Jag kommenterar rätt ofta tidningsartiklar och blogginlägg. Anledningen är en sorts oförmåga att hålla tyst, skulle jag säga. Eller också en vilja att rätta till, föra fram nya argument, påverka, diskutera, lära. Det finns en rad skäl, som kan petas in lite varstans längs en skala från Mycket Ädla Motiv till irrationella eller rent av egoistiska.

Aft0nbladet har en Facebook-baserad lösning. Den kom enligt deras förklaring till för att om inte hindra så i alla fall krångla till det för nationalisterna som i horder under pseudonym öste ur sig sitt främlingshat under varje artikel. Och jag kan hålla med. Ibland blev det nästan fånigt. En artikel om amning, skönhet eller dåligt väder kunde generera ”detta är flyktingarnas fel”-kommentarer i en iver som hade gjort Cato avundsjuk.

Men de som kommenterar under artiklarna är till stor del samma människor. Det är lite märkligt, för det finns kanske tio miljoner svensktalande människor i världen, och bara femtio av oss skriver återkommande under ABs ledare.

Efter ett par år har jag insett att vissa av dem satt i system att trakassera. Det kunde se olika ut.

• De känner igen mitt namn och skriver något diffust hånfullt som ”är du på riktigt” eller ”du är ju [otrevligt adjektiv]”.
• Jag skriver en kommentar i en fråga, och ställs plötsligt till svars för åsikter jag kanske inte har, och som helt saknar relevans för frågan. ”Du tycker ju att …”. ”Men det har jag inte skrivit …” ”Men du tycker det!” ”Jag vill inte diskutera den frågan nu. Min kommentar handlar inte om det. Jag vill prata om en sak i sänder.” ”Jaså? Vågar du inte prata om detta?!”

Nästan alltid hänger påhoppen ihop med en bristande förmåga att bygga en argumentation runt fakta och logik. Ibland kan det dock handla om människor som visserligen kan argumentera, men som inte inser att när man kommer till en punkt där alla fakta är utdragna i ljuset och man ändå fortfarande tycker olika är det dags att ge upp. Agree to disagree. De måste helt enkelt vinna, och när jag vill avsluta ”diskussionen” respekteras inte det, och då kommer glåporden. Ibland är jag flumvänster. Ibland egoistisk höger. Ibland kan jag enligt meningsmotståndare inte uttrycka mig på korrekt svenska.

Detta gjorde att jag ett tag inte hade lust att kommentera alls. Det blev liksom inte värt det. Ändå var det trist, för då hade ju liksom trollen vunnit. De hade skrämt bort mig. Tystat mig. 

Jo. Jag skulle förstås kunna bara kommentera och sedan strunta i vad som skrivs under min kommentar. Egentligen. Det har hänt att jag har gjort det. Men dialogen med de sunda kommentatörerna, som kanske inte håller med, men som håller en god ton, blir förstörd.

Men så kom jag på att jag faktiskt kan använda Facebooks blockeringsfunktion mot dem som inte beter sig på ett för mig acceptabelt sätt. Jag insåg att jag helt enkelt välja bort trollen och deras destruktiva energi. Låta dem spricka och försvinna från min horisont för alltid.

Det är inte en raffinerad hämnd, för den som blir blockad inser sannolikt inte ens vad som hänt, utan tror jag tagit bort hela mitt inlägg, eller att AB haft ett tekniskt fel, vilket i sig inte är ovanligt. Men det ger en mycket trevligare miljö.

Hittills har kanske ett femtontal individer blivit svartlistade på detta sätt, och det blir en eller ett par nya varje vecka.

Det ligger en lite större moral i detta.

Vi behöver nog generellt bli bättre på att ta oss rätten att definiera våra gränser och att stänga ute dem som inte kan hantera dem.

Skål i kamomillte för det!