Den rättfärdigade etniska rensningen

Så under mitt inlägg om Ilan Pappé igår dök de vanliga anklagelserna upp:

1. Han är ”vänster”.

2. Han är en ”aktivist”.

3. Han ”sågas av den akademiska världen”.

Det är en av AIs många baksidor – alla kan fråga ”vad finns det för kritik mot” och sedan låtsas vara pålästa i frågan.

Så eftersom jag behövt besvara dessa anklagelser av och till under det senaste året kommer här min egen icke AI-genererade analys av vad som stämmer och inte. Spara gärna mitt blogginlägg nedan till nästa gång någon hävdar att Pappé är ”motbevisad”.

1. Han är absolut ”vänster”. Men det har inte med hans böcker och forskning att göra. Ingenstans har jag sett honom propagera för att staten ska äga produktionsmedlen. Och, fun fact, det var även de tidiga sionisterna. Vad är en kibbutz om inte ett kollektiv?

2. Det är klart att han är en aktivist – vad han helst vill är, precis som jag, att se en stat med alla israeler och palestinier i, med lika rättigheter för alla. Men det faktum att du har en politisk vilja förtar inte resultaten av hans forskning.

Det går förstås att anklaga honom för att drivas av en agenda, om man vill. Men det är ett faktum att den agendan är en konsekvens av hans forskning och inte ett motiv för den. Återkommer till det.

3. Sågas han av ”den akademiska världen”? Nope. Bara av enstaka israeliska akademiker som absolut också har en agenda.

Anklagelserna kokar ner till bevisbörda. Den som påstår att han förvränger och slarvar med källor behöver visa detta, och det har ingen lyckats med. Hans källor är vedertagna och nästan alltid israeliska – formella dokument och välkända uttalanden.

Samma sak med detta att han är ”sågad”. Jag har inte sett någon oberoende historiker ”såga” honom.

Bara Benny Morris. Och här är deras gemensamma historia:

Enligt gammal brittisk lag, som även gällde i Israel, avklassificeras hemligstämplade dokument efter 30 år, så 1978 släpptes allt som gällde 1948. Pappé, Morris och en handfull ytterligare unga historiker, som senare blivit kallade ”the new historians”, gick igenom dem – Pappé som ett led av hans doktorsavhandling – och det var då det gick upp för dem precis hur utstuderad och grym israelernas plan för att fördriva palestinierna så fort britterna drog sig tillbaka var. Det är det jag menar med att Pappés forskning var upphov till hans aktivism och inte tvärtom. Fram tills dess beskriver han sig själv som relativt patriotisk. Han hade gjort militärtjänst och stridit vid The Golan Heights.

The new historians” var bland annat Ilan Pappé, Benny Morris och Avi Shlaim, och de var länge faktiskt rätt överens om Israels många övergrepp och brott mot mänskligheten i samband med statens skapande.

Men runt 2002 ändrade sig Morris delvis, och backade från tidigare åsikter, och det var då schismen mellan honom och övriga startade.

Så vi behöver hålla isär fakta och slutsatser. Ingen har mig veterligt ifrågasatt några av de fakta The new historians grävt fram. Det går ju liksom inte. Vad Morris däremot ifrågasätter är de slutsatser de, inklusive han själv, dragit. Och grovt förenklat kan man säga så här:

Den tidigare slutsatsen, som även varit hans, var att Israels mål var etnisk rensning av så mång palestinier som möjligt, men 20 år senare ändrade han sig till att de 750 000 mördade och fördrivna palestinierna in själva verket i huvudsak hade valt att fly själva, som en konsekvens av det så kallade ”inbördeskriget”.

Men sedan ändrade han sig igen. Två år senare hävdade han i en intervju, se längre ner, att det visst var etnisk resning, men att den var motiverad eftersom ”araberna” hade så mycket land och judarna liksom förtjänade att få ta över Palestina.

Det ska sägas att är den ende som fortfarande lever i Israel. Övriga har mer eller mindre frivilligt lämnat landet eftersom det inte går att verka där som kritiker av Israels historia.

Morris nekar alltså inte till israeliska massakrar och våldtäkter med mera. Hans slutsats är visserligen till viss del att en del av fördrivningarna i själva verket var ”frivillig” flykt, men den punkt han verkligen ändrat sig på är huruvida den etniska rensningen var motiverad.

