Mansours medborgarskapsåterkallande

general-flagSaid Mansour fråntas sitt danska medborgarskap och skickas till Marocko. Om honom hittar jag inget gott eller förlåtande att säga. Jag har full förståelse för alla danskar som inte vill dela medborgarskap med honom, baserat på vad jag läst mig till.

Men jag är generellt skeptisk till just fråntagande av medborgarskap. Förfarandet påminner om hur England deporterade kriminella till Australien.
För man kan uppenbarligen inte bara plocka av någon ett medborgarskap om den inte har ett annat, och då uppstår ju frågan om varför den kriminelle är det andra landets problem. Mansour bodde sina första 23 år i Marocko, och de senaste 35 i Danmark.

Och att lagstifta om att kunna plocka av någon medborgarskapet för att den är kriminell är mycket ovanligt, ur internationellt perspektiv. Jag har letat en stund, och jag hittar inga andra länder som gör så. Närmast kommer Australien, som fråntagit 12 personer medborgarskap på grund av ”extremist links”. Australien har också fått mycket kritik för detta – inte minst från de länder som tvingas ta emot sina medborgare. I ett fall hävdar landet ifråga, Fiji, att personen inte ens är medborgare där, och att han därför nu blivit statslös.
Däremot är det inte helt ovanligt att du kan bli av med medborgarskapet om du ingår i ett annat lands militär eller för att du ljugit om viktiga omständigheter när du blev medborgare. Så den sortens regler kan Sverige laborera med utan att riskera alltför mycket kritik, om vi nu tycker det är mödan värt.

Men det blir lite svartepetter över det hela om länder ska kunna plötsligt välja bort dem med dubbelt medborgarskap som man inte vill ha. Närmare 700 000 svenskar bor i utlandet. Om vi börjar deportera kriminella till länder där de i vissa fall kanske aldrig ens bott kan samma sak hända oss. Andra länder skickar sina mördare och våldtäktsmän hit.

Så min synpunkt här är inte att det är synd om Mansour. Det är bäst jag skriver det tydligt och klart, för annars kommer arga läsare att påstå att jag försvarar terrorister.

Min främsta kritik är att vi inte bör gå i spetsen för att ändra en övergripande världsordning som säger att har man en gång gjort någon till medborgare får man faktiskt stå sitt kast och ta ansvar för vederbörande.

Istället bör vi uppgradera medborgarskapet, och ställa högre krav på dem vi gör till svenskar.

Exempel: Nisse Nilsson är född i X, är svensk medborgare på grund av att en förälder är svensk, har aldrig bott i Sverige, pratar inte ens svenska och så en dag begår han brott. Domstolen plockar av honom medborgarskapet i X och deporterar honom till Sverige.

Vill vi det?

Vad vill vi bortom vänstervågen?

IMG_4281När jag växte upp var normbrytande norm. Som studentbarn i ett kaotiskt och revolutionärt Lund med liberalkonservativa föräldrar skapades en märklig identitetskris. Det gamla och det nya kraschade in i varandra hela tiden, och eftersom jag var ett tämligen introvert, avigt och reflekterande barn ägnade jag stora delar av min självvalda ensamhet åt att grubbla över vad som var rätt och vad som var fel i ett ständigt pusslande där bitarna inte passade i varandra.
”Morfar är direktör, men säg inte det till dina kompisar, för det tycker alla är fult.”

Min första fröken var gift med en präst. Vi började varje dag med en psalm. Samtidigt som vi sjöng om fädernas kyrka och pratade om Jesus brändes studentmössor och BH:ar, könsnormer hånades, ”rika” kallades utsugare och barn skulle danas och formas till kollektivister.

Sprätten satt på toaletten, Ville, Valle och Viktor ifrågasatte orättvisor och så småningom gick hela Sverige vilse i Pannkakan.

Kontrasten mellan samhället och familjen blev än större när reaktionerna på det reaktionära blev mer traditioner och konservatism.

Ingen slapp undan politiken. Den trängde sig på, pyste ut ur radion och TVn. I kvartershörnet hade Lunds lokala FNL sitt högkvarter, demonstrationståg och fritidspersonal hetsade mot USA och Nixon medan en hånleende Palme förklarade död åt kapitalismen.

Alla hade en agenda, upplevde jag.

