Jag tyckte ordet ”cardápio” istället för ”menu” som i princip alla andra europeiska språk (inklusive portugisiska i Portugal) använder någon variant av var konstigt, så jag googlade var det kommer ifrån. Mmm. En brasiliansk nisse i slutet av artonhundratalet bestämde sig för att deras språk hade för mycket franska i sig, så han skapade ordet från latin: charta + dapum. Alltså karta/dokument över god mat.
Har nu varit snart sex veckor i Brasilien, och min vardagsportugisiska har gått från helt obefintlig till fullt tillräcklig för att kunna kommunicera. Jag pratar spanska med portugisiskt uttal och de glosor jag kan. Jag kör Duolingo dagligen, och jag har aktivt läst på hur bokstäver ska uttalas och jag memorerar kontinuertligt de glosor jag behöver. Just uttalet är faktiskt viktigare än orden. Inte för deras skull – de fattar spanskt uttal – utan för min. Uttalsreglerna är nyckeln till att förstå vad de svarar. Många ord heter likadant, men låter helt olika.
Exempel: ”De” uttalas ju ”de” på spanska, men ”dji” på brasilianska, fast det skrivs likadant. Och det heter inte ”Rio de Janeiro” utan ”Hio dji Janeiro”.
Jag ska inte överdriva. Kan förstås inte underhålla en meningsfull konversation, men jag känner mig inte längre helt hjälplös.
Det har inte blivit värst mycket backpackande, men jag har verkligen fått massor gjort. Jobbar varje dag från restaurangerna på prayan, till musik och pladder. De har vant sig vid att jag hänger där – jag är absolut den enda som har dator med mig och stannar i timmar.
Dricker Corona cero – har aldrig gillat det tidigare, men det känns som om man sitter med en drink, fast med fördelen att hjärnan fortsätter funka. Och de har inte te här av någon anledning.
Andra konstigheter:
De har inte saltkar. Man får såna där små papperspåsar med salt i, ungefär som på McDonalds, och man måste oftast be om det. Jag gissar att det hänger ihop med luftfuktigheten, men vet inte.
Peppar finns inte alls, men jag brukar be om tabasco.
Och man får inte slänga toa‑papper i toaletterna, om inte byggnaden är ny. Utan att gå in på detaljer kan jag säga att jag ställde till det för mina hotell innan jag insåg detta. Och de var för artiga för att säga något.
När det är match har – utan att överdriva – hälften av alla brassar gula fotbollströjor på sig. Ofta även när det inte är det.
De enda andra språk jag hört sedan jag kom hit är spanska (ibland), engelska (inte ofta), franska (sällsynt), kinesiska (två gånger). Nu är det ju vinter, så det kanske inte är så konstigt. Pratade nyss med en dam som jobbar på franska skolan i Rio. Hon tyckte jag skulle komma på sommaren. Då är det bortemot 40 grader. Jag förklarade att dagens 25 är helt ok för mig som svensk.
När åker jag hem? Vi får se. Om jag får ett kul uppdrag, eller om jag blir bjuden på bröllop kan det gå fort. Annars har jag sikte på Pantanal snart. Så fort jag är klar med alla mina projekt.
Fler reseblogginlägg: Resebloggen
Helena Trotzenfeldt 