vid gränsen, utan ett faktiskt tillbakaskickande. Vi kan pga bristen på landgränser inte bara sätta upp en bom och säga ”vänd tillbaka”.

Det har också i efterhand visat sig att vi haft rätt, när Danmark inte ens vill ta emot dem som INTE vill söka asyl i Sverige. Att utan föregående förhandling få dem att ta emot dem som faktiskt gör det känns närmast utopiskt.

Jag har debatterat frågan ganska ofta på sista tiden, och det finns några sidospår diskussionen snabbt hamnar i, så jag vill avverka dem på en gång:

  1. ”Det är emot folkrätten att skicka folk till Tyskland och Danmark.”
    • Det är inte emot folkrätten om landet tar emot dem. Det är däremot emot europeisk praxis, vilket är anledningen till att i synnerhet Danmark sannolikt INTE kommer att ta emot dem. Dublinförordningen utgår från ömsesidig acceptans. Om inte motparten tar emot kan man inte skicka någon.
  2. ”Dublinförordningen är ändå kass/har havererat.”
    • Håller med. Men det är det vi har nu, tills annat anges. Vi kan inte ensidigt ändra avtalet.
  3. ”Sverige klarar faktiskt inte av detta, så vad vill du göra istället då va? Va? Va?”
    • Det är en annan fråga, som jag besvarar här. Du kan inte möta mitt påstående om att förslaget är ogenomförbart med att säga ”men vi måste”. Du kan däremot motbevisa mig genom att förklara varför jag skulle ha fel.

Gränskontroller där man vägrar ta emot asylansökningar utan istället återsänder den som står på svensk mark är bara genomförbara om vi i förväg har en överenskommelse med det mottagande landet, och en sådan finns faktiskt inte idag.

Varför lägger då Moderaterna ett förslag som inte går att genomföra?

Next TeeDet är möjligt att Anna Kinberg Batra och Angela Merkel faktiskt HAR någon form av deal. Men då måste hon förklara det. Och det är inte längre Tyskland utan Danmark som är det land varifrån flest asylsökande kommer. Färjor från Tyskland fick man stopp på genom att lägga ett ändringsförslag av Utlänningslagen 9 kap. 3 § till att omfatta även båtar inom Schengen.

Det är möjligt att Anna Kinberg Batra vet något sätt att få Danmark med på noterna. Men då måste hon förklara hur det sättet ser ut.

Man kan vara kreativ. Vi kan smuggla dem tillbaka till Danmark i bussar, och släppa ut dem mitt i natten. Om det är planen får hon väl framföra det, så får vi se vad danskarna tycker.

Jag som länge skrivit om SDs populism i denna fråga tycker det känns oerhört trist att det parti jag tillhör och röstat på hela mitt liv nu beter sig likadant. Moderaternas agerande legitimerar SDs verklighetsfrånvända påhitt – inte bara i denna fråga, utan generellt. ”Kolla nu har Moderaterna fattat att vi hade rätt höhöhö!” är början till ”Men då kanske SD har rätt i fler frågor”. Suck.

Jag kan inte låta bli att undra varför man gör så här. Förslaget visar på endera populism eller inkompetens. Ingetdera är särskilt smickrande.

Gör om, gör rätt.

Eller förklara hur vi tänkt oss att detta ska gå till.

Flyktingläger åt EU

PrästkrageEU planerar att bygga läger i Turkiet för 2,2 miljoner flyktingar. Två stycken Stockholm, byggda av tält, alltså.

De tre länderna Turkiet, Bulgarien och Grekland har nu utropats till en sorts ”tri-state area”.

Såvitt jag förstår är detta en juridisk finess för att kringgå Flyktingkonventionen, som ger dig rätt att söka asyl i det land där du befinner dig. EU har redan kringgått den genom att räkna hela EU som ett land för att undgå att människor vandrar från land till land efter avslag och kostar resurser i asylprövning. Dublin-fördraget gör att oavsett hur många länder du tar dig i EU till kan du bara söka asyl i det land du först registerades i. Obarmhärtigt skickas du tillbaka dit. Det är en regel jag står bakom, men det är likväl ett loophole i flyktingkonventionen såsom den är formulerad.

Nu har man plötsligt utropat Turkiet, Grekland och Bulgarien till en sorts union genom ett ”tri-partite agreement”, och det är sannolikt av samma skäl. Man vill göra det möjligt att skicka den som påträffas i Grekland och Bulgarien att skickas till Turkiet, och det går bara om de enligt någon definition kan anses vara samma land.

Med tanke på den sega träta som levt kvar mellan Grekland och Turkiet sedan – pja – trojanska kriget, finns en absurd ironi i detta. Agamemnon skulle vända sig i sin grav, om han hade någon kvar.

Metoden är prövad förut. Australien skickar alla som söker asyl till Papua New Guinea, sedan 2013, enligt ett avtal där de får betalt av Australien. Där kan de söka asyl, vilket få vill. Det är en sån där otrevlig företeelse som osar av brun främlingsfientlighet men samtidigt räddar många från drunkningsdöden.

