Jag brukar ju diskutera främlingsfientlighet där jag kommer åt. Har blivit bannad från flera nationalistiska fora.

Men för att skriva Cuprum, där flera personer väljer nationalismen för att de står utanför samhället, går jag mycket längre i min research.

Och det är plågsamt med allt raseri, från ”vanliga” människor. Föräldrar. Svenssons, med jobb och bra liv. Samma felaktiga eller grovt förvrängda fakta upprepas gång på gång. De hejar på varandra och klappar varandra virtuellt på axeln. De där politiskt korrekta kulturmänniskorna fattar inte. Men Jimmie. Han vet. Han ska fixa.

Att vistas i hatet är som att stå längst bak i ett Ku Klux Klan-möte och inte kunna säga något. Bara observera. Orden tränger under skinnet som fula maskar, och jag kan inte ens riva tillbaka.

Vi pratar om SD som ska hållas utanför politiken och om procent hit och dit, och missar den verkliga tragedin och faran. Det finns ett gräsrotsuppror som bubblar under ytan, långt från Stockholmsförorterna där de säger sig veta hur det är. Det handlar om hundratusentals människor, som precis som i Tyskland på 30-talet drivs av sådant hat att de är beredda att följa den ledare som ställer upp för dem, mot muslimer, flyktingar, utlänningar, färgade. Mot ”dom”.

Skillnaden är att i Tyskland var det nöd, folk var lågutbildade och antisemitismen och rasismen ännu inte ifrågasatt. I Sverige är vi rika. Vi har det hur bra som helst. Och vi är skolade i tolerans. Men det hjälper inte.

Hatet sprider sig som ett vinterkräksjukevirus. De hatande organiserar sig. De är på marsch framåt, och i deras förvridna medvetande slåss de för Sverige. För vår frihet, som en ädel motståndsrörelse.

Och medan vi kulturhäxor i Stockholm funderar över huruvida det är rätt eller fel att samarbeta med SD för att hindra brytpunktshöjningen organiserar de sig. De rustar sig.

Människor som uppfattar att de slåss för sin frihet mot ett korrupt samhälle där demokratin inte fungerar är farliga.

Det handlar inte om valet 2014. Det är större än så.

Jag är rädd.