Närmare 1½ tusen kommentarer och Twitterreplies fick jag till min förvåning under posterna om Carl-Oskar Bohlin igår – jag trodde frågan var slutdiskuterad, men tydligen provocerade jag, för närmare nittio procent var ganska rosenrasande på mig.
Jag kan förstås inte svara alla, utan jag sammanfattar dem här, för samma synpunkter återkom hela tiden:
Jag skrev ”Jag bryr mig inte om vem som har rätt i sak här”, vilket störde många. Notera nu ordet ”här” eftersom inlägget handlade enbart om hans enligt mig Trumpliknande agerande. Jag kan absolut tänka mig att diskutera public service och huruvida de är partiska en annan gång, men det är en för stor fråga för att klumpa ihop med det jag ville framföra.
Så vill jag baka ihop två irritationsmoment: dels att Kristina Lagerström hade bett om 15 minuter och istället blev det 45, och dels att hon upprepade samma frågor, vilket skulle betyda att hon var oförberedd. Det låter som om han satt där under pistolhot. Naturligtvis hade det varit helt i sin ordning att resa sig och säga att ”sorry, nu är tiden ute, jag behöver gå”, och anledningen till att hon fortsatte upprepa samma fråga var förstås för att hon inte hade förberett frågor till mer än femton minuter, men eftersom hon kände att hon inte fick svar stod hon på sig. Och vad man än tycker i sakfrågan är det normalt journalistiskt beteende. Det är svårt att begripa alla er som tyckte hon betedde sig illa som liksom ”tvingade” kvar honom. Mmm.
Många menade vidare att han inte hade något val i släppandet av filmen eftersom hon säkert som ögat hade tänkt fulklippa den.
Och då måste vi börja med att fråga vad det betyder. För mig är fulklippning att antingen koppla ihop frågor och svar felaktigt eller också klippa hans svar på ett sådant sätt att de får en annan mening. Allt annat är hederligt. Och vad som slog mig när jag skummade kommentarerna igår var att hade han bara stannat de femton utlovade minutrarna hade hon ju behövt ta med det mesta av det han sa. Nu skulle hon, vare sig hon ville eller ej, behöva rensa bort två tredjedelar. Och det är den delen jag tror – spekulation, förstås – var den egentliga anledningen till att han publicerade den. För han har publicerat intervjumaterial tidigare, men såvitt jag kunnat hitta aldrig i förväg. Han insåg säkert att när hon valde bland hans svar fanns en stor risk att hon skulle välja dem som fick honom att framstå som minst sympatisk i sina åsikter.
Så ja, de som menar att han förmodligen gynnades av att lägga ut helheten kan mycket väl ha rätt – ”felet” är skuldbeläggningen av Lagerström som förstås inte hade gjort något fel – och enligt mig förmodligen inte skulle ha gjort det heller. Det vilar något väldigt snöflingigt över hela argumentet. Han försatte sig själv i en situation där han givit henne material att välja och vraka bland, och sedan skäller alla på henne.
Hade han rätt att publicera materialet? Rent juridiskt – förmodligen – men rent moraliskt är det enligt mig fel. Nu råkar detta vara SVT, betalda av skattemedel, men tänk en startup-podcastare, som använder sitt kapital och sin tid till att planera, bjuda in, ordna lokal och fotograf och hela balunsen bara för att sedan se intervjuobjektet sno hela projektet för egen del. Jag kan inte argumentera emot era värderingar – men enligt min moral gör man helt enkelt inte så. Jag gillade det inte när Donald Trump gjorde det 2020 och jag gillar det inte nu.
Det hade varit en helt annan sak om han gjort det i efterhand. Nu liksom stal han hennes verk.
Så har vi det där med huruvida han var tillräckligt trevlig, och det var väl egentligen min egentliga poäng med inlägget ifråga. Många menade att han uppvisade en ängels tålamod, och det förstår jag att man kan tycka om man nu är på hans sida, men rent strategiskt är det mycket sällan en bra strategi att bli förbannad på journalister – i synnerhet när de intervjuar en på tu man hand. Trump har kört den stilen i alla år, och även om hans egna jublar åt buffligheten går det sällan hem bland dem som är neutrala.
Hunter Biden har på sista tid genomfört drösvis med intervjuer, varav många med extrema antagonister, som ofta ställer oerhört obehagliga frågor till honom. Han tappar inte humöret en enda gång vad jag sett. Han säger absolut emot, ibland med emfas, och kräver emellanåt att få formulera om frågorna om de känns ohederliga, men hans charmoffensiv har verkligen lyckats. En skicklig retoriker kan vända även de mest otrevliga frågor till sin fördel.
De flesta som kommenterade intog en position som överensstämde med blocktillhörigheten, förstås – högern var positiva, vänstern negativa, men så finns det en liten neutral massa i mitten.
Och minns nu att jag röstade på Moderaterna 2022, liksom i alla tidigare val, och därmed indirekt på Bohlin. Även om jag inte kommer att rösta på dem i år, i huvudsak pga Sverigedemokraterna, är jag självklart inte defaultmässigt negativ till moderata ministrar, snarare tvärtom. Det var alltså inte som naturlig antagonist jag läste hans argument och skummade intervjun, utan jag kände verkligen att usch, det där skötte han illa.
Så sammanfattningsvis: Han borde enligt mig egentligen hellre ha avstått från intervjun helt eftersom han var grinig redan från början, men när han väl var där borde han ha lagt bättre band på humöret och svarat på frågorna som han tyckte var lämpligt och inte tjafsat med henne, och han borde ha gått när tiden var ute. Han har vunnit massor av ryggdunk från redan frälsta, men jag tror få av oss som inte är det tyckte hans uppträdande var något att skryta med. Och kan man inte vinna över mitten har man förlorat strategiskt.