Ni läste rätt.

Han håller med om att israelerna etniskt rensade palestinierna, men anser numera att det var rätt gjort.

Den tydligaste och mest kända intervjun med honom gällande detta gjordes av Haaretz.com 2004:


När etnisk rensning är rättfärdigad

Benny Morris, i årtionden har du forskat om sionismens mörka sida. Du är expert på grymheterna 1948. Rättfärdigar du i slutändan allt detta? Är du en förespråkare för överföringen 1948?

”Det finns inget rättfärdigande för våldtäktshandlingar. Det finns inget rättfärdigande för massakrer. Det är krigsförbrytelser. Men under vissa omständigheter är utvisning inte ett krigsförbrytelse. Jag tror inte att utvisningarna 1948 var krigsförbrytelser. Man kan inte göra en omelett utan att krossa ägg. Man måste smutsa ner händerna.”

Vi talar om dödandet av tusentals människor, förstörelsen av ett helt samhälle.

”Ett samhälle som syftar till att döda dig tvingar dig att förstöra det. När valet står mellan att förstöra eller att bli förstörd är det bättre att förstöra.”

Det är något kyligt med det tysta sättet du säger det på.

”Om du förväntade dig att jag skulle brista ut i gråt, beklagar jag att göra dig besviken. Det kommer jag inte att göra.”

Så när befälhavarna för Operation Dani står där och observerar den långa och fruktansvärda kolonnen av de 50 000 människor som förvisats från Lod och vandrar österut, står du där med dem? Rättfärdigar du dem?

”Jag förstår dem definitivt. Jag förstår deras motiv. Jag tror inte att de kände några samvetskval, och i deras ställe skulle jag inte ha känt några samvetskval. Utan den handlingen skulle de inte ha vunnit kriget och staten skulle inte ha uppstått.”

Du fördömer dem inte moraliskt?

”Nej.”

De utförde etnisk rensning.

”Det finns omständigheter i historien som rättfärdigar etnisk rensning. Jag vet att denna term är helt negativ i 2000-talets diskurs, men när valet står mellan etnisk rensning och folkmord – förintelsen av ditt folk – föredrar jag etnisk rensning.”

Och det var situationen 1948?

”Det var situationen. Det var vad sionismen stod inför. En judisk stat skulle inte ha uppstått utan att 700 000 palestinier hade fördrivits med rötterna. Därför var det nödvändigt att rycka upp dem med rötterna. Det fanns inget annat val än att fördriva den befolkningen. Det var nödvändigt att rena inlandet, gränsområdena och huvudvägarna. Det var nödvändigt att rena byarna från vilka våra konvojer och bosättningar besköts.”

Uttrycket ”att rena” är hemskt.

”Jag vet att det inte låter trevligt, men det är den termen de använde då. Jag anammade den från alla dokument från 1948 som jag är fördjupad i.”

Det du säger är svårt att lyssna på och svårt att smälta. Du låter hårdhjärtad.

”Jag känner sympati för det palestinska folket, som verkligen genomgick en svår tragedi. Jag känner sympati för flyktingarna själva. Men om önskan att etablera en judisk stat här är legitim, fanns det inget annat val. Det var omöjligt att lämna en stor femtekolonn kvar i landet. Från det ögonblick då Yishuv [den judiska gemenskapen i Palestina före 1948] attackerades av palestinierna och därefter av arabstaterna, fanns det inget annat val än att utvisa den palestinska befolkningen. Att rycka upp den med rötterna under krigets gång.

Kom ihåg en annan sak: det arabiska folket fick en stor del av planeten. Inte tack vare sina färdigheter eller sina stora dygder, utan för att det erövrade och mördade och tvingade dem det erövrade att konvertera under många generationer. Men i slutändan har araberna 22 stater. Det judiska folket hade inte ens en stat. Det fanns ingen anledning i världen till varför det inte skulle ha en stat.” Därför, ur min synvinkel, övervann behovet av att etablera denna stat på denna plats den orättvisa som utsattes palestinierna för genom att rycka upp dem med rötterna.”

Och moraliskt sett, har du inga problem med den gärningen?

”Det stämmer. Inte ens den stora amerikanska demokratin kunde ha skapats utan förintelsen av indianerna. Det finns fall där det övergripande, slutgiltiga goda rättfärdigar hårda och grymma handlingar som begås under historiens gång.”