Säkert var det inte så, men det var min känsla.

Idag kan jag se på den tiden som enormt karaktärsdanande. Jag har insett i efterhand hur viktigt det är att höra olika budskap, reflektera och sedan bilda en egen uppfattning.

Mina barn, som är mellan tretton och tjugonio, har aldrig utsatts för den sortens påträngande politiska budskap. Även om många älskar att påpeka hur vänstervridet SVT är kommer inga program idag ens i närheten av sjuttiotalsfostrandet.

Istället för att diskutera verkliga politiska reformer som gör skillnad har vi fastnat i ett gnäll om skolor som kanske inte firar lucia, huruvida ett jämställdhetscentrum med några tiotal anställdas nedläggande kommer att förstöra Sverige för gott, vilka enorma skador eller fördelar en flygskatt ger, och om det inte är så att motioner och propositioner som SD röstar på kontamineras av rasism och hur man undviker detta genom att skapa konstlade konstellationer av partier som inte alls vill samma sak utan att riktigt veta vari den fara man blåser upp egentligen ligger.

70-talet var absurt och förvirrande. Men det ville något. Människor ville framåt, även om det fanns olika syn på åt vilket håll ”framåt” låg.

Idag har vi glömt det som är viktigt.

Här är vad jag hoppas vi ska börja jobba med istället för dagens ickefrågor:

1. Hur bidrar Sverige till att världen blir en fredligare plats?

2. Hur säkerställer vi på bästa sätt att människor kan migrera säkert och rättvist, och så att de som flytt sina hem omhändertas och ges en möjlighet till en ny tillvaro?

3. Hur skapar vi ett system för att undsätta dem som saknar inkomst som ser till hela människan? Vi behöver bygga om Arbetsförmedlingen, akassesystemet och Försäkringskassan. Hur?

4. Hur står vi upp mot det växande muslimhatet i Sverige?

5. Hur tar vi som älskar mångkultur och invandrare ansvar för de problem som uppstått i invandringens kölvatten, som hedersproblematik och gängkriminalitet?

6. Hur lär vi svärjevännerna att älska Sverige igen?

7. Hur börjar vi prata med varandra istället för att twitterkriga, skrika in i youtube-klipp eller skriva ettriga facebookkommentarer?

Måste vi våga kritisera kristendomen?

img_0572Det finns ett antal människor, och jag vill här undvika att skriva namn och istället diskutera fenomenet, som lämnat sina föräldrars auktoritära religiositet bakom sig, och som lidit enormt på grund av detta.

Det kan handla om olika sorters tvång och svår skuldbeläggning, som äktenskap, kyskhetsnorm, våld, kränkningar, sabotage av barnets självbild och olika hinder från att låta barnet fullfölja egna mål och gå sin egen väg.

Många gånger används religionen för att upprätthålla ett patriarkaliskt samhälle med kontroll och destruktiva maktstrukturer, och det var inte särskilt länge sedan detta gällde samtliga svenskar också. Men med välstånd och utbildning kommer ifrågasättande och frigörelse.

Men för de unga personer som tvingats slita sig loss från sina familjer uppstår förstås dubbel skada. Först lidandet under uppväxten, sedan sorgen, saknaden och den förstörda självkänslan när allt de hållit kärt och känt gemeskap med försvinner och man blir en utstött.

De som gjort denna resa och berättar om den, antingen publikt eller för oss som är deras vänner i förtroende, behöver bli hörda och trodda. De har på någon fläck rätt till sitt hat mot den religion de anser ha trasat sönder deras liv. Vi behöver möta dem med respekt och omsorg.

Men här finns en dubbelmoral.

När vi skriver om en kille som blir förskjuten av sin jehovasvittne-familj för att han är homosexuell blir inte rubriken ”Vi måste våga kritisera kristendomen”.

När vi läser om Knutbymorden blir inte konklusionen ”Vi måste våga kritisera kristendomen”.

När katolska präster utnyttjar pojkar står det inte ”Vi måste våga kritisera kristendomen”.

När barn i Manila föds på soptippar av femtonåriga mödrar som också växt upp där utan utbildning och hopp, för att stadens borgmästare förbjuder hjälporganisationer att dela ut preventivmedel med hänvisning till Gud, säger vi inte heller ”Vi måste våga kritisera kristendomen”.

