
Jag berättade igår om hur Tucker Carlson, som jag ju verkligen inte normalt gillar, håller på att förändra unga republikaners syn på Israel och Palestina. Och proisraeler både i Israel och USA är med rätta oroliga över detta.
Det intressanta är att han lyckas nå fram genom att nästan helt utesluta muslimska palestinier från diskussionen, utan han fokuserar på de kristna. Och jag har dubbla känslor inför detta. Men vi parkerar dem.
Det är förstås bra att deras historia berättas. Han har gjort tre suveräna intervjuer, inte genom att själv vara suverän, förstås, utan genom de väldigt intressanta intervjuobjekten.
Mother Agapia, grekisk-ortodox nunna (syster till George Stephanopoulos), som verkat i många år på Västbanken, publicerad i höstas. Hon är ju inte själv palestinier, men hon känner dem väl.
Två kristna män av palestinskt ursprung, den ena israelisk medborgare och ärkebiskop, den andra jordansk medborgare som studerat i USA. Gissa vem som känner sig mest välkommen i sitt samhälle.
Nu senast Fares Abraham, präst från Beit Sahour, en by nära Betlehem där herdarna fick budskapet att Jesus var född. Omkring 80 procent är kristna där. Han och hans fru har mer eller mindre flytt till USA.
”Om du är en kristen sionist ska du veta att dina åsikter och ibland dina pengar finansierar fördrivning och mord på världens äldsta kristna församling”, sa Tucker. Hårda ord.
Intervjun är skakande, även för mig, trots allt jag läst. Han berättar hur hans barndomsvän blev skjuten i huvudet genom fönstret när han satt och åt middag med sina föräldrar, hur hans mor blev skjuten i ryggen i deras trädgård, han berättar om medveten apartheid, stölder av hem och vatten och andra begränsningar, hur barn inte kan ta sig till skolan, och hur Israels försvarsmakt (IDF) rakt ut säger till honom att ”eftersom du är kristen kan du resa någon annanstans, detta är vårt land”. IDF tog över en familjs hem, och en dag stod en soldat på taket och kastade en stor sten i huvudet på Edmon Ghanem så att han dog. Bara därför att.
Så jag gillar inte att dra genkortet. Men om man ska dra det, dra det rätt.
Dagens judiska bosättare kommer ofta inte ens från Israel, utan de flyttar direkt dit från helt andra länder, sponsrade av kristna församlingar. Europeiska judar, som exempel, har på fädernet till 60 procent rötter från Mellanöstern.
De kristna palestinierna är, som jag tidigare berättat, i hög grad ättlingar till de människor – däribland judar – som levde där redan före kristendomen. Det är ju inte konstigt: de har levt kvar i området och i stor utsträckning gift sig inom den egna gruppen.
Och efter att ha bevarat Jesus första kyrka i tvåtusen år får de nu höra att de inte har rätt att leva där, de mördas, bestjäls, kringskärs, bespottas, hånas, fördrivs av människor som aldrig satt sin fot i deras by, men anser sig ha rätt att bo där på grund av sin ”ras”.
Så varför har jag dubbla känslor?
Jag tycker förstås att det är kanonbra att hans berättelse kommer ut, och om den upplyser amerikansk ung höger om att kristna palestinier är på väg att utrotas från sitt hemland är det en enorm vinst. Det är ju inte sällan deras mammor som luras av sina pastorer att skänka pengar till den så kallade ”återvandringen”.
Samtidigt är hela ”låt oss fokusera på kristna”-strategin i sig osmaklig, eftersom den spelar på en hierarki där kristna är bäst, muslimer sämst och judar i mitten. Och för att nå fram till de som har den inställningen måste man liksom ”tala till rasister på rasisters vis”.
