Under de senaste dagarnas inlägg och tweets om regeringsbildningen har jag fått bortemot tusen kommentarer och svar, och jag har lärt mig en del om hur vänsterpartister tänker. Så mycket att jag törs mig på att börja skönja en lösning. Det är intressant hur man kan komma till insikter när man går i någon annans, i detta fall vänsterpartisters, skor.
Men låt oss börja med problemet som måste lösas: Centerpartiet vill inte att Vänsterpartiet regerar. V kräver att regera. Här finns ingen uppenbar kompromiss. De kan liksom inte komma fram till en varannanveckaslösning. Så den ena måste ge sig, annars blir det extra val, och då kan högersidan vinna de tre fjuttiga mandaten.
Vad jag insett när jag läst vad alla mina vänstervänner och -läsare skriver är att det handlar inte i första hand om makt och ministerposter utan i grunden kokar allt ner till förtroende. De har blivit blåsta så många gånger. Förnedrade. Ombedda att vara lojala, och sedan övergivna.
Jag ser framför mig kompisen som alltid kör till festen, fixar fika på jobbet, lånar ut pengar, betalar för lunchen, och som tack får en ryggdunk och sedan inte bara blir ignorerad när hen inte ställer upp, utan till och med baktalad och kallad ”omogen”. Så kommer den dagen när hen plötsligt sätter gränser och säger att nej, inte mer, nu kräver jag respekt! Och då blir alla förbannade och besvikna och snackar om illojalitet.
Jag skrev igår om hur Magdalena Anderssons tvärförbannade min under talmansvalet var ostrategisk, och en handfull personer reagerade med att påpeka att man inte ska diskutera kvinnors minspel, men jag kan lova att jag hade reagerat likadant om det varit Stefan Löfven eller Göran Persson. Hon såg fullständigt ursinnig ut över V:s agerande i talmansvalet, och där har vi liksom kärnan i detta. De hade inte ens brytt sig om att berätta vilken kandidat de tänkte föra fram, men förväntade sig ändå att V skulle rösta på vederbörande. Diskrepansen mellan förväntan från Socialdemokraterna, C och Miljöpartiet och känsloläget hos V är gigantisk.
Här är några exempel på citat från kommentarer ni skrivit till mig de senaste dagarna:
Historiken:
- ”Det blev till och med en klausul om att de inte skulle få något inflytande alls i övriga partiers avtal. Detta kan vara en grund till att man nu vill sitta med i regeringen.”
- ”nej men du måste sitta där för att inte bli bortdribblad efter att budgetförhandlingarna genomförts. Det är denna erfarenhet från perioden 2014-18 som ligger bakom V:s krav.”
Varför man inte kan lita på S:
- ”För V handlar det om att de inte litar på löften från S, för S har aldrig genomfört sina tidigare löften. Det krävs att C sätter sig vid förhandlingsbordet även om V kräver ministerposter för att diskutera hur man kan lösa att V inte kan lita på löften.”
- ”Nu vill vi att allt ska vara synligt och vi vill kunna hålla våra vallöften. Det kan man bara om man sitter i regering.”
Hur det känns:
- ”Var ser du detta kompromissvilliga C nånstans, de kräver ju total kapitulation innan de ens kan sätta sig vid samma bord som oss?”
- ”Att partier ska gå på tå i politiken för att inte störa ett högerparti som valt att inte samarbeta med nyssnazister, det är inte bara orimligt utan även oförskämt mot Vänsterpartiets väljare som både S och C ser som mindre värda.”
Vad som skulle få er att ändra er:
- ”Förståelse är nyckelordet vid förhandlingar, V har förståelse för att C också måste få C politik.”
- ”Sen går det ändå tillbaka till tillit vilket bristen på är anledningen att vi inte kan backa.”
Om S, C och MP vill att V ska ge upp sitt i ärlighetens namn inte orimliga krav på att få regera behöver man helt enkelt möta dem i precis allt annat. Tala till dem och om dem med respekt, sluta kalla dem omogna, träffa dem på både fika, middag och efterfest och sedan vädja istället för att hota och utpressa.
Ge dem sedan något liknande Sverigedemokraternas förra deal, fast mindre hugget i sten, så att regeringen kan göra upp med högersidan i vissa frågor.
Vi har helt olika uppfattning i ekonomisk-politiska frågor, försvaret, privatiseringar och företagande, men vi vill ju alla att vi kommer ur detta med en regering utan muslimhatande, gay-hatande, invandrarhatande ministrar som Richard Jomshof, Björn Söder och Jimmie Åkesson och deras vedervärdiga värderingar och destruktiva retorik.
Dit går det bara att komma genom att behandla V med respekt och hänsyn.
Fler artiklar:
Svensk partipolitik · Regeringsbildningen 2026