För vi förstår att inte hela ”kristendomen” är ansvarig för hur vissa religiösa tolkar skrifterna. Vi klarar att bena ut vem som egentligen är skyldig, om det nu är påven eller någon annan kyrklig ledare, och vi klarar att peka på osunda strukturer och regelverk.

Vi beskyller inte alla religionens miljarder utövare.

 

Muslimsk, samordnad attack på Lucia?

wp_20161223_20_10_15_proI USA finns en utdragen gnälldebatt från Fox News, som även plockats upp av Trump, som heter ”War on Christmas”. Kampanjen riktar sig mot sekulära, som ju ofta säger ”Happy Holidays” istället för ”Merry Christmas” till okända, eftersom det är hyfs att inte anta att alla firar just jul. I åratal har detta malt på varje år i december, och utgångspunkten är att om vi inte ser upp kommer de, dvs ateister, judar, muslimer och andra, att förändra samhället bort från hur just de själva vill ha det.

I Sverige anses julen stå under attack från invandrare och batikhäxor. För några år sedan var det disneydockan, sedan den påstått förbjudna pepparkaksgubben i lussetåget, förra året var det en svart lucia, och nu ska, via närmast terrorliknande metoder, de skolor och förskolor som ens kan misstänkas inte fira lucia med föräldrar närvarande hatas, hotas, hånas och hetsas mot. Jag kan tänka mig att många rektorer är livrädda när de ser hur deras kollegor runtom i landet behandlas.

Men det är ju inte egentligen så att lamotte-svansen och andra hatare egentligen bryr sig om hur en viss skola deras egna barn inte går på firar jul.

Det underliggande budskapet är att muslimer kommer hit och kräver stopp för lucior och tomtar, och vi är mesiga och lägger oss platt. De antas hata Sverige och svenska traditioner, och de vill helst svepa in oss alla i burkor istället för lusselinnen.

Nej, Lamotte skrev inte att det var muslimers fel rakt ut, men han slängde in teorin som ett hatköttben i texten, och svansen högg på det.

Under alla år mina sju barn gått i skolan har det mig veterligt bara funnits ett barn i deras klass/förskolegrupp som inte varit med i luciafirandet, och det var, som jag tidigare skrivit, en pursvensk jehovasvittneflicka. Alla mina barns muslimska kompisar har deltagit. Fråga vilken muslim du vill i Sverige – det är mycket få som inte ger sina barn julklappar eller har gran. Det finns ingen muslimsk, samordnad attack på vårt julfirande. Den myten måste stoppas, för den är inte bara osann utan även rasistisk.

Tänk dig om budskapet istället varit ”judar försöker stoppa lucia”, så hör du hur nära 30-talsretoriken Lamotte med flera ligger.

”Hur kunde det hända?” var frågan vi alla ställde oss efter andra världskriget. Jo, för att anständigt folk tittade bort när judehatet spreds.

Nu måste anständigt folk sätta ner en tydlig fot mot attackerna på Sveriges muslimer och myten att de försöker stjäla vår jul.

Julen tillhör oss alla. Den är vår egendom att fira som vi själva väljer. Vår upplevelse förstörs inte av att andra runtomkring oss firar på andra sätt.

Dagens fråga:
Finns det någon i min läsekrets som varit med om någon muslim som krävt någon sorts stopp för luciafirande någonstans?

GAL-TAN förvirrar

generic-mirrorJag är inte så jätteförtjust i GAL-TAN-skalan. Den har sina poänger, men som någon sa: Det blir lite OND-GOD över det, där alla coola, öppna människor hamnar i GAL.

Grön borde inte vara en egen inriktning. Din åsikt om huruvida vi behöver göra mer för miljön borde inte vara avhängig av hur du i övrigt vill inrätta samhället, utan av huruvida de åtgärder som genomförs är försvarbara vis-à-vis deras kostnad.

Det man möjligen kan ställa mot varandra är Alternativ och Traditionell. Hur snabba vi är att hoppa på det som är nytt och förkasta det som varit. Och jag skojade till det igår genom att skriva ”jag är konservativ av hävd”, men det är för mig uppenbart att vi behöver vara rotade i våra traditioner och vår gemensamma historia för att kunna öppna våra hjärtan och släppa in andra människor och lära nytt, men det betyder inte att vi ska stå still och trampa när förändring är befogad.