EUs tankefigur är dock att de som befinner sig i lägren i Turkiet under ordnade former ska beviljas asyl i Europa. Nu tror ju inte många att det kommer att hända i närtid. Europa har fullt upp att behandla dem som kommer, så de som snällt väntar på sin tur i tältläger blir nog kvar där.

För den som flytt kriget i Syrien och aspirerar på ett liv i Europa istället för att i ett obestämt antal år leva i ett tält i Turkiet finns fortfarande möjligheten att ta sig till något annat land än Grekland. Om andelen kvinnor och barn som flyr är låg idag lär den bli ännu lägre med de nya reglerna.

Jag står bakom tanken, dock. Tyvärr, måste jag tillägga, men jag ser ingen annan utväg. Döden på Medelhavet måste stoppas, smugglarna måste motarbetas, och det är mer humant och rättvist att flyktingar tar sig till Europa från lägren i flygplan än att de vandrar längs järnvägsspår i Serbien.

Jag hoppas bara att det inte innebär att Europa tycker att nu kan vi luta oss tillbaka och fortsätta med våra liv.

Betyder då detta att SD hade rätt med sitt evinnerliga ”hjälpa på plats”?

Inte alls. SD vill två saker:

  1. Skicka tillbaka alla som tagit sig till Sverige till de länder de flytt från, vilket betyder att människor som idag eller i en nära framtid befinner sig i Sverige kommer att torteras, våldtas eller dödas, oundvikligen. Inte alla, men en del.
  2. Gå ur EU. Och enligt min mening är det oerhört korkat, för det är bara EU som kan hantera krisen på ett någorlunda sammanhängande sätt.

Vi har dock över hundratusen människor som behöver tas om hand redan idag i Sverige, och det kommer att ta sin tid. De sist anlända kommer att behöva bo i tält, för vi har inte bostäder till dem.

Jag tycker det är förståeligt givet att situationen varit oväntad, men fel. Vi är ett av Europas glesast befolkade länder, och vi har massor av orter där få jobb finns. En fantastisk lösning på åtminstone en liten del av flyktingkrisen vore ju att vi permanentar alla de lokaler som nu tillfälligt tagits i bruk till asylboenden. Så kan vi, likt Turkiet och Papua New Guinea, erbjuda boenden åt asylsökande i andra EU-länder under utredningarna.

”Det blir dyrt”, fräser SD. Det kostar mycket mindre med läger ”på plats”.

Det är samma resonemang som används för att motivera tillverkning av bilar eller T-shirtar i Kina. Det är dyrt att använda arbetskraft i högskatteländer, så det blir visserligen billigare på kort sikt att flytta jobb utomlands, men pengar som investeras i Sverige stannar i Sverige. De blir till moms, inkomstskatt och arbetsgivaravgifter, som går tillbaka och blir moms, inkomstskatt och arbetsgivaravgifter igen, i ett evigt skattekretslopp.

Så låt EU outsource:a flyktingmottagandet av dem som tagit sig till andra länder än Grekland och Bulgarien till Sverige, ta rimligt betalt och se jobben växa till.

Då blir vi en humanitär stormakt på riktigt.

Allianspartiernas förslag

FruitKarin Pettersson är arg över populismen i Allianspartiernas förslag.

För mig som skrivit något hundratal artiklar och inlägg om främlingsfientliga myter känns det lite bisarrt med omvänt mytknäckeri, men det behöver göras, för hon har delvis fel.

Here’s why.

Säkra länder

”I dag har Sverige ett snabbspår för ”uppenbart ogrun­d­ade ansökningar” om asyl, som innebär en förenklad process. Bara om det finns anledning att tro att det finns verkliga asylskäl görs en riktig prövning. Dess­utom kommer endast en bråkdel av de som söker asyl i Sverige från länder som skulle kunna sättas upp på en ”säker” lista. Förslaget skulle därför vara ett slag i luften.”

Hon har helt rätt i att ett sådant snabbspår finns, men av någon anledning funkar det inte, och hon har dessutom fel i att det bara skulle gälla ett fåtal personer. Här är lite siffror:

De som hittills i år, dvs jan – sept, fått sina ärenden avgjorda och som kommer från länder varifrån max fem procent beviljas asyl/skyddsstatus är 8 597 personer av totalt 40 673. Det är ingen liten mängd. Deras genomsnittliga handläggningstid var 117 dagar, för att vaska fram totalt 146 personer som skulle beviljas asyl eller skyddsstatus. Om åttio procent av dessa hade behandlats inom något dygn hade i alla fall ett par tre tusen sängplatser kunnat räddats åt dem som verkligen behöver det.

”Säkra länder” är en relativt enkel åtgärd som löser kortsiktiga problem.

