Mattias Karlsson

  • Judar är inte problemet

    Illustration av en kostymklädd man framför en grafisk blå, gul och röd bakgrund.

    “Jag tror att de flesta med judiskt ursprung som blivit svenskar lämnar sin judiska identitet. Men gör de inte det behöver inte det vara ett problem.”

    Björn Söder, 2014

    Har Sverigedemokraterna som parti rätt att slippa kallas nyssnazister? Är det orättvist att dra upp deras förflutna nu när Jimmie Åkesson gosar med Benjamin Netanyahu? Har han inte därmed bevisat att han inte är det minsta antisemit?

    Det var diskussioner som bubblade under mitt inlägg igår.

    Så jag vill försöka göra en rättvis analys, som baserar sig på vad jag lärt mig av att ha följt partiet i många år.

    Har man rätt att ändra sig? Ta avstånd från tidigare ståndpunkter? Absolut. Men för att bli trodd behöver det finnas en resa. Man måste kunna förklara varför man inte längre har de åsikter man hade.

    Sverigedemokraternas ledare, och nu syftar jag i huvudsak på Åkesson, Richard Jomshof, Söder och Mattias Karlsson, har rätt att inte kallas nazister idag, även om de en gång gick med i ett parti som startats av nynazister. Men det som saknas är resan. Hur tog de sig från förmodat judehat till klagomuren?

    Det som följer nu är min analys, som till stor del baserar sig på hur de formulerat sig under åren. Det står alla fritt att inte hålla med.

    Drivkraften bakom Sverigedemokraterna har alltid varit att bevara Sverige svenskt. Om man läser deras historiska partiprogram och lyssnar på deras uttalanden går det som en röd tråd. Ganska tidigt insåg de att en fixering vid etniskt svenska gener inte skulle funka, så de släppte etnonationalismen och bestämde att oavsett gener kan man vara svensk, men ska man bo i Sverige får man inte vara något annat alls.

    De drevs aldrig egentligen av något veritablet hat mot judar, men de ville inte ha människor i Sverige som inte var ”svenskar” – inte ens de som levat här i 250 år. Ingen har formulerat detta bättre än Jomshof, när han deklarerade att judar inte är något problem, eftersom de är så få. Ta in det.

    Jag tror att hade situationen varit den omvända, dvs vi hade haft 300 000 relativt nyinvandrade judar i Sverige, varav 10-30 procent ortodoxa (med täckt hår som inte handhälsar) hade Jomshofs bok handlat om judeniseringen av Sverige.

    För mig är det rätt solklart. Allt som inte är Bullerby-lintott-svenskt ska egentligen väck, men prion ligger på det största hotet. Och Sveriges muslimer är 10-20 gånger fler än Sveriges judar.

    Jag tror inte egentligen att Jomshof och Söder någonsin hatat judar, och jag tror inte heller att de idag älskar Israel. De hatar däremot muslimer för att de har fräckheten att bo i Sverige, och Netanyahu-regimen hatar muslimer, och därför gullar Åkesson med folkmordsentusiasterna.

    I botten finns ju ingen karaktärsdanande resa. De har inte genomgått någon metamorfos och kommit fram till att judar är superbra.

    De har enligt mig exakt samma syn nu som då: den som har traditioner som inte är pursvenska måste egentligen väck från vårt fosterland, men judarna är för få för att vara ”ett problem”.

    Fler artiklar:

    Rasism · Samhällsdebatt


    Följ diskussionen på Facebook:
  • Mattias Karlsson och Simon(e) de Beauvoir

    generic-shadows

    Sverigedemokraternas Mattias Karlsson skrev ett toklångt facebookinlägg om vänsterpedofiler. Jag har stört mig på det sedan jag läste, eller snarare skummade, det, men haft svårt att sätta fingret på varför. I stora delar är det ett viktigt och bra ämne, och han är moraliskt på rätt sida, förstås. Men här ska jag nästa lite i varför han hamnar rätt och snett på samma gång, och vari det verkliga problemet med inlägget ligger.

    Bakgrunden är en nyutgiven bok av Vanessa Springora, ett offer för prisade författaren och kulturpersonen Gabriel Matzneff. Boken heter ”Le Consentement”, dvs ”Samtycket”, och handlar om hur hon i nedre tonåren hade en helt öppen och välkänd ”relation” med Matzneff, som för övrigt skrivit en hel del om hur han förgrep sig på barn både i Frankrike och Ostasien. Och frågan hela Frankrike ställer sig är förstås hur detta kunde hända. Frankrike ligger långt efter när det gäller lagar mot övergrepp på barn. Medan de flesta västländer sedan länge förbjudit alla sexuella aktiviteter före en viss ålder har det där varit tillåtet så länge barnet kan anses vara med på noterna.

    Så långt är jag förstås ense med Karlsson. Det är horribelt, det är bra att det kommer fram, barn behöver skyddas.