Sedan buntar man ihop Liberal med Libertarian. Men Libertarian innebär i princip inget socialt kontrakt alls, och står i stora delar i stark motsats till Liberal. Ingen ska tas om hand. Total frihet för den starke. Få i Sverige vill dit.

Image may contain: 1 person, textI TAN får man dras med Auktoritär och Nationalist. Dvs Hitlers och Stalins värderingar. Ein Volk, ein Reich, ein Führer. Själv tycker jag det finns få om någon fördel med nationalismen. Den stänger in, hindrar, skrämmer, gör oss trångsynta och misstänksamma och till slut hatiska, och får oss att tro att ett rådhustorn är en ”fet ottomansk minaret”. Men det betyder inte att man inte kan gilla nationalsången och folkdräkter.

Vår politiska inställning är ju beroende av var landet ifråga befinner sig. I Sverige är jag tryggt ekonomiskpolitiskt till höger, men vi har en av världens högsta skatter. Jag står självklart bakom vård och skola för alla och för att människor inte ska falla igenom och fara illa. De politiker som beskrivs som ultrasocialister i amerikansk politik vill det Moderaterna vill i Sverige. Sanders, Ocasio-Cortez, Warren kämpar för sjukvård för alla, fria universitet, studielån, fungerande infrastruktur och äldrevård. Hur man man inte stå upp för det? Så i USA skulle jag hamnar rätt långt till vänster och rätt högt upp på GAL-TAN-skalan. Jag tycker deras konservativa är i bästa fall fel ute och i värsta fall synnerligen obehagliga i sin ultrareligiositet och sin dubbelmoral.

Jag vet inte om vi behöver fler beteckningar eller andra beteckningar. Vi behöver nog bara fler ord när vi beskriver oss själva.

Rösta rätt idag

generic-stopSer nu i mitt flöde av trevliga människor jag samlat på mig under mina år i kampen mot främlingsfientlighet, muslimhat och övrig rasism att om man röstar ner Ulf Kristersson idag har man besegrat fascismen.

Öh. Tänk att det var så lätt hela tiden. Då hade vi ju inte behövt jobba tillsammans för att skriva ihop alla dessa hundratals eller tusentals artiklar om faktafel, trender, statistik, regerlverk med mera. Det fanns ju ingen anledning att driva opinion. Det var ju bara att alla partier grötar ihop sig i en sjuklöver och utser SD som huvudmotståndare. Det är ju så populism dör, eller hur? Genom att man oavbrutet pratar om populistiska partier och försöker kleta dem på varandra i månader och håller Sverige gisslan under tiden?

Här är min analys för idag:

SD är inte en idé. Det är en konsekvens av en trend som sprider sig genom västvärlden. Åsikterna är äldre och större än partiet, och partiet är bara en ventil. Vi måste bekämpa åsikterna genom fakta och motargument. Det kommer inte att gå fort eller att gå över. Det kommer att pågå långt efter att vi förmultnat, så vi måste fostra våra barn att ta över efter oss.

Men omröstningen idag handlar inte om SD eller inte SD. Den handlar om Alliansen vs. inte Alliansen och om att värna Sveriges hela politiska landskap för kommande decennier. SD har funnits i riksdagen i åtta år. Visst har de påverkat genom att stödja båda regeringarnas propositioner i en majoritet av fallen, men inte när det gäller migrationspolitiken, och det finns ingen anledning att de ska göra det framöver heller.

Det enda min partiledare säger sig vilja, och han har inte givit någon anledning till någon att misstro detta, är att driva allianspolitik, och så får övriga partier rösta som de vill. Han har lovat att inte förhandla med SD. Och då måste det gälla.

Skulle det löftet brytas har Annie och Jan alla möjligheter att lägga ett misstroendevotum och avsätta honom. Man tar ingen risk genom att låta honom försöka.

Jag ser att Jimmie Åkesson insinuerar att han fått garantier under bordet, men han har två skäl att hävda det. Det ena är att försvara beslutet att rösta på Kristersson inför sina egna, och det andra är att hans största dröm är att slå in en kil i Alliansen. Han behöver ju inte direkt anstränga sig, kan vi konstatera.

