Jag tycker vi ska ha en värld utan cancer, mobbing, plågsamma djurförsök, krig och världssvält. Visst är jag bra? Röstar du på mig om jag ställer upp i val till Riksdagen? Det måste du ju, när jag lovar en sån lysande framtid!

Att politiker och övriga som har åsikter om vad svenska politiker borde genomföra har som förslag att världen borde se annorlunda ut utan att precisera hur Sverige ska ta sig dit blir enligt min uppfattning alltmer vanligt. Man börjar sitt resonemang med att ”så här tycker jag att det borde vara”, och sedan argumenterar man som om inga politiska beslut på Sverigenivå behöver fattas för att komma dit.

Jag har stört mig på detta ett tag, och ägnar därför detta inlägg åt att diskutera runt några vanliga exempel ur dagens politiska frågeflora.

Först har vi alla som bygger sina resonemang runt vad andra länder borde göra. ”Grekland borde.” ”Ungern borde.”

Jo, det är gott och väl, men är du svensk behöver du ha en plan för svensk politik, och som det ser ut idag gör dessa länder inte vad du tycker att de borde. Du kan exempelvis inte fatta ett beslut att nu ska alla länder sydost om oss tillämpa Dublinförordningen om de inte är med på det. Och du kan inte sätta människor som saknar rättighet att vistas i EU på ett flyg om inte mottagarlandet säger ja. Det är inte praktiskt genomförbart.

Sedan har vi Sverigedemokraternas tankefigur om att om vi hjälper riktigt mycket i närområdet och dessutom stänger gränserna kommer ingen hit. Men så är det förstås inte. För att uppnå en sådan effekt att ingen kommer att försöka ta sig till Europa behövs långt mer än pengar till extra filtar. Och Sverige har en av Europas längsta gränser. Det är inte praktiskt möjligt att stänga den annat än möjligen vid Öresundsbron.

Det går därför inte att säga ”vi ska inte ta emot” utan att samtidigt besvara följdfrågan ”vad ska vi då göra med dem som ändå kommer?”.

Och till dem kommer de som redan befinner sig här.

”Vad ska vi göra med dem som tagit sig hit” besvaras i debatten mellan Åkesson och Lööf med det finns ”en princip om första säkra land och det är där man ska söka asyl och det är så det måste fungera”. Men det gör ju inte det bara för att vi vill riktigt mycket. Det Sverige kan göra är att vädja, hota, betala, förhandla, lobba. Men vi kan inte bestämma. Och Åkesson, som vill avveckla Sveriges EU-medlemskap, är ju absolut inte rätt person att påpeka att nu ska EU kliva upp och ta större ansvar.

Nu senast skrev Hanif Bali en lång artikel där han ganska korrekt listar problemen med asylinvandringen. Artikeln är välskriven och ganska insiktsfull. Det är ju svårt att inte hålla med om att ett minskat söktryck vore bra för Sverige givet hur det ser ut idag, men den politiska frågan är ju hur det ska uppnås. När han plötsligt stannar upp precis när han når fram till själva genomförandet blir det en märklig debattartikel. Jag skulle hellre kalla den för vision utan åtgärdsplan. Lite som ett företag som säger ”vi ska bli störst” utan att samtidigt producera en strategi för hur.

Samma resonemang återfinns i hela DÖ-debatten. Massor av framförallt borgerliga och nationalistiska väljare är emot. Och de har bra skäl, för DÖ är helt klart problematiskt. Men frågan om vad vi borde ha istället får ofta ett svävande svar.

Visst kan vi ha nyval. Inte mig emot. Men det är osannolikt att något block skulle få egen majoritet, och då har vi samma situation igen efter valet. Verkligheten försvinner inte för att vi tycker den borde göra det.

Visst vore det ultimata om alla som flyr tog sig till närmsta flyktingläger och sedan stannade där och väntade på sin tur, så att UNHCR sedan i godan ro kunde välja ut de mest behövande och skicka dem som kvotflyktingar till länder som har tid och råd att ta hand om dem och integrera dem, men det kommer aldrig att bli så fullt ut. Vi ska absolut hjälpa i närområdena – det är ingen idé Åkesson har patent på och som ingen annan tänkt på tidigare, utan något Sverige gjort i många år – men det är inte ett alternativ till att bevilja asyl eller skyddsstatus till dem som flyr till Sverige.

Visst vore det förträffligt för den bågnande svenska asylmottagningen om Grekland och Italien verkligen registrerade dem som passerar deras länder, så att vi kunde skicka tillbaka dem dit när de når Sverige, men de kommer inte att göra det för att vi säger till dem.

Varje politiker eller debattör som försöker beskriva en vision av hur det borde vara utan att besvara hur vi ska ta oss dit, genom beslut fattade i svensk riksdag och inte av andra länder, måste ifrågasättas.

Den som vill minska det antal som söker asyl i Sverige behöver berätta hur på ett trovärdigt sätt.

Den som vill minska eller, som SD, helt eliminera antalet beviljade uppehållstillstånd behöver ställas till svars för att den avser skicka syrier tillbaka till Syrien, för det är det enda land som tar emot de asylsökande som inte Dublin kan appliceras på. Och skickar vi syrier tillbaka till Syrien kommer en del av dem att dö, lemlästas, våldtas eller torteras. Det är ett faktum.

Den som vill att DÖ ska dö behöver förklara hur svensk politik, givet ett valresultat som ligger nära det vi har idag, ska kunna bedrivas. Hur ska en regering få igenom en budget? Ska vi låta SD få en verklig vågmästarroll?

Låt ingen komma undan med att låtsas att det går att teleporta sig rakt in i en vacker framtidsvision genom att hoppa över de svåra besluten.