Och i vårt fall rättfärdigar det effektivt en befolkningsförflyttning.

”Det är vad som framträder.”

Och du tar det med ro? Krigsförbrytelser? Massakrer? De brinnande fälten och de ödelagda byarna i Nakba?

”Man måste sätta saker i proportion. Det här är små krigsförbrytelser. Sammantaget, om vi tar alla massakrer och alla avrättningar 1948, kommer vi till cirka 800 som dödades. I jämförelse med massakrerna som utfördes i Bosnien är det bara nonsens. I jämförelse med massakrerna som ryssarna utförde mot tyskarna vid Stalingrad är det hönsfoder. När man tar hänsyn till att det var ett blodigt inbördeskrig här och att vi förlorade hela 1 procent av befolkningen, märker man att vi uppförde oss mycket bra.


Följ diskussionen på Facebook:

Parallellt med Hitler

I sida efter sida beskriver Ilan Pappé hur utstuderad och systematisk den etniska rensningen av palestinierna, eller snarare ”de smutsiga araberna”, var. Sionisterna började redan på 20-talet träna sina soldater. De samarbetade med den brittiska ockupationsmakten när de skulle bestraffa uppstudsiga byar. De hade långt i förväg skapat en plan över palestinska byar och en strategi för hur befolkningen en dag snabbt skulle kunna antingen mördas eller fördrivas från sina hem.

Från början var planen att de skulle få ta över hela Mandatory Palestine, trots att de bara ägde 5,8 procent, och då gällde det att snabba på med rensningen.

Det som slår mig är hur dessa fruktansvärda planer togs fram parallellt med nazisternas. Samtidigt som Hitler planerade för att göra sig av med alla judar från Tyskland satt sionister i Palestina och smidde samma planer för palestinierna. Och visst. Hitler valde mord framför fördrivning, medan sionisterna föredrog fördrivning framför mord fram till folkmordet i Gaza, men de underliggande resonemangen var desamma. Man ville ha ett land fritt från den folkgrupp man föraktade.

Det som också slår mig är likheten mellan judarna i Europa och palestinierna. De visste att Hitler respektive sionisterna planerade att göra sig av med dem. Det fanns väldokumenterat i Mein Kampf respektive Balfour-deklarationen samt diverse andra dokument och uttalanden. Och ändå hoppades så många att det skulle liksom lösa sig med tiden.

Den stora skillnaden är förstås att medan tyska judar aldrig hade kunnat kämpa emot nazisterna på grund av hur få de var utan borde ha flytt i god tid var ju palestinierna i majoritet. Hade de bara organiserat sig i tid och varit beredda när britterna lämnade borde de på grund av sin folkmängd ha kunnat försvara sig och fördrivit sionisterna i tid. Den folkgrupp som så många kletar terrorstämpel på var snarare naiva som lamm som leds till slakt.


Följ diskussionen på Facebook:

”Befria Palestina” = du hatar judar

Få kändisar har gjort mig så besviken som Jerry Seinfeld. Jag har sett alla avsnitt. Många flera gånger om. Han var aldrig min ultimata favorit, men som många andra uppskattade jag humorn massor. Hans insats som skådis var lite B, men det gjorde inte så mycket eftersom de andra var suveräna.

Den avancerade humorn måste förstås komma ur en hög intelligens, har jag alltid tänkt – både IQ och EQ. Du behöver en avancerad förståelse för hur människor resonerar kombinerat med suverän logisk förmåga för att skapa skämt som lever kvar i generationer. Ungefär.

”’Befria Palestina’ är, för mig, bara … du är fri att säga att du inte gillar judar. Säg bara att du inte gillar judar. Genom att säga ’Fritt Palestina’ erkänner du inte vad du egentligen tycker. Så det är faktiskt – jämfört med Ku Klux Klan tycker jag faktiskt att Klanen är lite bättre här, eftersom de kan komma rakt ut och säga: ’Vi gillar inte svarta, vi gillar inte judar.’ Okej, det är ärligt.”⁠

Det finns många fler citat. Alla pekar åt samma håll.

