Det gör ont mest hela tiden.
Tårarna rinner lite närsomhelst.
Det är som om all lycka gått ur familjen.
Tänk vad mycket glädje en så liten individ kan sprida.
Min förra hund dog i cancer när han var gammal. Det var jobbigt, men jag visste att det inte gick att göra något åt.
Detta är skillnad. Det känns så ofantligt onödigt. Så många om finns. Om vi hade… så hade inte… .
Jag kom hem från Madrid sent natt till fredag. När jag åkte på tisdagsmorgonen stod han glad och viftade på svansen, och nu var det tomt. Jag hade stålsatt mig när jag gick genom trädgården och in genom ytterdörren, men bröt ihop i alla fall. Hans saker låg fortfarande överallt. Hans bilbur stod i trädgården. Hundhår låg i hörnen.
Han ligger begravd i sin favoritkorg, med sin favoritfilt över sig. Tonåringarna har gjort graven fin med blommor.
Alla reagerar olika.
2-åringen har inget fattat alls. Hon höll ut en handfull mat någon dag efter och ropade på honom för att mata honom vid bordet, men när han inte kom glömde hon snabbt bort det hela.
3½-åringen sörjer inte direkt heller, men hon tycker vi kan gå ut och väcka honom. Däremot hade hon berättat långa historier på dagis, så att både fröken och femåringarna grät. Hon funderar över änglahundar och över hur det är i himlen, och hade en gång ett kreativt förslag om att köpa ett flygplan så att han kunde hoppa upp på taket och flyga med hem igen.
13-åringen är rejält under isen. Hon är arg på Gud som tog vår hund för att han ville ha en själv. Rätt vad det är kan jag hitta henne i tårar någonstans. Hon var den som gick hem till honom på lunchen, och som alltid gick ut med honom direkt efter skolan.
15-åringen är ledsen och nedstämd.
16½-åringen bröt ihop helt samma kväll, och började kasta saker omkring sig.
18-åringen är ju inte här, men hon har gråtit ut hos sin mormor.
Min man är nog mest knäckt av alla. Detta var hans första hund någonsin, och varje liten grej med att vara hundägare var stor för honom.
I fredags fick vi polisprotokollet från polisen, med hela händelseförloppet. Innan dess hade vi bara några enstaka pusselbitar.
Han dök upp bredvid motorvägen 13:41, och massor av folk ringde dem, stod det. 13:47 stod det ”hunden nu ihjälkörd”. När jag kom så långt i läsningen bröt jag ihop igen.
Sedan stod det att det var trafikkaos, eftersom många bilar stannat för att hjälpa hunden.
Efter en stund blev jag varm mitt i gråten. Folk lät honom inte bara dö ändå. De riskerade sina bilar och mer därtill för att stanna på en 110-väg och hjälpa en bortsprungen hund. Människor är omtänksamma.
Det ger hopp.
Om någon av er som läser detta försökte hjälpa min hund kvart i två i tisdags på en motorväg utanför Stockholm ska ni veta att jag är oändligt tacksam för att ni gjorde vad ni kunde.
📜 Ursprungligen publicerad på Svavas blogg.
Lämna ett svar