Tillfälliga uppehållstillstånd

Att byta de permanenta uppehållstillstånd som idag ges vid långvariga konflikter, vilket nästan alla bedöms vara, mot tillfälliga, är istället en långsiktig lösning. Det förändrar inte något på kort sikt. Karin har rätt i att det blir en ökad arbetsbörda för Migrationsverket, men det behöver inte vara ett jätteproblem. Dels uppträder inte den ökade arbetsbördan förrän de första tillfälliga uppehållstillstånden börjar gå ut, dvs om två år, och dels går det att effektivisera. Exempelvis kan man knyta uppehållstillstånden till ett världstillstånd, t ex ”krig i Syrien”, och automatiskt förlänga för alla vars uppehållstillstånd beror av detta tillstånd, i exemplet syrier. Först när Syrien blivit säkert behöver handläggarna titta på dem igen.

Men Karin Pettersson menar att inga konflikter tar slut inom tre år. Det gäller måhända för Palestina, men för Eritrea, Syrien och Afghanistan kan mycket hända. Och instiftar vi en lag idag kommer den ju att gälla för dem som kommer om två år också, och då kanske vi ser ett slut.

Jag var länge av uppfattningen att permanenta uppehållstillstånd var bättre än tillfälliga, men inte längre, och det är på grund av de stora antal som kommer just nu. När antalet beviljad asyl låg under tiotusen kunde vi hantera även dem som hade svårt att komma in i samhället, men nu lär det bli problematiskt.

Nästan alla problem som går att koppla till migration handlar om den grupp som söker skydd i Sverige och sedan inte kommer i arbete. De kostar pengar direkt genom att behöva bli försörjda i kanske 30-40 år, och indirekt genom att deras barn växer upp i utanförskap, som är en grogrund för kriminalitet och radikalisering. Den som växt upp med bidragsberoende föräldrar löper flera gånger större risk att själv bli bidragsberoende än en som inte gjort det.

Jag har därför, efter att ha tänkt igenom detta noga, kommit fram till att den mest effektiva åtgärd vi kan sätta in är att utvisa dem som saknar både jobb och skyddsbehov, dvs den som fått uppehållstillstånd på grund av ett läge som inte längre gäller, och som står utanför arbetsmarknaden. Jag ser problemen – särskilt när de har barn – men den del av migrationen som är en humanitär åtgärd behöver fokusera på dem som fortfarande har ett skyddsbehov och inte på dem som faktiskt kan återvända till de länder där de är medborgare.

Karin behöver förstås inte dela min uppfattning, men det är märkligt att inte inse att detta är en enormt kostnadsbesparande åtgärd.

Hon påstår också att det skulle vara praxis att inte tillåta familjeåterförening vid tillfälliga uppehållstillstånd. Det undrar jag var hon fått ifrån, för enligt Utlänningslagens 5 kap 3 c § ska inte typen av uppehållstillstånd spela roll. Anknytningspersonen kan vara ”3. en utlänning som har beviljats uppehållstillstånd som flykting eller förklarats vara flykting, […] 5. en utlänning som har beviljats uppehållstillstånd som alternativt skyddsbehövande eller har förklarats vara alternativt skyddsbehövande”. Om hon upptäckt att det är praxis att inte följa lagen borde hon anmäla Migrationsverket.

Signalpolitik

Slutligen kommer hon in på det som brukar kallas signalpolitik. Jag håller helt med om att detta är en skam att ägna sig åt. Tankefiguren är att vi ska vara lite småelaka mot dem som kommer, eller åtminstone få dem som funderar på att resa att tro att vi är det, så att vårt land får dåligt rykte och asylsökande reser till andra EU-länder istället, och enligt någon sorts svartepetterprincip tjänar då Sverige på detta. Ett exempel är när Danmark annonserade i libanesiska tidningar om att asylsökande inte hade något att hämta i deras land.

Det är bara det att enbart SD säger att de vill att Sverige ska ägna sig åt detta, mig veterligt. Jag har inte hört något representant för Alliansen öppet säga att detta borde vara svensk politik. Nu kan ju Karin förstås dra slutsatsen att detta ändå finns med bakom deras förslag, men då får hon ju leda i bevis hur hon kommit fram till det, och inte bara påstå att det är Allianspartiernas mästarplan som om det vore klart.

===

Jag anser att vi som är för en generös asylpolitik behöver förklara hur den ska gå till. Jag tycker den sittande regeringen hade tänkt till bra runt vad man kan göra kortsiktigt, som exempelvis skapa mer resultatinriktade, och därmed avsevärt billigare, boenden för ensamkommande, och att få lärare att undervisa barn från egna landet är klipskt och konstruktivt. Det är inte populistiskt att hantera skenande kostnader och brister i mottagningen.

För några månader sedan skrev jag hur jag vill förändra svensk migrationspolitik. Det gäller fortfarande. Jag tycker att vi som är ett glest befolkat land borde kunna sätta upp större asylboenden i Sveriges utflyttningsorter. Det skapar jobb och bidrar till att resurserna stannar i Sverige, vilket inte sker om vi skickar samma belopp till UNHCR. Låt oss bygga fler boenden och ta hit fler skyddsbehövande. Men låt vägen till permanent uppehållstillstånd och senare medborgarskap gå via egen försörjning.

Jag förstår att inte Karin håller med. Riktigt vad hon vill se istället är oklart för mig.

Men det är inte ok att påstå att den ”luras” som inte tycker som hon, om man inte har täckning för det.