Du ser texten ”REGISTRERA DIG GRATIS!”, och fyller i användarnamn. Sedan klickar du på ”fortsätt”, och fyller i en profil. Då ingick du ett avtal, som senare kostar dig 1 400 kr.

Under ”Fortsätt” finns nämligen en länk med små bokstäver som heter ”allmänna affärsvillkor”. I den länken finns en text. I den texten, som inklistrad i Word blir 21 sidor lång och som är skriven på brutal kanslisvenska, tas alla möjliga irrelevanta frågor upp. Men om du ändå läser till sidan 16 och 17 står meningen ”Uppsägning av de avgiftsbelagda tjänsterna (sk. ”Premium medlemskap”) ska ske senast 14 kalenderdagar före utgången av varje avtalsperiod – såvida inte annan tidsperiod än angivna tidsfristen avtalats (se även under avsnitt 2 ”Förlängning av avtal”).”

Något belopp står inte där, i de ”allmänna affärsvillkoren”.

Vad betyder då denna text? Jo, enligt det Luxemburgska dating-förtaget be2.se betyder det att när du under texten ”Registrera dig gratis” klickar på knappen ”fortsätt” har du medelst detta klick förbundit dig att självmant och utan anmodan innan en given tidpunkt skicka ett frankerat brev till Luxemburg, där du skriftligen säger upp ett eventuellt framtida premiumavtal. Har datumet passerats är det kört. Då är det bara att hosta upp pengarna.

Detta hände min väninna Lisa. Hon är en nyskild tvåbarnsmamma, som jobbar deltid och försöker få tillvaron med nyinköpt lägenhet och vardag att gå ihop. Hon surfade runt på olika dating-siter, fyllde i profiler, köpte produkten med en så kallad ”engångsavgift” på 1347 kronor, men tyckte inte just be2 var något att ha efter att ha testat i några dagar, glömde sin registrering och seglade vidare i livet. Hon hade inte uppfattat att hon köpt ett abonnemang. Ordet abonnemang står inte heller. Istället står det finstilt under att de för att hon ska slippa avbrott tänker förnya tjänsten automatiskt, men inte att hon är tvingad att gå med på detta. Det står också något om ”uppsägningsperiod” som ”kan variera”, och att hon kan läsa mer under ”inställningar”. Lisa förutsätter att hon kommer att få en fråga när det blir dags, och glömmer alltihop.

Någonstans under hennes junisemester får de tag på henne, personalen på be2, och förklarar via email att hon ska betala dessa ytterligare 1347 kronor, annars blir det ”inkasso”. Kraven kommer på email. De säger ”betala bara, så ska vi hjälpa dig!” De säger ”du måste verkligen betala, för annars går vi vidare, du har ingått avtal, du har ingen rätt, du måste, annars Kronofogden ….”.

Engångsavgiften var ingen engångsavgift, och datumet för uppsägning innan förnyelse var passerat. De hade försökt dra mer pengar, och inte lyckats, och nu krävde de henne på de kommande sex månaderna.

Min väninna, liksom många andra, trodde uppriktigt att om man inte betalar en ens en orimlig räkning kan man bli ”prickad” och aldrig mer få ett lån. Hon berättar detta för mig när vi i början av juli fikar i min trädgård, och säger ”du förstår, jag får flytta! Jag och barnen har ingenstans att bo.” Så hon har betalat dessa pengar. Det är förstås pengar som skulle gått till annat. Det är förstås pengar som gör ett så stort hål i hennes månadsbudget att hon blir knäckt, sömnlös och orolig. Det är en förlust som verkligen sårar och skadar. De pengarna hade räckt till nya cyklar till barnen. Och hon har slängt bort dem för att hon inte förstått att någonstans finstilt fanns ett datum som skulle passeras i det tysta under våren.