Betänk all den hjärnkapacitet han besitter, och han saknar helt fullständigt förmåga att förstå varför människor kan bry sig om en hel folkgrupp som förföljts och fördrivits i snart åttio år. Han hade kunnat argumentera för att Palestina-rörelsen är felinformerad eller skev eller femtielva andra mer eller mindre konstruktiva poänger som alla hade varit bättre än bara ”ni hatar judar”.

Och när jag ser tillbaka på serien inser jag hur få de var – de skådespelare som inte antingen var vita (judar eller andra) eller ickevita men stereotyper, som Babu Bhatt. Jag har inget egentligen emot stereotyper i humorserier så länge de beskrivs med värme, som Raj och Howard i Big Bang Theory, och det är nog därför jag inte reagerat förrän nu, när jag minns de gamla avsnitten i det perspektiv hans nya uttalanden ger.

Så om vi lägger ihop det faktum att ickevita för Seinfeld sällan kan bara vara människor utan istället en sorts parodi med det faktum att han helt saknar förmåga att empatisera med palestinier trots allt de varit med om står det klart att denna man är arketypen av en rasist.

Vi var bara för naiva för att se det.


Följ diskussionen på Facebook:

Demokrati är inte motsatsen till terrorism

Widar Andersson är nu jättearg och kallar sina medmänniskor ”patrask”, eftersom de bara fördömer Israel.

Han har insett att vanliga människor kan begå vad han kallar ”terrordåd”, och dessa vanliga människor är förstås palestinier.

Israels terrordåd mot det palestinska folket verkar han ursäkta med att de är en demokrati.

Skiljelinjen går mellan ”demokrati” och ”terrorism”, menar han.

För mig låter det som om den går mellan äpplen och hundvalpar. De båda substantiven har inget med varandra att göra.

Motsatsen till demokrati är diktatur, förstås, och motsatsen till terrorism är … pja … att inte begå terrordåd.

Både demokratier och diktaturer kan begå och inte begå terrordåd, förstås.

Israelisk terror, mord, fördrivning, fängslande av oskyldiga, många barn, tortyr, apartheid, illegal ockupation och nu folkmord viftar han undan med att man inte måste ”ropa hurra för allt som regeringen i Israel gör”.

Han frågar sig hur människor som inte är onda kan begå fruktansvärda dåd, och berättar om en av gisslan som hade bra samtal med en av sina vakter. Och det är ett faktum att en fjärdedel av de i gisslan som släpptes tidigt hade utvecklat vänskapsrelationer med dem. En gjorde till och med en film om den familj hon levat med. Andra torterades, absolut. Många palestinier hatar israeler. Men inte alla.

Detta ska jämföras med hundra procent horribla berättelser från israeliska fängelser om svält, tortyr, våldtäkter så att anusar spricker, förnedring, och många dör av tortyren och deras familjer får aldrig tillbaka deras kroppar. Men. Israel är ju en ”demokrati”, och det måste var en tröst för familjerna till de ihjältorterade barnen.

Vi tar det igen. Hatet hos de Gazabor som vaktade gisslan var trots allt bara partiellt, trots att Israel fördrivit deras familjer från sina hem, mördat deras vänner och familjemedlemmar i ständiga illegala räder, skjutit prick på barn från muren, hållit dem under illegal blockad så länge de kan minnas. Hatet hos de israeliska fångvaktarna är hundraprocentigt. B’Tselems rapport är tydlig. Det finns inga undantag.

Jag försvarar ingalunda gisslantagningen. Än mindre de fall där gisslan torterades, förstås. Jag bara konstaterar det avskyvärda hyckleriet i att över tiotusen palestinier varav åttio procent är fängslade utan dom torteras dagligen och det viftas undan med att man inte måste ”ropa hurra”.

Han är vidare arg över att ingen bryr sig om att prata om Hamas. Och vad ska vi säga om Hamas som inte redan är sagt? Do tell!

Och han hade lyssnat på ett förstamajtåg där bara Israel kritiserades och inte Iran (?!). Varför just Iran? Världen är full av diktaturer som är lika illa, om inte värre. Om man anser att en förstamajtalare måste uttala sig om alla diktaturer i världen ska väl talaren komma med en rätt lång lista? Världens tråkigaste tal lär det bli.