    Det problematiska i hans text är själva skuldfrågan. I stycke efter stycke återkommer ordet ”vänster” i olika former. ”Vänstern” skyddar pedofiler och de hatade feministerna är medbrottslingar. Övergreppen är en konsekvens av ”vänsterkrafter”, och de hade till och med till någon sorts syfte att krossa borgerligheten:

    ”Hur kommer det sig att Jean-Paul Satre, Simon de Beavoire, Herbert Marcuse, Michel Focault mfl – Grundarna av dagens förhärskande vänsterliberala, feministiska, queer-teoretiska, post-koloniala och identitetspolitiska överideologi, fortfarande förbehållslöst hyllas som hjältar av det politiska, kulturella och mediala vänster-liberala etablissemanget, trots att samtliga utövade eller understödde pedofili?”

    Jag säger inget om att han vimsar till bokstäverna i Simone de Beauvoirs efternamn. Han kan uppenbarligen inte stava till vare sig Sartre eller Gabriel heller. Men när han kallar henne Simon undrar jag om han vet vem han skriver om.

    När jag läste franska på universitetet uppehöll vi oss förstås rätt länge vid just de Beauvoir, Sartre, Camus och andra samtida, på grund av det enorma avtryck de gjorde på hela västvärldens filosofiska och politiska utveckling. Jag har aldrig sett dem som ”vänster”. Existentialisternas kamp var mot det förtryck konventioner, framförallt kyrkans, utgjorde och inte mot kapitalet.

    Simone de Beauvoirs ”Le deuxième sexe” blev ett av världens mest inflytelserika verk. I den mosar hon myt efter myt om kvinnor och kvinnlighet och tvingar läsaren att se hur kvinnor inte räknades och hur lagar, religion och förväntningar låste in och dödade vårt självförtroende och förvrängde vår självbild. Det var många år sedan jag läste den, men jag minns att jag förundrades över hur ingående hon berättade om sin tidiga sexualitet. Att skriva så självutlämnande redan på 40-talet var förstås fantastiskt modigt.

    Och det var väl just där hon gick vilse. För hon skrev mycket riktigt på en petition på 70-talet mot en åldersgräns för samtycke, eftersom hon, liksom många andra på den tiden, verkligen trodde att barn kunde ha en sexuell relation och må bra av det. När konventionslocket lyfts undan under den sexuella frigörelsen och kvinnors sexualitet legitimerats fanns ingen insikt i hur unga flickor kan skadas av tidiga sexuella relationer, även när våld eller tvång inte förekommer. Den kom senare, med buller och bång, på 90-talet, men då hade hon lämnat jordelivet.

    Gjorde hon och övriga stor skada genom sitt agiterande? Absolut. Springoras trasiga uppväxt hade kunnat räddats om de Beauvoir och övriga intellektuella inte hade argumenterat för barns ”rätt” att ha sex med vuxna. Hennes ansvar är glasklart.

    Borde hon ha vetat bättre? Det är lätt att vara klok när vi sitter med facit i form av stora mängder vittnesmål. Var och en måste göra den bedömningen själv.

    Mitt problem med Karlssons inlägg är ju inte att han rasar mot just detta ställningstagande, utan att han buntar ihop hela hennes, och andra nittonhundratalsfeministers, livsgärning med vad han menar var ett stöd för pedofiler, och drar slutsatsen att utan feminister hade världen varit så mycket bättre, lätt travesterat. Hans raseri riktar sig inte  alls mot pedofiler överlag, och de är ju uppenbarligen inte ”vänster” utan finns i alla åsiktsinriktningar, yrken, väljargrupper, samhällsklasser och religioner, utan mot feminismen. Det är dens fel. Och kommunismens. Kort sagt: ”vänstern”. Vänstern gillar pedofili, menar han, ungefär.

    Jag är ju inte det minsta vänster, så jag kan säga detta helt utan att tala i egen sak: det finns en paradox i att se hur sverigedemokrater – både på riksdagsnivå och i facebookgrupper – hatar feminismen men älskar att tala om hur invandrare, särskilt muslimer, inte delar ”vår” kvinnosyn. Liksom. Var tror han den kommer ifrån?

    Simone de Beauvoir hade fel om barns sexualitet. Det är helt uppenbart. Men hennes sammanlagda livsverk bidrog starkt till att lägga grunden till den kvinnosyn som Karlsson och andra sverigedemokrater berömmer som ”svensk”.

    Vi behöver döma människor utifrån deras kontext.

    Simone de Beauvoir utgick från att eftersom hon själv hade tidiga sexuella fantasier borde barn få ha sex.

    Karlsson gick med i ett parti som nyligen grundats av nazister och som ville utvisa alla invandrare som kommit efter 1970 och förbjuda utomeuropeiska adoptioner för att hålla den svenska rasen ren. Och han gjorde det ett halvsekel efter andra världskriget.

    Låt oss döma båda rättvist.

    Fler artiklar:

    Feminism · Juridik och domstolar · Personligt