”De skickade ingen räkning”, förklarade hon. ”De sa att jag skulle gå in på hemsidan och hitta hur jag skulle betala. Och sen gick det inte att betala. Jag höll på med det där hur många timmar som helst. Till slut fick jag gå till banken och betala. För de sa att de inte kunde skicka någon räkning.”

I ett tiotal email fram och tillbaka vädjar hon med ord som ”snälla …” att de ska acceptera att hon inte vill fortsätta sitt abonnemang, och de är så förstående. De ska så gärna hjälpa till. Bara hon betalar. Sedan får hon gå ur.

Det ironiska är att hennes abonnemang är avstängt. De har inte ens tillhandahållit den tjänst de kräver henne på betalning för.

Det kokar i mig.

”Det där är ren båg”, säger jag. ”Du har all rätt att bestrida.”

Jag förklarar svensk avtalsrätt. Att du inte har ingått ett avtal för att någon gömmer en text långt ner i en länk, utan det ska vara tydligt vad som gäller vid köpet. Att krav måste vara rimliga, beloppsmässigt och i övrigt, och att den som framställer ett anbud har en skyldighet att informera om avtalet på ett sådant sätt att det inte finns tveksamheter.

Man kan alltid bestrida, och då måste de bevisa skulden i domstol. De kan visserligen  påstå att texten ”förlängs automatiskt” betyder att de har rätt att fortsätta dra pengar, men hela den sida där hon fyllde i sin kreditkortsinformation är så flummigt formulerad och mångtydig att det finns många giltiga grunder för bestridan.

”Man bestrider orimliga och olagliga krav”, säger jag till henne. ”Man bestrider och skriver de fler brev bestrider man igen! Det värsta som kan hända är att de stämmer dig i domstol, och då hjälper jag dig. Skulle de helt mot alla odds vinna får du ytterligare en chans att betala. Det är först om du inte betalar då som du får en betalningsanmärkning. Du är helt säker idag.”

Jag berättar också att hennes bästa vän i sådana här lägen är Kronofogdemyndigheten. De befolkas generellt av trevliga människor som absolut inte vill att privatpersoner som försöker göra rätt för sig ska råka illa ut. Det är få som vet det, men man kan ringa och få stöd och hjälp även innan man hamnat där.

Men nu har hon betalat. Så jag säger att vi kan gå till Tingsrätten, men det blir svårt, eftersom be2 inte ens har en brevlåda i Sverige. ”Låt oss prata senare”, säger jag, och juli blir augusti, och vi åker på vinprovarsemester. Lisa åker på två veckors tjänsteresa med barngruppen hon jobbar med. Vi kommer hem.

Plötsligt ringer hon.

Hon har också kommit hem och hittat ett brev från Intrum Justitia. De hävdar att hon har en skuld till be2 på över femtonhundra kronor, och hotar med Kronofogden. Lisa är nu helt knäckt och nästan gråter i telefonen. Hon har ju betalat. Och nu har beloppet tydligen växt med ett par hundra kronor.

”Jag måste ha betalat för lite”, säger hon och darrar på rösten.

”Du skulle inte ha betalat alls!”

”Men de säger ju … det står ju här! Det står att jag måste betala igen! Det står om Kronofogden! Helena jag får flytta om jag blir prickad! Jag är jätterädd!”

”Nu lyssnar du på mig. Du betalar INTE ETT ÖRE till! Hör du det?!”

Jag förstår Lisa. Vi som vill göra rätt för oss är livrädda för de konsekvenser en betalningsanmärkning kan få. Jag hade själv inte koll på den här typen av regler tills jag råkade ut för en hyresvärd som skickade kravbrev till oss för den oss föregående hyresgästens illgärningar, och jag tvingades ta reda på vad som gäller. Jag var precis lika orolig.

Jag sa till henne att ringa Intrum. ”Det är ett stort företag”, sa jag. ”Det går att prata med dem. De vet vad som gäller.”

Där hade jag fullständigt fel. Hon ringde dem, och det fick konstiga svar, så jag ringde istället.