Vi i det ”patrask” som bryr oss om palestinier är förbannade över att Sverige stöttar israelisk terror och håller på att utplåna det palestinska folket från sitt hemland – ett projekt som nu pågått i snart 80 år. Vi vill se sanktioner, fördömanden från våra politiker och åtgärder. Vi har redan sanktioner mot Iran. Israel är en illegal ockupationsmakt som dag för dag, bit för bit, tar över alltmer av Palestina genom mord och fördrivning, och vi i Sverige är medansvariga i detta.

Fler blogginlägg: Israel-Palestina-konflikten efter 7 oktober 2023


Följ diskussionen på Facebook:

Narrativet om Iran spricker

Ju mer jag försöker förstå situationen i Iran, desto mer komplicerad känns den.

Iranska judar tågar mot Israel och det sionistiska projektet. De har en mångtusenårig historia i landet och menar att de alltid känt sig trygga där och behandlats väl. Klippen som cirkulerar visar en för mig förvånansvärd solidaritet med regimen.

Detta fick mig att läsa på om judars nutidshistoria i Iran. Här är en sammanfattning:

De var 150 000 när Israel bildades, men Israels behandling av palestinierna ledde till antijudiska känslor, och en tredjedel av dem, de fattigaste, flyttade. De som stannade kvar var högutbildade och väl representerade. Många judiska studenter var med i revolutionen.

När Khomeini tillsattes ska han ha uttryckt hur viktig Moses är för Islam, att ”våra judar” är en helt annan sort än de ”blodsugande sionisterna” och han utropade en fatwa att judar skulle skyddas.

Många har ändå lämnat Iran sedan dess, och bara runt niotusen återstår, men vad jag hittat skedde aldrig någon fördrivning. Det verkar mer vara en konsekvens av landets svårigheter i stort, med sanktioner med mera.

Jag menar. Det är en sak att inte våga uttala stöd för Israel för att man är rädd för repressalier. Men dessa människor tågar och uttrycker sitt raseri över Israel, som ju bombat deras synagoga, till journalister.

Så hur kan det komma sig att dessa niotusen, som Israel säger sig vilja befria, åtminstone delvis står på den fruktansvärda förtryckarregimens sida?

Stockholmssyndrom?

Är de lite korkade?

Eller har vi europeer missat något?

Samtidigt cirkulerar ju också klippet på nunnan som attackerades i Jerusalem – antar att alla sett det, och det kommer alltmer fram hur illa kristna behandlas av israeler. Ben Gvir säger att det är en judisk tradition att spotta på kristna och inget att uppröras över.

Narrativet muslimer = onda = hatar judar och kristna, som svensk tokhöger gillar att älta, behöver verkligen dras ut i solen.

Det kanske spricker där.

Fler blogginlägg: Israel-Palestina-konflikten efter 7 oktober 2023


Följ diskussionen på Facebook:

Starmers yttrandefrihetsproblem

Storbritannien har ett tydligt yttrandefrihetsproblem.

Terrorklassandet av Palestine Action (vill inte bli straffad av fb:s korkade AI-polis) och förbudet mot att säga ”globalize the i*tifada” med mera har bitit dem i rumpan.

När vanliga seniora britter fängslas för att de bär på en skylt skapar det inte direkt sympatier för Israel. Inskränkning av det fria ordet är alltid vanskligt, och Storbritannien har gått förbi den punkt där en väsentlig del av samhället tycker det känns både fånigt och obehagligt.

Det hemska knivdådet av Essa Suleiman, som försökte knivhugga judar, splittrar Storbritannien än mer. Det finns många som ropar på tuffare tag mot Palestinarörelsen. Fler inskränkningar, mer förbud.

Men han var inte en del av den rörelsen. Han har tidigare knivhuggit poliser, en schäfer och en kompis, och han har länge varit inlagd på psykvård. Det är möjligt att valet av offer just denna gång berodde på sånt Palestinarörelsen yttrat, men det är såvitt jag hittat inte klarlagt idag – precis som när det gäller terrordådet på Bondi Beach.

Men nu ställs allt på sin spets, som i en minirevolution. Ett demokratiskt samhälle kan bara upprätthålla en inskränkning av yttrandefriheten så länge den har stöd hos majoritetsbefolkningen. Och när ropen på fler förbud ökar med hänvisning till knivdådet ökar också motståndet. Britterna drar sig mot kanterna och tvingas välja sida.