Jag känner många trevliga sossar. Men i min politiska karta är M och S huvudmotståndare, och det finns en sund och välbehövlig dragkamp mellan klassisk höger och vänster som gör att vi gör varandra bättre. Vi ska inte ge upp den i panik och sätta oss i varandras knän och sedan är det alla mot Jimmie, som kan klä sig i offerkofta och framstå som enda alternativ till allt någon kan tänkas vara missnöjd med.

Jag vill ärligt talat hellre se en ren sosseregering än en alliansregering ihop med MP, av de skäl jag just nämnt.

Jag hoppas alla tar sitt förnuft till fånga och inte ger Åkesson makten att bestämma mer än han redan gör. Jag hoppas C och L antingen röstar igenom Kristersson idag eller också låter man Löfvén regera och bedriver stark opposition.

Det största hotet mot Sverige är att vänster-höger-konflikten suddas ut, för det ger verklig grogrund till nyfascismen.

Sharia är en paria

generic-christ
Jag kan förstå dem som vill inrätta samhället efter sin religions regelverk. Om man tror benhårt att gud kommer att straffa dem som inte lever efter en viss lag är det förstås naturligt och rent av omtänksamt att vilja säkerställa att alla gör så, men detta måste normalt stävjas. Ett samhälle som sätter en guds vilja före medborgarnas hamnar alltid fel, förr eller senare.

Guds vilja styrde i Sverige liksom i övriga världen för inte länge sedan, men vi har tagit oss ur det bit för bit, och vi ska inte tillbaka.

Det pratas mycket om islamister. Så fort en muslim får det minsta makt måste det utrönas huruvida hen någon gång sagt något som kan tyda på att hen anser att guds lag ska råda över människornas. Med viss rätt. Vi vill som sagt inte ha människor i ledande ställning som till exempel strävar efter att återinföra kroppsstraff.

Men det är problematiskt när muslimer som aldrig uttalat något som tyder på att de har en sådan agenda ändå förväntas bevisa att de lagt de så att säga stolliga bitarna av sin religiositet bakom sig, medan vi har en helt annan inställning till kristna företrädare. Muslimer är på något sätt islamister med ett frågetecken efter tills de visat att de inte är det, och även då fortsätter misstankarna pyra – uttalanden vrids och vänds på i jakt på bevis för att man har en dold och ondskefull agenda.

Kristna är istället ”normala” tills de motbevisat det. I vår riksdag sitter minst en kristen kreationist. Förmodligen finns fler. Men ingen argumenterar runt att deras agenda är att förbjuda homosexualitet, återinföra kroppsstraff eller bestraffa hädelse och sex utanför äktenskapet, trots att allt detta även ingår i kristendomen. Det finns inte ens ett ord som motsvarar ”islamist”.

Trump har utsett Matthew Whitaker till vad som i Sverige motsvaras av justitieminister. Whitaker anser att inga domare bör utses som inte är troende kristna. Vad jag sett har det inte ens nämnts i svenska medier.

Tänk om en justitieminister sagt: ”Alla domare i detta land måste vara troende muslimer, för annars kan man inte döma rätt.” Låt det sjunka in.

Jag förespråkar inte att vi ska möta religiösa förtroendevalda med skepsis. Inte alls. Men vi behöver applicera samma standard på alla oavsett religion.

Dvs man har sunda värderingar tills annat bevisats.

Konflikten som behövs

escherSå jag har aldrig tyckt illa om sossar. Mina äldre generationer var i huvudsak hårt kämpande arbetare, som med halvtomma magar och plågade av tandvärk levde ut sina korta liv i dragiga torp, precis som de flesta av er andra etniska svenskars förfäder. Min mormors far var snickare och syndikalist och kämpade för fackföreningar, för Konsums etablering och för att åldringar och barnhusbarn skulle ha en värdig tillvaro – tills han blev moderat resten av sitt nittioåriga liv. Fortfarande rakryggat solidarisk med lidande och behövande. Det finns ingen motsägelse mellan de värderingarna och M.

Jag har alltid varit moderat, men jag har också alltid känt en djup respekt för det goda arbetarrörelsen tillfört Sverige.