Jag började med att säga att kravet är olagligt, och att jag precis åtagit mig att vara hennes ombud i ärendet, och att jag avsåg inkomma med en skriftlig bestridan, men att jag behövde mer tid, eftersom jag har mycket att göra den kommande veckan, och Lisa precis sett deras krav, nyss hemkommen som hon var. Sedan ville jag ha en kontakt på en ansvarig hos Intrum, eftersom jag starkt ifrågasatte deras samarbete med ett företag som har bedrägeri som affärsidé.

Först fick jag ingetdera. Istället plockade hon upp be2:s formulering med de 14 dagarna – ni minns, sidan sexton av tjugoen sidor i texten i länken – och förklarade att har man klickat så har man. Bara så. Ett klick, någon helt annanstans, sedan är det kört.

Jag försökte först berätta att svensk avtalsrätt inte fungerar så. Att det inte var tydligt att det var ett abonnemang hon tecknade sig för. Att beloppet är orimligt högt och villkoren om oanmodad uppsägning är orimliga. Jag förklarade att det avsåg jag framföra i ett formellt och skriftligt bestridande, men trots alla mina ord deklarerade hon bestämt och i alltmer otrevlig ton att Lisa saknar rätt att bestrida, eftersom de skäl jag angivit inte är giltiga, och därför tänkte hon inte godkänna min begäran om mer tid. Det enda jag kunde göra var att skicka in papper på att Lisa betalt en del av beloppet, men hon var fortfarande skyldig mellanskillnaden.

Inte heller får jag prata med någon ansvarig, trots att jag ber flera gånger.  ”Vill du ha hjälp eller?!” snäser hon när jag insisterar.

Ja, hon ändrade sig till slut, när jag sa att hon inte hade rätt att neka Lisa hennes lagliga rätt att bestrida, och att det var meningslöst att vi fortsatte tjafsa på telefon. Men hade jag inte vetat vad jag skulle säga, och därmed kunnat sätta ner foten och stå på mig, hade det inte gått.

Vad gäller de ansvariga personerna och bestridandet ska det skickas till import@se.intrum.com, förklarade hon. Människorna bakom aliaset ”import” ska nämligen ha allt sånt. Och dem ska också kunna gå att prata med. Påstod hon. Jag har inte fått svar än, trots ett långt email där jag bad om konfirmation på mitt anstånd och en kommentar, så jag vet inte.

Det är illa att det finns blufföretag som livnär sig på att försöka lura av enskilda människor deras pengar. Men när etablerade svenska företag, som normalt företräder storföretag och förmodligen även myndigheter spelar med i deras bluff, och instruerar sin personal att ljuga utsatta och lurade medmänniskor rakt upp i ansiktet är det en helt ny situation.

Jag tänker polisanmäla be2 för bedrägeri enligt Brottsbalken 9 kap § 1 samt § 5. Om det har jag dock inte mycket hopp – jag är ingen expert på europeisk lag, men jag tror det blir svårt att nå dem härifrån.

Men jag avser även polisanmäla Intrum Justitia för bedrägeri enligt brottsbalken 9 kap § 1. De tar bluff-företagen till en helt ny nivå genom att ge legitimitet åt deras olagliga krav, och medvetet ljuga redan lurade människor att de inte har rätt att bestrida bluffkraven. Det är min slutsats att deras vilseledande om Lisas rätt att bestrida kraven är medveten.

Jag kommer att berätta hur det går.

Läs mer om be2.se hos Råd och rön: http://www.radron.se/Artiklar/Rekordmanga-klagar-pa-dejtingsajter/

Eller googla på be2 och scam.

Sprid gärna denna information till dina vänner:

• håll er borta från be2.se! Rör dem inte med tång!
• du har ALLTID rätt bestrida, om du anser att en räkning är ogiltig. Vet du inte hur man formulerar en bestridan, så ta hjälp!

Skicka dessutom gärna ett email till import@se.intrum.com och berätta vad du tycker om deras samarbete med be2.se.