Och som alltid är det så att de allra flesta av oss som står på palestiniernas sida är, som Peter Beinart en gång sa till Jon Stewart, samma sorts människor som hade försvarat judar med samma passion ”when we were in trouble”, det vill säga konsekventa antirasister, och några Palestinasupportrar är förstås faktiska antisemiter. Vi i den klara majoriteten konsekventa antirasister kommer förstås inte att bli det bara för att lagens långa arm missbrukas, men när vi attackeras genom att racka ner på vår yttrandefrihet riskerar det att leda till minskad empati för judars mycket verkliga utsatthet hos just den grupp aktivister som annars hade slagits som hårdast för att motverka den.

Fler blogginlägg: Israel-Palestina-konflikten efter 7 oktober 2023


Följ diskussionen på Facebook:

Finns omvänd rasism?

”Det är lika illa med alla sorters rasism!”

Hm.

Finns omvänd rasism?

Det är en diskussion som ofta dyker upp. Den har samma mekanismer som ”finns kvinnor som föraktar män?”.

Och min uppfattning är att det är fel fråga att ställa.

Självklart finns människor som förtryckts av ett specifikt folkslag, och kvinnor som förtryckts av män, som kletar sitt hat på samtliga i förtryckargruppen, och självklart är det orättvist.

Men frågan som spelar roll är huruvida detta spelar roll och om så är, vad man gör åt problemet.

Rasism och sexism har det gemensamt att en grupp med makt på grund av förakt mot en grupp som saknar makt fortsätter förtrycka den gruppen. Vi behöver hitta de mekanismer som får förtrycket att fortsätta pågå och adressera dem.

Starka kvinnor lyfte oss ur vårt faktiska förtryck, där vi inte ens var myndiga och absolut inte hade samma rättigheter som våra bröder. Och när det arbetet var gjort och vi var jämställda ”på papperet” började de leta efter mer subtila problem som tiotusentals år av kvinnoförtryck resulterat i. Och där någonstans fanns självklart kvinnor som inte såg skillnad på män som inte var förtryckare och de som var det. Omvänd sexism.

Samma sak med de folkgrupper som utsatts för förtryck, som svarta i USA. Det finns förstås svarta som avskyr alla vita, eftersom de aldrig träffat någon bra vit person. Omvänd rasism.

Men medan traditionell rasism och sexism behöver lösas genom att föraktet för dem man förtryckt och nu fortfarande föraktar och som uttrycks med exvis ord som n-ordet och ”batikhäxor” adresseras på djupet genom utbildningsinsatser i skolor och på arbetsplatser med mera behöver den omvända rasismen och sexismen på kort sikt adresseras genom att förklara att det är ”inte alla vita”/”inte alla män”. Det är allt man kan göra. Offret för rasism eller sexism har rätt till sin upplevelse.

Den omvända rasismen/sexismen som problem löses på lång sikt genom att den traditionella upphör att existera. Det finns ingen annan väg. Du kan inte uppfostra en förtryckt folkgrupp till att inte avsky sina förtryckare.

Judar i Europa var utsatta för traditionell rasism, och den måste adresseras på samma sätt som rasism mot svarta och sexism, genom avståndstagande och erkännande av de mekanismer som fått judar att behandlas illa under över tusen år.

Palestiniernas rasism är omvänd.

Det är där alla går vilse.

Genom att ideligen upprepa att problemet i Israel-Palestina-konflikten är palestiniernas rasism – ”de får lära sig i skolorna yadayada” och inte israelernas, som är kopplad till ett verkligt och många gånger tydligt uttryckt förakt för palestinierna som människor, har vi agerat precis som om Martin Luther King bemötts med ett ”vi vita har inga problem med svarta, problemet är DIN rasism mot oss – om du, MLK, bara slutar hata oss vita kommer allt att lösa sig”.

Ingen rasism är rätt. Men omvänd rasism löses som sagt i första hand genom att adressera det förtryck som skapat det, och inte genom rasiststämpling.

Fler blogginlägg: Israel-Palestina-konflikten efter 7 oktober 2023


Följ diskussionen på Facebook:

Mina källor är inte hamaspropaganda

”Du har gått på hamaspropaganda!” får jag ofta höra. Den organisationen hör vi i princip aldrig ifrån, eftersom de flesta journalister konsekvent vägrar prata med deras ledning.