Min uppfattning är att det är just konflikten mellan Moderaterna och Socialdemokraterna som gjort Sverige till ett så fantastiskt land. Den dragkamp som präglat det senaste seklet, där partiledarna utmanat varandra och gjort varandra bättre är en av anledningarna till att vårt välstånd, för den har hållit populismen borta. Det faktum att jag röstat M hela livet innebär inte att jag inte uppskattar S. Jag håller bara inte med i sak, för det mesta.

Anledningen till att jag inte vill att S och M ska samlingsregera ihop är egentligen inte meningsskiljaktigheter. Jag tror man skulle kunna fixa till en sorts förvaltande politik. Det finns tillräckligt med överlapp för att åstadkomma kompromisser.

Anledningen är att då skulle kampen vara över. Motståndarna blir kära i varandra, gifter sig och lever lyckliga i alla sina dagar? Nope. Demokrati kräver konflikt och visioner och debatter och kamp. Och när S och M inte längre är polerna politiken kretsar runt kommer missnöjda väljare att dra sig till flankerna. S och M kommer att urvattnas. Och Sverige kommer att ha åtta eller fler småpartier och hela Sveriges politiska karta kommer att ritas om till nästa val.

Det är därför jag är så stark motståndare till ett långtgående etablerat samarbete mellan de båda stora partierna. Många stora och goda reformer har man signerat ihop, och så kan det fortsätta föralldel, men om vi ger upp idag och låter SD bli huvudmotståndare till de partier de hånfullt kallar ”sjuklövern” har vi givit dem mer makt än någonsin.

Jag förstår alla vänner som vill att vi ska skapa en sorts storkoalition för att säkerställa att SDs röster inte räknas alls, men jag ser att det kommer att leda till raka motsatsen.

Det är därför jag vill att deras röster ska räknas, men de ska inte förhandlas med. Dvs de kan inte påverka, men välja. Och om priset är att de sänker regeringen varje år denna mandatperiod genom att rösta på det icke regerande alternativets budgetmotion – ja, då kanske vi får ta det. Men påståendet att de LOVAT sänka varje regering tills någon pratar med dem som nu sprids av många stämmer inte. De har sagt att de KAN göra det. Det är inte alls samma sak. Det är faktiskt svårt för SD att sänka en Alliansregering. För att så ska ske måste de antingen aktivt rösta på en S-motion, eller också måste alla de rödgröna lägga en gemensam motion och SD lägga ner sina röster.

Jag är inte heller emot en ”mittenregering” med C, L, S och MP för att jag tror den skulle åstadkomma Sveriges undergång. Jag är säker på att vi överlever en sådan, även om jag förstås föredrar en regering med Moderaterna i.

Jag är emot mittenregeringar och samlingsregeringar för vad de gör mot Sveriges politiska karta långsiktigt. För att då står Sverige utan stark opposition. För att i nästa val kommer populister och extrema att vara starkare än någonsin.

Vi behöver ändra våra grundlagar så att det blir lättare att regera i minoritet. Regeringsalternativ borde ställas mot varandra precis som budgetmotioner mot varandra och budgetpropositionen. Då får extrempartierna välja, men kan inte kräva motprestationer.

Då fungerar demokratin.

Vi behöver prata med SD

generic-likavärdeSå jag pratar med Sverigedemokrater. Jag känner flera stycken. Några som jag är säker på, andra som jag starkt misstänker.

Och de är faktiskt trevliga. Jag vill säga det, för en gång skrev jag i en artikel att så sällan är fallet, och orden lyftes till ingressen av tidningen ifråga, och det kändes lite trist påhoppigt. Naturligtvis är inte alla inskränkta deplorables. Men de som hör av sig till mig är i regel rätt aggressiva. De som skriver i grupper är det också.

Partiets främsta företrädare, partiets politik och partiets motioner står för nyfascism, främlingsfientlighet, och då främst muslimhat och hat mot folk från Mellanöstern och Afrika, och för slutenhet. Man sprider förvrängd statistik för att sätta skräck i människor och man har en absurd fixering vid vem som får räkna sig som svensk. Dessutom hatar man feminister och vill inte sällan peta tillbaka kvinnor till en underordnad position, och ungefär hälften tycker illa om HBTQ-personer eller står åtminstone inte upp för gruppens rättigheter.

Det är detta som är anledningen till att de vi valt att företräda oss absolut inte ska förhandla med Sverigedemokraterna. Om vi haft direktdemokrati och röstat om varje förslag hade man kunnat göra det, men vi som röstat fram representanter till Riksdagen ska kunna känna oss säkra på att de inte ger efter i frågor som kan dra ner vårt land i en brun sörja.

