Vi hade egentligen inte tänkt stanna. Det är ju söndag.

Men när vi närmar oss Montpellier börjar vingårdarna dyka upp, och vi väljer en liten lantbutik, som säljer både många sorters lokalt vin, porslin och annan typisk mat, såsom ris (jo, man odlar ris i södra Frankrike) och salt.

Disken i trä vid kassan är också en plats för dégustation, och de små, typiska glasen står redan och väntar på oss när de tidigare gästerna gått ut med sina inköp.

Vi befinner oss i Aigues-Mortes i Languedoc, och lantvinerna här går under namnet Sable-de-Camargue.

Madame berättar att området tidigare varit helt under vatten, vilket resulterat i att all mark egentligen är sand.

1880 kom vinlusen, och dödade nästan alla vindruvsplantor i hela Europa. I spåren av denna katastrof kom man på att eftersom lusen inte kunde leva i sanden kunde plantor planteras i de sand, och odlingarna i området startade därför 1890.

De är kända för sina grå viner. Gris (s:et ska inte uttalas) på franska. Det är egentligen röda druvor, eller röda blandade med vita, som pressas omedelbart utan maceration. Det betyder att det inte är vare sig rosé eller vitt, utan snarare … ja. Pissgult. Eller ljust gyllengult, för att vara mer poetisk.

Druvorna är fortfarande främst grenache, i sina olika färger: Blanc (som på den lokala dialketen uttalas ”blang”, dvs rimmar på Kling och Klang), gris och rouge, blandat med lite syrah och andra sorter.

Gris-vinet är lätt och flyktigt. Det försvinner så fort att sekunden efter att man svalt är det glömt. Men det gör inget – det var gott medan det varade, och priserna är trevliga.

Vi köper en låda med sex flaskor gris à €4, och vi köper en dunk, eller vrac, med söt muskat för kaffepengar. Det verkar göra Madame nöjd, för vi får en dyrare flaska vitt sandvin i present. En massa porslin och lite salt halkar också med. Det matchar det vi redan har hemma, och jag har alltid velat ha en porslins-pichet.