Mina nyhetskällor är inte egentligen mainstream media som CNN och MSNBC och absolut inte svenska medier, utan alltmer har det blivit Israels äldsta tidning Haaretz.com, som jag rekommenderar alla att prenumerera på (man kan ta en billig prenumeration, säga upp den, när de frågar varför säga att den är för dyr, och då får man ett bättre permanent pris). Många menar att det är en ”vänsterblaska”, vilket egentligen bara betyder att den är kritisk mot regimen i Israel, men de är inte kritiska mot landet som sådant.

Vidare följer jag Al Jazeera English. Ja, de är partiska, men deras källor är trovärdiga. Och jag vet att de en gång spred lögnen om svensk socialtjänst, och jag har läst deras försvar, som var att representanter för Sverige vägrade prata med dem. Eftersom de är finansierade av Qatar har de råd med god journalistik.

Andra bra källor är Zeteo med Mehdi Hasan. Han hittar riktigt bra intervjuobjekt med djup insikt. Och om man orkar lyssna på en massa bråk har Piers Morgan Uncensored ofta gäster med djup insikt. Han har gått samma väg som jag – från pro-Israel till inbiten kritiker. Christiane Amanpour och hennes exman har programmet Ex files, med massor av bra information om framförallt Iran.

BBC, France24 och DW har också matnyttig information.

”Men andra sidan då?”

Jag vill ju hävda att amerikansk mainstream media och de europeiska kanalerna är rätt opartiska, och utöver det har jag ju som bekant många som följer mig på Facebook och gör allt för att säga emot mig, så det finns inte egentligen några argument jag saknar.

För mig är det inte superviktigt att medier inte är partiska. Med en varierad kost får man i sig det de måhända inte tar upp. Det centrala är att de inte är fula i sina vinklingar, slarvar med källor eller, som i fallet Fox News med flera, gång på gång blåljuger.

Fler blogginlägg: Israel-Palestina-konflikten efter 7 oktober 2023


Följ diskussionen på Facebook:

Majd Asadi och Israels yttrandefrihet

Majd Asadi är drus och en så kallad ”Arab Israeli”, dvs barnbarn till de palestinier som Israel inte hann mörda och fördriva innan 14 maj 1948, utan var tvungna att ge israeliskt medborgarskap till.

Han skrev en Facebookpost om Ali Khamenei där han bland annat påpekade att han har mycket han inte håller med honom om, men att han uppskattar att han stått upp mot imperialistiska krafter. Det hela var en nyanserad politisk analys, ingen hyllning, absolut ingen uppmaning till någonting.

För det blev han häktad, bötfälld och förbjuden att använda sociala medier. Hittills. Åtalet fortsätter.

Fler blogginlägg: Israel-Palestina-konflikten efter 7 oktober 2023


Följ diskussionen på Facebook:

Därför skedde 7 oktober

Miriam Adelson när hon fick USAs högsta medalj, Medal of Freedom, som tack för en donation på hundra miljoner.

När 7 oktober inträffade var jag ju inte insatt alls i Israel-Palestina-konflikten, och begrep ingenting. Som vi alla vet dök det sedan omedelbart, till följd av Israels hasbara, dvs direkta lögner från ledningen och de som var på plats efter förödelsen, historier som våldsamt överdrev vad som hänt. Och även om några, som halshuggna bäbisar, korrigerades rätt snabbt, levde jag som alla andra länge i en vy av att det som hänt inte bara var fruktansvärt, utan även obegripligt. Vad i hela friden hade palestinierna tänkt sig vinna på detta illdåd? Förutom att det var hemskt verkade det så kontraproduktivt. De lyfte ju helt bort omvärldens empati, tänkte jag.

Nu vet jag långt bättre.

Här är min, naturligtvis förenklade, förklaring till 7 oktober, så som den växt fram genom att läsa Ha’aretz och läsa och lyssna på mängder av intervjuer.

Palestinierna kunde inte bekämpa israelerna i strid, eftersom israelerna redan från 1947 hade en välfungerande militär organisation och västvärldens stöd. Eftersom de fördrivits från sina hem ville de naturligtvis ha dem tillbaka, och deras metod under nittonhundratalet blev ofta att ge sig på civila, genom självmordsbombningar med mera. Detta gjorde att Israel kunde terrorklassa organisationerna en efter en, och därmed få Västvärldens empati när man norpade alltmer mark och utökade sitt förtryck av palestinierna i de ockuperade områdena.