Vi som tagit ställning mot SD uttrycker oss oftast tyvärr alltför flummigt.

”Vi ska inte prata med SD” låter som om man är rädd för oliktänkande. Ordet som bör användas är ”förhandla”, inte ”prata”. Vi ”pratar” med alla. Vi ”regeringsförhandlar” eller ”budgetförhandlar” inte med SD. Eftersom detta är en tid för regeringsförhandling avstår våra högsta företrädare från att även prata med dem, så att det är klart att inga förhandlingar pågår.

Men vi andra kan förstås prata med sverigedemokrater. Vi BÖR prata med sverigedemokrater. Prat är bra.

”SD är odemokratiska och rasistiska.” Ja, det kan man säga, och ja, det kan man leda i bevis om man börjar med en definition och sedan driver den tesen med olika exempel i en akademisk övning. Jag har själv gjort det på min blogg av och till. Men orden är svepande och möts snabbt med lika svepande påståenden som ”ja men vi vill bara ta emot färre invandrare”, och så blir det rundgång där man pratar förbi varandra.

Jag vill att vi pratar mer och framförallt lyssnar mer. På Facebook, i fikarum, i klubben och i mataffären.

Det är knepigt. Ofta går diskussionerna så här:

”Jag röstar SD på grund av kriminaliteten.”
”Vilken kriminalitet syftar du på?”
”Invandrarna.”
”OK, men kan du precisera vilken kriminalitet som oroar dig?”
”Dödsskjutningarna.”
”Jaha, det är förstås illa. Men du vet att det inte dör fler idag totalt sett än det gjort under tidigare år? Risken att du eller någon du känner blir dödad är alltså inte större än för tio eller tjugo år sedan.”
”Ha! Lev du i din bubbla! Läser du inte tidningarna?!”

Ungefär.

Men jag brukar tänka att för varje människa jag misslyckas med att nå lär jag mig något inför nästa samtal.

Så jag vill slå ett slag för detta med samtal med SD. Vi behöver fler. Många fler. Hela tiden.

Låt detta bli mandatperioden när vi alla pratar med SD.

Utom våra partiledare.

C och L: Stanna i Alliansen!

generic-bridge2010 fick inte Reinfeldt den majoritet man haft i fyra år. SD blev vågmästare. Reinfeldt höll tal på valnatten: ”vi regerar vidare!” Han la sedan till att man skulle söka stöd hos i huvudsak MP. Maria Wetterstrand blev rasande och talade om att det skulle aldrig ske. ”Jag blev så provocerad”, minns jag att hon använde som förklaring senare. Men ilskan la sig, och Reinfeldt II samarbetade med MP och S av och till, och ibland struntade man i det om SD var på Alliansens sida. Från vänstersidan hördes oavbrutet varianter på ”i nio fall av tio röstar SD med Alliansen”, som någon sorts ganska ologiskt bevis på ”ondska genom åsiktsöverlapp”.

Regeringen Reinfeldt avgick på valnatten 2014, och det retade många moderater. Men det många missar är att han hade sagt att han skulle göra det under hela valrörelsen. Det var en taktik för att få borgerliga väljare att inse att det var dåligt att välja SD om man ville ha moderat politik, eftersom han bara skulle fortsätta regera om Alliansen blev det största alternativet. Det var en taktik som mycket väl hade kunnat fungera. Men när den inte gjorde det blev han förstås tvungen att lämna över – annars hade han ju ljugit. För mig är det logiskt. Man kan inte säga ”om du inte röstar på oss kommer vi att avgå” och sedan inte stå för det.

Regeringen Löfvén har kunnat regera ifred för att Alliansen ansett att ordning och reda är viktigare än ministerposter och att styra över budgeten. Man har valt att inte bråka, på gott och ont. Istället har man fått igenom sin politik med motioner. Det stör många, men det är en inställning som ändå har en inneboende logik.

Många DÖ-hatare har glömt att utan DÖ hade det blivit extraval. Och det är verkligen ingen drömlösning. Det kostar i alla ändar. Dels i faktiska utgifter, men det är också påfrestande för landets ekonomi, för vår export, för vår valuta och allt annat som är avhängigt av en fungerande parlamentarisk situation. Och garanterat hade ingenting förändrats. Extravalet var bara ett utfall av Löfvénsk grinighet med en touch av hämnd för att man lagt en budgetmotion som vunnit. Jag delar förstås bedömningen att Anderssons budgetar varit skadliga för Sverige, men ett extraval hade också varit det.

SD har röstat för Löfvénregeringens propositioner i runt 75 procent av fallen, och vänstersidan verkar nu ha glömt att det betyder”ondska genom åsiktsöverlapp”.

Men drömmen om extravalet som lösningen på alla problem har nu återuppstått – märkligt nog på vänstersidan, som ju har minst att vinna på ett sådant. ”Nu måste talmannen skynda på så vi kan ha vårt extraval”, men det enda som möjligen kan ändra sig är att Alliansen blir större än de rödgröna. Annars kommer situationen vara densamma. Tre block, och inget har majoritet.

Folk har inte ångrat sig.

Det för mig mest svårbegripliga är den nya inställning hos C och L som säger att det är helt omöjligt att regera i minoritet.

Det har det inte varit de tidigare åtta åren. Så vilken är skillnaden?

Jag har frågat och frågat och jag får inga svar som hänger ihop logiskt.

Det vanligast är:

”Vi är mindre än de rödgröna. Så vi skulle vara beroende av SDs aktiva stöd om det blir en omröstning där blocken står emot varandra.”

Ja. Men skillnaden är bara symbolisk, eftersom SD aldrig lägger ner sina röster. Det är klart att det är irriterande och sårande för självkänslan att behöva partiets stöd. Men det förändrar inget i sak. Går de emot förlorar man. Så har det varit i åtta år. Man måste ha med dem på banan om man inte får med S.

Men plötsligt är det helt omöjligt att regera i minoritet utan totala garantier från motståndarsidan om evig trohet.

Ingen behöver tveka om var jag står när det gäller SD. Jag har skrivit något hundratal artiklar och blogginlägg om dem i snart tio år, och säkert tusentals facebookinlägg där jag diskuterat partiets politik. Jag är livrädd för nyfascismen i Sverige och jag tycker hjärtligt illa om de värderingar partiet står för. Men jag är också pragmatisk.

Vi ska inte regeringsförhandla med dem. Vi ska inte budgetförhandla. Vi ska absolut inte politikutveckla med dem. Det har alla allianspartier lovat väljarna, och det var ett villkor för min röst och för många andras. Vi vill vara säkra på att våra partier bedriver en politik som inte påverkas av främlingsfientlighet och isolationism.

Men att ta emot deras passiva stöd, dvs en röst utan föregående förhandling, måste vara acceptabelt. Det skadar inte Sverige på någon fläck om SD röstar på Alliansens budget eller på andra motioner. Så SD har sagt att de inte kommer att släppa fram en Alliansregering utan förhandlingar. Well. Om Löfvéns budget fallit lär Löfvén släppa fram Alliansen. Allt annat vore fånigt. Och gör han inte det har Sverige i alla fall fått en borgerlig budget. Att få igenom en sund budget är enligt min uppfattning viktigare än att få regera. Låt honom då sitta kvar och tjura i sin övergångsregering, och bedriv politik i Riksdagen istället. Ekonomin är för många det viktigaste skälet att rösta borgerligt, och partierna sviker väljarna om man inte ens försöker lägga en budget.

Och det är också viktigt att SD får vara med och välja politikinriktning. Jag tyckte inte det förr när de var mindre, men nu när de växer både i LO-led och moderatled behöver de tvingas bekänna färg. De kan rösta ner alla regeringar och få hurrarop från sina väljare, men när de sätts i en situation där de måste välja mellan en vänsterbudget och en Alliansbudget kommer en stor del av deras kår att surna oavsett val.

Jag är glad att M nu tänker lägga en budget. Jag hoppas hela Alliansen hänger på.

In all fairness måste förstås övergångsregeringen också få lägga en riktig budget som motsvarar deras politik, så att väljarna ser skillnaden, och inte bara en tjänstemannabudget.

Sedan gör riksdagen sitt jobb och väljer i enlighet med vad ledamöterna uppfattar att deras väljare vill.

Och så har demokratin fungerat, och Alliansen består.