I samband med att de tog makten 2006 insåg Hamas att detta med mord på civila var en korkad strategi, och började med fredliga aktioner. De tågade mot muren i Gaza med plakat, och israeliska soldater sköt prick på dem. Särskilt barn mördade de. Detta var förstås terrordåd och lika illa som när palestinier hade attackerat civila, men si det ordet får man bara använda om muslimer. Mmm.

Vidare sköt de raketer in i Israel. Detta hade de naturligtvis rätt till, på grund av Israels illegala blockad, enligt FN. De hade dock inte rätt att skjuta mot civila mål, så i den utsträckning det skedde var det förstås krigsbrott. Fast om vi ska tillämpa Israels definition är det inte krigsbrott om IDF gömmer sig bland civila … #användsammamåttstock

Emellanåt gav sig IDF in i Gaza och mördade då civila rätt friskt. Av någon anledning räknas inte heller detta som terror.

Så Hamas blev med rätta kritiserade för sin charter från åttiotalet, som pratade om ”judar” som onda och som krävde att Israel skulle bort, och då skrev de om den år 2017. Det dokumentet vill se en tvåstatslösning och alla referenser till judar är bortplockade. Det hjälpte inte. Jag stöter ofta på folk som menar att Hamas vill mörda alla judar i hela världen, och när jag pekar på det faktum att inget sådant finns i deras styrdokument får jag veta att det inte spelar någon roll. De har den planen innerst inne. I smyg.

Deras hopp stod till att FN någon gång skulle driva igenom sina resolutioner, eftersom många länder inklusive USA vägrat flytta sin ambassad till Jerusalem och eftersom arabländerna vägrat normalisera sina relationer till Israel tills ”Palestinafrågan” lösts.

In kliver Trump 2020. Och han hade lovat Miriam Adelson att flytta USAs ambassad. Superstolt var han – ”all other presidents talked about it, but I …”, men det var förstås inte för att det var svårt att flytta den alla andra avstått, utan för att det var ett sätt att sätta press på Israel att gå med på en tvåstatslösning. Ett fjantigt sätt, förstås, men när flytten väl skedde skickade en tydlig signal till alla palestinier: ”Resten av världen skiter i er. Ni kommer aldrig att bli fria.”

Och efter det följde Jared Kushners gosande med arabstaterna och ”The Abraham Accords”, och plötsligt hade den lilla ynka press på Israel som funnits nästan helt tagits bort, och inget hopp till en fredlig lösning fanns kvar.

Samtidigt satt tiotusentals palestinier utan dom, många barn, i israeliska fängelser och torterades tills de många gånger dog av tortyren.

Därför skedde 7 oktober.

Morden på civila var enligt min uppfattning förmodligen inte ett mål i sig. Målet var att anfalla baserna för att visa att man fortfarande fanns, och att ta så många gisslan man kunde för att kunna byta mot palestinska fångar.

Men palestinierna som bor i Gaza är till sextio procent flyktingar som fördrivits från sina hem i närheten, och de har växt upp med berättelser om de vidriga dåd israelerna begick när de mördade och fördrev deras grandparents. Och min teori är att det stora antalet döda civila beror på det hat de som gick bärsärk bär på mot dem som lever på mark de anser vara sin. Jag kan ha fel, förstås. Det är möjligt att Hamas gav order om att döda så många de kunde. Men det är ett faktum att till skillnad från Netanyahu har Hamas faktiskt uttryckt att de beklagar de många dödade civila. Och egentligen spelar det inte så stor roll.

Barn dog. Familjer utplånades. Det var fruktansvärt.

7 oktober skedde för att allt hopp tagits ifrån folket i Gaza.

Det är den läxa vi behöver lära oss. Ett förtryckt folk kommer till slut att resa sig. Och när de gör det kan det gå riktigt illa både för dem och förtryckarna.

Bilden visar Miriam Adelson när hon fick USAs högsta medalj, Medal of Freedom, som tack för en donation på hundra miljoner.

Fler blogginlägg: Israel-Palestina-konflikten efter 7 oktober 2023


Följ diskussionen på Facebook: